Old School-bibeln plats 15: Wolverhampton
Det var något som var både fascinerande och också lite skrämmande med Wolves när man växte upp. De orangea tröjorna och de välväxta spelarna med långt hår som verkade trivas ju mer det regnade och ju tuffare matcherna var. Få spelare kunde ju se så glada ut över att vara alldeles leriga.
Begreppet Old School är ju naturligtvis väldigt subjektivt men om man hade skjutit starten tillbaka ett decennium så hade ju Molineux “Gold and Black” hamnat betydligt högre upp. Stan “the iron manager” Cullis förfogade då över ett av Europas bästa, eller som Cullis själv uttrycke det när man besegrat Honved från dåtidens suveräna Ungern: “Wolves are Champions of the World”. Man vann ligan inte mindre än tre gånger och man hade även en handfull andraplaceringar.
Man fortsatte på 60-talet och 70-talet att vara ett stabilt lag med framförallt stora cupframgångar. Men 50-talet och de fantastiska ligaframgångarna man då presterade kom ju aldrig riktigt tillbaka.
En högst subjektiv trupp bestående av spelare från Wolves mellan åren 1960-1992 ser ut så här:
Målvakter:
1. Phil Parkes(382 matcher/0 mål)
Ofta benämnd som “den andre Phil Parkes” eftersom det fanns en namne under samma period som spelade för både QPR och West Ham. Den här versionen startade sin karriär i West Bromwichs ungdomslag innan en Wolvesscout fick syn på honom 1962. Det tog några år innan han fick göra A-lagsdebut. Då gjorde han å andra sidan det med en äran då han knep en straff i vinstmatchen mot Preston North End. Kontinuitet och stabilitet var något man förknippade med “Lofty”, som han kallades. Vid något tillfälle gjorde han 127 raka ligamatcher för Wolves. En final i UEFA-cupen 1972 mot Tottenham är det största i meritväg och i semifinalmötena med Ferencvaros knep den store burväktaren två straffar.
Efter att ha blivit utkonkurrerad i Wolves av Garry Pierce tog Parkes chansen att spela i NASL på somrarna och efter att han lämnat Wolves 1978 blev det en mera permanent flytt och Parkes spelade i USA fram till att han lade skorna på hyllan 1983.
Betyg: 8
13. Malcolm Finlayson (203 matcher/0 mål)
En viktig del under Wolves stora period i slutet på 50-talet. Efter att ha värvats till klubben som backup till Bert Williams 1956 så gjorde han snart platsen till sin. På ett tydligt sätt styrde Finlayson sina bakre trupper och han besitte ett enormt tillslag. Detta var något som på ett snabbt och tydligt vis kunde skapa omställningar från anfall till försvar.
Finlayson hade varit förutseende nog att inse att fotbollskarriären var något som inte skulle vara för evigt och hade därför sett till att utbilda sig och kom att bli en framgångsrik affärsman i Midlands-området. Han var en under en kort period Vice Ordförande i Wolves. Finlayson gick bort 2014 och han var då 84 år gammal.
Betyg: 8
23. Paul Bradshaw (243 matcher/0 mål)
Att Paul Bradshaw skulle bli professionell fotbollsspelare var aldrig någon tvekan för honom. Han var så säker att han slutade skolan redan som 15-åring. Han spelade då för Blackburn Rovers. Det skulle dröja till 1977 innan Bradshaw skrev på för Wolves. Detta skedde efter att Bradshaw gjort en toppmatch i en ungdomslandskamp som spelades på Molineux.
Bradshaw var en exceptionellt talangfull målvakt men levde kanske inte det där livet som ett fullblodsproffs behöver göra för att skilja ut sig från andra. Högerbacken Geoff Palmer berättade att han och Bradshaw drack många öl på hotellrummet kvällen innan en match. Dessutom var Bradshaw en storrökare och mycket förtjust i gambling. När han tränade och spelade var han dock mycket professionell och i han anses allmänt vara en av de absolut bästa som vaktat kassen på Molineux.
