Old School Football vilar på en livslögn
Orsaken till att Old School Football blev av kan sammanfattas i tre för mig tydliga minnesbilder som präglat mitt ohämmade och säkert inte helt friska intresse för engelsk fotboll och Everton FC.
Lekis
Vi har just avslutat någon form av hinderlöpning inne på Kläppens lekskola. Anders vann, som vanligt, och nu visar han upp Star Trek-skeppet han fått av sina föräldrar samtidigt som han drar in det där snoret som alltid samlas likt en bubbla nedanför hans aktiva näsborrar. Vi kan inte annat än beundra, där vi sitter i lekskolans kapprum. Jag står som vanligt en bit bakom allt. Iakttar, funderar och imponeras av en leksak jag vet att jag aldrig kommer att få. Min kompis Johan sitter i sina gröna och bredräfflade Manchesterbyxor. Närmare Anders och allt viktigt nära händelsernas centrum. Johan är mindre blyg än jag. Eller blyg är fel ord, snarare försiktig avvaktande, rädd för att göra ett för hastigt drag, vilket ofta resulterade till iakttagande från sidan.
Snacket glider in på fotbollslag. Anders är nämligen duktig på all idrott. De vanliga lagen nämns och jag fastnar särskilt för Manchester, eftersom jag alltid ville ha dessa coola Manchesterbyxor.
Nästa minnesbild
Jag sitter på golvet framför tv:n och leker med något. Pappa sitter i soffan och har dåsat till tack vare det där malande publikljudet som känns så mycket tydligare än kommentatorns ganska sparsamma och sällan särskilt entusiastiska röst. Det är något med matchen som inte går att släppa. Två lag. Manchester United i rött och så Everton i gult. Men där finns också två spelare som fascinerar mig. En yvig kille i United vid namn Mickey Thomas och en lika irrationell spelare med nedrullade strumpor i Everton vid namn Dave Thomas. Thomas. Det verkar vara namnet på en riktig fotbollsspelare. Från den stunden är Mickey Thomas min idol, men nog var den där Dave Thomas också bra… Det var ju han som slog de där inläggen till den gigantiske målskytten Bob Latchford.
Tredje minnesbilden
Det är dags att tinga lag. Man gjorde så, tog sig ett favoritlag, som ingen annan sedan fick ta. Givetvis ville jag ha Manchester United. Av två skäl: byxorna och Mickey Thomas. Det var perfekt! Jag hade till och med fått ett litet klubbmärke som mamma sytt fast på min träningsoverallsjacka. Men jag var givetvis för sent ute. United tingades av mer förslagna killar än jag. Faktum var att det tingades hejvilt och det var tur att jag var den enda som hade kunskap om Everton och Dave Thomas. Så det blev Everton för min del.
Jag är sedan den dagen Evertonian, vilket kändes rätt redan då. Bara lite synd att Mickey Thomas spelade i Manchester United. Några år senare besannades dock min högsta dröm – Everton köpte Mickey Thomas och det visade sig att Thomas var Everton-supporter sedan barnsben. Allt slutade i katastrof bara några månader senare, men det är en annan historia. Mickey Thomas var nämligen inte helt lätt att ha att göra med och han fick sparken när han inte behagade att dyka upp till en reservlagsmatch.
Sanningen
Problemet är bara att den historia jag byggt hela mitt supporterliv på inte kan vara sann.
Trots att jag minns det så tydligt, har Mickey Thomas i Manchester United och Dave Thomas i Everton aldrig mött varandra i Tipsextra.
Jag har levt på en livslögn och detta uppenbarade sig för bara ett par år sedan då jag äntligen fick tag på Urban Wigerts utmärkta och heltäckande bok om Tipsextra.
År 1976 gick jag på lekis, vilket rimligtvis innebär att minnesbilderna med Thomas gånger två måste inträffat efter diskussionen i kapprummet.
