Historien om Psycho Pat, del 1
Han levde för dagen. Tacklade som varje tackling vore den sista. Han var snabbare och hade bättre bollbehandling än man kunde tro. Passade på alla platser i backlinjen. Vann titlar och landskamper. I klubbar som Birmingham, Everton, Tottenham och Millwall. Utanför plan söp han, slogs, var notoriskt otrogen, gifte sig med Mandy Smith och hamnade i ljusskygga sällskap där ingen annan hade en tanke på att hamna, än mindre vågade. Det här är historien om Psycho Pat (del 1 av 3).
En bar utanför Kapstaden, 27 november 2011
Det var endast färsk apelsinjuice i glaset. Utsikten kunde knappast bli bättre och humöret var på topp efter att Pat van den Hauwe avslutat dagens gympass. En idyllisk tillvaro och livet verkade för första gången på mycket länge söka sig in på ett spår som inte innehöll allt det där destruktiva som med åren tagit över hans liv. Men det var en skör tillvaro.
Bara några minuter senare tog han emot ett telefonsamtal med beskedet att Gary Speed tagit sitt liv.
Van den Hauwe kände inte Speed, även om båda var gamla landslagsmän för Wales, men han kände till hur livet kunde vända mot botten när fotbollskarriären tog slut. Han hade själv betalat ett högt pris för sitt eget leverne och satt nu bara och väntade på att de sedan länge i en pensionsfond undanlagda pengarna skulle bli tillgängliga så skulder kunde betalas och kanske blev det lite över för att starta någon verksamhet som gav honom något vettigt att göra.
Men Gary Speed! Alla visste ju att han var lyckligt gift med en fantastisk fotbollskarriär bakom sig, som dessutom fortsatte som förbundskapten för Wales. Gary Speed hade inga ekonomiska problem, inget långvarigt missbruk, inte något dåligt umgänge med skumma figurer som inte tålde dagsljus… Ja, han hade inte ens haft oturen att gifta sig med Mandy Smith. Allt sådant som van den Hauwe gått igenom. Gary Speed hade ju en framtid. Om inte han - i en mörk stund - kände att han hade något att leva för… Vad hade då van den Hauwe, som aldrig levt mer långsiktigt än inför nästa timme? Och vars framtid bortom den där timmen knappast var något att se fram emot, förutom de där pensionspengarna som kanske ändå kunde ge honom lite stabilitet och hopp.
Det dröjde inte länge innan pensionschecken landade. Den var inte särskilt imponerande. Eller som en milt sagt besviken van den Hauwe konstaterade:
“I did a few calculations and it didn't take Einstein to help me realise that I was floating down Shit Creek with no boat, never mind a paddle.”
Beslutet kändes med ens solklart. Det var dags att ta livet av sig.
Birmingham, 8 juni 1977
Pat van den Hauwe hade bara det viktigaste med sig. Fotbollsskor, lite kläder och tio pund som han fått av sina föräldrar. Tillsammans med tre andra unga män anlände han till Birmingham från London. De hade alla fått ytterligare en chans efter att de inte klarat sig vidare genom Chelseas ungdomsverksamhet. Med på resan fanns bland annat van den Hauwes blivande vapendragare Mark Dennis. Båda lovande försvarsspelare med förmågan till hämningslöst leverne utanför plan. Lärlingskontraktet på 16 pund i veckan som kunde kryddas med olika typer av bonusar blev början på en galen tid i Birmingham City under slutet av 1970- och början 80-talet.
Uppväxten i London
Van den Hauwe föddes i Belgien, men är uppväxt i London, närmare bestämt Bermondsey. Ett område där de flesta följde Millwall FC. Någon blivande akademiker var han inte, utan gjorde det mesta för att undvika all form av skolundervisning. Istället syntes en viss förmåga att spela fotboll, vilket till slut gav honom chansen att träna med Arsenal, något han la ned efter bara något år, då resorna dit - trots att han fick hjälp med skjuts - kändes alldeles för jobbiga för unge van den Hauwe som hellre hängde på pubarna i Bermondsey. Inte för att dricka, utan för att det var hans miljö, där han kände sig hemma. Hans uppväxt. Redan som mycket ung gjorde han ärenden åt äldre stamgäster, eller så ägnade han sig åt kampsport och fotboll. En ny chans fick han hos Chelsea, vilket enligt honom själv blev räddningen från ett liv med enkla jobb eller rent av kriminalitet. Men det räckte inte hela vägen, trots att han gav allt denna gång. Det fanns dock ett intresse för honom och några till i Birmingham.