Betyg: 8
Försvarare:
2. Bernard Shaw (116 matcher/0 mål)
En solid och hårt arbetande ytterback som var en del i det framgångsrika UEFA-cuplaget från 1972. Kom till klubben i juli 1969 men fick en trög start och det var inte förrän fr.o.m 1971 som han kunde känna sig ordinarie. Shaw var en ganska kort spelare som hade sin förtjänst att han var oerhört ettrig,lojal och hyfsad i passningsspelet. Ytterbacken hade dock bara ett par säsonger mellan 1971 och 1973 som han var helt ordinarie. Därefter konkurrerades han ut av, först och främst, Geoff Palmer och efter säsongen 1972/73 såldes han till Sheffield Wednesday.
En incident som Shaw var delaktig i var den berömda ligaupplösningen 1972. Fyra lag kunde vinna inför sista omgången och Leeds behövde bara ta en poäng mot Wolves så var det klart. Shaw framförde i efterhand anklagelser om att han hade erbjudits en muta för att se till så att Wolves förlorade. Anklagelserna styrktes aldrig men de blev ju lite mer anmärkningsvärda när just Shaw tog med hand i straffområdet under matchen. Det blev dock ingen straff och Wolves vann matchen vilket i sin tur gav ligan till Derby County.
Betyg: 6
3. Derek Parkin (609 matcher/10 mål)
Säker med bollen, en tuff närkampsspelare och utrustad med en snabbhet som få andra ytterbackar kunde mäta sig med på den tiden. Man behöver inte vara Wolvessupporter för att ställa sig frågan varför Parkin aldrig fick spela i landslaget. Naturligtvis fanns det många kompetenta vänsterbackar men nog borde Wolves meste spelare genom tiderna fått chansen. En gång blev han uttagen i truppen men fick ej någon speltid.
Spelade 609 gånger för klubben och är för evigt en legendar på Molineux. Parkin var en del av de båda ligacupvinnande lagen 1974 och 1980.
Betyg: 8
5. Frank Munro (371 matcher/19 mål)
Centerhalven Frank Munro kombinerade klassiskt tufft försvarsspel med att faktiskt vara säker med bollen, både att passa och att transportera den.
Karriären började längre fram i banan så hann han med att spela både “inside forward” och mittfältare. Skotten fick fart på sin karriär i Dundee United där han förärades det i lika delar smickrande och orealistiska smeknamnet “Skottlands Duncan Edwards”.
Efter en sejour i Aberdeen anlände Munro till Molineux 1968. Efter att ha haft svårt att inledningsvis hitta rätt men efter att managern Bill McGarry omskolade Munro till centerhalv så blev han en helt annan spelare så till den grad att han skämtsamt kom att kallas “Skottlands Bobby Moore”. Några av de finaste ögonblicken i Munros karriär var när han var en av de stora spelarna under Wolves UEFA-cup säsong 1972. I den allra första UEFA-cupen så tog sig Wolves till final, bland annat efter att Munro gjort mål i båda semifinalmötena med ungerska Ferencvaros. Vid 52 års ålder drabbades Munro av en stroke och blev rullstolsbunden under resten av livet.
2011 avled Munro, 63 år gammal.
Betyg: 8
6. John McAlle (509 matcher/3 mål)
Liverpoolfödde McAlle kom till Molineux redan som 15-åring och skulle komma att tillbringa 16 säsonger i Wolveströjan. Under Ronnie Allen hade McAlle svårt att bli helt ordinarie. Det var först när Bill McGarry tog över som scousern permanentades i A-laget.
Under större delen av 70-talet var McAlle en bärande del i det framgångsrika och speciellt hans partnerskap med Frank Munro i mittförsvaret får anses vara en av nyckelkomponenterna i det lag som kom att ta sig till Uefacupfinal 1972 och som också vann ligacupen 1974.
När Wolves 1979 värvade Liverpoolstjärnan Emlyn Hughes blev det ett första tecken på att McAlles tid på Molineux närmade sig slutet och efter att ha spelat över 500 matcher för klubben så lämnade McAlle 1981 för Sheffield United.
