Fallna hjältar: Colin Bell-The King of the Kippax
För den genomsnittlige och kanske relativt nyblivne City-supportern är Etihad Stadium namnet på arenan och de största stjärnorna i nymodern tid heter Kevin De Bruyne,Sergio Aguero och Vincent Kompany. För oss som oftast har “Old School-glasögonen på är Maine Road arenan och Bell,Lee,Summerbee är namnen vi lystrar till. Nu är den störste av dem alla, Colin Bell,borta.
2015 besökte jag Etihad Stadium. Inte för att Manchester City är mitt favoritlag, långt därifrån. Saken är väl den att jag dels, när tiderna tillåter, är en groundhopper som tycker om att besöka arenor och titta på matcher. Lika mycket är det väl att just Manchester City ur ett historiskt perspektiv slår an en sträng hos mig som jag gärna lyssnar till. Åren efter att Joe Mercer och Malcolm Allison tog över och den exempellösa framgångseran som följde fascinerar oerhört.
Vissa spelare kan, trots att jag aldrig sett dem spela, vara en ständig källa till fascination. Colin Bell var en av de där spelarna vars historia grep tag i mig och som jag kunde gjort nästan vad som helst för att få se spela.
På den obligatoriska stadiumtouren fick vi en guide ur den gamla skolan. Han kunde, trots att hans egen favoritspelare varit den dynamiske och multikompetente Mike Doyle, inte sluta att tala sig varm om Colin Bell. Den störste av dem alla, som fått en av läktarna på Etihad uppkallad efter sig. Trots att han hade en större talang än i princip alla andra så lade han ner en oerhörd kraft på att träna och förbättra sig. Det var bara sådan han var.
Blygsam stjärna
“The reluctant hero”, eller den motvillige hjälten som Bells självbiografi hette sammanfattar på många sätt mittfältarens inställning till sin egen roll. Han ville bara spela fotboll och njuta av det. Att han på samma gång blev en superstjärna var inget han traktade efter, och till skillnad från sina mer extroverta vapendragare i Manchester City, Francis Lee och Mike Summerbee, så drog han sig gärna undan så mycket han kunde.
Publiken på Maine Road älskade honom och han fick dels smeknamnet Nijinsky efter en berömd tävlingshäst som hade samma uthållighet som Bell. Namnet Nijinsky kom ursprungligen från den polsk-ryske koreografen Vaslav Nijinsky. Även den kopplingen passade in på Bell, som var ett fysiskt praktexemplar även när det gällde kroppskontroll och smidighet.
Vägen till stjärnorna
Colin Bell kom till City 1966. Han spelade i Bury som då låg i tredje divisionen. Bell var en stor del i att laget tog steget upp i division 2, en division man fick lämna året efter när deras stjärnmittfältare hade flyttat till Maine Road.
Det var dock aldrig nån självklarhet att Bell skulle hamna i City. Bury ville ha en övergångssumma i storleken 40000 pund och det var pengar som City inte hade. Malcolm Allison, som var en slug herre, ville verkligen ha Bell och han tog då till en scoutlist för att manövrera ut övriga intressenter. Han såg till att åka och titta på Bell lagom ofta för att inte verka för intresserad och när han väl var där så lade han ut texten för andra scouter och managers: “ Kolla, han är inte speciellt bra med vänsterfoten, dålig i luften och alldeles för överambitiös”. Han berättar i en dokumentär från 1990 att han fortsatte att så frön av misstroende hos sina kollegor tills dess att Joe Mercer hade skrapat ihop övergångssumman. Det ska dock sägas att Mercer var tveksam. Efter Bells första misslyckade framträdande i City-tröjan så utbrast Mercer: “Vad är det vi köpt för en spelare?”
Han skulle bli varse... Under åren 1968-1974 var Bell en av Europas absout bästa mittfältare och var en stor del i de titlar som City vann från 1968 och framåt.