Stökigt i City
Det var som vanligt rätt stökigt i Birmingham City. Van den Hauwe huserade i ungdomslaget, men noterade hur rutinerade spelare som Howard Kendall lämnade, Willy Bell fick sparken och Englands före detta förbundskapten Sir Alf Ramsey - som tagit nationen till VM-guld 1966 och Ipswich Town till den kanske mest överraskande ligasegern någonsin 1962 - tog över. Men ganska snart avgick även han efter ett stort gräl med styrelsen. Ramsey hade nämligen accepterat superlöftet Trevor Francis transferansökan, men fått nej av styrelsen, vilka var rädda för fansens vrede ifall Englands störste guldklimp släpptes. Ramsey som - likt många andra framgångsrika managers på den tiden – ville bygga ett lag och inte trodde någon spelare var större än kollektivet kunde mycket väl tänka sig att sälja Francis såväl som mittbacken Joe Gallagher. Båda två var publikfavoriter, men skapade också disharmoni i laget. Det hela slutade dock med att båda blev kvar ytterligare en liten period medan Ramsey lämnade in sin avskedsansökan.
“The Bald Eagle” och debuten
Istället anlände den beryktade Jim Smith, ”The Bald Eagle”. Han började lyfta fram ungdomar, såsom van den Hauwe och Mark Dennis. Dessutom fanns där en viss Colin Todd, förvisso på karriärens höst, men i van den Hauwes ögon en gigant som kunde läsa spelet som ingen annan. Någon som van den Hauwe själv hade som ledstjärna på plan och gjorde nog sina bästa matcher som “sweeper”, det vill säga libero. Men någon Colin Todd blev han aldrig, åtminstone inte enligt honom själv. Det blev också en hel del vänsterbacksspel.
Debuten i A-laget för van den Hauwe mot Manchester City i oktober 1978 slutade med total förnedring då han hade oturen att möta en Peter Barnes i form. En ytter som när han hade en bra dag inte gick att stoppa (han hade dock minst lika många dåliga dagar…) Efter matchen gick Jim Smith bärsärk, skrek och kastade tekoppar mot väggen. Han vände sig sedan direkt till van den Hauwe och skrek:
”You, you fucking useless cunt, get changed… you´ll never wear this kit again.”
Jim Smith man management-förmågor var rätt usla enligt van den Hauwe, till skillnad från en viss Howard Kendall, men det skulle framgå senare. Smith var dock en trevlig prick utanför plan. Inte sen att ta ett glas och han skulle också ge van den Hauwe fler chanser även på plan, efter sex månaders karantän i B-laget. Och unge van den Hauwe började inte bara utvecklas som fotbollsspelare, utan även som den Psycho Pat vars epitet skulle följa honom genom livet. Det började med att han och kompisen Mark Dennis lirade dart på pubarna efter träningarna. Eftersom de inte drack så vann de rätt ofta och började dra in lite kosing. Men rätt snart blev det öl. Massor med öl. Och en hel del annat.
The Magnificent Seven
Alla minns vi ju Wimbledons beryktade Crazy Gang på 1980- och 90-talet, men originalet - menar många - fanns att hämta i Birmingham City i början av 80-talet. Ett lag som bestod av en mix av rutinerade och riktigt bra spelare som Colin Todd, Archie Gemmill samt Frank Worthington, såväl som yngre förmågor som målvakten Tony Coton, mittfältaren Kevin Dillon och backen Mark Dennis. Det blev visserligen inte något magnifikt att ställa i pokalskåpet för detta gäng, men en magnifik sjua bildades.
