Manchester Citys Nijinsky
Det fanns en Yaya Touré före Yaya Touré och hans namn var Colin Bell. Kanske finns det fog för att säga att det nog snarare är så att Yaya Touré är en Colin Bell.
“Can´t head it, can´t pass it, he´s hopeless”,
Manchester Citys assisterande manager Malcolm Allison skräder inte orden och han berättade för alla som orkade höra på och sannolikt för en hel del andra.
Han talade om Burys unge lagkapten Colin Bell. Året var 1966 och Allison ville få den unga talangen att skriva på för Manchester City och inget annat lag, så han använde sig av vad vi idag känner till som ”visnings trash talk”, det vill säga folk som går runt på lägenhetsvisningar och talar illa om objektet, bara för att de är så oerhört intresserade själva. Oftast en en ganska så offensiv, oraffinerad och lättgenomskådad taktik, men då talar vi om Malcolm Allison, den stora karaktären med en än större cigarr och – om möjligt – än större extrovert personlighet.
Nijinsky och King of the Kippax
Tillsammans med den gamle leende gentlemannen Joe Mercer som manager skulle Allison utveckla Manchester Citys främsta generation genom tiderna – möjligtvis bortsett från nuvarande upplaga – och den kanske främste nyckelspelaren skulle just bli Colin Bell.
Han som gick under smeknamnet King of the Kippax, tack vare hans stora popularitet på Maine Roads berömda läktarsektion Kippax street stand. Men han har också kallats för Nijinsky efter en berömd rashäst, vilket syftade till Bells imponerande fysik. Kondition som en rashäst och en mästertaktikers hjärna, var en allmän bild av denna multitaskandets mittfältsgeneral. Enligt landslagkompisen Kevin Keegan så var Bell en spelare som hade allt. Tacklade gärna och bra, men också villig att gå framåt, vilket hans 153 mål på 496 matcher för City skvallrar om. Egentligen originalet till dagens Yaya Touré.
Framgångseran
Under Mercer och Allison etablerade Manchester City som ett av de stora lagen i England. Mellan 1967/68 och 1975/76 bärgades en ligatitel (1967/68), två ligacuper (1969/70 och 1975/76), en FA-cupbuckla (1968/69), och en cupvinnarcup (1969/70). Lägg därtill att laget vann andradivisionen 1965/66 och även hann med en final i ligacupen 1973/74 samt nådde en andra plats i högstaligan 1976/77, endast en poäng bakom segraren Liverpool FC. Colin Bell var med hela vägen från segern i andradivisionen 1966 till 1978/79. Säsongen 1976/77 var han dock helt borta på grund av skada och spelade mer sporadiskt därefter.
Joe Mercer var inte med hela vägen, utan ”kuppades” 1971 bort av sin gamle vapendragare Malcolm Allison i en situation där den senare tog Peter Swales parti i en strid om ordförandeposten, medan Mercer stödde den sittande ordföranden. Swales vann och Allisons belöning blev managerposten, där han tyvärr inte höll längre än till 1973. Men det var Mercer och Allison som tillsammans byggde Manchester Citys främsta lag genom tiderna. Ja, åtminstone fram till dagens generation.
Den tidens Yaya Touré, David Silva och Sergio Aguero var Colin Bell, Mike Summerbee och Francis Lee. En magisk tid med fantastisk fotboll.
Landslaget
Under 1974 skulle Joe Mercer vara en tillfällig lösning som förbundskapten efter att Sir Alf Ramsey fått sparken och FA letade efter en ny, vilket sedermera blev Leeds Don Revie. Landskamperna under Mercer var dock en blomningstid i Three lions för Colin Bell och faktiskt hela landslaget. Bell sågs som en ersättare till Bobby Charlton och deltog i VM 1970, där han i och för sig fick den otacksamma uppgiften att som mer defensivt lagd byta med just Charlton vid en tvåmålsledning i kvartsfinalen mot Västtyskland. Även om det inte var Bells fel, så blev han en av symbolerna för hur England därefter föll ihop och tyskarna tog sig vidare.
Men runt 1974-75 stod han på toppen av sin landslagskarriär. Närmade sig 50 landskamper och sågs som en 100-landskampersman, 29 år gammal och med järnfysik som skulle ge honom säkerligen fyra till sex år till. Det skulle dock sluta där, på 48 landskamper.
Skadan
En ligacupmatch mot ärkerivalen Manchester United 1975 var början till slutet för Colin Bells karriär.
"I dragged the ball back, which left me balanced on my right leg with all six studs in the ground. I could see now that it was Martin Buchan who was challenging me. His tackle smacked me just below the knee, on the right leg, which had my full weight on it."
Martin Buchan bad aldrig om ursäkt, men Bell insåg att det inte var av illvilja som tacklingen sattes in. Tyvärr återhämtade han sig aldrig riktigt och 1979 la han av med fotbollen. Händelsen är av större dignitet än när Roy Keane sänkte Alf Inge Håland i ett Manchester-derby i april år 2000. Det var en hämnd för att Håland 1997 hade sett till att Keane blivit utburen på bår i en match mellan Man U och Leeds. Dessutom skällt ut irländaren för att fejka skada. Keane har ett långsint minne och erkände i efterhand i sin biografi att det var en hämnd, även om han tog tillbaka uppgifterna och skyllde på att spökskrivaren felciterat honom då det ledde till en ny utredning av ärendet och ytterligare böter och avstängning.
Alf Inge Håland var dock ingen Colin Bell och Martin Buchans tackling avslutade en fantastisk fotbollsspelares karriär. Det var till slut Bells gamle mentor som hade återvänt som manager för Manchester City 1979 – Malcolm Allison – som fick ta snacket.
"We were standing in the players' tunnel at Maine Road when Malcolm told me what I already knew. Malcolm told me years later that telling me I was finished was one of the hardest things he'd ever had to do. But I knew he was right. My playing career was over."
The West Stand på Etihad döptes 2004 till The Colin Bell Stand. Av Goal.com har han utnämnts som Englands tjugosjätte bästa spelare genom tiderna.
West Ham och Englands Geoff Hurst talar med Jimmy Hill i ett reportage om Colin Bell och Francis Lee
Colin Bells mål för England
Colin Bell i finfin målform i ett derby mot Man U 1972.
Malcolm Allison om Manchester City och Colin Bell
Colin Bells skada
Källor: http://www.icons.com, http://www.sporting-heroes.net, http://www.manchestereveningnews.co.uk/, Wikipedia, You Tube
