När Messias hamnade i Newcastle
I en av engelsk fotbolls mest osannolika affärer någonsin skrev landslagsmannen Kevin Keegan på för division 2-klubben Newcastle United. Dessutom till ett vrakpris.
Hur tusan gick det till när Englands klarast lysande stjärna under 1970-talet skrev på för Arthur Cox Newcastle? Old School Football går tillbaka till 1982 och följer historien om när Messias hamnade i nordost och när en kärleksrelation mellan Kevin Keegan och The Magpies supportrar tog sin början. En kärleksrelation som också hade sin grund i att Keegans pappa var från området och hade Newcastle United närmast hjärtat.
The Swallow Hotel, någonstans i västra London, 1982
Arthur Cox påminde lite om Bill Shankly. Kanske inte samma smått överjordiska utstrålning, men engagemanget var detsamma. Där fanns fler personer i rummet och i ett angränsande rum satt en nervös representant för en bryggerijätte vid namn Alistair Wilson. Han hade tydligen i blixtfart tagit ett flyg från Malta bara för att som Newcastle Uniteds störste sponsor träffa Kevin Keegan. Men det var managern Cox som förde samtalet med den 31-årige superstjärnan Keegan. Uppdraget var delikat. De visste att Keegan var missnöjd i Southampton, men nu skulle de försöka övertala Europas bäste fotbollsspelare 1978 samt 1979 att för blott 100 000 pund flytta upp till Newcastle för att spela i en klubb som var fast förankrad i den engelska andradivisionens mittenskikt. Själva mötet kändes orimligt. Ingen skulle väl tro sina öron om de insåg vad som pågick. Kevin Keegan - på väg till Newcastle United.
Satsningen som dog
Det hade inte alls utvecklats som Keegan önskade när han skrev på för Southampton. Relationen med managern Lawrie McMenemy var varm och uppskattande, men klubben som skulle utmana de stora hade inga muskler. Tanken var att Keegan skulle bli katalysatorn i syfte att locka till sig flertalet storspelare till The Saints. Problemet var dock att han kanske blev den sista storspelaren. Det fanns exempelvis inte tillräckligt med resurser för att köpa landslagsmålvakten Peter Shilton och man bad till och med Keegan om att bidra med att få in pengar för ändamålet. Det fanns visserligen flertalet kända namn i klubben, såsom Mick Channon, Alan Ball, Chris Nicholl och Dave Watson, men gemensamt för dessa herrar var att de knappast stod på toppen av karriären. När de samlades inför en försäsongsturnering 1982 noterade Keegan att förutom det gamla gardet bestod truppen av alltför många unga spelare. Knappt torra bakom öronen. Satsningen ebbade ut innan den ens tagit fart. Visserligen öste Keegan in mål, men det krävdes mer för att ta det där extra steget för att utmana om ligatiteln. Kevin Keegan riktade därmed blicken mot norr. Mot rötterna. Hans pappas gamla favoritklubb.
Förhandlingar med Newcastle
Keegan lyfte telefonen och slog numret till agenten Harry Swales för att berätta att han planerade att lämna The Dell. Swales hade – som av en händelse - strax före haft informella samtal med Newcastles ordförande Stan Seymour samt managern Arthur Cox och nu skede allt snabbt. Inom tjugofyra timmar var Keegan och Swales på väg mot London och The Swallow Hotel. Keegan fick sköta förhandlingarna själv, då agenter på den tiden inte fungerade på samma sätt som i dagens fotboll.
Arthur Cox hymlade inte med det faktum att laget var alldeles för dåligt som det såg ut just då. Men ambitionen var hög, faktiskt snarlika argument som lades fram till Keegan när han anlände till Southampton, med den skillnaden att Newcastle inte ens spelade i högsta serien. Cox enda trumfkort var Newcastles passionerade fans.
Om bara Keegan skrev på så skulle det bli gnistan som tände Newcastle, menade Cox. Publiksiffrorna skulle dubbleras direkt och lägga grunden för framgång. Englands störste stjärna, kanske något på nedgång, men fortfarande endast 31 år gammal hade en klausul i sitt kontrakt med Southampton att endast 100 000 pund krävdes för att lösa honom. Men vad mer önskade han? Keegan funderade, och bestämde sig snart för att han ville ha 15 procent av ökningen i publikintäkter. En schysst affär, då Newcastle inte riskerade något, men båda parter kunde bli oerhört nöjda om publiken strömmade till.
Supernovan anländer
Och som den strömmade till! Keegan skulle tjäna – enligt honom själv – nästan skamligt mycket pengar på supportertillströmningen. Han hade dock lite andra referenspunkter avseende stora pengar än dagens fotbollsspelare.
Den sista hemmamatchen säsongen 1981/82 mot Wrexham sågs av blott 10 000 åskådare. Ett uselt bottennapp. I Keegans debut i hemmapremiären mot Queens Park Rangers säsongen 1982/83 var det lapp på luckan då hela 36 000 åskådare letat sig in på anrika St James´ Park. Och sannolikt hade hela Newcastle velat vara där om det funnits plats.
