Engelska klubbar och Catenaccion
Snart dags för Champions League-final. Denna gång utan något engelskt lag, men Real Madrid är som vanligt på plats. De engelska klubbarna har ju gått bra i Europa på senare år, men det fanns en tid då de inte alls klarade av att dyrka upp italienska försvar eller hänga med spansk flärd.
Främst var det nog italienarnas taktiska förmågor som satte krokben. Under 1960-talet tog Grande Inter Italien och Europa med storm under ledning av Helenio Herrera. Tre ligatitlar, två Europacuper och två titlar i Intercontinental cupen under perioden 1960-68. Och han gjorde det med hjälp av Verrou (Österrikiska för spärr eller regel), vilket sedan skulle gå under namnet Catenaccio (hänglås).
Herrera var inte först, men blev mest känd som utövare av Verrou-tänket. Ursprunget kan snarare härledas till en österrikisk tränare vid namn Karl Rappan. Han ledde ett semiprofessionellt lag på 1930-talet i Schweiz som hade svårt att hävda sig tekniskt mot de professionella lagen, vilket ledde till en taktikändring av det mer defensiva slaget. Det gick så pass bra att han till slut blev landslagstränare för Schweiz. I Italien var det Nereo Rocco som utvecklade taktiken och tog ett mediokert Trieste till en andra plats i Italienska ligan 1947/48. De taktiska framgångarna fortsatte senare i Padova på 50-talet. Tillsammans bidrog detta till legenden om Catenaccio som sedan med extrem framgång utövades av Herreras Inter.
1963/64 möttes de engelska ligamästarna Everton och Serie A mästarna Inter redan i Europacupens första omgång. En kulturkollison, där Everton – i sann brittisk anda - hade vissa förhoppningar om att ta hem Europacupen på första försöket. Evertons manager Harry Catterick förstod på många sätt sin kollega Herrera, då de båda trodde starkt på disciplin och mycket noggranna förberedelser inför match, men spelstilen var väsensskild och det skulle bli ett brutalt uppvaknande för britterna. Hemma på Goodison Park spelade Everton med den frenesi och anfallsfotboll som Catterick strävade efter. De hade förväntat sig en försvarsmur, men det var inte en mur det var något annat. Något som inte gick att låsa upp och som dessutom skapade några farliga chanser under matchen.
Det slutade 0-0 i sann Catenaccio-anda och Herrera var segerviss inför returen. En retur som mycket riktigt slutade 1-0 till Inter, och även om Everton inte gjorde någon dålig match så var den minsta marginalen som Catenaccio ofta handlar om precis så stor och definitiv så att Herrera sannolikt inte var särskilt orolig. Flera år senare såg Catterick tillbaka på mötet samt de lärdomar han dragit och konstaterade:
“Den där disciplinen var vad som slog mig mest i de där matcherna mot Inter. Jag hade förväntat mig ett tätt försvar men inte så många spelare som kunde hänge sig själva åt en trist roll utan minsta avvikelse. Jag trodde att brittiska klubbar skulle få svårt att övertyga spelare att hålla sig till ett negativt spelsätt men nu gör alla det.”
Det handlade om att fokusera på detaljer, vara noga förberedd, alltid tänka taktiskt anpassningsbart gentemot motståndet istället för exempelvis traditionellt spelande engelska lag, där det handlar om att få saker att hända på plan. Catenaccio handlar om att vänta in det som händer och sedan använda det till sin fördel. Men framförallt handlar Catenaccio om att vinna.
En journalist ska en gång sagt till Nereo Rocco:
”Må det bästa laget vinna!”
Rocco svarade:
”Det hoppas jag inte.”