Betyg: 8
12. Gerry Taylor(154 matcher/1 mål)
Lojal rollspelare och hjälpgumma. Gerry Taylor var lite av en allt i allo reserv i backlinjen under det tidiga 70-talet. Visst fanns det perioder då han var förstaval, bla spelade han majoriteten av matcherna under säsongen 1972/73. Men allt som oftast var han reserv till Derek Parkin,Bernard Shaw m.fl
Närmare 200 matcher blev det i Wolves innan han gick i fotbollspension och övergick till att arbeta som polis.
Betyg: 6
14. George Berry (160 matcher/6 mål)
Den karismatiske och iögonfallande centerhalven George Berry föddes i Tyskland av en walesisk far och jamaicansk mor. Som 16-åring kom Berry till Wolves på rekommendation av den gamle Liverpool-anfallaren Alun Evans. Efter ett par år i ungdomslagen så gjorde Berry sin debut 1977.
Berry hade huvud och närkampsspelet som främsta attribut och han spelade alltid med inställningen på max. Med sitt karakteristiska afro-krull så var han en vattendelare på Molineux. De flesta supportrarna avgudade honom och han fick fans player of the year award 1979. Samtidigt fick han utstå mycket spott och spe från läktarna och då faktiskt även från sina egna supportrar. Det gick så långt att, efter en förlust mot Watford i FA-cupen- en av Wolves egna supportrar skrek rasistiska tillmälen efter Berry, varpå denne ska ha ruttnat på det hela och helt sonika hoppade upp på läktaren och gav “supportern” en omgång. Berry slapp straff och kom undan med en varning och hela storyn tystades ner.
Berry spelade för en handfull klubbar efter att han lämnat Wolves 1982 och gjorde också fem landskamper för Wales. Efter karriären har Berry huvudsakligen arbetat för PFA som Senior Commercial Executive.
Betyg: 8
15. David Woodfield (276 matcher/15 mål)
“Duggie” Woodfield är ytterligare en av bryggorna mellan Stan Cullis era och Allen/McGarry-perioden. En hårdför centerhalv av den typen som inte tog några fångar. Inte den spelskickligaste av backar men han fick jobbet gjort. Hans lagkamrater under perioden berättar om en spelare som var närmast träningsnarkoman och som höll sig i en fantastisk form.
Efter att ha lämnat Wolves gjorde mittbacken en kort sejour i Watford innan han flyttade utomlands och då verkade han inom fotbollen som coach, huvudsakligen i Asien. 2011 återvände Duggie till England efter att ha bott 11 år i Malaysia.
Betyg: 7
16. Geoff Palmer (496 matcher/15 mål)
Ytterligare en institution som gjorde närmare 500 matcher på högerbacksplatsen. Är en av endast fyra spelare som var med i båda de ligacupvinnande lagen från 1974 respektive 1980. Palmer hade jobbat sig upp i A-truppen genom ungdomssystemet på Molineux och fick göra sin första final på Wembley redan som 19-åring.
En liten smolk i Palmers bägare är det faktum att han inte hade hunnit etablera sig i A-laget när man 1972 tog sig till UEFA-cupfinal. Precis som Gerry Taylor, som han periodvis konkurrerade med om högerbacksplatsen, gav sig Palmer på en sejour inom polisväsendet efter avslutad fotbollskarriär.
Betyg: 7
Mittfältare:
4. Mike Bailey (436 matcher/ 25 mål)
Kapten och tuff ledare på mittfältet för det Wolves-lag som i början på 70-talet etablerade sig som topplag i Division 1. Var även förgrundsfigur i den framgångsrika UEFA-cupsagan 1972 samt den som fick lyfta bucklan när Wolves slog Manchester City i ligacupfinalen 1974. Efter att segerbanketten var slut så tog Bailey med sig pokalen hem och lät sonen ta med den till skolan. När ledningen trodde att cupen var stulen kunde Bailey lugnande försäkra att det bara hade gjort lite lektions och rastbesök i sonens skola.
Bailey var en naturlig ledare som från sin mittfältsposition ledde laget både verbalt men också genom sitt sätt att vara. Mittfältaren gjorde två landskamper men bröt benet och missade därför möjligheten att få en plats i VM-truppen 1966. Bailey blev kallad till truppen några gånger efter att han återhämtat sig men kom aldrig mer att göra någon landskamp.
