När drömmen blev sann – The Crazy Gang vann över The Culture Club
Förverkligandet av drömmar som att få spela de stora finalerna och lyfta de finaste pokalerna är för det mesta bara en lyx förunnad de stora klubbarnas supportrar, för de allra flesta förblir det bara drömmar. Men för Wimbledon FC:s fans besannades en till synes onåbar dröm en solig dag i maj.
Solen ligger på. Det är hett. Wembleys gräsmatta är sådär tät och krävande som den brukar vara i maj. En matta som tagit musten ur många spelare genom årens lopp. De hade kanske dansat hela vägen fram, men väl där, tycktes de fastna i den välvårdade gräsmattan. FA-cupfinalen hade – lite just därför - en lång tradition av överraskningar, där vägen fram inte hade någon som helst betydelse när det var dags för avspark i den största och viktigaste matchen i engelsk fotboll, och kanske den mest populära tillställningen i hela Europa. Det var en scen som strålade av tradition och evig stjärnstatus. Det var dit varje liten bollsparkande pojke ville. Till den stora scenen, där allt var möjligt och vad som helst kunde hända.
Den 14:e maj 1988 anlände ett segertippat Liverpool till arenan, men också de lite udda, stökiga och brokiga Wimbledon FC - “The Crazy Gang”. Visserligen hade Coventry skrällt mot favoriterna Tottenham säsongen innan, men inte fanns det väl skuggan av en chans att Wimbledon skulle rå på självaste Liverpool..?
Ett överlägset Liverpool
Under decennier hade Liverpool dominerat engelsk fotboll. En vinnarmaskin som alltid var som bäst när det gällde som mest. Ligatiteln var säkrad sedan länge med endast två förluster i bagaget. Faktum var att Liverpool hade nog aldrig varit så överlägsna som just denna säsong. Med stjärnor som John Barnes, John Aldridge och Peter Beardsley skulle de dansa hem även denna tillställning.
Dansa. På Wembleys krävande gräsmatta, vars sugande kvaliteter tycktes leta sig upp och in i spelarnas hjärnor.
The Crazy Gang
Något som kanske passade motståndarna - “The Crazy Gang”. Lagbygget som gjort det till en konst att ta sig in i motståndarnas hjärnor, där trash talk förfinats till ett taktiskt mästardrag. En samling spelare som för några år sedan knappast exalterat en enda större klubb. Men nu fanns det en hel del talang. Så det var inte bara inställning och den där unika sammanhållningen som byggde på en banter-kultur som många gånger spårade ur. Men den funkade för Wimbledon. Centern John Fashanu var kompromisslös, men också landslagsmässig. Mittfältaren Dennis Wise kunde numera jämföra sig med de allra bästa. Dave Beasant var en lysande och stabil målvakt och där fanns också Terry Phelan, Alan Cork och Lawrie Sanchez. För att inte tala om den extremt hårdföre Vinnie Jones, som växte allt mer i rollen som mittfältsgnuggare. Och på bänken hade man ju Laurie Cunningham! Visserligen skadebenägen och i slutet av karriären, men en gång i tiden var han den kanske allra finaste och mest elegante ytter som någonsin dansat fram på en engelsk fotbollsplan.
Dansade mot en unik dubbel
Men visst, de mötte ett formmässigt ledigt dansande Liverpool. Vinstmaskinen som nu bara var en match ifrån att bli den första klubben någonsin att ta hem “The Double” för andra gången. En monumental historisk bedrift. Två klubbar hade bärgat dubbeln på 1800-talet (Preston North End 1888/89 och Aston Villa 1896/97) och blott tre klubbar under hela 1900-talet (Tottenham 1960/61, Arsenal 1970/71 och Liverpool 1985/86), men ingen hade vunnit dubbeln två gånger.
Osannolik klättring i seriesystemet
Wimbledon röstades in i den engelsk proffsligan (den fjärde divisionen) så sent som 1977. Resan fortsatte sedan upp till den högsta serien, både osannolik och sedd med mången höjt ögonbryn. Den gick i framförallt i all hast och säsongen 1986/87 nådde man till slut en sensationell sjätteplacering. Denna säsong hamnade man sjua och nu stod man inför en prestation som kändes nästan obegriplig för de som var med i slutet av 1970-talet.
Jones vs McMahon
Givetvis dominerades Wembley med omnejd av rött. Wimbledon var i förhållande till Liverpool en mycket liten klubb. Men det var ett mentalt övertag som Vinnie Jones försökte jämna ut ganska så tidigt i matchen, då han satte in en fruktansvärd tackling på Liverpools hårdföre mittfältsgeneral Steve McMahon. Någon utvisning var det inte tal om. Inte på 1980-talet. Men det var en markering att Wimbledon var Liverpools jämlikar.
Liverpool har dock kvalitet som knappt går att stoppa, så det gäller att ha lite tur och en storspelande målvakt. Dave Beasant var briljant i Wimbledon-buren.I den 36:e minuten får Wimbledon en frispark. Till vänster om Liverpools straffområde. Dennis Wise lägger upp bollen. Siktar. Och finner Lawrie Sanchez som nickar in ledningsmålet. Lyckan är total för den lilla klubben från södra London, medan Liverpool inte är sig själva eller får fram sitt bästa jag. De dansar inte längre.
The Crazy Gang vs The Culture Club
I andra halvlek får dock Liverpool en straff. Större delen av Wembley pustar ut. John Aldridge brukar vara säker som bara den och det har aldrig någonsin tidigare missats en straff i en FA-cupfinal på Wembley. Men en raklång Dave Beasant tar en straff som inte känns helt övertygande.
Nu står det skrivet att matchen är Wimbledons och när domaren blåser av konstaterar kommentatorn:
“The Crazy Gang have beaten The Culture Club.”
Prinsessan Diana lämnar över den engelska fotbollens mest åtråvärda buckla till The Crazy Gang. En bild som säger det mesta om Wimbledons helt galna prestation och hur underbar samt oförutsägbar fotbollen kan vara. Åtminstone stekheta vårdagar på Wembley.
Laguppställningar
Wimbledon: 1. Dave Beasant, 2. Clive Goodyear, 3. Terry Phelan, 4. Vinny Jones, 5. Eric Young, 6. Andy Thorn, 7. Terry Gibson (John Scales), 8. Alan Cork (Laurie Cunningham), 9. John Fashanu, 10. Lawrie Sanchez, 11. Dennis Wise.
Liverpool: 1. Bruce Grobbelaar, 2. Gary Gillespie, 3. Gary Ablett, 4. Steve Nicol, 5. Nigel Spackman (Jan Mölby), 6. Alan Hansen, 7. Peter Beardsley, 8. John Aldridge (Craig Johnston), 9. Ray Houghton, 10. John Barnes, 11. Steve McMahon.
The Story of Wimbledon
Att följa Wimbledon handlar om ofattbara toppar såväl som lika avgrundsmörka dalar. Henrik Persson är en av dem som följer sitt AFC Wimbledon i vått och torrt, säsong efter säsong. Långt ned i avgrunden och sedan upp igen. Hör Old Schools samtal med Henrik. Om ett passionerat supporterskap och en hisnande historia.
» Klicka här för att lyssna
Sammandrag från finalen
