Historien om Psycho Pat, del 2 - Mot toppen med touch på härligheten

Pat Van den Hauwe sätter sig på tåget till Liverpool och möts av den charmerande Everton-managern Howard Kendall. Det skulle bli början på en resa mot den absoluta toppen. Det här är historien om Psycho Pat (del 2 av 3).

Liverpool, hösten 1984

Evertons manager - Howard Kendall - var fullt medveten om att det saknades en bit i pusslet för att ta sitt lagbygge till nästa nivå, trots att man var regerande FA-cupmästare som dessutom tog sig till ligacupfinal, vilket resulterade i den första titeln på 14 år sedan ligasegern 1969/70. Men hungern efter mer framgång var uppenbar i detta gäng. Det fanns talang, arbetsmoral och en sammanhållning utöver det vanliga i vad som började bli ett perfekt balanserat lag. Förutom möjligtvis på vänsterbacksplatsen.

Den felande länken

John Bailey var omklädningsrummets mest underhållande spelare och dessutom populär hos fansen. Han hade en riktigt bra vänsterfot och en personlighet som det inte gick att tycka illa om. Inte minst Howard Kendall själv gick gärna ut och tog ett glas med Bails. Kendall var en modern manager som man idag skulle säga låg i framkant när det gäller det mesta, då han lyckades kombinera några egenskaper som sällan faller på plats hos en och samma ledare. Han tänkte nytt, rent träningsmässigt såväl som taktiskt. Lämnade inget åt slumpen, hade en förmåga att hela tiden veta vilken uppställning som var hans bästa och dessutom hade han själv varit en oerhört spelbegåvad mittfältare. Men det som gjorde honom mer unik än många andra, var hans begåvning att hantera och motivera varje spelare på ett sätt som man på Merseyside med omnejd inte upplevt sedan Liverpool-legendaren Bill Shanklys dagar. Till detta fogades en förmåga att agera rationellt och rätt känslokallt när han ansåg att det krävdes för lagets bästa.

Den felande länken var - tyvärr - Bails. Även om han var en jäkel på att skoja bort misstagen, som när Liverpools ständige måltjuv Ian Rush smög in bakom Bailey och satte bollen i nät bakom en mycket irriterad målvakt - Neville Southall - som skrek till sin vänsterback:

“Where did Rushy come from?”

“I think it was Chester?”, svarade Bails.

Southall var å andra sidan en av Bails främsta förespråkare. Hävdar än idag att John Bailey nog var vassare än 2000-talets främste vänsterback i Everton - Leighton Baines. Problemet var bara att vid ett antal tillfällen så föll Everton-försvaret ihop och målen kunde trilla in. Man hade oerhört svårt att hålla nollan. Det räckte inte med att anfallsspelet blivit så pass bra att man kunde kompensera försvarstabbar med mål framåt. I vart fall inte om man ville utmana om ligatiteln. Kendall hade själv varit en av nyckelspelarna i en magisk mittfältstrio tillsammans med Alan Ball och hans nuvarande reservlagstränare Colin Harvey. The Holy Trinity - som de kallades - var nog den enskilt viktigaste faktorn att Everton dansade hem ligatiteln 1970.

Vänsterfot, champagne och kubanska cigarrer

Kendall spelade även några år i Birmingham City och hade i hyfsat färskt minne hur en viss Pat Van den Hauwe utvecklades tillsammans med Mark Dennis till att bli A-lagsspelare. Han hade också hört att den nye managern Ron Saunders ville rensa ut alla så kallade “bad boys”. Assisterande tränaren Terry Darracott fick i uppgift att scouta och kom tillbaka med informationen att killen är en riktigt vass försvarare, men frågan är om vänsterfoten var tillräckligt bra. Van den Hauwe var ju högerfotad. Men här fanns en god affär att göra. Och Kendall var aldrig rädd för att få in “bad boys” eller karaktärer som tog plats och för många andra kunde kännas obekväma. Han sökte istället upp dem.

Det hela resulterade i att Van den Hauwe fick sätta sig på tåget upp till Liverpool för vad han trodde skulle sluta på Evertons träningsanläggning Bellefield. Istället dirigerades han till en restaurang ute i Formby (en förort där också Kendall bodde). Det blev en god middag med något glas vin i den charmerande Kendalls sällskap för att sedan skjutsas till hotellet för en god natts sömn och medicinsk undersökning dagen efter.

