Fallna Hjältar, Bobby Moore-Del 1
Eftersom vårt motto här på Old School är att hålla minnena och historierna levande så känns det naturligt att starta en artikelserie under namnet Fallna hjältar där vi ska minnas de som nu spelar boll på det ställe där Brian Clough sade att man inte kunde spela boll pga bristen på gräs, nämligen himlen.
En brittisk fotbollsgeneration som format och charmat oss är sakta men säkert på väg att lämna oss. Det är ett obestridligt faktum som inte bara säger något om vårt eget åldrande utan också om hur en sport med laggemenskap,pintrundor på puben och lervälling upp till ankelknutorna gradvis håller på att tyna bort.
När man sätter sig ner för att fundera vilken av alla de fotbollslegender som lämnat oss från den engelska Old School-perioden man ska börja en artikelserie med så blir valet ganska lätt. The Golden Boy, mannen som ledde England till sin enda internationella titel någonsin, Bobby Moore, känns ur alla aspekter som det naturliga valet. När det gäller spelare som kom att förstå fotbollen som ett medel för att stärka sitt eget varumärke var Moore en föregångare. På intet sätt var det något som det gick, likt dagens fotboll, att livnära sig på men Moore var en man som gärna tog del av det goda livet, umgicks med världsstjärnor från andra skrån och visade upp sig som, i alla fall oftast, en god ambassadör för den brittiska fotbollen. Att han gjorde detta i kombination med att vara en ytterst privat man med stor integritet är ju något som förstärker den komplexa karaktär som Moore var och som dessutom bidrar till att öka mytbildningen kring densamme.
Hur det började
Att påstå att Bobby Moore kom till världen under dramatiska former är på inget sätt en överdrift. Förlossningen ska ha varit extremt komplicerad och unge herr Moore fick stanna på sjukhuset under ett antal dagar. När det så var dags att komma hem till Barking i Londons East End så utsattes London för ett av de största och värsta bombanfallen under andra världskriget. En av de första övernattningarna på hemmaplan fick den blivande landslagskaptenen göra i ett skyddsrum.
Det var inte heller helt tydligt att det skulle bli en framtida landslagskapten och nationalhelgon av unge herr Moore. När han växte upp som skolpojke i Barkings tuffa miljöer så var Moore inte någon framstående spelare som man direkt såg utvecklingspotentialen. När Moore 1971 var med i den brittiska motsvarigheten till klassikern “Här är ditt liv” berättade han att de smeknamn han förärades under de där första åren var “Tubby” och “Fatso”, något som hade varit nog för att knäcka den tuffaste av människor. Lintotten tog dock det hela på rätt sätt, knöt näven i fickan och visade att genom träning och hårt arbete kan man komma långt.
När Bobby Moore fick chansen i West Hams organisation 1956 så såg man en för all del lovande, men långt ifrån unik spelare. Istället såg de, som kanske inte hade den där djupare förståelsen och riktiga känslan, en spelare som inte var speciellt snabb, som inte var bra på huvudet och som inte kunde skjuta. Många undrade hur det ens skulle kunna bli en stabil A-lagsspelare i West Ham. För att ta reda på det och lösa knuten till Moores utveckling behövdes det just nån som hade känslan och den djupare förståelsen. Det skulle visa sig att denne någon fanns i det egna A-laget och som skulle att bli den som tog sig an rollen som mentor och fadersfigur för den unge Moore. Denne någon kom även att bli en av de mest berömda managerna under den tid som vi definierar som Old School-perioden, hans namn var Malcolm Allison…
