Fallna Hjältar: Jackie Charlton-"Giraffen har gjort sin sista glidtackling"
Skaran av levande engelska världsmästare i fotboll blir allt mindre. Jackie Charlton, som spelade mittback i det engelska lag som tog VM-guld på hemmaplan 1966, avled under fredagen, 85år gammal.
Det återstår nu bara fem av det mytologiserade engelska landslag som slog Västtyskland i hemmafinalen 1966. England kan ställa upp med en försvarare(George Cohen), två mittfältare(Nobby Stiles och Bobby Charlton) och två anfallare(Geoff Hurst och Roger Hunt). De övriga spelar numera fotboll på den stora blå planen ovanför oss. Den senaste i raden är alltså centerhalven Jackie Charlton.
Charlton, som ju är bror med den något mer kända och framgångsrika brodern Bobby, föddes 1935 i Ashington. Redan som 15-åring startade han sin karriär i Leeds United, en klubb som han skulle bli trogen i 23 år. Efter ett par år i ungdomslagen fick Charlton göra debut 1953 och fick då sin första coachingorder från den dåvarande managern Raich Carter. John Charles hade flyttats upp i anfallet och den unge Charlton skulle ersätta Charles som centerhalv. Raichs order: “Se hur snabbt du kan få deras center att halta”.
Det blev på något sätt startskottet för hur den gänglige mittbackens karriär skulle komma att se ut. Hans uppgift var att göra livet så surt som möjligt för motståndarens målfarligaste spelare. Det sägs ju att han under “Dirty Leeds” mest uttalade period förde en liten svart bok över vilka han skulle “märka”.
Charltons kantiga och något klumpiga stil kom under hela hans karriär, men kanske framförallt i början att stå i kontrast till hans lillebror Bobbys graciösa och tekniska spelstil.
“Giraffen”, som han kallades, kom inte att ta det riktigt stora klivet i sin utveckling förrän en viss Don Revie tog över managerskapet i Leeds. Han spelades ihop med Norman Hunter, och de bägge blev ett fruktat mittbackspar under många år. Även om Charlton gjorde en tidig debut i Leeds så var han ändå något av en “late bloomer”. Det var först vid 30 års ålder som han fick sin första landskamp. Sir Alf Ramsey hade identifierat Charlton som den som skulle komplettera lagkaptenen Bobby Moore i mittförsvaret. Att Charlton spelades in bredvid Moore ansågs vara en riktig skräll. När mittbacken själv vid något tillfälle frågade Ramsey om varför han hade valt honom så fick han svaret: “Jag tar inte alltid ut de bästa spelarna, men jag tar alltid ut det bästa laget”
Det blev totalt 35 landskamper för Jackie Charlton fram till 1970. Han spelade ytterligare tre år i Leeds och hans sista match blev semifinalen i FA-cupen 1973 där han ådrog sig en benskada som gjorde att han för gott valde att lägga skorna på hyllan.
Efter karriären hade Charlton en framgångsrik karriär som manager i bl.a Middlesbrough,Sheffield Wednesday och Newcastle. Mest berömd är han dock för sin långa och framgångsrika period som förbundskapten för Irland. Den allra största bedriften kom i VM 1990 där man gick till kvartsfinal och förlorade knappt värdlandet Italien med 1-0. Irland hade laddat upp för mötet med att träffa påven i Vatikanstaten. Charlton hade inlett vistelsen i Vatikanen med att uttrycka att “jag är mer känd än honom”. Det var naturligtvis sant ur en fotbollsmässig synpunkt även om den dåvarande påven varit målvakt på en semiprofessionell nivå hemma i Polen. Mötet hos Påven varades så länge att Charlton vid något tillfälle höll på att sitta och somna, något som hans spelare hade mycket roligt åt. I Tony Cascarinos memoarer berättar denne att Charlton efter förlusten mot Italien hade hållit ett tal till spelarna där han förklarade hur stolt både han och det irländska folket var över dem. Han avslutade med orden: “But Packie(Bonner, målvakten), even the Pope would have saved that one”. Över en halv miljon människor väntade på hjältarna när de återvände till Dublin.
1996 gick Charlton i pension. Han hade då lett Irland till ytterligare ett VM 1994. I den turneringen lyckades Charlton med konststycket att bli avstängd från den avgörande gruppmatchen. För sina insatser som förbundskapten för Irland så har han fått en staty rest över sig vid flygplatsen i Cork.
Det sista åren i Charltons liv så led han av demens samt cancer i lymfsystemet. På fredagskvällen tog hans kamp slut när han stilla avled i sitt hem. Nu återstår det bara för honom att, när han äntrar pärleporten, uppsöka sin gamla mittbackskollega Norman Hunter och bringa ordning bland till himlen flugna forwards. Hoppas de har benskydden med sig!