Bell var som sagt en jätte på planen men en ganska tystlåten och blyg man privat. Att ta plats i folksamlingar och grupper var inte alls något Bell gillade. Detta beskrev han själv i sin biografi och han beskriver också att han med tiden lärde sig att ta för sig i de sociala sammanhang som krävde detta men att han i trygg familjemiljö inte uppfattade sig som blyg.
Landslagskarriären
Landslagskarriären blev inte så lång och framgångsrik som man skulle kunna tro.
Colin Bell kom med som avbytare i VM 1970 och var den som byttes in i samma ögonblick som Franz Beckenbauer reducerade till 1-2 i kvartsfinalen mot Västtyskland. England hade skapat en 2-0 ledning efter mål av Tottenhammittfältaren Alan Mullery och guldhjälten från 1966, Martin Peters. Västtyskland vände sedan och vann med 3-2 efter förlängning. Många okunniga gav Bell och framförallt Sir Alf Ramsey skulden för att England missade semifinalspel eftersom Bell ersatt den store Bobby Charlton. Sanningen var nog snarare den att både Charlton och ENgland hade tagit slut i den stekheta Mexikovärmen.
Totalt sett gjorde Colin Bell 48 landskamper och 9 mål. Bell berättade i en BBC-dokumentär att hans karriärs största besvikelse var när man blev utslagna av Polen i kvalet till VM 1974. Det var där han skulle sätta sitt avtryck i världsfotbollen. Nu blev det aldrig så.
Skadan
Bell har dock av ett flertal lagkamrater och managers beskrivits som en extremt disciplinerad och viljestark spelare. Denna egenskap fick han, tyvärr, använda i överflöd i sin kamp för att ta sig tillbaka efter
det som tyvärr kom att sätta stopp för Bells utveckling på väg mot världsstjärnestatus. Det var under ett ligacupomspel i november 1975 mot Manchester United som han blev olyckligt tacklad av Uniteds skotske mittback Martin Buchan. En allvarlig knäskada gjorde att Bell fick tillbringa många timmar, dagar och månader på rehabcykeln. Han kom tillbaka och gjorde en del matcher i Citys A-lag men Bells karriär tog på flera sätt slut när han försökte utmana Buchan på insidan istället för att skjuta.
1980 gjorde Bell, som många andra, ett försök att spela i NASL i USA. Det blrv dock bara 5 matcher för San José Earthquakes innan han hängde upp skorna för gott.
Efter karriären
Francis Lee blev, förutom affärsman, under en period ordförande för Manchester City.
När Lee tog över ordförande arbetade Colin Bell i ungdomsverksamheten. Bell hamnade i konflikt med en annan ungdomstränare Neil McNab. När Bell gick till sin gamle lagkamrat för att få hjälp så fick han inget gehör. Efter ett tag så fick Bell och hans närmaste tränarkollega Terry Farrell sparken av den dåvarande managern Frank Clark. Francis Lee hade fortfarande inte blandat sig i saken. Bell tog senare saken till domstol och det blev slutligen en förlikning mellan klubben och Bell, och detta helt utan Lees medverkande, han dök inte ens upp i rätten. Bell berättade i sin biografi att han sedan den händelsen inte hade någon kontakt med Bell och han inte deltog inte heller i arrangemang där Lee närvarade.
När det gäller Bells hälsa så upptäcktes det 2005 att han hade en tumör i magen. Otroligt nog kan det vara så att Bells självbiografi Reluctant hero räddade livet på Bell den gången. Hans son Jon var vid den tiden en kirurgstuderande i Manchester och en av hans kursare hade läst i boken att Colin Bells mamma, vid 39 års ålder, dött av magcancer. Bells son och hans kurskamrat insisterade på att Bell skulle undersökas och då upptäcktes tumören i magen. Bell blev opererad inom två veckor, en livsräddande operation.
Idag, 16 år senare, gick alltså Bell bort efter en kort tids sjukdom. Dödsorsaken har inte offentliggjorts men ska enligt uppgifter inte vara relaterade till Covid 19.
