Old Schoolbibeln plats 10: West Ham-Försvarare
Trots att West Ham under Old Schoolperioden(och kanske även senare) mest är synonymt med offensiv fotboll så har man haft en räcka försvarare av yppersta toppklass. Här kommer Old Schools högst subjektiva uttagning av de bästa åtta försvararna under Old School-åren. Som alltid finns det utrymme för diskussioner. Men hursomhelst, håll till godo.
West Ham Old School-trupp
Försvarare:
2. Ray Stewart (432 matcher/84 mål)
Den dyraste tonåringen i världsfotbollen. Det låter som Kylian Mbappe, Mario Götze eller varför inte Ray Stewart? Året var 1979 och den då 19-årige Stewart värvades från Dundee för en övergångssumma på 400000 pund. Detta får anses vara något av en chansning för en spelare som förvisso röstats fram till SFPA “Young player of the year” 1979, men som ändå inte gjort mer än ca 40 A-lagsmatcher för Dundee.
Investeringen skulle dock betala sig många gånger om. “Tonka”, som han kallades eftersom hans rena bollträff fick följden av att ljudet från bollen lät “Tonka”, gjorde sig snabbt till ordinarie. Han fick ingen tid att grubbla över att han kom med en dyr prislapp utan slängdes mer eller mindre rakt in i hetluften. Nio månader efter att han gjorde sin entré på Upton Park hade 20-åringen en FA-cupmedalj. Han hade bidragit starkt till FA-cupsegern, främst genom ett helt avgörande straffmål mot Aston Villa i kvartsfinalen. Under denna sin debutsäsong spelade Stewart hela 54 matcher och gjorde minst sagt respektabla 14 mål.
Under Stewarts andra säsong i klubben missade han endast en match. Han tvingade fram ett omspel i ligacupfinalen mot Liverpool efter att ha satt en straff i slutminuterna och var en bärande del i det lag som tog Division 2-titeln.
Stewart kom att fortsätta skämma bort West Hams publik med många mål och stabilt spel. Hans mångsidighet gjorde att även om hans naturliga plats var högerbackens så kunde han med fördel användas både som mittback men även som mittfältare om det knep.
Det blev ytterligare tre säsonger med dubbelsiffrigt målantal och många av hans mål kom från straffpunkten. Säsongen 1985/86 så nådde Stewart och West Ham sin mest framskjutna ligaplacering när man kom på tredje plats.
Karriären i West Ham stannade på 432 matcher. Den hade kunnat bli betydligt längre om det inte hade varit för en riktigt allvarlig skada mot Derby i januari 1989. Hans knä blev så illa tilltygat att skador på både ledband och korsband gjorde att han fick stå vid sidan i 14 månader. Även om han kämpade sig tillbaka så blev det aldrig mer något lyft i karriären för Stewart. Efter säsongen 1990-91 erbjöds Stewart inget nytt kontrakt och hans tid i Londonklubben var över.
Högerbacken gjorde några korta sejourer i St Johnstone och Stirling Albion innan han 1994 fann att för gott lägga skorna på hyllan.
Det blev sammanlagt 10 landskamper för Skottland och efter karriären försökte han sig på en managerkarriär som inte blev särskilt lyckad.
Betyg: 8
3. Frank Lampard Sr (670 matcher/22 mål)
Släng dig i väggen Roger Milla. Det är i alla fall den känslan man får när man på Youtube söker upp Frank Lampard Sr och den eminenta jig han utförde vid hörnflaggan efter att ha avgjort FA-cupsemifinalen mot Everton 1980. Hans språngnick på Elland Road gav “The Hammers” en plats på Wembley och en överraskande vinst mot Arsenal.
För dagens fotbollsfans så innebär namnet Frank Lampard något helt annat. Nämligen dagens Chelsea-manager och son till Frank Lampard Sr. Det är dock ingen tvekan om att Frank den äldre hade en karriär som inte på något sätt skäms för sig. 670 matcher för klubben och dessutom två Fa-cupmedaljer är inte fy skam.
En riktig “Local Lad” som växte upp i East Ham som ligger i samma område som Upton Park som var West Hams hemmaplan. Via Hammers Academy så gjorde Lampard den äldre debut i A-laget som 19-åring. Ett bakslag på vägen till legendstatus kom när den unge Lampard bröt benet mot Sheffield United. Detta vara bara fem månader efter att han hade gjort sin debut. Det blev ett års frånvaro med rehab innan han åter stod redo att göra vänsterbacksplatsen till sin. Det skulle bli 670 matcher för klubben. Något som endast överträffats av legenden Billy Bonds.