Betyg: 8
7. Peter Broadbent (497 matcher/145 mål)
För Stan Cullis, den legendariska “iron manager” på främst 50-talet så var hårt arbetande tuffa och snabba spelare något han älskade att fostra. Därför blev den tekniskt finurlige mittfältaren Peter Broadbent något som bröt mönstret på Molineux. Redan som 17-åring värvades Broadbent till Wolves från Brentford för 10000 pund. Efter att ha haft en militärtjänstgöring som stod för dörren så dröjde det några år innan den elegante Broadbent slog fullt ut i Wolves tröja.
Var en central och viktig del i det lag som tog flera ligatitlar på 50-talet och i den här truppen blir han något av en brygga mellan det gamla(50-talets stora framgångslag) och det nya(60 och 70-talets talangfulla men något mindre framgångsrika lag). Broadbent gjorde 7 landskamper för England och hade säkert gjort fler om inte just hans plats i landslaget var den som Fulhams legend Johnny Haynes mer eller mindre abonnerade på.
Betyg: 9
8. Ken Hibbitt (574 matcher/114 mål)
Med sina polisonger, sitt yviga hår och sin dynamiska karaktär så är naturligtvis Kenny Hibbitt förevigt förknippad med den tidens fotbollspelare i allmänhet och för oss svenskar med Tipsextra i synnerhet. Nu är det ju faktiskt så att Hibbitt, utöver ett karakteristiskt 70-talsyttre och en dynamisk personlighet, även var en fantastiskt fotbollsspelare.
Redan 1968 hade Hibbitt anlänt till Wolves och han skulle komma bli en av Wolves mesta spelare genom tiderna. Utöver en fantastisk arbetsradie var han utrustad med en riktig hästspark och många av hans mål var pressade skott från distans. I sin debut mot Chelsea gjorde mittfältaren mål redan efter åtta minuter. Kenny Hibbitt hade även en fotbollsspelade bror i Terry Hibbitt som bl.a spelade för Newcastle. 1973 möttes bröderna med sina bägge lag i en match som slutade 1-1 och det blev en Hibbitt-målskytt för vardera laget.
Efter en lång och framgångsrik karriär så övergick den gamle mittfältshjälten i managertjänst. Han ledde lag som Walsall,Cardiff och Hednesford. Hibbitt har även arbetat för Premier League med ansvar för att bedöma domarnas insatser.
Betyg: 8
11. Dave Wagstaffe(404 matcher/32 mål)
Inte sällan kan man, speciellt om yttrar, höra uttrycket “högran har han bara till att stödja sig på”. Detta var ett talessätt som inte minst passade in på Wolves-yttern Dave Wagstaffe, men han kompenserade det på allra bästa vis med att ha en vänsterfot som var i absolut världsklass. Med vassa inlägg, snabba riktningsförändringar och en riktigt vass acceleration så blev Wagstaffe omgående en kultspelare för fansen.
Det blev aldrig några landslagsuppdrag för Wagstaffe och det är en allmänt vedertagen sanning att detta berodde på att Sir Alf Ramsey blivit världsmästare med sitt “Wingless wonders” och sålunda byggde vidare på denna modell. Att Wagstaffe var en kedjerökare som gärna tog ett glas eller två tros också ha spelat in. Wagstaffe innehar också ett “rekord” som han aldrig kan bli av med. Han var den första spelaren någonsin i engelska ligan som fick syna det röda kortet då det infördes 1976. Då hade han emellertid lämnat Wolves och spelade för Blackburn.
Efter karriären provade Wagstaffe lite olika branscher. Bland annat drev han en bar inne på Molineux under en period med namnet “Waggys bar” År 2013 gick Wagstaffe bort efter att ha fått en hjärtattack.
Betyg: 9
17. Jim McCalliog(210 matcher/48 mål)
Att göra landslagsdebut som 21-åring och i samma match göra det avgörande målet när man slår de regerande världsmästarna låter ju som en saga värd den legendariska tidningen Buster eller varför inte Rekordmagasinet. Detta var sanningen för den offensive skotske mittfältaren Jim McCalliog. Om man lägger till att man spelar för Skottland och att de regerande mästarna är rivalerna England så blir det ju inte sämre.