När de skiljdes åt var Van den Hauwe inte bara charmad av Kendall, utan också överlycklig över alltifrån lön till att få spela på högsta nivå. Han hade nog i princip gått gratis, om det hade krävts. Med andra ord kände han för att fira lite. Så han gick till hotellbaren, sedan vidare till en restaurang, och efter en kväll med - bland annat - en flaska champagne, ett antal stora glas med cognac, en fet cigarr och där restaurangägaren till slut fick sätta honom i en taxi till hotellet, var det inte världens piggaste herre som anlände till den medicinska undersökningen. Van den Hauwe var dock ung och med utmärkt fysik, så det funkade ändå.

Kendall beskrev i sin biografi att han var fly förbannad då han genom sitt nätverk av “spioner” på stan hade hjärnkoll på Van den Hauwes aktiviteter, men han skulle vänta med att nå fram med poängen, dessutom hade han ett besked att ge. Van den Hauwe såg sig nämligen främst som en mittback, men Kendall gav svar på tal så fort kontraktet var underskrivet:

“You’re my new left-back, although it may be a while before you’re my first-choice left-back.”

I samband med att Van den Hauwe sedan bevittnade en match mot Southampton från läktaren, frågade Kendall i halvtid om han ville ha något att dricka. Van den Hauwe svarade att han ville ha ett glas apelsinjuice.

“An orange juice, Pat? Sure you don’t want some champagne… a brandy… or maybe a large Cuban cigar?”

Budskapet var tydligt, Howard Kendall såg allt, men just när det gällde Van den Hauwe skulle det bli en nästan omöjlig uppgift.

Extra träningar och en ny typ av fotboll

Det blev många extra träningspass där endast vänsterfoten gnuggades tillsammans med den benhårde Terry Darracott. Om och om igen. En crash course som hette duga. Van den Hauwe beordrades också att på matcher noga studera Evertons backlinje, och inget annat, särskilt hur ytterbackarna rörde sig. De flyttade högt upp när Everton hade bollen, alltid före mittbackarna, vilket var ovanligt på 1980-talet. Hela laget pressade högt. Reservlagstränaren och Everton-legendaren Colin Harvey, som snart skulle bli assisterande till Kendall, hade nött in ett alldeles särskilt presspel med reserverna och de yngre förmågorna, vilka nu var på väg in i A-laget. På den tiden en unik taktik, men idag är det vardagsmat och går under beteckningar som “gegen press”.

Det dröjde dock några matcher innan Van den Hauwe fick göra debut. Det som dock inte dröjde var hans aktiviteter utanför fotbollen. Han tog helt enkelt upp samma leverne som under Birmingham-tiden, även om rädslan för managerns spioner och viljan att försöka bete sig bättre gentemot hans fru Susan, fick honom att köpa hus i den stillsamma förorten Southport, inte långt ifrån lagkamraten och centerforwarden Graeme Sharp, som blev lite av Van den Hauwes stöttepelare. Det var inte ovanligt att Van den Hauwe fick något svart i blicken på puben och såg någon som tycktes stirra på honom. Sharpy var ofta snabb att upptäcka detta och förhindrade många slagsmål. Dessutom åkte de alltid gemensamt till träningarna och familjerna umgicks.

En särpräglad individualist

Van den Hauwe var inte den som trivdes i stora grupper, han var genuint tillbakadragen på samma sätt som han i andra sammanhang kunde bete sig totalt hämningslöst. För många måsten och regler, ja, då försvann han. Under sin Everton-period blev han känd för att ibland bara försvinna i dagar, för att hålla till på diverse pubar (boozers) dit Kendalls spioner inte hittade. Ja, eller ingen hittade honom, förutom ett nätverk av vänner knutna till pubarna - och i vissa fall den undre världen. Van den Hauwe var ju uppväxt på pubar i Bermondsey och när han anlände till Liverpool blev han varnad för att det kanske inte skulle bli så lätt för honom med tanke på hans rykte och att han var en Londoner. Men tack vare att Van den Hauwe som ung hängt på en amatörboxningsklubb som ofta tävlade mot en klubb från Liverpool - The Golden Gloves - (där för övrigt Wayne Rooneys pappa ska ha varit en rätt okej boxare) så fick han genom dem kontakterna en rakare väg in i livet på Merseyside. Van den Hauwe fann sina vattenhål och ryktet spred sig om hans ibland väl hämningslösa leverne. Han var en individualist som sällan sökte gemenskapen i stora grupper, som inte ville tämjas eller leva sekunder längre bort än det absoluta nuet. Men just Everton-truppens starka sammanhållning är något han alltid lyft fram som en miljö där även han trivdes, särskilt eftersom det inte fanns några klickar i gruppen.