Stämningen var elektrisk. Påminde om FA-cupfinalen 1974, då Keegan spelat i motståndarlaget Liverpool, vilka också vann matchen enkelt, men minnen om Newcastles fantastiska publikstöd hade etsat sig fast hos Keegan. Och inte blev det sämre av att han avgjorde matchen mot QPR med ett mål som han än idag anser vara ett av hans bättre.
Publiken fortsatte att strömma till St James´Park och Keegan gjorde ingen besviken. Men laget i övrigt var alldeles för svagt. Säsongen slutade med en femteplats, vilket inte räckte till avancemang. Keegan ville dock ge det hela ytterligare en säsong. Han skulle också bli god vänt med den inledningsvis så nervöse huvudsponsorn Alistair Wilson. Många trodde att affären roddes i land med hjälp av bryggerijättens pengar, men så var det inte. Wilson var snarare orolig för att han skulle be Keegan om något som gjorde att han backade ur affären. Dessutom visade det sig att Wilson inte alls tagit sig i ilfart från Malta, utan åkt tåg från Newcastle med Seymour och Cox. Det där med Malta var något de hittade på i syfte att få Keegan att inse hur viktig han var för klubben.
Stjärnspäckat
Under hand lyckades dock Arthur Cox värva smart och säsongen 1983/84 var man redo för den där framgången som Cox talade om när han värvade Keegan. På mittfältet dominerade två rutinerade herrar i form av Terry McDermott och David McCreery. Båda bollvinnare som kunde lira boll. McDermott var fostrad i Newcastle, men hade främst varit en del av ett nästan oövervinnerligt Liverpool FC. McCreery hade lång erfarenhet från bland annat Manchester United.
Men det var anfallslinjen som imponerade mest. Nästan osannolik för en klubb i den andra divisionen. På kanten fanns den egna produkten Chris Waddle som skulle utvecklas till en av Englands allra finaste yttrar med en lång karriär. Långt senare skulle han under sin tid i Frankrike kallas för ”kungen av de svajande höfterna”.
Cox lyckades också lura tillbaka Newcastle-sonen Peter Beardsley som spenderat sommaren i amerikanska Vancouver Whitechaps och tänkte skriva på för Manchester United. Men när Whitecaps tränare – Leeds-legendaren Johnny Giles – berättade för den unge Beardsley att The Magpies ville ha honom, så fanns där ingen tvekan från 22-åringen. Och alla vet vi ju vilken fantastisk spelare Beardsley skulle bli. Waddle, Beardsley och Keegan. Smaka på den! Keegan gjorde 27 mål medan Beardsley nätade 20 gånger och Waddle lyckades med 18 baljor.
Läckte som ett såll
Med en sådan uppsättning av fotbollskompetens borde väl Newcastle dansa hem andradivisionen, men tyvärr var det inte lika gott ställt i de bakre regionerna, då backuppsättningen kanske inte var av högsta kvalitet förutom möjligtvis mittbacken Glenn Roeder. Dessutom stod Arthur Cox för en fotbollsidé som av Peter Beardsley kläddes i orden:
”Arthurs idé om den perfekta matchen var en seger med 5-4.”
Keegan själv fyllde på med:
”Vi kände alltid att vi var tvungna att göra tre mål för att vinna en match.”
Det räckte dock till en tredjeplats med en marginal på tio poäng ned till fyran Manchester City, men åtta poäng bakom starka Sheffield Wednesday och segraren Chelsea. Ett Chelsea med den store centern Kerry Dixon.
Uppdraget slutfört
Newcastle hade därmed åter tagit sig in i den engelska fotbollens finrum. Uppdraget var slutfört för Kevin Keegan som meddelade att han slutade med fotboll, blott 33 år gammal. Även Arthur Cox drog vidare till Derby County. Men The Magpies skulle fortsätta producera lysande spelare som Chris Waddle, Peter Beardsley och lite senare Paul Gascoigne. Keegan skulle dessutom återvända som manager och en ny gyllene era på 90-talet.
I den sista ligamatchen gjorde Keegan mål mot Brighton and Hove Albion när Newcastle vann med 3-1. Avskedet skedde dock i en träningsmatch mot Liverpool, och det blev spektakulärt, då han efter slutsignalen – i fullt matchställ – klev in i en helikopter. Adjö St James´ Park och adjö Newcastle. Uppdraget var slutfört.
Kevin Keegan (meriter som spelare)
Engelska ligan: 1972/73, 1975/76, 1976/77 (samtliga med Liverpool FC)
FA-cupen: 1973/74 (Liverpool FC)
Europacupen: 1976/77 (Liverpool FC)
UEFA-cupen: 1972/73, 1975/76 (samtliga med Liverpool FC)
Bundesliga: 1978/79 (Hamburg SV)
Europas bäste fotbollsspelare: 1978 samt 1979.
FWA Player of the Year: 1976 (England)
PFA Player of the Year: 1982 (England)
Klubbar: Scunthorpe United, Liverpool FC, Hamburger SV, Southampton samt Newcastle United.
Landskamper för England: 63
Mål för England: 21
Matcher för Newcastle: 85
Mål för Newcastle: 49
Keegans debut i Newcastle
Kevin Keegan - hjälte i Newcastle
Huvudsakliga källor: wikipedia.com, Kevin Keegan - My Autobiography, The Toon - A Complete History of Newcastle United Football Club (Roger Hutchinson)