Nu hände ju allt detta innan McCalliog skrev på för Wolves 1969. Han hade skapat sig ett namn i Sheffield Wednesday och gjort fyra landskamper för Skottland. Väl på Molineux visade sig den då 23-årige skotten inte vara någon buskablyg herre utan gjorde snart mittfältet till sitt herravälde och kryddade karriären i Wolves med att vara kapten i UEFA-cuplaget 1972. Han gjorde ett viktigt mål i kvartsfinalen mot Juventus och gjorde också ett mål i finalförlusten mot Tottenham.
1974 lämnade han för Manchester United där han emellertid inte blev långvarig. Säsongen efter blev det sydkusten och Southampton för skotten. Där var han med om att vinna FA-cupen mot just Manchester United. Det var McCalliog som frispelade Bobby Stokes till segermålet.
Idag driver McCalliog ett Bed and Breakfast utanför Glasgow tilsammans med sin fru Debbie.
Betyg: 8
18. Ron Flowers (512matcher/37 mål)
Ytterligare en spelare som bildar en brygga mellan gammalt och ungt i den här truppen. Flowers kom till klubben som 17-åring 1952 och det var som nyligen fyllda 18 som han fick göra sin debut mot Blackpool. Den store mittfältaren gjorde även mål i sin debut, vilken för övrigt skedde mitt under Flowers grundutbildning inom militären.
Flowers blev Wolves troget ända fram till 1967 och innan vår “Old-Schooltideräkning börjar så tog han inte mindre än tre ligavinster med klubben. 1960 var han en del i det lag som vann FA-cupfinalen efter en övertygande 3-0 seger mot Blackburn.
Internationellt blev det en lång och framgångsrik karriär för Flowers. Sammanlagt spelade han 49 landskamper och gjorde tio mål. Två av dessa gjorde han under VM 1962, båda på straffar.
VM 1966 blev Flowers sista framträdande i landslaget. Han hade då med ålderns rätt flyttat tillbaka i planen och var backup på centerhalvpositionen. Kvällen innan finalen mot Västtyskland kände sig ordinarie centerhalven Jack Charlton hängig och började få feber. Flowers fick då veta av Sir Alf Ramsey att han kunde förbereda sig för att få spela i den finaste av matcher. På morgonen hade Charlton dock tillfrisknat och England tog VM-guldet, dock utan att Flowers spelat en enda minut.
Efter karriären, som Flowers avslutade 1971, så öppnade han Ron Flowers Sport Det är en sportaffär i Wolverhampton som fortfarande finns och idag drivs av hans äldste son.
Betyg: 8
19. Steve Daley(244 matcher/43 mål)
Med epitet som “Million pound misfit” och “Biggest flop in football history” kan det måhända kännas märkligt att Steve Daley skulle kunna finnas med i en All-Startrupp på det här viset. Nu förhåller det ju emellertid sig så att det var i Wolves hans insatser skapade hans värde på 1437500 pund, medan det var efter övergången till Manchester City som saker började gå snett.
Wolves fick 1971 tag på den dynamiske och lovande mittfältaren. Ofta med ett utgångsläge från kanten vandrade Daley inåt och gjorde på så sätt en del mål. Ett av de mer berömda målen Daley gjorde var 1-0 målet i UEFA Cup-semifinalen mot Ferencvaros 1972. Klockan hade inte passerat första minuten när Daley gjorde mål. Utöver finalplatsen i UEFA-cupen så är det såklart ligacupfinalen 1974 som blev Daleys största merit i Wolves.
Hans framfart på Molineux kombinerat med bra insatser i det engelska B-landslaget gjorde att förbundskaptenen Ron Greenwood hintade för den duktige mittfältaren att det väntade en kallelse till A-landslaget. Det var då Daley gjorde den för honom så ödesdigra flytten till Manchester City. Greenwood hördes aldrig mer av.
