Engelska klubbar i Europa
På 70- och 80-talet blev de engelska lagen en maktfaktor i Europa. Under decennierna före hade man haft vissa problem med de främsta italienska, spanska och tyska lagen, men i samband med avstängningen efter Heysel-katastrofen 1985 dominerade man ute i Europa.
Bara säsongen 1985 hade Everton tagit hem Cupvinnarcupen i överlägsen stil och som regerande engelska mästare räknade de nog med att följande år ses som favorit till att höja Europacup-bucklan. Liverpool FC spelade ju som bekant final mot Juventus på Heyselstadion 1985, då tragedin bröt ut i en match som rimligtvis inte borde genomförts. Juventus vann till slut. Året innan hade Tottenham vunnit Uefa-cupen och Liverpool Europacupen.
United och Spurs gick i bräschen
Likt en rebus hade man exempelvis efter många års försök löst den italienska defensiva fotbollen som byggde på att vänta ut motståndarna och sedan agera med fart, finess och stil. De offensiva engelska lagen som bars fram av sin publik, vilka älskade initiativ, kraft och fart, blev alltför ofta överlistade. Särskilt i Europacupen, där man stötte på svårast möjliga motstånd. I bräschen för rebuslösande gick Matt Busbys Manchester United, Bill Nicholsons Spurs och efter dem var det Liverpool som utmärkte sig genom klassisk inställning, men underhållande och med fart på passningsspelet. Framförallt Liverpool under andra halvan av 70- och första halvan av 80-talet spelade en form av kvick passningsfotboll – engelsk totalfotboll. Mästarlag som Nottingham, Everton med flera följde efter. Det var en fotboll som gav resultat och som kunde utmana andra lag på kontinenten.
De engelska lagen gav sig motvilligt ut i Europa, men sannolikt var det Wolverhampton Wanderers som blev en bidragande orsak till att Mästarcupen (senare Europacupen och Champions League) blev av. Managern Stan Cullis spelade en rad vänskapsmatcher med enorm frenesi. Han såg sig själv som den brittiska lansen för att bevisa Englands fotbollsöverhöghet. Hans största triumf blev segern mot Ungerska Honved – då kanske världens bästa lag – i mitten av 50-talet. Ungern var stället där världens bästa och mest eleganta fotboll spelades och även den mest framgångsrika. Englands förödmjukelse 1953 och 54 (ungrarna blev först med att vinna på Wembley med 6-3, vilket följdes upp av en kross i Ungern med 7-1) av det ungerska landslaget satt hårt i den engelska folksjälen och ännu hade varken Europacupen eller Mässcupen startat, så Wolves seger mot Honved ansågs – inte minst av Cullis själv – som beviset på att Wolverhampton Wanderers var världsmästare för klubblag. Lägg därtill fler vänskapsmatcher mot Europeiskt motstånd som Wolves vann, så var det faktiskt lite av orsaken till att en Uefa-kongress hölls i Wien där utkastet för Europacupen för mästarlag presenterades efter en kampanj av tidningen L´Equipes dåvarande redaktör Gabriel Hanot.
Trög start av de engelska lagen
Det tog ett tag innan de engelska lagen gjorde avtryck i Europacupen. Dels därför att FA kanske inte prioriterade turneringen inledningsvis, men också på grund av flygkatastrofen i Munchen 1958 och framförallt hade de oerhört svårt att möta den kontinentala fotbollen, särskilt Catenaccion under exempelvis Inters Heleneio Herrera. Matt Busbys Manchester Uniteds unga lag i slutet av 50-talet fanns det dock hopp om, men det slutade med en tragedi på Munchens flyplats, där stora delar av laget förolyckades.
På 60-talet gick en rad lag bet, såsom Burnley, Ipswich, Everton, Liverpool, Manchester City och Manchester United. Men i och med skotska Celtics triumf i Europacupen 1967 såg de engelska lagen också sin möjlighet och följande säsong skulle Matt Busby och Manchester United bli först att vinna Europacupen.
Därefter vann AC Milan och Feyenoord, för att inte tala om två eror av magiska lag, där Ajax vann tre på raken och sedan gjorde FC Bayern München om samma bedrift. 1974/75 hade Leeds varit när att bryta in, men orkade inte besegra FC Bayern i finalen. Tuffast motstånd den säsongen fick nog Bayern av Malmö FF i vad som sannolikt var den bästa MFF-uppställningen genom alla tider.
Sakta men säkert tar Engelska klubbar över
De engelska lagen hade dock inte legat på latsidan i de två andra Europaturneringarna. I Cupvinnarcupen vann Spurs 1963, West Ham 1965, Manchester City 1970, Chelsea 1971. Dessutom var Liverpool i final 1966, Leeds 1973 och West Ham 1976. Arsenal spelade final 1980 och Everton vann 1985.
I Fairs cup och Uefa-cupen började de engelska lagen något mer försiktigt. London (sammanslagning av London-klubbarna spelare) förlorade finalen 1958, Birmingham City förlorade 1959 och Leeds 1967. Men redan säsongen efter vann Leeds (1968), vilket följdes av fem raka engelska titlar – Newcastle (1969), Arsenal (1970), Leeds (1971), Spurs (1972) och Liverpool (1973). Spurs förlorade dock finalen året efter (1974), något som rättades till av att Liverpool åter tog hem titeln 1976. Ipswich Town segrade 1981 och Spurs 1984.
Men det var i Europacupen dominansen var som mest imponerande efter att Bob Paisleys Liverpool tog med sig framgångarna i Uefa-cupen och tog över efter FC Bayerns dominans. Seger 1977 och 1978 avlöstes av Nottingham Forest som tog hem den finaste turneringen av alla 1979 och 1980. Liverpool vann igen 1981 och 1982 var det Aston Villas tur, bara för att Hamburger SV skulle få chansen att spela hem den 1983. Liverpool återtog titeln 1984 och sedan var det ju den olyckliga finalen 1985.
Med andra ord så blev den engelska fotbollen i all sin frejdighet den dominerande kraften, främst under 70- och 80-talen innan avstängningen. En dominans som nog fortsatt och frågan är hur maktfördelningen i fotbollseuropa skulle sett ut om Heysel-tragedin aldrig hade inträffat.
