Fallna hjältar- Bobby Moore del 4
Talangen och potentialen var oomstridd och det var i Englands vita landslagströja som Moore kom att använda denna till att bli den försvarslegend som ledde England till sitt enda VM-guld. Det var dock inte helt utan kontroverser.
Debuten
Som tidigare nämnts så hade alltså Ron Greenwood redan 1960 plockat ut en då 19-årig Bobby Moore i Englands U23-lag. Han imponerade storligen och när det var dags för VM 1962 så hade Greenwood pratat väl om den unge halvbacken för den dåvarande förbundskaptenen Walter Winterbottom och Moore blev en veritabel skräll i den trupp som skulle åka till Chile.
Greenwood hade fått uppdraget att meddela den goda nyheten för ynglingen och valde då att göra det på ett för honom okonventionellt sätt, med ett practical joke! Greenwood kallade in Moore på sitt kontor och förklarade frankt att den unge talangen inte hade blivit uttagen till klubbens sommarturné till Nigeria och Rhodesia. Moores intuitiva fråga om “vad i helsike han hade gjort för fel” blev hängande i luften när Greenwood sekunden sedan förklarade att han istället skulle spendera sommaren i Chile.
Uttagningen möttes med stor skepsis i media där man tryckte på att Moore var orutinerad, osnabb, dålig i luften och inte hade nån vidare fysik att tala om. Han gav dock svar på tal genom att göra debut i en av träningsmatcherna inför mästerskapet och sedan spela i alla Englands fyra matcher under mästerskapet.
Ramsey tar över
1963 tog Ipswich manager Alf Ramsey över som manager för England och inom ett halvår hade Moores East-Ender frände fasat ut den dåvarande kaptenen Jimmy Armfield, som närmade sig slutet på karriären, och fasat in Moore som kapten och den man som skulle leda England till VM-guld på hemmaplan 1966.
Ramsey hade en klar och tydlig idé om vilka spelare han ville ha och hur han ville spela. Han hade också fått igenom att det var han och ingen annan som skulle ansvara för uttagningen av laget. På den här tiden var det vanligt att sådant sköttes av en uttagningskommitté men den funktionen försvann nu bort.
Som parhäst i mittförsvaret utsågs Jackie Charlton från Leeds. Jackies bror Bobby var sedan flera år en av Englands storstjärnor medan Jackie fick vänta till 1965 då han var nästan 30 år, innan han fick göra debut. Jackie, som var en hårdför mittback och som var känd för att inte vara någon direkt bländande fotbollsspelare, frågade vid något tillfälle Ramsey hur det kunde komma sig att han hade tagit ut honom. Ramsey svarade frankt att han skulle ta ut det bästa laget och att det betydde att han inte alltid tog ut de bästa spelarna. Alla hade en funktion som skulle fyllas.
Uppladdningen inför mästerskapet bestod av en serie matcher mot huvudsakligen nordiskt motstånd och för Moore inleddes turnén med en chock: han blev petad mot Finland till förmån för Leeds hårföre mittback Norman Hunter. Under de följande matcherna mot Norge,Danmark och slutligen Polen så var dock ordningen återställd och Barking-sonen var åter den som anförde England.
Kontraktstvisten
Redan innan turneringen ens satte igång så inleddes en ännu mer dramatisk händelse som skulle hota Moores medverkan betydligt mer än det ganska lama hotet från Norman Hunter. Moore var under en period helt enkelt inte uttagbar för Alf Ramsey.
Det förhöll sig så att Moores kontrakt med West Ham hade gått ut den 30 juni och eftersom klubben inte alls hade kunnat följa upp de tidigare säsongernas cupsuccéer så var Moore intresserad av en flytt. Framförallt Tottenham lockade mittbacken och långa samtal med Greenwood ledde till att han fick klart för sig att en flytt inte var aktuell, detta var ju tre decennium innan en viss herr Bosman hade löst detta. När en flytt till Spurs inte var aktuell så försökte sig Moore på det näst bästa alternativet, att helt enkelt få ett så lukrativt kontrakt som möjligt rent ekonomiskt. Även detta ställde sig Greenwood kallsinnig till och till sist enades de bägge om att lägga förhandlingarna på is till efter VM. Motsättningarna skulle vara en hemlighet dem emellan men när Greenwood läckte det hela till pressen så svalnade den redan ljumma relationen ytterligare. Det var då FA fick upp ögonen för det hela. Eftersom Moore inte hade ett giltigt kontrakt med någon klubb vara han i förbundets ögon inte en spelare som var uttagbar i Englands VM-lag.
