Fallna hjältar- Bobby Moore del 3
En nationalikon och en av världens bästa försvarsspelare genom tiderna måste väl ha haft en lysande klubbkarriär med titlar på hög? Inte alls, det West Ham som Moore skänkte större delen av sin karriär till lyckades aldrig riktigt nå sin fulla potential och de höjder som deras kapten nådde på den internationella scenen.
Inget skott, ingen snabbhet, dålig på huvudet. Låter det som en dålig b-lagsspelare i division 5? Ingalunda! Vi pratar om den 108-faldige engelske landslagsikonen Bobby Moore. Trots sin uppenbara brist på spetsegenskaper så blev alltså den blonde Barking-sonen en av världens bästa försvarsspelare, någonsin.
Förädlingen av Robert Frederick Chelsea Moore skedde alltså främst genom Malcolm Allisons,Ron Greenwoods och Alf Ramseys försorg. Men vad har han då “to show for”? Vilka meriter och händelser är de som gör att vi Old School-älskare anser att han är en av de största? Vilka magiska ögonblick gör att den engelska fotbollsmyllan anser Moore vara folkets riddare, en titel han ofattbart nog inte fick officiellt? Vi dyker ner och tar en titt.
West Ham
Moore gjorde alltså sin debut för West Ham som 17-åring 1958. Det var den första av 544 gånger som försvararen iklädde sig den legendariska tröjan med nummer sex på ryggen.
Moores förmåga att läsa spelet och förmåga att ta till sig av de lärdomar som hans tränare hade att förmedla. 1960 blev ett viktigt år i Moores karriär då denne blev uttagen i Englands U23-lag, som leddes av ingen mindre än Ron Greenwood som ju skulle bli Moores mångåriga manager på klubbnivå.Greenwood insåg snart vilken guldklimp han förfogade över och i april 1961 tog han över från Ted Fenton och började formera “sitt” West Ham där Moore skulle bli den naturliga ledaren.
West Ham hade under Greenwood börjat ta in internationella detaljer i sitt spel. Greenwood var en förespråkare av den tekniska rena fotbollen och han återkom ofta till att det fantastiska ungerska landslaget som var det första som besegrade England på hemmaplan 1953 var en förebild som han ville eftersträva. Under de här åren så tog han även med dem på långa utlandsturnéer där de fick mäta sina krafter mot internationellt motstånd. Förutom att vara kapten så ville Greenwood även att Moore skulle gå i bräschen för det tekniska, vackra spelet genom att vara en spelande back som sökte effektiva och attraktiva lösningar istället för att tjonga upp bollen på översta läktarsektionen.
Framgångarna på hemmaplan tog avstamp 1964 när West Ham tog hem FA-cupen efter att ha genomfört en imponerande turnering där man jämnt som en Moraklockas slag så till att vinna alla matcher genom att göra exakt tre mål. Den stora kraftmätningen kom i semifinalen när man på Hillsborough lyckades slå tillbaka Manchester United, som hade ett nytt storlag på gång, med 3-1. Finalen mot andradivisionslaget Preston North End blev till sist seger med 3-2 men det var ingen bra insats av West Ham. Två gånger lyckades Preston ta ledningen men West Ham lyckades vända och vinna genom ett mål i den allra sista spelminuten, inskjutet av högerinnern Ronnie Boyce. Det blev nu dags för unge Herr Moore att, för första gången, leda sitt lag uppför Wembleys trappor för att ta emot bucklan.
Redan nästa år var det dags igen. Segern i FA-cupen hade ju gett West Ham en plats i Cupvinnarcupen och ödets försorg såg till att finalen spelades på Wembley och det kunde då ge Moore möjligheten att muta in sin plats som fast pokalhämtare på Englands nationalarena. Via segrar mot Gent, Sparta Prag, Lausanne och ett tufft semifinalmöte mot spanska Zaragoza hade Moore styrt sina mannar till en ny final. I finalen väntade 1860 München som vi denna perioden var ett lag som kunde hålla jämna steg tom med stadsgrannen Bayern. West Hams lagkapten kunde hämta sin andra buckla efter att högeryttern Alan Sealey gjort två mål i den andra halvleken.