Everton tvingades i slutet på september göra fem mål för att övervinna Watfords fyra och tålamodet för Bailey hos Kendall var över. Till saken hörde att på vänstermittfältet fanns en viss Kevin Sheedy, som nog fick anses som rätt ointresserad av försvarsspel, men hans vänsterfot var som en magisk trollstav och var därför gjuten i förstaelvan. Det ställde dock stora krav på backen som fick ta hand om hela flanken. I Bails och Sheedy hade Kendall fina fötter i anfallsspelet, men det höll inte försvarsmässigt.

Debuten mot Arsenal

Van den Hauwe fick sin chans i början av oktober i en uddamålsförlust borta mot Arsenal (0-1). Av de nio inledande ligamatcherna hade Everton lyckats hålla nollan en enda gång, och det blev väl ingen raketsuccé för Van den Hauwe mot Arsenal och Everton låg nu på åttonde plats i tabellen, men han hade varit tillräckligt bra för att få chansen från start även i nästa match, vilket resulterade i en seger med 4-0 i ligacupen mot Sheffield United.

Den för Evertonians så klassiska backlinjen var därmed bildad: Gary Stevens, Derek Mountfield, Kevin Ratcliffe och Pat Van den Hauwe. En komplett försvarsenhet. Stevens var en modern och offensiv ytterback, Mountfield reslig och med sina 14 mål under säsongen en extremt målfarlig herre på fasta situationer och så den snabbe och många gånger brutale lagkaptenen Kevin Ratcliffe. Nu gick allt som på räls, Liverpool besegrades på Anfield, Manchester United krossades hemma på Goodison Park med hela 5-0 och Everton seglade vidare på vad som skulle sluta med en mycket övertygande ligaseger.

Psycho Pat

Van den Hauwes smeknamn hos fansen - Psycho Pat - etablerades dock i en rätt trist tillställning på Loftus Roads svårspelade konstgräs i början av december. Queens Park Rangers anfallare Simon Stainrod och Evertons Andy Gray råkade in i ett tumult där flera spelare deltog. Van den Hauwe - som tagit Kendalls ord om att laget alltid ska stötta varandra - sprang likt en besatt över stora delar av plan för att bara ge sig in och veva i högen av spelare. Han träffade också Stainrod. Rött kort, rakt av. Och på väg ut mot omklädningsrummet hörde han hur Everton-publiken skanderade:

“Psycho, Psycho...”

Howard Kendall var dock mindre nöjd och det blev dryga böter, vilket Van den Hauwe först uttryckte visst missnöje över, men när Kendall förklarade att alla bötespengar gick till den gemensamma festkassan till sommarens lagresa till Magaluf, så kändes det hela genast mer okej. Faktum var att tilltaget togs samma kväll upp i nationella tv-medier - The Nine O'Clock News - som ett synnerligen hemskt tilltag av dagens fotbollsspelare.

Säsongen blev Evertons bästa genom tiderna. Inte minst för en spelare som för mindre än ett år sedan trodde sig få sparken från ett lag i andradivisionen. Ligatiteln fylldes på med en cupvinnarcupseger och en FA-cupfinal under en säsong där två minnen för Van den Hauwe nog är starkare än de övriga. Ett positivt och ett negativt.