Betyg:8
20. Willie Carr (289 matcher/26mål)
1975 betalade Wolves 80000 pund för att säkra den landslagsmeriterade Willie Carrs tjänster när man köpte honom från Coventry. Det var dock nära att köpet hade gått om intet då Carr inte klarade den inledande läkarundersökningen pga en knäskada. Andra gången blev det dock grönt ljus och Carr skulle komma att bli Wolves troget under sju säsonger.
Under tiden i Coventry gjorde Carr sex landskamper för Wolves. Den sista gången han spelade för Skottland var 1972 och han blev inte kallad under tiden i Wolves.
Carr var inte känd som någon notorisk målskytt men de han gjorde var desto snyggare. Ett av de snyggaste gjorde han dock inte själv men han var hjärnan bakom ett frisparksmål för Coventry 1970 som kallades “The Donkey Kick” goal. Carr klämde fast bollen mellan benen och flippade upp den bakom sig så att Ernie Hunt kunde damma in en volley. I Wolves gjorde han ett snyggt mål mot West Ham när han efter ett väggspel med Steve Daley rann igenom från mittlinjen och chippade bollen över målvakten.
I och med att Carr lämnade Molineux 1982 så var karriären på högsta nivå i princip slut. En mycket kort sejour i Millwall följdes av en handfull klubbar i the lower leagues.
Betyg: 7
Forwards:
9. John Richards (487 matcher/194 mål)
Den stora målsprutan i det charmigt underhållande 60 och 70-talslaget. “King John” som han kallades kom till Wolverhampton skapade sig snabbt en kärlek hos fansen. Med ett väl utvecklat målsinne var Richards mer en måltjuv och en sk “fox in the box” än någon som gjorde spektakulära mål. Han hade ett fruktbart samarbete med Derek Dougan under framförallt de framgångsrika cupsäsongerna i början av 70-talet.
Dubbla ligacupsegrar samt medlem av det framgångsrika UEFA-cuplaget gör Richards till en av de framgångsrikaste och viktigaste spelarna i den generation som kom efter Cullis vanvettigt framgångsrika manskap från 50-talet.
Efter karriären i Wolves spelade Richards ett kort tag i Derby innan han flyttade till Portugal och spelade 2 säsonger för Maritimo. Som för så många andra skickliga spelare under de här åren var konkurrensen bland engelska forwards alldeles för tuff och av den anledningen blev det en enda landskamp för Richards.
Betyg: 8
10. Derek Dougan (323 matcher/123 mål)
“The Doug” lämnade ingen oberörd vare sig under sin karriär eller under sitt liv. Kenny Hibbitt berättar i intervjuer om att när han kom till klubben så var Dougan en av få som välkomnade honom. Å andra sidan var Dougan den som arrangerade den initieringsrit som innebar att Hibbitt blev fastbunden på en massagebänk och fick sina genitalier rakade.
Dougan var en rastlös person som förutom sejouren i just Wolves hade svårt att rota sig i någon klubb. En extrem ledartyp var han som gärna gick till strid för sånt han trodde på. Han var spelarnas talesman både i Wolves och i det Nordirländska landslaget. På planen var han också en ledare. Inte minst ett hattrick i Wolvesdebuten mot Hull 1967 visar att det inte var någon blyg herre.
Efter karriären blev han föga överraskande bas för den engelska spelarfackföreningen och engagerade sig även politiskt och då framförallt i hans eget Nordirland. Han var också engagerad i mediavärlden och arbetade som expert för BBC.
2007 gick Dougan bort i en hjärtattack, 69 år gammal.
Betyg: 8
19. Steve Bull (561 matcher/306 mål)
Wolves meste målskytt genom alla tiderna skapar dynamik i truppen genom att, fast han har en solid grund i Old-School-spannet, han spelade A-lagsfotboll för Wolves ända fram till 1999.
När Wolves 1986 hade fallit så långt ner som det överhuvudtaget gick i det engelska ligasystemet så värvade, den dåvarande bossen, Graham Turner Steve Bull från West Bromwich där han var reserv. I Wolves skulle han bli den talisman som klubben så hett längtade efter, och behövde. Efter att ha acklimatiserat sig första säsongen ledde Bull Wolves till dubbla uppflyttningar 1988 och 1989 då han gjorde ofattbara 102 mål.