Frank Lampard sr var tuff i närkampsspelet och utrustad med stenhårda tacklingar. Framåt bidrog han med vasst skott och en god bollkontroll. Han blev uttagen två gånger i det engelska landslaget. Konkurrensen om vänsterbacksplatsen var tuff med spelare som Mick Mills,Trevor Cherry och Emlyn Hughes före i kön.
Lampard blev West Ham troget fram till 1985, även om han bara var komplementspelare under den sista säsongen. Han fick en fri transfer och flyttade till Southend United, en klubb som då tränades av Bobby Moore. När Moore snart avgick som manager valde Lampard att avsluta sin karriär. Han var då 37 år gammal.
Det blev en roll i West Hams organisation under tiden som hans svåger, Harry Redknapp, var manager. 2001 lämnade Redknapp och således också Frank Lampard Sr klubben.
Åren efter att Lampard drog sig tillbaka från fotbollen gjorde han sig mest känd för att en privat skandal blossade upp. Han ska under 70-talet haft en affär med en Janet Butler som han har två barn tillsammans med. Att Frank Lampard Jr och hans två syskon hade ytterligare en bror och en syster uppdagades 2004. Lampard den yngre förbjöd då fadern att träffa Butler. Detta har inte gått något vidare då de blivit fotograferade när de träffats i smyg så sent som 2019.
Betyg: 8
5. Alvin Martin (596 matcher/34 mål)
Lojalitet och mod. Det var de två orden som lyftes fram när en panel bestående av gamla spelare, trogna supportrar och fotbollshistoriker skulle ranka de 50 bästa spelarna i West Hams historia. Alvin Martin hamnade på åttonde plats och även om konkurrensen är mördande så känns åttondeplatsen på gränsen till lite snål. En allroundkunnig fotbollspelare som utöver ett solitt och resolut försvarsspel även var bekväm med bollen, något som inte var helt vanligt bland mittbackar i slutet på 70-talet och början på 80-talet.
Även om det blev närmare 600 matcher för “The Hammers” så kunde det blivit så att han inte spelat en enda. Han spelade som schoolboy för Everton när han fick chansen att resa till London för två veckors provspel med Queens Park Rangers. Efter avslutad period visste Rangers inte om de ville satsa på honom så de bad honom stanna för ytterligare en veckas provperiod. Martin sade att han inte kunde det för att han skulle åka på semester. I själva verket hade han gjort upp med West Ham om en två veckors trial på Upton Park. Det blev en lyckad trial och Ron Greenwood erbjöd den unge Martin ett kontrakt.
Från och med säsongen 1978/79 var Alvin Martin helt ordinarie och han spelade sin sista match 1996. Han hade då varit i klubben i hela 21 år.
De första åren i A-laget fick Martin spela i andra divisionen. Det West Ham som under de här åren spelade i tvåan var dock ett av de allra bästa uppställningar som befunnit sig i tvåan och man vann FA-cupen 1980 och pressade Liverpool i Ligacupfinalen året därpå. Mycket berodde på Alvin Martins stabila insatser i försvarslinjen. 1981 vann West Ham division 2 och samma år hade Martin fått göra landslagsdebut. Han missade VM 1982 pga skada men fick en plats i Bobby Robsons trupp till Mexiko fyra år senare. Det blev sammanlagt 17 landskamper för Martin.
Säsongen 1985/86 blev den bästa i West Hams historia när man slutade på tredje plats. Martin gjorde hattrick i 8-1 vinsten mot Newcastle. Det som var extra anmärkningsvärt med det hattricket var att de tre målen gjordes på olika målvakter då de som vaktade buren blev skadade på löpande band.
När Martin stod på toppen blev han erbjuden kontrakt av både Tottenham och Arsenal. Spurs så mycket som tre gånger. Martin förblev West Ham troget och mycket av det berodde på hans relation till managern John Lyall som han betraktade som en fadersfigur.
1996 spelade han så sin sista match och trotjänaren hade då blivit förärad med två testimonialmatcher. Detta var det bara Billy Bonds som hade fått i klubbens historia.
