Nostalgins apostlar: Johnny Carey – älskad av många, förutom Evertons ordförande
När John Moores inledde sin satsning på att åter göra Everton FC till landets främsta klubb med stöd av ofantliga resurser, var också kraven hänsynslösa. Den populäre irländaren Johnny Carey skulle bli satsningens mest kända offer, då han fick sparken i en taxi.
Johnny Carey rökte pipa. En mjuk röst från Dublin som en gång varit kapten i Manchester United och även blivit utnämnd till Player of the Year 1949. En gentleman som också var duktig på Gaelic football som ung. Careys fotbollsfilosofi var vacker och på gränsen till fundamentalistisk när det gällde flytande passningsspel och fokus på individuell teknik. Målvakter var endast till för att stoppa bollen. I övrigt var alla spelare på plan underhållare. Han gjorde också bra ifrån sig som manager i Blackburn Rovers mellan 1953 och 1958, såpass bra att Evertons ordförande John Moores erbjöd honom ett jobb på Goodison Park.
60-talets Abramovic
Det gick tungt för Everton. Femtiotalet hade varit uselt och till och med inneburit nedflyttning och tre säsonger i division 2, vilket var en katastrof för ett lag som var med och bildade ligan 1888 och endast varit ute ur högstadivisionen en säsong tidigare. Nu fanns där också John Moores pengar. Man kan säga att Moores var 60-talets Roman Abramovic, bara mer lokal och kanske inte med samma absurda rikedom. Spelföretaget Littlewoods hade gjort Moores oerhört förmögen och nu skulle han också göra Everton framgångsrikt igen.
Johnny Carey fick en av de högsta lönerna inom fotbollen på den tiden och uppdraget att genast göra Everton till bäst. Och det genast. John Moores var en person som inte nöjde sig med mindre än Evertons berömda ordspråk: Nils Satis Nisi Optimum, det vill säga: endast det bästa är gott nog.
Den ärbare och värdige irländaren med pipan som gjort landskamper för Irland såväl som Nordirland fick dock inte fart på Everton, trots att han i princip kunde köpa de spelare han önskade. Bland annat var det Carey som fick Alex Young att välja Everton. Young är på Merseyside känd som The Golden Vision. En elegant utöver det vanliga, som kanske aldrig riktigt uppfyllde sin stora potential. Men hos Everton-fansen på 60-talet var han dyrkad. En annan som var kanske än mer dyrkad var centerforwarden Dave Hickson som burit laget under de tunga åren på 50-talet och hos fansen kallades för The Canonball Kid. Carey petade Hickson, trots att han var lagets bäste målskytt och spelade för Everton med hela sitt hjärta som insats.
Försäljning av Hickson och fortsatt dåliga resultat
Fredagen den 6 november kom därmed som en chock för alla Everton-fans, då Johnny Carey accepterat ett bud på 10 000 pund för Hickson. Budet kom från andra sidan Stanley Park och ett Liverpool FC som bara någon månad senare skulle få Bill Shankly som manager i ett försök att få fart på klubben. För många var det obegripligt och Hickson skulle förbli Evertonian under hela livet. Ofta en väl sedd gäst på Goodison fram till sin död för inte så länge sedan.
Nya spelare anlände för stora summor, såsom Young, Bobby Collins, Alex Parker, Tommy Ring, Micky Lill, Jimmy Gabriel och Roy Vernon. Den sistnämnde inköptes efter att Carey misslyckats med att locka över Joe Baker och Denis Law.
Men resultaten förbättrades inte. Två 16:e placeringar var knappast något den krävande John Moores såg med blida ögon på. När Carey gick in på sin tredje säsong - 1959/60 – fanns inget utrymme för misslyckande. Tyvärr lyckades inte irländaren särskilt väl i omklädningsrummet, där flertalet spelare ansåg att han saknade förmåga att coacha.
Julen 1959 kunde dock Johnny Carey stoppa sin pipa, tillbakalutad i fåtöljen framför brasan och för första gången känna att han nu var på rätt väg. Everton låg trea och framförallt hemma på Goodison Park var de oslagbara.Därefter följde dock nio matcher utan seger och det hördes viskningar om att hans dagar var räknade. Inte minst pressen spekulerade.
Trots att Everton vann borta mot Newcastle med 4-0 ökade spekulationerna och viskningarna blev till rop. Johnny Carey krävde därmed ett möte med John Moores för att få ett förtydligande att han fortfarande hade sin ordförandes förtroende.
"Taxi for..."
Följande fredag, den 14 april 1961, reste Moores och Carey till London för ett möte med FA. I all hast föreslog Moores att de skulle ta en taxi gemensamt till mötet som skulle hållas på Grosvenor Hotel.
I taxin tog Carey åter upp frågan om att få ett förtydligande om hans framtid. John Moores var en krävande person, många gånger hänsynslös men också en man som höll principen ”rakt på sak” högt. Utan krusiduller meddelade Moores att Carey var ersatt.
Episoden är en av de mer kända i engelsk fotbollshistoria och säger en hel del om John Moores styre. Fans över hela England skanderar sedan dess ofta hånfullt mot managers som ligger illa till: ”Taxi for…”
Pipan passade väl in som accessoar hos den ärbare, värdige, lågmälde och gode irländaren. Men han passade inte in i John Moores Everton. Everton vann med 5-1 i Careys sista match. Fansen buade åt Moores när han intog sin plats på arenan. ”We want Carey”, ekade från läktarplats och sannolikt ut över Stanley Park. Runt fyrtio fans väntade efter matchen vid Careys bil för att tacka honom för allt. Tre säsonger, utan någon framgång med än en femteplats vid samma tid som han fick sparken.
Stjärnan Alex Young sa det ganska så bra:
”Mr Moores deserved better. As did Johnny. He was a wonderful Irish gentleman of immense dignity who knew football and had played the game at the highest level. His approach had been uncomplicated. He required us to emphasise neat passing and ball skills at all times in training and in matches.”
John Moores hade redan sin ersättare klar. En grå, inbunden och hänsynslös manager från Sheffield Wednesday vid namn Harry Catterick.
