"Hur tar jag mig till Brighton?"
På lördag tar sig Everton ned till sydkusten för att möta Brighton and Hove Albion. En resa som sannolikt är väl förberedd och The Toffees lär anlända i tid såväl som att de flesta spelarna – och inte bara busschauffören - vet var Brighton ligger, åtminstone på ett ungefär. Så var det dock inte för Mickey Thomas, en av mina första idoler.
Mina två första hjältar fann jag redan på 1970-talet. Bäst var Evertons magiske ytter Dave Thomas som alltid spelade med nedrullade strumpor och försåg skyttekungen Bob Latchford med makalösa framspelningar. Men jag var också svag för Manchester Uniteds Mickey Thomas, också han vänsterbreddare. Ja, eller för det mesta i alla fall, då han hade oerhört svårt att hålla position och nog helst ville spela i mitten.
Högre makter tog Thomas till Everton
Problemet var bara att Mickey Thomas lirade för Manchester United och mitt lag var ju Everton. Men när Howard Kendall 1981 tog över rodret som manager för The Toffees köpte han in inte mindre än sju nya spelare under sommaren, och en av dem var just Mickey Thomas. För mig som Everton-tokig elvaåring är en rimlig nutida jämförelse som om Leo Messi helt plötsligt skulle bestämma sig för att skriva på för The Toffees.
Inför Tipsextra-premiären mellan Liverpool och Everton den 7 november 1981 sändes en intervju med Thomas som mest skrattade och flamsade. Men det framgick att Everton var hans favoritlag som ung. Tydligen hade han som sexåring gått på Goodison Park och alltid drömt om att för spela framför Gwladys Street End. Plötsligt insåg jag att det fanns en högre makt och mitt öde var förutbestämt att sluta lyckligt.
Men vid stunden för min ”frälsning” hade Thomas redan lämnat Everton för Brighton & Hove Albion…
Dök inte upp
Han hade visserligen under sommaren anlänt till The Toffees full av entusiasm, trots att han nästan blivit underkänd i den medicinska undersökningen på grund av ett förstorat hjärta. Howard Kendall – som först trodde att ett förstorat hjärta var något bra – valde ändå att gå vidare med övergången och ytterbacken John Gidman gick i motsatt riktning till Manchester United.
Everton-managern gillade den glade och entusiastiske Thomas, men insåg snart att walesaren saknade all form av disciplin. Han gjorde precis det som föll honom in, höll inte sin position och kunde inte ta instruktioner. Men trots detta valde Kendall ändå att försöka att jobba vidare med honom.
Under hösten åkte så Thomas på en skada. Väl tillbaka ansåg Kendall att walesaren skulle må bra av en match i reservlaget, mest i syfte att vila honom inför derbyt mot Liverpool och (ville jag tro) min efterlängtade stund då jag för första gången skulle få se Mickey Thomas i Evertons tröja.
Dessutom hade ersättaren Paul Lodge gjort en bra match i ligacupen mot Coventry. Det fanns därmed ingen anledning att forcera en come back. Så istället för att bli uttagen till matchen mot Manchester City kallades Thomas till en reservlagsmatch borta mot Newcastle. Den längsta resan under säsongen. Thomas gillade inte att resa, men framförallt ansåg han sig vara en A-lagsspelare.
Han struntade därmed i att dyka upp.
Shopping på sydkusten
Det gick tungt för Everton och Kendall (som bara några år senare skulle bli Evertons mest framgångsrika manager genom tiderna) kunde som förhållandevis ny manager under stor press inte släppa ett sådant beteende. Det skulle rasera hans trovärdighet inför spelargruppen.
Kendall ringde Brighton & Hove Albions manager Mike Bailey, som tidigare visat intresse för Thomas, med den raka frågan:
”Vill du ha honom?”
”Varför? Vad har hänt?” undrade Bailey.
Kendall upprepade sin fråga och hänvisade till att han hade siktet inställt på en annan spelare (det fanns ju inga transferfönster på den tiden).
Sedan gick allt rätt fort och ägaren Mike Bamber skickade ett privatplan upp till Liverpool för att ta med Thomas och hans fru till Brighton för ett snack, lite shopping och att skriva kontrakt.
"Hur tar jag mig till Brighton?"
Alla var glada, tills på måndag morgon, då Thomas var tillbaka på Merseyside. Nyligen uppstigen och sugen på träning med Brighton. Han ringde Everton:
”Hur tar jag mig till Brighton?”
När han fick reda på sydkustlagets geografiska position på kartan blev han alldeles ställd och inte alls sugen på att ta sig ända ned till sydkusten.
”Men det tog ju bara 45 minuter i privatplanet!” protesterade han.
Expert på dåliga beslut
Lite typiskt Mickey Thomas. Glad, men odisciplinerad. Tog dagen som den kom. Rastlös så till den grad att han led alla helveteskval när han var skadad, samtidigt rätt lat när det gällde mycket annat.
Nytt hus på Merseyside, en fru som vägrade flytta söderut och allt dyrare omkostnader på grund av alla flygturer, tog ut sin rätt. Mickey Thomas började helt enkelt skolka från sitt jobb i Brighton, vilket ganska raskt satte stopp för den sejouren.
Senare har Thomas erkänt att det var ett synnerligen dåligt beslut att inte dyka upp till reservlagsmatchen, kanske hans sämsta i karriären, och då är Mickey Thomas en av de fotbollsspelare som sannolikt ligger i den yppersta världseliten när det gäller återkommande dåliga karriärbeslut. Vi lär återkomma till några av dem i andra artiklar, såsom när han skaffade en sedelpress under sin tid i Wrexham.
Jag fick aldrig se honom i Evertons tröja och derbyt slutade 1–3 mot ett Liverpool i kanonform. Om jag inte missminner mig så stals hela showen av en ung Ian Rush som gjorde sitt första av otaliga derby-mål. Tipsextrapubliken fick sig en ny idol, och det blev inte Mickey Thomas. Det var då jag verkligen insåg att det fanns en högre makt, men den ville en bara illa. Riktigt illa. Och därom har jag under årens lopp inte haft någon större anledning att ändra ståndpunkt.