Med den gode vännen och Tottenhamspelaren Terry Venables och Bill Nicholson på ena sidan, som försökte locka över Moore och den bångstyrige Greenwood på andra sidan satte sig nu FA på tvären i mitten. Och detta mitt under Ramseys slutspurt på förberedelserna. Det slutade med att Ramsey,med förbundets hjälp,kunde tvinga Moore och Greenwood till en kompromiss; Moore fick mitt under förberedelserna skriva på ett en-månadskontrakt som Greenwood tvingats ta med till Hendon Hall där England laddade upp. Mötet varade mindre än en minut och relationen blev inte hjärtligare av detta men nu var Moore fri att koncentrera sig fullt ut på VM:
Halvsegt gruppspel
Turneringen började på halvfart både för England och för Moore. 0-0 mot Uruguay i premiären var en missräkning och det Engelska folket och framförallt pressen var inte övertygade om en titel bara ett par veckor framåt i tiden. Efter 2-0 segrar både över Mexico och Frankrike stod man i en kvartsfinal inför sitt tuffaste test hittills, Argentina. Argentina var på denna tid inte det tekniska och eleganta lag vi i våra dagar vant oss vid att se. De hade goda förmågor offensivt men var ännu mer kända för att spela hårt och ibland på gränsen till brutalt.
Argentinska djur
Det blev en tuff match som England kunde vinna mycket tack vare ett fläckfritt försvarsspel av Moore samt ett avgörande mål av Geoff Hurst i den 78:e minuten. Matchen kommer dock naturligtvis bli berömd pga att den stora lagkaptenen Antonio Rattin hade använt sig av “A violent tongue” Saken var bara den att den tyske domaren Kreitlein inte kunde ett ord spanska men förklarade utvisningen med argumentet “han såg ut som han skulle döda mig”.
Eftermälet blev också dramatiskt när Alf Ramsey sprintade ut och tvingade högerbacken George Cohen ta tillbaka den tröja han precis höll på att byta bort till en argentinare. I pressintervjuer efter matchen förklarade Ramsey frankt att det var svårt att spela på topp när motståndarna betedde sig som djur. Det blev faktiskt en ganska stor incident av detta och en rivalitet mellan länderna väcktes och som vissa anser var en av anledningarna till den konflikt om Falklandsöarna som startade 16 år senare. Att i den officiella matchrapporten står att läsa att Engelsmännen drog på sig 33 frisparkar mot Argentinas 19 var något som både Ramsey och den engelska pressen talade väldigt tyst om.
Eusebio betvingades
Semifinalen skulle komma att stå mellan Portugal och England. Bobby Moore skulle åter komma att göra en stormatch även om han överskuggades av Nobby Stiles, som raderade ut den portugisiska storstjärnan Eusebio från matchen . Stiles som pga våldsamt spel tidigare i turneringen varit på vippen att, av det egna förbundet, kastas ut från mästerskapet. Då Ramsey på stående fot ställde sin plats till förfogande försvann dock det hotet. En annan som överglänste Moore var Manchester Uniteds Bobby Charlton som med två fantastiska mål och fint spel i övrigt var den som såg till att Moore, Ramsey och England var framme vid sitt mål, VM-final!