Dave Thomas dyker upp i Everton säsongen 1977/78. Everton visas inte mindre än tre gånger på Tipsextra, vilket är både ovanligt och fantastiskt för en Evertonian. Två hemmamatcher där Coventry pulvriseras med 6-0 (Bob Latchford gör hattrick) och Aston Villa med 4-1. Men den match som kan vara den första där jag såg Everton måste vara en bortamatch, men då Dave Thomas hade gul tröja (det är jag helt säker på…), kan det väl inte heller röra sig om förlusten mot Wolves den 21 januari 1978 med sina orangea hemmatröjor.
Ingen Mickey Thomas i Manchester United förrän följande säsong, men då dyker han upp i tre matcher. Den 9 december kommenterar Ingvar Oldsberg Uniteds 3-1 seger borta mot Derby. Den 30 december har Arne Hegerfors (som vanligt) turen att kommentera hemmamatchen mot West Bromwich som slutar 3-5 och anses än idag som Tipsextras bästa match genom tiderna. Mickey Thomas gör dessutom 1-1-målet i en FA-cupkvartsfinal borta mot Tottenham den 10 mars 1979.
Dave Thomas figurerar också två gånger under 1978/79. Dels i Tipsextra-premiären mot Arsenal den 18 november 1978 på Highbury som slutar med delat pott. Dels i bortaförlusten med 2-3 mot Coventry den 23 december samma år. Båda matcherna är borta, vilket rimligtvis innebär att Everton kan ha spelat i gula tröjor.
Dave Thomas lämnar Everton följande säsong 1979/80, men Mickey Thomas figurerade och dominerar delvis i tre matcher. Derbyförlusten med 0-2 på Maine Road den 10 november. 3-0 segern hemma mot Nottingham Forest den 22 december 1979 samt 3-1 vinsten borta mot Derby den 2 februari 1980. Kommentatorn Bengt Grive fick se Mickey Thomas göra ett av målen.
Skit samma
Ja, någonstans på vägen har minnesbilderna smält samman till en och samma match, men det handlar ju flertalet matcher som tillsammans bidragit till min idoldyrkan av Mickey Thomas och till viss del Dave Thomas.
Det kan också vara en hel del felaktigheter i mina minnen från lekis och när vi tingade lag. Förr om åren mindes jag att jag tingade lag just i det där kapprummet… Sannolikt var det också flera tillfällen som jag bakade ihop till ett? Kanske har jag drömt alltihop? Och hur var det med den där förträngda flirten med Trevor Brookings West Ham?
Det enda jag vet är att suset från läktarna, det höga tempot, den starkt positiva och emotionella förnimmelsen av allt som har med engelsk fotboll att göra samt Everton FC är det som fastnat, följt mig resten av livet och det är också något jag kommer ta med mig i graven. Förhoppningsvis längre, då det vore kul att se best of matcher i himlen där Dixie Dean bildar anfallsduo med Tommy Lawton. Där Brian Clough fortsätter att gnabbas med Don Revie. Där Everton anno 1969/70 möter Everton anno 1984/85. Eller Busby Babes vs 90-talets Man United? Dirty Leeds utövar vacker fotbollscynism mot Mourinhos Chelsea. Herbert Chapmans Arsenal ställs mot 50-talets Wolverhampton med Billy Wright. Bill Nicholsons Spurs mot Bob Paisleys Liverpool. Ja, listan kan göras oändlig.
Och det är lite det Old School Football handlar om - en lek eller flykt från verkligheten till en tid som kanske inte fanns, men som vi minns den.
Antar att jag inte är ensam om denna diffusa historieskrivning som dock gett resultatet att jag är och förbli en Evertonian och engelsk fotbollsnostalgiker, oavsett hur det gick till.
Old School Football kommer böka runt i allt som håller nostalgin igång, oavsett supportertillhörighet, däremot bör man älska engelsk fotboll, som den var förr.
