Ett mål, en skotte, en legend!
Ett unikt ögonblick där alla rörelser stämmer, där det geniala blir så enkelt och när en tunnhårig mittfältare skriver in sig i Skottlands historia och historiska hjärta för tid och evighet. Archie Gemmill, sommaren 1978 i Argentina.
Archibald Gemmill. Bara en sån sak. Vem skulle inte ge sin högra hand för ett sådant pojkhjälteklingande namn? Själv associerar jag till Hergés råbarkade kapten Archibald Haddock, Tintins trogne följeslagare som aldrig kan få nog av whiskyn Loch Lomond. Eller någon mörk och regnigt skum gränd i London där agenter från öst och väst smyger omkring i gränslandet mellan 50- och 60-talet då Kalla kriget var intensivt och vi stod i en brytningstid mellan gammalt och nytt. MI5-agenten röker givetvis pipa.
Men det finns andra associationer, särskilt när det gäller Archibald ”Archie” Gemmill.
Vi tar klippet direkt.
I VM 1974 blev Skottland det första laget någonsin att missa avancemang från gruppspelet, trots att de var obesegrade. Ett stort nederlag för ett på den tiden mycket starkt Skottland. Därmed var förväntningarna höga inför VM-slutspelet i Argentina 1978. Men återigen skulle det strula. Inledningen med 1-3 mot Peru var en katastrof, vilket inte förbättrades efter 1-1 mot Iran. I sista gruppspelsmatchen mot 1974 års finalister Holland fanns ett halmstrå. Eländet fortsätter då Holland tar ledningen. Kenny Dalglish kvitterar dock före halvtid och Gemmill sätter sedan en straff i 47:e minuten. Hoppet växer. Och det är då det händer. Archie Gemmill får hela Skottland att explodera med sitt 3-1 mål. Ett av de vackraste i VM-historien. Det vackraste om man är skotte och ett mål som ingen någonsin kommer att glömma. Det har fått efterverkningar långt in på kulturens område.
Vi tar det igen.
Skottland var tvungen att vinna med minst tre mål för att ta sig vidare. Peru var redan klara, men Holland kändes något nervösa. Vid 3-1 var man nära, men för sent och dessutom reducerade Holland. Det blev inget lyckligt slut för Skottland, den gången heller. Holland däremot tog sig till final och Archie Gemmill hade för alltid skrivit in sig i den skotska fotbollshistorien.
Det räckte dock inte med att målet spelats upp om och om igen i decennier. På 90-talet släpptes filmen ”Trainspotting”, där huvudpersonen Renton byter ut kompisen Tommys (Spud) hemmagjorda sexfilm med flickvännen och lägger den i ett fodral med de 101 bästa målen i fotbollshistorien. Det hela slutar med att kompisen med flickvän drabbas av ett antiklimax och panik, när de får se Archie Gemmill göra mål mot Holland istället för dom själva i diverse andra rörelser. Renton, däremot har följt med en annan tjej hem från nattklubben och när älskogen är avslutad släpper han kommentaren som gått till filmhistorien:
”I haven´t felt this good since Archie Gemmill scored against Holland in the 1978 World Cup.”
Archie Gemmill själv var kanske inte lika entusiastisk:
"I got absolutely slaughtered by the lads... to be fair I was a bit embarrassed by it."
Inspirationen sträcker sig dock längre än skotsk stolthet och sexualitetens förlovade land. Den når ända in i finkulturen.
”Nizynski, Baryshnikov, Rudolf Nurejev, when they on stage, they create the same quality that Archie Gemmill did.”
I varje fall enligt balettdansören och koreografen Andy Howitt som inspirerats till att göra balett av de han ser som fantastisk rörelse och enkel skönhet.
”One man understanding that he is about to create something amazing.”
Archie Gemmill själv har en lite annan syn och förstår väl inte heller hur hans mål kan vara upphov till ett klassiskt dansverk. Det fanns ingen plan eller idé, det bara föll sig så.
Klippet anknyter till scener ur Trainspotting och en intervju med Gemmill själv. Dessutom visar koreografen sin tolkning av Gemmills underbara rörelser.
Ett magiskt ögonblick för Skottland. En hjälte och inspiratör för evigt. Vet inte om det är symptomatiskt för det skotska landslaget som under 70- och början av 80-talet sågs som ett lag med många stjärnor som underpresterade i de stora mästerskapen, att det kanske finaste fotbollsögonblicket ändå var ett misslyckande.
Archie Gemmill, däremot var ingen misslyckad fotbollsspelare, då 43 landskamper för Skottland, två ligaguld med Derby County, ett ligaguld, en Europacup och två ligacuptitlar med Nottingham Forest, är ett CV få förunnade.
Brian Clough värvar Gemmill vid frukostbordet
En sen höstkväll 1970 ringer telefonen hos The Suns reporter Mike Ellis. Det är Preston North Ends manager Alan Ball senior som ringer från Pack Horse Hotel. För övrigt fadern till Alan Ball junior, en hyllad lirare i Everton och England. Dessutom regerande ligamästare i Everton-managern Harry Cattericks lag, vars höstsäsong dock var på väg att gå åt skogen, bland annat tack vare spelare som Alan Ball junior, vilka under sommaren deltagit i Mexiko-VM och formen var puts väck. Catterick hade tappat tålamodet och kommit överens med Preston för ett köp av Archie Gemmill. Ett gentlemens agreement. Allt var så gott som klart, fast inte riktigt…
Alan Ball senior viskar i telefonen till Mike Ellis:
”I can´t speak, Brian Clough is here for Gemmill, but I have promised him to Harry Catterick and I don´t have his number.”
Ellis gav Ball senior Cattericks telefonnummer. Brian Clough var en ung kaxig manager för Derby Co som visste vad han ville ha, medan Harry Catterick var en kylig, mäktig och hämndlysten manager för rika Everton. Alan Ball seniors samtal var säkerligen inte roligt och han var klämd mellan två herrar som var mästare i manipulation.
Det var Clough som vann denna gång och Catterick har i efterhand bittert konstaterat:
”It was an agreement between two clubs and that sort of thing is never broken.”
Gemmill var dock svårare att övertyga. Skälet var enkelt, Derby Co och Clough hade aldrig vunnit något, medan Everton var regerande ligamästare. Men då tog Clough bilen hem till Gemmill och meddelade helt frankt att han skulle sova i bilen i väntan på att Gemmill skulle släppa in honom. Efter ett tag mjuknade Gemmills fru, för stackarn skulle väl inte behöva sova i bilen. Clough sov över hemma hos familjen Gemmill och vid frukostbordet över stekta ägg blev Archie övertalad och skrev på övergångspapperen.
Resten är framgångshistoria för såväl Clough som Gemmill. Tillsammans – och var för sig - plockade de titlar i Derby Co och Nottingham Forest, tills Gemmill blev placerad på bänken i Europacupfinalen 1978/79 mot Malmö FF och blev förbannad, vilket var början på slutet för hans tid i Nottingham. Tiden i Birmingham City blev inte lika vinstutdelande dock.
När hans fru var i slutet på graviditeten med sonen Scot (även han blev landslagsman för Skottland) åkte de över gränsen till Skottland för att han skulle födas som en skotte. Legenden Archibald Gemmill kommer att leva för evigt, åtminstone hos varje skotte.
Källor: http://www.camporetro.com, http://www.bbc.co.uk, Wikipedia, You Tube, Harry Catterick: The Untold Story of a Football Great; Sawyer, Rob (de Coubertin Books, 2014)
