Kuddkrig och finns det hjärterum...
Det ska inte vara för bekvämt för fotbollspubliken, för det återgäldas inte med tacksamhet. Sheffield Wednesday fick sluta med skumfyllda kuddar för åskådarnas bekvämlighet redan 1979/80.
Ishallen hemma i Boden gick under epitetet isladan när jag var ung. Det var bra kyligt och bara några få av bygdens viktigaste personer fick möjlighet att sitta på lyxiga plaststolar. För oss dödliga var det rakt på betongen som gällde och eftersom isladan sällan var helt fullsatt och Boden-publiken ansåg att sitta var en rättighet (förutom de mest inbitna fansen) oavsett om betongen var tänkt som ståplats, så var en ishockeymatch förenad med fara för en nedkyld bakdel. Men, då fanns det fyrkantiga sittkuddarna, ungefär som ett tunnare och utklippt liggunderlag. De var ett måste. Glömde man eller inte hade med pengar för att köpa blev upplevelsen rätt traumatisk, särskilt för en ung kille som var tvungen att följa med en vuxen och sitta på betongen och inte springa runt i hallen. Vid slutsignalen singlades dock ett ansenligt antal av dessa sittunderlag ned mot isen, till speakerns förtrytelse.
Nu kanske det inte var lika illa på arenorna i England, kanske främst eftersom man ju faktiskt stod på ståplats. Men sittplatserna har minsann inte alltid varit så sköna. Andra gången jag var på Goodison Park och fick uppleva de vackert blåmålade trästolarna utan benutrymme, kändes det som ett misstag att inte lagt på några pund för de mer behagliga plaststolarna på läktarsektionen ovanför. Kylan var också påtaglig och mina inte lika entusiastiska medföljande vänner blev allt ynkligare och nedkylda ju längre matchen gick. Men på raden ovanför oss satt en kille utan tröja på överkroppen och mumsade i sig njurpaj.
Har sett bilder från Filbert Street på 70-talet där publiken struntat helt och hållet i reglerna och satt sig alldeles vid gräskanten. Och i en match mot Manchester City hade Leicester Citys avbytare Steve Earle förbarmat sig över en ung Manchester-supporter som helt enkelt fick sitta i hans knä på avbytarbänken. Avbytarbänkar som de facto också var bänkar. Inte som nu, luxöst vaderade sittplatser som påminner om smaklösa massagestolar. Hur ska man kunna resa sig från en sådan för att gå ut och tackla så tovor och motspelare lyfter och endast den magiska leran omfamnar ens kropp? Ja, eller det går ju inte till så numera... Eller när Goodison Park fylldes med stående, sittande och ibland hängande på avsatser vid den stora klockan och taket på kyrkan St Lukes. Eller som när den gamle Everton-spelaren Ian Snodin såg till att en känd Everton-supporter (som var expert på att aldrig betala för en match) faktiskt fick plats på Evertons spelarbänk.
Sheffield Wednesdays arena Hillsborough har genom historien varit en föregångare på mycket. När de öppnade nybyggda North Stand 1961 erbjöds hyra av skumfyllda sittkuddar för bara några penny istället för att sitta direkt på de kalla, hårda trästolarna. Redan 1962 seglade kuddarna ut på plan, då David ”Bronco” Layne drabbades av en utvisning mot Aston Villa. En skammens dusch av plastkuddar regnade ut på plan. ”Bronco” fick böta en veckas lön och även klubben fick en bestraffning på 100 pund av FA. Måttet blev rågat 1979/80 då Sheffield W låg i division 3 och blev överkörda av Blackburn Rovers med 3-0, vilket utlöste ett regn av skumfyllda kuddar. Klubben lade ned kudduthyrningen och åskådarna fick ta hand om sina egna frusna bakdelar efter egen förmåga.
"Bronco" skulle för övrigt bli föremål för en av de största spelskandalerna under 60-talet och kanske i engelsk fotboll över huvudtaget.
Läs mer om spelskandalen.