”Han satte ju hela Tottenhams identitet”
Old School Footballs jakt på Tottenhams själ diskuteras i podden, men vi har också valt att fråga de riktiga experterna på området. Här Henrik Örtenvik som är Englands-redaktör på Svenska Fans och en inbiten Spurs-supporter.
När började du följa Tottenham?
Jag var 7 eller 8 år och hade sett Tottenham-Nottingham på TV. Av någon anledning började jag hålla på det laget med vita tröjor. Jag har för mig att matchen slutade 1-1, men när jag senare gått tillbaka och kollat historiken mellan lagen så ser jag att den match som slutade 1-1 var 1988 och då var jag 10 år. Men jag VET att jag, när jag skulle skriva mitt namn på bänken i lågstadiet, varierade mellan att skriva Clive Allen och Paul Allen. Så jag vill tro att det var kring 1985 när jag började första klass. Men kan såklart vara 1986 också.
Vad fick dig att välja just Spurs?
Som sagt, slumpen. Min pappa är inte intresserad av fotboll och på 1980-talet fanns inte Internet och det fanns en match i veckan på TV.
Under vilka tidsperioder före 2000 anser du att ni var som allra bäst?
Med tanke på Spurs skrala framgångar, så är det ju såklart i början av 1960-talet när Tottenham skördade sina största framgångar under Bill Nicholson. Första klubb att vinna dubbeln m.m
Beskriv gärna hur du ser på Bill Nicholson som manager, ledare och hans historiska avtryck i klubben?
Han satte ju hela Tottenhams identitet, att våga för att vinna. Tottenham ska stå för en fin fotboll och det är bättre att stå för en offensiv fotboll och förlora på det sättet istället för att förlora på ett fegt sätt.
Vad är ditt förhållande till Push and run?
Här har jag inget bättre svar än att det var något som Tottenham associerades med på 1950-talet under Arthur Rowe. Snabbt väggspel, mycket rörlighet. Lite som Ange Postelcoglu vill spela i Tottenham nu.
Om du helt fritt ur ditt hjärta skulle sammanfatta Tottenhams själ - vad skulle du skriva då?
Jag vill ju tro att ingenting sker av en slump i livet. Det som beskriver Tottenhams själ är ju det som stod på det förra klubbmärket: "Audere Est Facere", To dare is to do. Man måste våga för att vinna. Tyvärr har vi haft några managers som är raka motsatsen mot denna filosofi de senaste åren. Nu under Ange Postelcoglu känns det bättre än någonsin att titta på Tottenham. Mauricio Pochettino hade ett bättre lag, men sumpade det. Postelcoglu står för en mer spännande fotboll och han har enat en fanskara på bara ett halvår.
Hur har Tottenham påverkat din själ - eller menatla tillstånd - genom årens lopp?
Jag tänker att det var lite värre när man var yngre. Min barndomsvän håller på Arsenal och när jag var ung var det svårare att förhålla sig till derbyn och det gjorde mer ont. När man blir vuxen och får barn och med allt ansvar det innebär, så blir fotbollen en ingrediens, en krydda i livet. Men inte det som definierar hur man mår. Men med det sagt så påverkar det ju en, rent praktiskt, med att man är på X hela dagarna och läser fotbollsnyheter. Fotbollen är en flykt, en krydda i vardagen.
Dina fem favoritspelare före år 2000?
Oj, vad svårt! Det är ju i princip tiden före Internet. Nu är det ju så lätt att lära känna spelare, veta vilka de är, se highlights och knyta an. Innan Internet var det bara matcher på TV, mästerskap och det man kunde läsa i tidningar.
Men som jag skrev i början, Clive Allen var den första jag kom ihåg att jag gillade och även hans kusin (Paul Allen). Så jag säger Clive Allen. Sen "Gazza", vars galenskaper var speciella att följa. Jag också väldigt svag för Chris Armstrongs huvudspel. Jurgen Klinsmanns energi var fantastisk. Sen ska jag då välja en till. Det finns så många spelare som man gillat på olika sätt. Svårt att inte säga David Ginola.
Lyssna på podden "Jakten på Tottenhams själ":
» Klicka här för att lyssna
Höjdpunkter från Hugo Lloris tid i Tottenham
