Fallna hjältar: Frank Worthington
“Det är mycket nu” kan dels vara en Stefan Sauk-replik tagen ur 90-talets TV-serie Lorry, men det kan också vara ett uttryck som vi som lever och andas Old School och Tipsextra använder när vi ska beskriva den takt som vi nu berövas våra gamla hjältar. Näst i raden är playboyen Frank Worthington.
En av de stora har somnat in. Efter en flera år lång kamp mot Alzheimers sjukdom så har eleganten,mavericken och playboyen Frank Worthington slagit sin sista tunnel, i alla fall på jorden.
Det är hart när omöjligt att skriva en text om Frank Worthington utan att nämna någon av de hundratals fräcka oneliners han fällde under sin tid som fotbollsspelare. Det är på samma sätt svårt att undvika att plocka med någon av alla de anekdoter som ofelbart följer i spåren på en sådan fri själ som Frank Worthington.
Men om man ska börja från början och nånstans tänker sig fokus på hans faktiska fotbollsgärning så var det så att Worthington såg dagens ljus i Halifax, Yorkshire. Som 18-åring gjorde han professionell debut i Huddersfield, en klubb han blev trogen i sex år innan han flyttade vidare till Leicester.
Den självklara och medfödda(?) flamboyansen och sorglösheten tog han med sig in på planen och under hela hans karriär handlade det mer om showen och konsten snarare än resultat och effektivitet. Hade han varit målmedveten och jobbat hårdare så hade han haft alla möjligheter att bli en av de största i Englands historia. Men det var helt enkelt inte något som låg för Worthington. Det goda livet lockade mer.
Ett annat tecken på den allestädes närvarande sorglösheten var att han ju äldre han blev också blev allt mer rotlös. Efter att ha spenderat sammanlagt 11 år i Huddersfield och Leicester, och där gjort närmare 400 matcher, så skulle han komma att tillhöra ytterligare 22 klubbar fram till att han 1992 fungerande som spelande coach för Halifax.
I en tid, i början av 70-talet, när det fanns gott om Mavericktyper likt Worthington så var han som allra bäst. “Elvis”, som Worthington kallades efter sin fäbless för den amerikanske artisten, var en spelare som inte lämnade någon oberörd. Fotbollen och livet var en fest och det skulle levas till fullo.
Alla var inte imponerade och när Alf Ramsey samlade spelare på Heathrow för en U23-landskamp dök Worthington upp i sammetsjacka,silkesskjorta och cowboyboots och allt i olika färger. Vi kan väl säga att Sir Alf, som var en ordningens man, inte var jätteimponerad.
I Huddersfield glänste han dock och detta väckte Bill Shanklys intresse. Det blev dock ingen övergång till Liverpool då strikern inte klarade läkarundersökningen. Shankly var så sugen på Worthingtons underskrift att han skickade iväg Worthington på solsemester till Mallorca. Men efter att Worthington kört en vecka med sprit, kurtiserat två svenska blondiner OCH Miss Great britain så kom det inte som någon större överraskning att även medical nummer två misslyckades. Worthingtons blodtryck var skyhögt och transfern fick avblåsas.
Den levnadsglade anfallaren är ju också känd för att efter en mindre lyckad sejour i Mjällby AIF på 80-talet ha sagt att den bästa klubben han hade spelat för var Hanöhus Nightclub. Den dåvarande Mjällbystjärnan, gamle landslagsmannen Anders Linderoth, berättade att Worthington inför sin debut i laget frågade var hans skor var nånstans. Han var van vid att sånt fanns på plats. Man fick göra en blixtutryckning för att köpa skor till engelsmannen. Förutom att han lämnade många goda minnen efter sig så var engelsmannens hyrbil full av parkeringsböter när han avslutade sin Mjällbykarriär. Han hade då spelat 12 matcher och gjort fyra mål.
Det blev åtta landskamper för Worthington. Naturligtvis alldeles för lite för en spelare av Worthingtons kaliber. Hans nämnda leverne i kombination med att det spelades färre landskamper på den tiden spelade naturligtvis in.
De sista åren i Worthingtons liv blev tuffa med bland annat en Alzheimersdiagnos. Han somnade in under gårdagen och blev 72 år gammal.
