Elvan: Chelsea of the Eighties
Det är inte alltid Old School Football kommer ta ut elvor baserade på lysande mästarlag. Ibland finns det andra egenskaper som kan fascinera. Chelseas 80-talsgeneration var kanske inte så framgångsrik, men inte utan charm och kompetens.
I slutet av 70-talet och in på 80-talet var Chelsea en klubb i kris. Ett överambitiöst försök att renovera anrika men oerhört risiga Stamford Bridge hade dragit in klubben i ett ekonomiskt nödläge samtidigt som stjärnspelare såldes och laget flyttades ned till division 2 (nuvarande The Championship). Och som inte detta vore nog drogs klubben med landets kanske värsta huliganer.
När Ken Bates köpte klubben för blott 1 pund var Stamford Bridge redan sålt till fastighetsägare och det var osäkert huruvida Chelsea skulle få vara kvar på sin anrika hemmaarena.
Laget var dessutom nära att ramla ur divsion 2, men 1983 började managern John Neal bygga ett lag vars officiella meriter kanske inte går till historien på samma sätt som tidigare elvor som Old School Football tagit ut, men med mycket små resurser utvecklade Neal ett riktigt bra lag som vann division 2 1983-84 och skulle charma fotbollspubliken under andra halvan av 80-talet. Visserligen åkte de ur högstadivsionen 1988, men de studsade snabbt tillbaka och kunde se 90-talet an med tillförsikt.
Elvan
Eddie Niedzwiecki, målvakt
En underskattad målvakt som bara fick två landskamper för Wales, men å andra sidan stod han i skuggan av Wales främste målvakt genom tiderna – Neville Southall. I Chelsea vaktade han målet under deras bästa period på 80-talet.
Steve Clarke, högerback
Egentligen mer framträdande under 90-talet, men kom till Chelsea redan 1987 och var en riktigt bra ytterback.
Joe McLaughlin, mittback
Sex säsonger av stabila mittbacksinsatser ger honom en plats i elvan, med endast 10 U21-landskamper för Skottland i bagaget, en plats i elvan
Colin Pates, mittback
Nästan tio år i Chelsea. Ledde laget till division 2-seger 1983-84 i egenskap av lagkapten.
Tony Dorigo, vänsterback
Engelsk landslagsman som köptes från Aston Villa 1987, då Chelsea var en kraft att räkna med. Större genomslag under 80-talet än den betydligt vassare Graeme Le Saux. Dorigo gick 1991 till Leeds där han vann ligan 1992.
John Bumstead, Högermittfält
Vi satsar på ett tremannamittfält med två stabila och en kreativ kille. Bumstead är en av de stabila med en Chelsea-karriär som sträckte sig från 1978 till 1991.
Micky Hazard, mittenmittfält
Under flera år var Hazard lite av den tolfte mannen i ett stjärnspäckat Spurs. Ofta med, ofta bra, men nästan aldrig ordinarie över en längre tid. Han tog sina förmågor till Chelsea 1985 för att länka upp med den fruktade offensiva trion Nevin, Dixon och Speedie.
Nigel Spackman, vänstermittfält
En stabil mittfältare som höll så pass hög nivå att Liverpool köpte honom 1987. Efter en liten omväg via QPR och Rangers, så återvände han dock till Chelsea 1992.
Pat Nevin, högerforward
En skotsk liten trollkarl på högerkanten, vars offensiva förmågor var något utöver det vanliga. Med 28 landskamper för Skottland och dessutom något så ovanligt som en på den tiden kulturellt intresserad fotbollsspelare. Klass!
Kerry Dixon, centerforward
Symbolen, stjärnan och hjärtat i 80-talets Chelsea. En stor, tung och målfarlig centerforward av den gamla brittiska skolan.
David Speedie, vänsterforward
Den något mer allsidige av de tre längst fram, med stor arbetskapacitet. Tillsammans skulle trion göra uppemot nästan 200 mål under en treårsperiod.
Bubblare
Det var ju frestande att ta med Ron ”Chopper” Harris, bara för att det är en sådan gigant, men han la skorna på hyllan 1980, så det vore fel. Likaså var John Hollins mer betydande för klubben under 70-talet, då han bildade innermittfält med Alan Hudson. Graeme Le Saux fick – trots att det var en klasspelare – stå åt sidan för Tony Dorigo. Mest på grund av att 90-talet var Le Sauxs bästa tid. Faktum var att det endast blev 90 matcher för vänsterbacken innan han gick till Blackburn 1993 och var tillbaka i Chelsea-tröjan först 1997. Kanske borde även Gordon Durie haft en plats i laget. Har man gjort 43 landskamper för Skottland så borde man ta en plats. Men just anfallstrion med Nevin, Dixon och Speedie var hjärtat och det geniala med Chelsea på 80-talet, och det bör man ha intakt.
Övriga: Mickey Droy (mb), John Phillips (mv), Ian Britton (mf), Gary Locke (hb), David Hay (mv), Tommy Langley (fw), Steve Wicks (mb), Mike Fillery (ytter), Peter Barota (mv), Gary Chivers (mb), Peter Roades-Brown (ytter), Chris Hutchings (vb), Mickey Thomas (ytter), Colin Lee (fw), Paul Canoville (ytter), Kevin Wilson (fw), Kevin Hitchcock (mv), David Lee (mb), Dave Beasant (mv), Craig Burley (mf), Erland Johnsen (mb) samt Ken Monkou (mb).
Kerry Dixon i högform.
Pat Nevin visar på klass, fotbollsmässigt och när han lugnar ner Chelseas något stökiga fans. En rätt bra bild av Chelsea på den tiden.
