Fallna Hjältar, Bobby Moore-Del 2

En flamboyant playboy, en idealistisk och ibland naiv älskare av vackert spel och en kyligt kontrollerad man med förakt för sitt eget ursprung. Vi fortsätter berättelsen om “The peoples knight”, mannen som ledde det engelska landslaget till dess enda internationella titel, Bobby Moore. Idag fokuserar vi kring tre personer som var de som formade Moore som fotbollsspelare.

Moore var alltså ingen självklar stjärna. Han hade i ung ålder ingen spetsegenskap och det var så när att avsaknaden av just detta berövade England sin kanske största landslagsspelare någonsin. En man med smak för det goda i livet, men som också var en innovatör och nytänkare när det gällde fotboll var den som blev Barking-sonen Moores mentor. Ödets ironi skulle visa att mentorskapet blev en stor del i att dennes spelarkarriär på högsta nivå skulle ta slut…

Malcolm Allison

Flamboyans, långa pälsar, stora fedorahattar, champagne och feta cigarrer är ju tydliga kännetecken för den man som kanske mest är känd för sin tid som manager i Manchester City. Han delade i och för sig den titeln med Joe Mercer, men hans tidigt utvecklade träningsmetoder blev ju hans kännetecken. När Mercer var lagbyggaren så var Allison spelutvecklaren. När sedan dessa bägge hamnade på kollisionskurs och Allison till sist skulle ta över själv så gick det inte så bra.

Detta var ju dock långt efter det att Allison tog sig an den unge Bobby Moore, som var på väg upp genom West Hams organisation men som fortfarande inte fått det där riktiga lyftet. Den karismatiske Allison var en förgrundsfigur framförallt bland de yngre spelarna i West Ham. Det är väldokumenterat att Bobby Moore tillbringade många timmar tillsammans med Allison på Cassetaris Café på Barking Road inte långt från Boleyn Ground. Dessa timmar handlade mycket om att den unge Moore ville lära sig så mycket som möjligt om fotboll i allmänhet och taktik i synnerhet. Vittnen berättar att de bägge ofta tömde de övriga borden på salt och pepparkar som Allison sedan flyttade runt för att visa den unge Moore hur han skulle tänka för att lägga grunden till att bli en storspelare.
Moore ställde ofta frågan vad som var det viktigaste att tänka på. Svaret var alltid varianter på samma tema. Spelförståelsen var A och O. Att vässa sin förstatouch till perfektion så att man alltid skapade sig själv gott om tid med bollen, att alltid veta vad man skulle göra med bollen när man fick den och att alltid, i alla lägen, veta var medspelarna fanns på banan var saker som Allison präntade in i ynglingen Moore.

Som tidigare nämnts var det en form av ödets ironi som skulle spela in när det kom att visa sig att unge Moores debut på den stora scenen innebar att Allisons aktiva fotbollskarriär var slut. Bakgrunden fanns i att Malcolm Allison 1957 drabbades av tuberkulos och tvingades operera bort sin ena lunga. Allison hade länge kämpat i reservlaget och då bredvid den unge Moore. Framme vid 1958 så var A-laget skadedrabbat och valet stod mellan den “gamle” Allison och den unge Moore. Valet föll på Moore och resten är fotbollshistoria.

Ron Greenwood

Det var inte i West Ham som Ron Greenwood först stötte på Bobby Moore. Greenwood hade haft sitt första möte med Moore i Englands U23-lag där Moore blev utsedd till lagkapten och den man som Greenwood byggde sitt lag kring.

Greenwood var till stora delar Allisons raka motsats, en man som levde för fotbollen och som utöver den var en mycket diskret och nästan asketisk person. Han var dessutom en sportsman. Man skulle vinna på ett schysst sätt och spela attraktiv fotboll. När han själv spelade så var han sportsman så till den grad att han alltid försökte spela helt rent. Det berättas att när han spelade för Chelsea under en match mot Manchester United hade han för sig att han skulle försöka vinna nickduellerna mot den 15 cm längre landslagscentern Tommy Taylor rent, helt enkelt hoppa högre. Trots att målen trillade in så vägrade Greenwood ändra sin taktik och störa Taylor med kroppstacklingar, det var orent spel ansåg Greenwood.