”The Magnificent Seven” bestod av spelare som Pat van den Hauwe, Noel Blake, Mark Dennis, Robert Hopkins, Tony Coton, Mick Harford och Howard Gayle. Och likt en partajandets fadersfigur sågs Frank Worthington som The Founded Member, även om han inte tillhörde gänget när det skrevs om deras bravader utanför plan. Nattklubbar, mycket alkohol och massa annat. Allt var kul och för stunden. Sex i bastun och på biljardbord, slagsmål på krogen, möten med undre världen… Det fanns inget som inte kunde sätta guldkant på tillvaron i en ständig jakt på kickar för att leva för stunden.
Förebilden: Frank Worthington
Om Colin Todd var förebilden på plan, så valde van den Hauwe Frank Worthington som förebild vid sidan av plan.
Redan som 17-åring köpte van den Hauwe en liten Cortina, som han själv också körde. Problemet var bara att han inte hade något körkort och till slut åkte han dit. Då anförtrodde han sig till Worthington som menade att van den Hauwe måste ta det hela som en man och acceptera sitt straff, vilket han också gjorde. Men han fortsatte givetvis att köra bil utan körkort.
Bland annat som återkommande chaufför till Worthington. Ett typiskt exempel var när de gjorde sig redo för en utekväll på en klubb som kallades för Liberties då Worthington tog fram en pipa vilken han fyllde med gräs samtidigt som han konstaterade att det nog var van den Hauwes tur att köra igen. Det hindrade dock inte van den Hauwe att ta några bloss och enligt egen utsago var han helt väck resten av kvällen, medan Worthington ägnade sig åt sedvanligt kurtiserande.
Dåligt rykte och utveckling
På den tiden gick det att komma undan media. Idag hade det varit skandalrubriker var och varannan dag runt dessa herrar. Som när Mick Harford slog sönder en bil med en golfklubba i samband med ett gräl. Det sägs för övrigt att Harford var den enda som slapp inkilningsriten i Wimbledon när han anlände med inställningen att The Crazy Gang (som han själv blev en del av) var “pussys” jämfört med grabbarna i Birmingham. Så ingen vågade ta upp inkilningsfrågan.
Eller Mark Dennis och van den Hauwe som slogs och söp överallt. De hängde på bordeller, blev portade från en offentlig sauna/bastu, umgicks med den undre världen. Sannolikt tack vare ungdomen och ett kroppsligt starkt arv så orkade de träna och spela på hög nivå. Men även om det gick att komma undan med mycket på den tiden, så skrevs det tillräckligt och ryktena gick.
På plan tog van den Hauwe nya steg framåt. Efter ett tag blev han en startspelare och när kompisen Mark Dennis lämnade fick han även ta över tröja nummer 3. Med en fantastisk fysik och förmåga att alltid ge allt på match, hade van den Hauwe utvecklats till en rätt bra spelare i början av 1980-talet. Han var inte brutal, men kompromisslös, stod med båda fötterna på jorden och tänkte sig nog aldrig att han skulle spela på högre nivå än ett Birmingham City som pendlade mellan högsta och näst högsta divisionen.
Birmingham, september 1984
Så när den extremt auktoritära Ron Saunders tog över efter Jim Smith och hade för avsikt att skingra detta - utanför plan - så oseriösa gäng, blev van den Hauwe lite nervös. Redan under sommaren 1984 skedde en utrensning och när alla framåt september pustat ut, så kommer Saunders från ett möte med ordföranden (man hade inga transferfönster på den tiden).
“Två spelare måste lämna klubben omedelbart.”
Även om Brum numera låg i andradivisionen så ville inte van den Hauwe flytta och Saunders hade ju redan gjort sig av med några i The Magnificent Seven. Saunders blick riktades mot Kevin Dillon.
“Watford har frågat efter dig och erbjuder 200 000 pund - samla ihop dina grejer, du ska iväg.”
Så föll blicken på van den Hauwe, som genast tänkte:
“Oh, fuck.”
För vem ville ha honom? Kunde ju bara innebära en resa ned i divisionerna.
“Du! Vi har accepterat ett bud på 90 000 pund… från Everton Football Club.”
Tiden stannade och van den Hauwe hörde inte vad Saunders sa härnäst, även om det nog var något snällt, typ att vi är ledsna att tappa dig…
Everton! Högsta divisionen. Regerande FA-cupmästare. Det var för bra för att vara sant. Pat van den Hauwe instruerades att ringa Evertons manager Howard Kendall inom en timme.
