Gary Lineker anlände på fel mandat
Sommaren 1985 slog nyheten ned med buller och bång i staden Liverpool. Från ingenstans till fansens stora sorg. Evertons manager Howard Kendall hade värvat Englands bäste målgörare Gary Lineker, fast på bekostnad av hjälten Andy Gray.
Evertons centerforward Graeme Sharp får ett telefonsamtal. Det är hans anfallskamrat och vän Andy Gray. Båda skottar och regerande engelska ligamästare, regerande cupvinnarcupmästare samt FA-cupfinalister. Livet är på topp, då de ses som ett av ligans allra vassaste anfallsformationer. De spelar i ett Everton där sammanhållningen är allt och skulle göra vad som helst för att försvara varandra på och utanför plan. Båda ledartyper, som så många andra i detta Everton, vilka är lika kända för sin moral på plan som ohämmade partajande utanför.
Det är söndag och de bestämmer sig för att ta några öl till lunch. Inget ovanligt, särskilt inte nu då Gray precis köpt ett hus nära Sharp. Fast det är en nedstämd Andy Gray som utan några krusiduller inleder lunchträffen med:
”I´ve had the gaffer round to my house… He´s bringing in Gary Lineker and he told me I can go.”
Sharp blev stum och med tanke på Grays sinnestämning insåg han direkt att detta inte var ett spratt, vilket i och för sig inte var ovanligt när det gällde Andy Gray. Varför bryta sönder engelska ligans mest fruktade anfallspar? Varför gå in och förändra i en gemenskap där Gray blivit en sådan centralfigur? Varför?
”After the season we´ve had? I can´t believe it.”
Klagobrev till Liverpool Echo
Managern Howard Kendall hade helt enkelt förklarat för Gray att han skulle bli den som fick nöta bänk eller hänga med reserverna och att Aston Villa hade ett bud som Everton godkänt. Managern hade inte sett någon annan utväg och blev rätt lättad över Villas bud, då Gray var en personlighet som passade oerhört illa att hänga bland reserverna. Det visste alla, inklusive Graeme Sharp. Kendall ansåg också att det var dags. Gray var inte purung och skadebenägen. Dessutom hade Kendall precis gjort klart med Englands klarast lysande unge spelare, målskytten Gary Lineker från Leicester City. Och i någon mån fick Kendall rätt. Andy Grays karriär dog sakta ut efter tiden i Everton. Å andra sidan var miljön perfekt och att spela med Graeme Sharp var nog varje forwards dröm. Få var så bra på att göra andra forwards bättre än just Sharpy. Avgudad av Evertonians och medspelare, men ett namn som inte nämns så ofta bland de stora på 80-talet.
Fansen blev minst sagt chockade. Gray hade snabbt blivit en publikfavorit och det skrevs brev och uppmaningar till Everton att inte sälja skotten. Liverpool Echo tog emot massor med klagobrev och Linekers välkomnande i första matchen blev inte någon ovation direkt. Man kan väl endast i sin vildaste fantasi föreställa sig hur det skulle sett ut på twitter om det var idag… Så någon glädje över Lineker hann fansen aldrig känna. Dock skulle den snabbe fowarden bli skytteligasegrare i ligan, Player of the Year och VMs skyttekung. Men Everton vann inget. Tvåa efter Liverpool både i ligan och FA-cupen och dessutom fick man inte delta i Europa efter Heyselkatastrofen. Bilderna när laget kliver av planet vid hemkomsten från FA-cupfinalen är rent av sorgliga.
Värmde upp i badet
Lineker var dock ingen träningsnarkoman. Eller som målvakten Neville Southall konstaterade när han reflekterade över att Kendall varit tveksam till Grays fysiska kapacitet framöver:
”But the irony is that Gary Lineker hardly ever trained; he hardly knew what training was. On a Friday he just sat in the bath.”
Managern Howard Kendall sammanfattade Linekers styrkor och brister:
”I don´t think there were any First Division defenders at the time that could live with his pace. In the penalty area he was fantastic. He had that sublime knack of being in the right place at exactly the right time. He had his weaknesses: he couldn´t head the ball, he wasn´t much use outside the area and was a bad trainer. He used to have a warm bath and do stretching in the bath before he went out to play; but he was sharp as a razor from the first whistle.”