Moore var nu 24 fyllda och den här inledningen på West Ham-karriären under Greenwoods ledning tydde ju onekligen på att “the Hammers” skulle bli en ledande kraft att räkna med under det kommande decenniet. Det blev dock inte så utan dessa två Wembleytitlar blev de två enda under Moores tid i klubben. Anledningarna troddes vara många men en av de mest framlyfta är det faktum att Greenwood manade till en, i alla lägen, attraktiv och underhållande fotboll. Det låter ju i sig inte som något negativt men West Hams spel kunde emellanåt slå över till en naivitet och snällhet som inte betalade sig i titlar. Ett exempel på detta är när man under säsongen 1966/67 under en vecka slår Fulham i ligan med 6-1 och Leeds i ligacupen med 7-0 bara för att senare under säsongen förlora mot Manchester United med 6-1 och Southampton med 6-2. En vansinnig 5-5 match mot Chelsea på Stamford Bridge liksom cementerar det faktum att det var Hawaii-fotboll och svängdörrar mest för hela slanten. Den säsongen slutade West Ham på en rent ut sagt bedrövlig 16:e plats och faktum är att under Moores 16 år i A-laget så slutade West Ham inte bättre än sexa. Hans egen status som ikon och legend på Upton Park och bland de East-enders som hade West Ham som sitt lag förblev dock intakt.
Vid ett flertal tillfällen ville Moore lämna West Ham för att spela i klubbar som hade större chans att vinna titlar men Greenwood och styrelsen stod alltid i vägen. Bl.a så var Tottenham intresserat av hans tjänster under VM-året 1966. Det talades även om Arsenal och t.o.m den legendariske managern Brian Clough hade stora planer på att värva Bobby Moore till Derby 1973. Detta trots att han då förfogade över det kanske bästa mittbacksparet i engelsk fotboll Roy McFarland och Colin Todd.
Det blev till sist en flytt till Fulham 1974 efter att Moores gamle landslagskompis Alan Mullery lyckats övertala honom att flytta tvärs över London. Men till och med här satte sig West Ham på tvären. Efter den strandade Derby-flytten året innan hade Moore fått ett muntligt löfte om att få lämna gratis inför säsongen 1974/75. Detta stod man dock inte till utan Fulham fick betala 25000 pund för mittbacken. Detta var tacken efter 18 år i klubben och 544 matcher. Man kan onekligen debattera att detta inte är något av West Ham som klubbs finaste ögonblick.
Moores klubbkarriär fortsatte ytterligare några år och den mest framgångsrika blev den första i Fulham när han ledde sitt lag till en FA-cupfinal på Wembley mot inga mindre än West Ham. Man hade tidigare på säsongen besegrat West Ham i Ligacupen men den här gången fick man sträcka vapen mot London-grannen och i detta det sista Wembleyframträdandet som professionell spelare blev Moore utan pokal.
Precis som många andra spelare i slutet på sina karriärer så gjorde Moore en vända i NASL där han spelade för San Antonio Thunder och Seattle Sounders. 1978 gjorde han faktiskt också 9 matcher i Danmark då han spelade för Herning. Då den danska klubben fick ekonomiska problem så löste Moore dem från kontraktet och den professionella karriären var nu över.
Att det inte blev fler framgångar på klubbnivå kan alltså tillskrivas Greenwoods naiva och idealistiska syn på fotbollen men faktum är också att Moore fick utstå kritik för att inte prestera på topp i "vardagslunksmatcher". Elaka tungor sade att det bara var på landskamper och mot storlag som han var "påkopplad". Man pratade om en viss disträhet och arrogans på planen. Det kan säkert på ett undermedvetet plan funnits sådana drag men Bobby Moore var ett superproffs med en yrkesstolthet i det han gjorde så att lägga skulden enkom på Moore är ju att förenkla det lite väl långt.
I nästa del ska vi ta en kik på Moores karriär på den arena där han verkligen excellerade, nämligen landslagsscenen. Håll utkik för den är snart på gång.