Kvällarnas kväll, matchernas match

Onsdagen den 24 april tog Everton emot FC Bayern Munchen i returmötet i semifinalen av cupvinnarcupen. Det hade slutat 0-0 i Munchen och det stjärnspäckade tyska laget visste väl knappt vad spelarna i Everton hette. På den tiden var onsdagskvällarnas europeiska matcher något magiskt under starka strålkastare i kvällsmörkret. Och Goodison Park var fullsmockat denna kväll, då förväntningarna var stora. Det skulle bli den kanske största kvällen i den gamla arenans historia. Trycket och stämningen har försökt beskrivas i efterhand, men det gemensamma är att alla som var där har sedan dess aldrig upplevt något ens i närheten. Goodison är känd för att vara en arena som kan koka, men detta var något alldeles extra. FC Bayern tog i och för sig ledningen i första halvlek, men det verkade inte störa så mycket, då Howard Kendall i halvtid yttrade de berömda orden att kör bara på så kommer “Gwladys Street End suck the goals in for you.” Det var där de mest hängivna fansen stod och i andra halvlek så demolerade Everton tyskarna och vann med 3-1. Inte bara det att man spelade bra fotboll, det var en gegen press utan dess like, som nästan kan liknas vid trakasserier. Adrenalinet på Goodison sköt i höjden och vid ett tillfälle skrek FC Bayerns tränare Udo Lattek till Evertons bänk:

“Mr Kendall, this is not Football!”

Hela bänken svarade unisont (inklusive Kendall) med olika varianter av “fuck off”.

Det blev också Van den Hauwes mest minnesvärda match och en typisk tillställning där han trivdes och växte med adrenalinets väg mot himlen. Eller som han själv skriver i sin biografi:

“The atmosphere that night will never be bettered. We went on to win cups and, although we never actually won anything that night apart for a game of football, that night, believe me, was the night to end all nights.”

Trötta ben på Wembley

Det andra minnet blev inte lika fantastiskt. Bara några dagar efter segern i cupvinnarcupfinalen mot Rapid Wien ska Everton spela FA-cupfinal på Wembley mot Manchester United. Vid seger så skulle klubben bli historisk som det första laget att säkra trippeln: ligan, FA-cupen och en europeisk cup under en och samma säsong. Förväntningarna var än större än mot FC Bayern. Everton hade nämligen krossat United tidigare under säsongen. Dessutom blev Uniteds mittback Kevin Moran utvisad redan i första halvlek. Men benen var sega och den erkänt tungsprungna Wembley-mattan sög musten ur det fram tills dess nästan flygande lagbygget. Centern Graeme Sharp konstaterade tidigt i matchen att det inte fanns fart och kraft i benen, och det gällde för alla. Det blev rätt dålig fotbollsmatch som gick till förlängning, där en viss Norman Whiteside avgjorde med ett listigt skott på väg in i straffområdet, vilket retsamt skruvar sig förbi målvakten Neville Southall. Det är Van den Hauwes gubbe och än idag grubblar han över om han inte borde stött hårdare eller rentav kastat sig in i en tackling istället för att försöka täcka ut Whiteside. Det var som att Van den Hauwe väntade sig ett ryck istället för skottet med vänsterfoten. Efteråt har många rykten gått om vad som var orsaken till de trötta benen. Det sas exempelvis att Howard Kendall tog hela laget till en blöt tillställning i Liverpools Chinatown samma natt som man landade med planet på Merseyside efter cupvinnarcupfinalen, det vill säga torsdagen före lördagens FA-cupfinal. Men spelarna själva har kategoriskt förnekat detta. Det blev helt enkelt en match för mycket.

En av Kendalls bästa värvningar

Howard Kendall själv rankade nog köpet av Van den Hauwe som hans näst bästa efter världsmålvakten Neville Southall (vilket inte säger lite eftersom hela mästarlaget bestod av riktiga fynd med rätt modesta prislappar) och menade att hans psycho-rykte på plan var överdrivet. Visst, han var benhård, men det var hela Everton-bygget på den tiden med spelare som Kevin Ratcliffe, Peter Reid, Paul Bracewell, Graeme Sharp och Andy Gray. Men på något sätt reagerade folk annorlunda på Van den Hauwe. Kan ha varit hans ibland något galna blick och utflippade liv utanför fotbollen som påverkade. För han var inte den som använde sig av överdrivet fler “dirty tricks” än många andra. Lagkamraten Peter Reid konstaterade att det var en magnifik back. Riktigt bra på att tackla med en lysande fysik och briljant i luften. En av de spelare i Kendalls fantastiska lagbygge som Reid anser aldrig fick tillräcklig cred för hur bra de egentligen var. Sedan Van den Hauwes debut i början av oktober så släppte aldrig Everton in mer än ett mål i ligaspelet med walesaren på plan. Undantaget de två sista i betydelselösa matcherna borta mot Coventry och Luton samt en förlust med 2-4 mot Norwich i november. När man förlorade mot Kerry Dixons Chelsea med 3-4 på Stamford Bridge i december var Van den Hauwe avstängd efter tilltaget i QPR-matchen.