Moore och Hursts stora föreställning
Västtyskland hade på sin halva manövrerat sig fram till final via imponerande spel. Man hade till exempel gjort 13 mål på 5 matcher, att jämföras med Englands 7. I Västtyskland fanns en ny stjärna i vardande, Franz Beckenbauer. Han hade imponerat stort i turneringen och nu fick Bobby Charlton,konstigt nog, uppdraget att bevaka Beckenbauer. Ironiskt nog hade Beckenbauer av sin coach Helmut Schön fått motsvarande uppdrag. Detta fick till följd att bägge gjorde en blek figur.
Även om naturligtvis Geoff Hurst med sitt hattrick blev en avgörande pjäs så var detta Bobby Moores final. Med ett bländande försvarsspel och två assist blev det kaptenen som skulle komma att skina lite extra den här dagen. Efter tyskarnas tidiga ledningsmål så blev Moore nerdragen på mittplan och när den tyske spelaren skulle försöka be om ursäkt så lade Moore en blixtsnabb frispark som lagkamraten från West Ham, Geoff Hurst, tajmade perfekt och ställningen var utjämnad.
England tog ledningen genom lagets tredje Hammers-spelare Martin Peters och England stormade mot guldet. På övertid drog dock Moores innerbackskollega Jackie Charlton på sig en klumpig frispark och i röran framför mål lyckades Västtyskarna kvittera genom Wolfgang Weber. Moore som i vanliga fall var en man som ledde genom att föregå som gott exempel och inte genom att skälla och rya gjorde ett undantag. Hans budskap till Jackie Charlton var glasklart: “Dont f-ing do that again”.
I förlängningen togs showen över av den Armeniske linjedomaren Tofik Bahramov som var den som godkände Geoff Hurst kanon som tog i ribban och studsade ner på(över?) mållinjen. Domaren Dienst hade ingen aning utan tog Armenierns ord som sanning och dömde mål. Vad som är sanningen kring VM-historiens mest berömda mål är ännu till denna dag oklart. Vad som däremot uppdagats är att delar av Bahramovs släkt dödats av Tyska soldater under andra världskriget.
I slutsekunderna spelades det upp en sekvens som kom att tydligt sammanfatta Bobby Moores spelstil. Bollen for upp i en vid båge i det engelska straffområdet och istället för att följa Jackie Charltons råd och sparka upp bollen på översta sektion så tog Moore ner bollen på bröstet. Gjorde bort en tysk med en passningsfint och satte en precis långboll till Geoff Hurst som helt dödstrött bankade upp bollen i nättaket när han egentligen siktade på läktaren för att döda tid. Hursts förklaring till målet: “ I mishit it”.
Målet var nått, guldet var hemma och när Moore ledde laget uppför trapporna för att ta emot trofén så visade sig återigen Moores förmåga eller dragning åt att alltid tänka på andra. Han upptäckte helt enkelt att hans händer var alldeles smutsiga och att han bara var ett par meter ifrån att skaka drottningens handskbeklädda hand. Då torkade han helt enkelt och mycket diskret av sina händer på den sammetsduk som täckte det bord där de höga dignitärerna stod och där pokalen skulle delas ut.
Moores status som storstjärna tog nu fart på allvar. Han blev plötsligt mannen som alla ville ha en del av. Reklamerbjudanden regnade in och erbjudanden om att delta i alla möjliga evenemang såväl på TV som i annan rikstäckande och internationell media. Även på det privata planet växte hans nätverk och kom innefattas av kändisar som Sean Connery m.fl.
I landslaget fortsatte Moores obestridliga status som härförare. Under åren fram till VM i Mexiko 1970 stod det alltmer klart att det var i den vita landslagströjan som mittbacken levde upp. Wembley var hans scen och även om han skötte sin roll i West Ham på ett professionellt sätt så stod det ganska klart att hans alltmer ansträngda relation till Ron Greenwood gjorde att han inte excellerade på samma vis som när han spelade för England.
VM 1970 var nog egentligen Moores stora peak fotbollsmässigt. Hans insats under turneringen anses av många vara det bästa försvarsspel som skådats i det engelska landslaget. Förspelet till turneringen tillhörde dock det mest dramatiska som upplevts av en individuell spelare och det var garanterat av det slaget som Moore helst hade sluppit. Mer om detta i nästa del.
