”Modellen som format fotbollen”
Old School Footballs jakt på Tottenhams själ diskuteras i podden, men vi har också valt att fråga de riktiga experterna på området. Här Oskar Kiisk, inbiten Tottenham-supporter som också har podden Football`s Coming Home om The Championship tillsammans med Leonard Jägerskiöld Velander.
När började du följa Tottenham?
Ett frö såddes redan i mittet av 90-talet och under början av det nya millenniet, men det var nog inte förrän säg tidigt 00-tal som jag började följa klubben på allvar med allt vad det innebär.
Vad fick dig att välja just Spurs?
Min personliga favorit som ung, Jürgen Klinsmann, är en av anledningarna. Ett spontant (ni vet, man åker till London och farsan råkar boka biljetter till en match) besök på White Hart Lane en annan.
Under vilka tidsperioder före 2000 anser du att ni var som allra bäst?
För mig handlar inte allt om bäst när det kommer till supporterskap, men det är svårt att blunda för framgångarna på 1960-talet, där Spurs ju blev första engelska klubb att vinna en europeisk titel; Cupvinnarcupen. Och även om man i modern tid gjort sig känt som ett lag som kanske inte utmanar tillräckligt mycket så finns en del fina troféer i bagaget.
Beskriv gärna hur du ser på Bill Nicholson som manager, ledare och hans historiska avtryck i klubben?
'It is better to fail aiming high than to succeed aiming low. And we of Spurs have set our sights very high, so high in fact that even failure will have in it an echo of glory.'
Man skulle nästan bara kunna lämna citatet okommenterat.
När det kommer till Bill Nicholson som spelare? Stor.
Om vi pratar om honom som manager? Gigantisk. På många sätt är han klubben.
Ligan 60/61, FA-cupen vid tre tillfällen, Cupvinnarcupen och Uefacupen.
En ikon på alla sätt och viss. Ett föredöme.
Vad är ditt förhållande till Push and run?
På något sätt modellen som format fotbollen till det den är i dag, om man så vill.
Och förmodligen ett led i att man har en bild av hur Tottenham ska spela. Det som ledde till framskjutna placeringar under Pochettino, men också det som tyvärr försvann helt under både Mourinho och Conte. Och som nu är tillbaka under Ange Postecoglu.
Det finns inget som heter garanterade resultat i fotboll och så länge det är så - dvs för alltid - är det nog viktigt att ha någon form av stringens i sitt spel även om man alltid ska sträva efter att utveckla fotbollen.
Om du helt fritt ur ditt hjärta skulle sammanfatta Tottenhams själ - vad skulle du skriva då?
Om man återigen får använda sig av ett citat. Den här gången Danny Blanchflower.
"The great fallacy is that the game is first and last about winning. It is nothing of the kind. The game is about glory, it is about doing things in style and with a flourish, about going out and beating the other lot, not waiting for them to die of boredom."
Jag tycker att det sammanfattar klubbens DNA på alla sätt och vis. Och även om det som antagonist går att le åt Spurs pokalsamling i modern tid bör man alltid sträva efter att göra det man gör med stil.
Hur har Tottenham påverkat din själ - eller menatla tillstånd - genom årens lopp?
Alldeles för mycket. Men också givit mig goda minnen och vänner för livet.
Semifinalen i Champions League 2019 är ett exempel på den känslomässiga berg- och dalbana som Spurs rätt ofta bjuder på. De senaste tio åren har Spurs varit förhållandevis bra, men när man själv kollade matcher från 2000 och framåt var det ju sällan någon dans på rosor. Höga toppar, djupa dalar.
Dina fem favoritspelare före år 2000?
Jürgen Klinsmann, Teddy Sheringham, Darren Anderton, David Ginola och Ledley King.
Lyssna på podden "Jakten på Tottenhams själ":
» Klicka här för att lyssna
Lyssna på Football´s Coming Home:
Porros drömmål i FA-cupen