1985 spelade Ian Snodin för Doncaster Rovers, vilka mötte Everton i FA-cupen. Den själv en gång så fruktade Billy Bremner - då manager för Doncaster - gick igenom Evertons laguppställning för sina spelare och när han kom till Van den Hauwe konstaterade han:

“Great defender; gets forward but he is a headcase who easily gets upset and likes to fight.”

Sedan tittade han på Snodin - som också kunde brusa upp - med en stadig blick samtidigt som han meddelade att han skulle hålla sig undan. Det gick hyfsat, men vid en hörna kunde de inte undvika en skärmytsling som slutade med att Van den Hauwe skallade Snodin, som i sin tur blev upprörd, men såg samtidigt hur Bremner skrek från bänken att han skulle lugna ned sig. Snodin och Van den Hauwe skulle inom mindre än ett år bli lagkamrater i Everton.

På toppen, men ändå besvikelse

När säsongen 1985/86 närmade sig fanns endast ett smolk i glädjebägaren, men det överskuggade mycket och skulle bli början på slutet för ett lagbygge som kanske kunnat hålla i ett decennium. På grund av Heyselkatastrofen i Europacupfinalen 1985, fick inte Everton ta sig an Europacupen, där man definitivt ansåg sig ha en mycket stor chans till seger. Avstängningen och hungern efter Europaspel skulle senare få flera nyckelspelare att söka sig utanför Englands gränser.

Everton köpte Englands bäste målgörare Gary Lineker, som också vann skytteligan. Men man spelade inte lika bra som säsongen innan. Det blev lite för många långbollar då Graeme Sharp var lysande som target player och Lineker tycktes kunna fånga upp allt som kom i hans väg. Men trots frånvaron av lysande fotboll såg det ändå ut som om ligatiteln skulle bärgas efter en något trög start. Pat Van den Hauwe tränade som aldrig förr och höll sig borta från dåligheter. När lagkaptenen Kevin Ratcliffe skadade sig tog Van den Hauwe över i mittförsvaret och gjorde nog en av sina bästa säsonger i karriären. Men tack vare en i engelsk fotbollshistoria fullkomligt osannolik spurt tog sig Liverpool FC till slut förbi Everton, som hade slarvat bort titeln genom koncentrationstapp i ett par hängmatcher på slutet. Dessutom förlorade Everton FA-cupfinalen mot just Liverpool, så vad som kanske borde blivit en dubbel, blev nu ingenting. Dessutom släppte man allt till ärkerivalen.

Besvikelsen var obeskrivlig. Lägg därtill att man i en ny anda av gemenskap efter alla år av av huliganism som kulminerat i Heyselkatastrofen, hade det beslutas att lagen skulle ta samma plan hem och den efterföljande kortegen leddes av Liverpools buss, där man tog emot massorna på gatorna med pokalerna i högsta hugg, medan Everton tvingades åka i bussen bakom. För en fotbollsspelare med den minsta lilla vinnarskallen handlade det om den ultimata förnedringen. Mittfältaren Peter Reid vägrade kliva på planet. De övriga dränkte sina sorger, så till den milda grad att man var tvungen att stanna bussen för att tömma blåsan. Van den Hauwe var en av dem som knackade på ett av husen som kantar gatan och en dam släppte in dem. De stod alla prydligt formerade från trappans nedre del upp till toaletten, tills dess att mannen i huset förvånat tittade fram från vardagsrummet där han följde kortegen på tv:n. Tyvärr hade de stannat till hos en Liverpool-supporter, så han slängde ut dem.

Pat Van den Hauwe stod nu på många sätt på toppen av sin karriär. Besvikelsen över uteblivna titlar kunde ändå pareras med att han gjort en lysande säsong. Tyvärr var detta också starten på en utförslöpa som slutade med självmordsförsöket 2011.

Läs även: Historien om Psycho Pat, del 1