Cirkeln för Martin och West Ham blev på något sätt sluten när hans son David i november 2019 fick göra debut för West Ham. David Martin är målvakt och värvades som backupmålvakt. Han gjorde som pappa Alvin och höll rent och West Ham kunde vinna med 1-0 mot Chelsea.
Betyg: 8
6. Bobby Moore (647 matcher/27 mål)
Gone but never forgotten är ett talessätt som passar bättre på få andra än Bobby Moore. Som lagkapten för det klassiska VM-guldlaget från 1966 så kommer han att för alltid vara ihågkommen som en av de stora.
Moore föddes och växte upp i Barking och var som många andra krigsbarn inte ovan vid enkla förhållanden. Han fick kämpa med sin fotboll som ung skolkille. Han berättade själv i den engelska motsvarigheten till “Här är ditt liv” att han i skollaget gick under smeknamnen “Tubby” och “Fatso”.
Vi har avhandlat den legendariske Moores karriär tidigare på Old School men för att kort rekapitulera så var han en spelare som egentligen inte hade så många attribut som var iögonfallande förutom hans exceptionella spelförståelse. Hans sätt att alltid stå rätt och att alltid veta exakt var hans lagkompisar befann sig var det som gjorde att han blev en av världens bästa försvarare.
Hans meriter talar för sig själv och framförallt i mitten på 60-talet, med FA-cupvinst 64,Cupvinnarcupvinst 65 och VM-vinst 66, stod Moore på toppen av sin karriär. Att han fick lyfta samtliga tre bucklor på Wembley gjorde ju inte saken sämre. Även om han förmodligen stod på toppen av sin karriär kring VM 1970 så återkom aldrig de där riktigt stora vinsterna. Han blev istället en på vissa sätt kontroversiell figur som man, efter bland annat en blöt kväll i Blackpool kvällen innan match, såg mer och mer misstänksamt på. Han frotterade sig med kändiseliten och sågs gärna ute i vimlet. Kanske kan detta vara en del i det faktum att han efter sin karriär inte fick de där uppdragen som en 90-faldig landslagskapten borde ha fått.
Efter att ha spelat 16 år i West Ham gick Moore över till en annan Londonklubb, Fulham. Han spelade även en period i USA och Danmark innan han lade skorna på hyllan.
Efter att ha försökt på en managerkarriär som aldrig ville lyfta så fick han jobb som expertkommentator på Capital Gold Radio. Han var bland annat expert under Englands framgångsrika VM 1990.
1993 avled Moore efter en tids magcancer. Han blev 51 år gammal.
Betyg: 10
12. Tony Gale (384 matcher/7 mål)
En stor mittbackstalang som slog igenom i Fulham i mitten på 70-talet där han fick ta över efter Bobby Moore, som hade valt att pensionera sig från brittisk proffsfotboll.
Gale hade debuterat som 16-åring och gjort hela 277 matcher för Fulham när han tog steget över till West Ham 1984. 200000 pund betalade “The Hammers” för att försäkra sig om Gales tjänster. Det var en affär som skulle visa sig väl värd pengarna eftersom han blev en av förgrundsfigurerna i laget under ett decennium.
Med sitt resoluta försvarsspel och sitt huvudspel blev han tillsammans med Alvin Martin det försvarslås som gjorde att man 1985/86 placerade sig på en tredjeplats i ligan. Under den säsongen spelade Gale samtliga 42 matcher och laget släppte in mindre än ett mål per match.
Mittbacken blev West Ham troget fram till 1994. Han hade då gjort precis 300 ligamatcher för klubben. Han fick en testimonialmatch som tack för lång och trogen tjänst. Efter mycket korta sejourer i Blackburn och Crystal Palace varvade han senare ned i Maidenhead United.
Efter karriären har Gale figurerat som expertkommentator i TV. Han har även under en period varit både styrelseledamot och manager i amatörlaget Walton Casuals.
Betyg: 8
14. Ken Brown(474 matcher/4 mål))
En brygga tillbaka till 50-talet och den stabila och gammaldags stenhårda mittback som kompletterade Bobby Moore i mittförsvaret under de två framgångsrika cupsäsongerna 1964 och 1965. Både i FA-cupvinsten mot Preston och i Cupvinnarcupfinalen mot 1860 München så var Brown en av de viktigaste spelarna med sin rutin och sitt lugn.