När West Ham 1961 sparkade den dåvarande managern Ted Fenton så gick budet till Greenwood. West Ham var ett lag med många unga,lovande och utvecklingsbara spelare. Greenwood bestämde tidigt att han skulle bygga sitt spel kring Moore och introducerade en ny position, sweeper, eller som vi säger libero. Moore spelade i en position bakom sin markerande backlinje och hade i uppdrag att med sitt lysande spelsinne täcka upp för de andra samt sköta uppspel och följa med upp i anfallet.
Dessa första åren med Greenwood utvecklades Moore vidare mot den världsspelare han skulle komma att bli. Förmågan som han hade förvärvat av Allison, nämligen att veta var medspelarna befann sig utvecklade han nu till perfektion. Greenwood kunde utan förvarning bryta en spelövning och beordra en spelare att först blunda och sedan berätta vara alla de övriga befann sig. Moore hade sällan ett enda fel.

Inför VM 1962 så tipsade Greenwood den dåvarande förbundskaptenen Walter Winterbottom om den unge juvelen. Moore fick till medias stora skepsis följa med till Chile men förväntades mest vara med för att se och lära. Det slutade med att den unge East-Endern spelade i samtliga Englands matcher och tillhörde de mer framträdande.
Eftersom Greenwood var en man som trodde på rent spel och renlevnad i största allmänhet samt ville att spelarna skulle vara 100 % engagerade i bara fotbollen så blev det med åren slitningar med Moore. Försvararen blev med åren större än både West Ham och Greenwood utan att för den skull ha menat något illa med detta.

Vi ska i senare delar titta närmare på de detaljer som gjorde den “perfekte” Moore till en ganska kontroversiell person i mångas ögon under den senare delen av karriären.

Sir Alf Ramsey

Rent fotbollsmässigt så hade Ramsey inte en lika central del i Bobby Moores fotbollsutveckling. Det är ju ofta så med förbundskaptener då de träffar spelarna i ganska liten utsträckning, åtminstone om man jämför med deras managers i den egna klubben. Den engelske förbundskaptenen är ändå någon som man lyfter fram com en central och vital del i Bobby Moores resa mot stjärnorna.
Även om det skilde en generation på Ramsey och den man som skulle bli hans general på planen så hade de samma ursprung. Ramsey föddes i Dagenham i Östra London 1927, i stort inte längre än ett par välriktade frisparkar från det Barking där Moore såg dagens ljus.

Däremot så gick de bägges förhållningssätt till sitt ursprung helt isär. Medan Moore var stolt över att vara sprungen ur arbetarklass och ofta återkom till hur det hade hjälpt till att forma honom som människa så gjorde Ramsey allt vad han kunde för att dölja sitt ursprung. Det gick så långt att Ramsey lade sig till med en “överklassaccent” som många och däribland Moore gjorde sig lustig över. Det gick även rykten om att Ramsey hade zigenarblod i ådrorna. Denna kopplingen gjorde Ramsey rasande och han blev inte gladare när de med det engelska landslagets buss passerade ett zigenarläger med husvagnar och Moore inför de andra föreslog att han skulle “drop in and say hello to his relatives.

Trots de bägge männens olikheter så behövde de ändå varandra. Moore hade under hela sin karriär ett behov av att bli bekräftad och att få vara centralpersonen i laget. Ramsey å andra sidan var fullständigt övertygad om vikten av att ha just Moore som lagkapten i sitt lag. Enligt Ramsey så var denne hans captain,leader and right hand man”. Så länge Moore stod på toppen fotbollsmässigt så var det a match made in heaven. Tiden kommer dock ifatt alla och för Moore och Ramsey kom dessa punkter i karriären att sammanfalla tidsmässigt.

I en senare del där vi ska fördjupa oss i de lite mörkare sidorna av Bobby Moore, för mitt i ljuset så fanns det även sådana. Där finns ett flertal kontroverser med i alla fall två av de män som kom att bli Moores språngbräda mot odödlighet.