Fotboll och fallna hjältar-Ett pågående sorgearbete
Vi som hade lyckan i Fru Fortunas lotteri- att födas i den rika och privilegierade västvärlden är många gånger ganska bortskämda. Som väl är så drabbas vi ganska sällan av den där riktigt nära sorgen, som när en närstående går bort eller att man drabbas av ett svårt sjukdomsbesked. Däremot så kan man även finna sorg i fotbollen.
Fotboll har varit en del av mitt liv sedan fem års ålder då jag tog mina första stapplande steg i den lokala fotbollsklubbens knatteturnering. Jag har gått genom ungdomsleden, till junior och seniornivå där det stannade vid en blygsam division tre-nivå. Jag har varit med om inkilningar och fyllor på träningsläger i ungdomen. Något som i dagens medvetna samhälle inte skulle ses med blida ögon men som i 70 och 80-talets Sverige var lika normalt som utsvängda trumpetbyxor eller tjeckisk dockteater på barnprogrammen i ettan. Efter det har jag kört en kort period som ungdomsdomare och desto längre period som tränare med steg 2-utbildning och division 4 som högsta merit på tränarsidan.
I många av de mindre lyckligt lottade människornas (som jag pratade om innan) ögon och öron så låter det säkert befängt att jag drabbats av sorg under mitt liv inom fotbollen. Allt från att ha fallit på målsnöret när distriktslaget för 71-or skulle tas ut till Folksam Cup till att ha haft lagkamrater som drabbats av svåra sjukdomar. I mitt ledarliv har jag haft sorg när unga spelare som verkligen hade behövt fotbollen för sin emotionella och sociala utveckling. Jag har även haft sorg när jag avslutade(?) min karriär som seniortränare med att i den sista kvalmatchen bli degraderade till division fem.
De flesta som läser på Old School har ju säkert på ett eller annat sätt liknande upplevelser och kan säkert hitta något i denna text som man känner igen sig i. Sedan har vi ju det här med supporterskapet…
Majoriteten av oss är ju i mogen ålder och fotbollen har i mångt och mycket supporterskapet som det som binder oss samman idag. Min uppfattning när jag läser kommentarer och pratar med “Old School-frälsta” är ju dock att vi har ett intresse för sporten i sig och inte bara i att enögt sitta och rapa ut nidord och könsglosor på interna lagforum. Detta gör att jag känner att det finns en förståelse även för att resonera kring sorgen som begrepp i fotbollens supporterskap.
Den största sorgen av alla har jag nog till fotbollen självt som jag tycker har kört fullkomligt vilse och skulden kan man ju alltid debattera kring. Urspårade TV-avtal, ryska och arabiska moguler med mer eller mindre suspekta pengapåsar är ju såklart en starkt bidragande orsak. När PSG hostar upp 2,2 miljarder för Neymar och Barcelona hostar upp 1,4 miljarder för en förhållandevis ung och oprövad Ousmane Dembelé så får jag något surt i magtrakten som bubblar. Utöver detta så tycker jag att vi supportrar kan ta oss en rejäl titt i spegeln och fundera också. Varenda gång vi spyr galla över domare och motståndare eller svär över att vårt lag inte har signat det senaste twitterryktet för 900 miljoner, bidrar vi till fotbollens och supporterskapets utveckling då? Tveksamt. “Man får väl va engagerad” säger någon. Absolut får man vara det, men kan vi inte hitta andra sätt att vara engagerade på?
Nu ska jag sy ihop säcken och besvara det som ni alla suttit och undrat en stund: “Hur har detta svamlet någon koppling till Old School Football?” Jo, idén till det här sorterade och strukturerade alstret kom när jag läste nyheten om dem eminente centertanken Cyrille Regis bortgång. Fotbollen som har format mig engelsk fotboll i allmänhet och tipsextra i synnerhet håller på att dö ifrån mig. De senaste åren har man läst om den ena efter den andre som lämnar oss och varje gång känns det som att dö en liten smula. Jag anar den närmsta tioårsperioden kommer att bli ännu tuffare på den fronten eftersom de Old School-legender som jag själv vuxit upp med, och de som jag i vuxenålder har biografi och youtubeknarkat, nu med rasande fart närmar sig 70+ åldern.
Jag tänkte i anknytning till detta försöka mig på ett sidoprojekt till min halvt avslumrade treeenighetsserie. Jag tänkte botanisera bland några av våra fallna hjältar och hitta lite stories om våra legender.
Avsikten med detta är att vi måste fortsätta minnas Cyrille Regis, Tommy Lawrence, Emlyn Hughes, Cyril Knowles, Alan Ball, Bobby Moore m.fl…
Dock kommer ni inom det snaraste att få avnjuta ett treenighetsdokument ur Don Revies Leeds. Alla och inte minst Don Revie själv hade nog varit väldigt nyfikna på vilka som bildade en treenighet i det som var kollektivets stora högborg i England på 60 och 70-talet. Svaret kommer snart….