Lika tuff som Brown var i försvarsspelet, lika stor gentleman var han utanför banan. Han hjälpte många unga spelare till rätta precis som han själv hade fått stöd av mittbacksveteranen Dick Walker när han först kom till West Ham 1951.
Två år senare gjorde Brown debut och det skulle komma att bli sammanlagt 468 matcher i Hammerströjan. 1967 avrundade Brown karriären och fick då en testimonialmatch som bland annat innefattade spelare som Gordon Banks och den mångårige lagkamraten Bobby Moore.
När Brown berättar om sin karriär har han framförallt lyft fram storheten hos managern Ron Greenwood. Han uppger att han var den bästa managern han över huvud taget kunde tänka sig. Å andra sidan upplevde Brown att han inte riktigt alltid räckte till för Greenwood som hade en extremt progressiv och nytänkande fotbollshjärna.
Det som man kan vara helt säker på är att Brown räckte till för åskådarna på Boleyn Ground. Han var en stor hjälte hos West Ham fansen i nästan 15 år.
Efter karriären blev det en karriär som manager med en ligacupseger med Norwich som främsta merit.
Betyg: 8
15. Steve Potts(506 matcher/ 1 mål)
Potts är en spelare som ger oss en övergång in i Premier League-eran och den moderna fotbollen. Om man räknar in hans år i West Hams akademi så spenderade backen två decennier på Boleyn Ground och var den senaste av spelare som nådde över 500 framträdanden i “Claret and Blue”.
Det var på nyårsdagen 1985 som den då 17-årige Potts kallades in till managern John Lyall och fick frågan: “Är du sugen på att spela?” När 17-åringen svarade att han var sugen fick han beskedet: “Bra för du startar idag”! På den vägen var det för den mångsidige Potts. Det skyndades långsamt med den unge talangen, men säsongen 1988/89 blev han till sist helt given i startelvan med hela 43 framträdanden.
Mångsidigheten var som sagt ett plus. Oftast figurerade Potts på en ytterback, men kunde med fördel användas på såväl mittbackspositionen som på mittfältet. Potts var relativt kort men kompenserade med en aggressivitet och en spelförståelse av hög klass.
Att bli kallad en institution är ett stort ord men om man tar med i beräkningen att Potts alltså är en av nio(dessutom den senaste) att spela över 500 matcher för West Ham så kan man inte annat än tycka att det är ett passande epitet på honom. Två gånger hann han med att bli utsedd till Hammer of the year innan han lämnade klubben 2002.
Potts lämnade fotbollen och började köra “Black Cab”. 2011 återvände han dock för att leda klubbens U18-lag. Det gjorde han fram till 2015 då han blev utsedd till klubbens U21-coach.
Betyg : 7
16. John Bond (444 matcher/37mål)
För många är John Bond säkerligen mest känd som en välklädd manager från Tipsextraeran. Välskurna kostymer och designerrockar var hans kännemärken i den rollen. Men då hade Bond redan haft en lång och framgångsrik karriär i West Ham under 50 och 60-talen.
Redan 1952 dök Bond för första gången upp i klubben. Efter ett par acklimatiseringssäsonger så blev han ordinarie 1954/55. Tre år senare, 1957/58, gjorde Bond 8 mål på 41 matcher när West Ham vann division 2. Han fortsatte vara en av de givna kuggarna i The Hammers och bidrog förutom bra försvarsspel med en hel del mål från sin högerbacksplats.
Karriären kröntes med FA-cupvinsten 1964 och han spelade även i fyra matcher under klubbens Cupvinnarcupsäsong 1965. Han missade dock finalen och det skulle visa sig att han vid den här tiden var inne på sluttampen i klubben. Han lämnade klubben efter säsongen 1964/65 och missade även sin egen testimonial eftersom han var ljumskskadad.
Efter en tre år lång sejour vidtog en lång karriär som manager med vissa framgångar i klubbar som Norwich och Manchester City
Betyg: 7
Kommentar:
Kvartetten Moore,Lampard,Stewart och Martin möter säkerligen inga protester och även Ken Brown samt Tony Gale känns som spelare som definitivt bör ta plats bland de största West Ham försvararna. Steve Potts och John Bond kan kanske diskuteras. Billy Bonds är självklart en spelare som man lika gärna hade kunnat placera som mittback. I Old Schools sammanställning tar han emellertid plats på mitten.