Kendall hade också köpt den engelske U21-landslagsmannen Paul Wilkinson, vilket gjorde att det inte fanns någon plats för Gray. Everton-managern såg dock Aston Villa som räddningen, då det var Grays gamla klubb. Tveksamt om han lämnat för någon annan förening.
Såldes redan efter en säsong
Träningsoviljan till trots, Gary Lineker var en naturlig atlet med ett sanslöst målsinne. Graeme Sharp noterade direkt de extremt kraftiga låren som gav sådan fart. Kanske ingen stor bollspelare, men Neville Southall har beskrivit det som att man bara behövde slå bollen långt mot Lineker och han fick nästan alltid tag i den – ofta kanske efter en skarv av Sharp - och kunde vända matcher på egen hand genom sitt målsinne. Dock höll Southall exempelvis Liverpools Ian Rush som bättre i försvarsspelet, vilket var rätt centralt för forwards i engelska ligan på den tiden. Alla skulle helst göra ett riktigt dagsverke. Problemet var bara att det inte blev någon titel samt att lagets kortpassningsspel, som gjort dem så överlägsna under säsongen innan, var som bortblåst. Det var lite för frestande att gå direkt när Lineker fanns där.
Howard Kendall sålde därmed Lineker till FC Barcelona redan säsongen därefter. Varför har diskuterats. Visst, Evertons lag tunnades löpande ut eftersom de bästa ville spela i Europa. Lineker var inget undantag, men det var Kendalls beslut. En del sa också att anledningen handlade om att Kendall själv var på väg till Barcelona. En affär som gick i stöpet då Terry Venables valde att stanna
Ingen Everton-legendar
Howard Kendall menade dock att spelet med Lineker stagnerat. Det blev för många långbollar. Och kanske fick han rätt, för säsongen efter tog Everton hem ligan igen. Därefter tog Kendall det bisarra beslutet att gå till Athletic Club Bilbao. Europa lockade även för honom. Ack vad illa Heysel har påverkat klubbar som Everton.
Gary Lineker gjorde en magisk säsong för Everton. Hans bästa någonsin, skulle det visa sig, men kommer ändå aldrig att kunna mäta sig i popularitet med spelare som Andy Gray och Graeme Sharp hos Evertonians. När det ska tas ut bästaelvor genom historien ser det alltid ut på samma sätt. Dixie Dean har en gjuten plats, eftersom han är den bäste centerforwarden i den engelska fotbollshistorien. Därefter brukar Evertonians placera Graeme Sharp bredvid, då han kamperade ihop med någonting i stil med 14 forwardspartners, vilka han underlättade för. Han gjorde dessutom många mål. Tvåa i Evertons skytteliga genom tiderna, efter överlägsna Dean (som bland annat gjorde 60 mål på en säsong och stod för 37 hattrick). Väljs inte Sharp, så är det i regel legendarer som Tommy Lawton, Dave Hickson, Bob Latchford, Joe Royle och Alex ”The Golden Vision” Young. Eller varför inte Duncan Ferguson eller Andy Gray, men inte Lineker. Han kom in på fel mandat och hann inte etablera sig i hjärtat på The Toffees fans, dock var han uppskattad.
Gary Lineker i toppform när Everton krossar Manchester City 1985/86
Lineker avslutar derbyt på Anfield efter att lagkaptenen Kevin Ratcliffe gjort ett av sina få mål på ett märkligt långskott. För övrigt hyfsat tempo och rejäla tacklingar i derbyna på den tiden.
Linekers mål på Wembley i FA-cupfinalen 1986. Typiskt Lineker-mål.
En hyllning till Andy Gray
Och så en hyllning till Graem Sharp
Källor: Wikipedia, Youtube, Sharpy: My Story; Sharp, Graeme (Mainstream Publishing, 2007), The Binman Chronicle; Southall, Neville (de Coubertin Books, 2012), Love Affairs & Marriage – My Life in Football; Kendall, Howard (de Coubertin Books, 2013)