Hans framfart fick upp ögonen för dåvarande förbundskaptenen Bobby Robson och 1989, innan han någonsin spelat högre än division 3 fick han göra debut. Detta gör Steve Bull till den senaste och, får man förmoda, sista som någonsin spelar A-landslagsfotboll för England som division 3 spelare. Han blev uttagen till VM 1990 där han gjorde 3 inhopp och en match från start. Totalt blev det 13 landskamper och 4 mål för Bull.
Utöver en mycket kort sväng i Hereford blev Bull trogen Wolves genom resten av karriären. Trots att Bull är en legend i klubben så har han aldrig spelat i första divisionen för klubben. När Wolves till slut tog sig upp i högsta serien 2003 hade klubbens meste målskytt någonsin lagt av.
Betyg: 8
22. Alan Sunderland (158 matcher/30 mål)
För den lite bredare massan mest känd för att vara den som avgjorde “femminutersfinalen” i FA-cupen 1979. Han spelade då för Arsenal och stötte in det avgörande 3-2 målet på Graham Rix inlägg. Sunderland hade dock även en fin karriär i Wolves under sex säsonger i början av 70-talet.
I en av Sunderlands första matcher för Wolves spelade han mot Bobby Charlton på mittfältet när man tog sig an Manchester United. Sunderland har i intervjuer berättat att han var livrädd för att tackla Charlton(som för övrigt var hans stora idol). Han ville inte vara den som blev ansvarig för att United-spelaren inte skulle kunna spela för England. Det var i rollen som mittfältare som Sunderland blev en del av det ligacupvinnande laget 1974.
Det var först mot slutet av Wolves-karriären som Sunderland flyttade framåt i banan och det var efter flytten till Arsenal som han blev forward på permanent basis. I den här truppen tar han dock plats som just forward.
Efter karriären öppnade han en pub i Ipswich. I slutet på 90-talet emigrerade han emellertid till Malta.
Betyg: 7
Totalpoäng truppen: 178
Managers: Precis som med flertalet andra klubbar under den här perioden så inleder Wolves med en framgångsrik manager som suttit under många år. Stan Cullis är en av de stora managerlegendarerna i engelsk fotboll och efter 16 år som manager lämnade Cullis Molineux som den bäste Wolves-managern genom tiderna.
Tiden efter Cullis är väldigt bra om man för en stund bortser från att vi jämför dem med en av de bästa engelska managers genom tiderna. Framförallt Bill McGarry men också i viss mån Ronnie Allen, John Barnwell och Sammy Chung gjorde ett mer än gediget jobb på Molineux.
Det är väl egentligen efter den senaste ligacupvinsten och managern John Barnwell som det kör ihop sig på riktigt och det blir egentligen inte styr på Wolves förrän Graham Turner för Wolves från fyran till tvåan på två år.
Betyg: 7
Meriter/Titlar:
De två ligacuptitlarna har vi berört och även den magiska UEFA-cupsäsongen 1971/72 ger ju mersmak. Sedan är det ju faktiskt så att Wolves har en FA-cupseger 1959/60 som faller inom ramen för det vi poängsätter.
Poäng: 10
Kommentar:
Som sagt så var Wolves årtiondet innan vår “tideräkning” Englands och förmodligen Europas bästa lag. Man hängde i bra på 60-talet efter Cullis men i takt med att andra visionärer såsom Bill Shankly,Don Revie, Harry Catterick och såklart Sir Matt Busby äntrade scenen så sjönk Wolverhampton sakta tillbaka. De riktiga hundåren var såklart på 80-talet när man var ända nere i den professionella källaren i dåvarande division 4 och vände. Mer glädjande är ju att idag se att Wolves är tillbaka där de hör hemma, i den högsta serien.
Även i Wolves finns det en del spelare som hamnar i andra klubbar pga att de, för mig, gjorde ett större intryck där. Exempel på sådana spelare är Emlyn Hughes och Andy Gray.
Poäng: 195
