Old Schoolbibeln plats 10: West Ham-Målvakter
Det har blivit dags att väcka liv i den sorgligt avsomnade artikelserien Old Schoolbibeln och försöka föra den i mål. Vi har gått igenom platserna 11-18 och det har blivit dags för plats 10. Lagen kommer att delas upp lagdelsvis för att det ska bli lättare att greppa. Idag styr vi kosan till London och East End.
Om man ser till vilka spelare som har sitt ursprung i East Endklubben West Ham så reser sig två frågor. Varför har man inte större meriter? Den andra och kanske fundamentalt större och viktigare frågan är varför man inte lyckats skapa en förening där man har kunnat behålla alla världsklasspelare som startat sina karriärer på Boleyn Ground? Ur ett Old Schoolperspektiv blir det förbryllande när man ser hur långt efter man för det mesta var.
Här kommer en högst subjektiv trupp över de bästa spelarna i West Ham mellan 1960-1992:
Målvakter:
1.Phil Parkes(440 matcher/0 mål)
Även om man väger in modern PL-era så är det med största säkerhet få som motsätter sig att Phil Parkes är den bäste burväktaren som vaktat kassen på Upton Park. Han värvades av QPR för 565000 pund, vilket var en rekordsumma för målvakter på den tiden.
Den storvuxne målvakten kom att göra över 400 matcher för East-End klubben och var en av de allra viktigaste spelarna under över ett decennium i West Ham. Nu var konkurrensen från Shilton,Clemence och Joe Corrigan i Manchester City så tuff att det bara blev en enda landskamp för den mer än habile Phil Parkes.
Många är de som vittnar om ett kattlikt rörelsemönster som stod i bjärt kontrast till Parkes ganska stora kroppshydda.
De första åren på Upton Park blev mycket framgångsrika när Parkes dels vaktade i kassen i 1980 års cupfinal mot Arsenal där West Ham stod som segrare med 1-0 och dels när han säsongen därpå höll nollan vid hela 22 tillfällen och blev den direkt avgörande pusselbiten när West Ham vann division 2 och tog steget upp i ettan.
West Ham skulle inte bara ta steget upp utan inom loppet av ett par säsonger så hade Parkes och hans West Ham börjat blanda sig i toppstriden. Säsongen 1985/86 stod Hammes och Parkes på toppen och gav Liverpool en fajt ända in på mållinjen men slutade till sist på en tredje plats. Parkes stod varenda match och släppte in 49 mål vilket var tredje bäst i ligan.
Till sist så kom tidigare skadebekymmer från QPR ifatt Parkes. Knäproblem som till viss del kunde härledas till hans storlek gjorde att han endast var backup när West Ham 1988/89 åter ramlade ur första divisionen. Målvakten hade då hunnit bli 39 år gammal.
Det blev en mycket kort sejour i Ipswich säsongen 1990/91 innan Parkes tog upp en karriär som målvaktscoach. När West Hams hemsida haft en omröstning om vilka som är de bästa spelarna i klubbens historia så placerade sig målvakten på en tionde plats. Betänker man vilka spelare som dragit på sig West Hams A-lagströja så säger det ganska mycket om den store Parkes förmåga.
Betyg: 8
13.Mervyn Day(175 matcher/0 mål)
När den legendariske Ron Greenwood 1971 skrev YTS(Youth Training Scheme)-kontrakt med den 16-årige Mervyn Day så var han övertygad om att han hade hittat ett riktigt guldkorn. Även sportjournalister som följde West Ham uttryckte sig i termer som att både West Ham och England “were in safe hands” med Day.
A-lagsdebuten kom 1973 och Day fortsatte att imponera. Han hade fått skriva proffskontrakt något tidigare än vad som var tänkt. När målvaktens far gick bort så ville Greenwood försäkra sig om att Day skulle stanna och skrev därför kontrakt så att Day skulle kunna få höjd lön eftersom det blev ekonomiskt tufft på hemmaplan i och med faderns bortgång.
Som 18-åring så stod Day 33 av 42 ligamatcher och fick bland annat en “standing ovation” från the Kop när han på egen hand lyckades hålla West Hams förlustsiffror på Anfield nere till bara 0-1. Säsongen därefter blev han den yngsta målvakten i historien att stå i mål i en FA-cupfinal när West Ham mötte Fulham. Det blev ju inte ett dugg sämre när Day höll nollan och West Ham vann med 2-0. Vid det här laget var stora delar av det engelska fotbollsetablissemanget överens om att här hade England sin näste landslagsmålvakt. Men så skulle det aldrig komma att bli.
Lika snabbt som Day hade arbetat sig upp till toppen lika snabbt gick det på andra hållet. Säsongen därefter så tog sig West Ham till Cupvinnarcupfinal mot Anderlecht. Day hade en mardrömsafton och fick plocka ut bollen ur nätet vid fyra tillfällen och på något sätt blev det ett startskott till ett allt mer tynande självförtroende.
1977/78 spelade Day bara 23 matcher och klubben åkte ur högsta serien. Fortsatt problem med självförtroendet och kritiska fans gjorde att Days form sviktade allt mer och när klubben 1979 värvade Phil Parkes från QPR var Days saga i West Ham all. Han såldes till Leyton Orient.
Han fortsatte spela på hög nivå och var bland annat målvakt i Leeds när de vann Division 2 1990. Han gjorde över 200 matcher på Elland Road.
Day återvände till Upton Park mellan 2006 och 2008 då han var assisterande manager till Alan Curbishley.
Betyg: 7
23. Jim Standen (346 matcher/0 mål)
Om man tittar strikt till titlar så kan man med fog hävda att att Jim Standen är West Hams bästa målvakt genom tiderna. Trots detta så ansågs han vara en akutvärvning. Standen hade stått 35 matcher för Arsenal på 50-talet men var trots detta ständig tvåa bakom Jack Kelsey. Han flyttade vidare till Luton men blev även där reservmålvakt. Det var när West Hams ordinarie burväktare Lawrie Leslie 1962 bröt benet som det äntligen lossnade för Standen. Kontrakt skrevs och han blev den sista utposten i West Hams framgångsrika cuplag på 60-talet.
I Fa-Cupfinalen 1964 mot Preston North End så fick Standen kapitulera vid två tillfällen men stod ändå som vinnare efter att ett mål från Ronnie Boyce i slutminuten kunde vända matchen till West Hams fördel.
I påföljande års Cupvinnarcupfinal mot 1860 München så fick Standen en huvudroll när han i ett avgörande läge gjorde en svår benparad på ett tyskt skott. Bobby Moore kunde för andra året i rad lyfta en pokal på Wembleys hedersläktare.
Även om Standen hade varit mer än nyttig för “The Hammers” så hade Ron Greenwood visioner som inte hade plats för Standen. Inför
säsongen 1967/68 ville Greenwood värva Gordon Banks och lämnade ett bud på honom men fick nobben av Leicester. Han vände sig då till Kilmarnock för att värva den stigande skotske målvaktsstjärnan Bobby Ferguson. 65000 pund, vilket var världsrekord för målvakter, blev övergångssumman och Standen blev omedelbart förpassad till bänken. Efter sex matcher med Ferguson i buren hade West Ham släppt in 18 mål och Standen fick då komma in i ytterligare tre matcher innan Ferguson tog över förstahandskarna för gott.
Standen flyttade till USA och Detroit Cougars innan han avslutade karriären med kortare sejourer i Millwall respektive Portsmouth.
Utöver sin målvaktskompetens så var Standen en förstklassig cricketspelare. Fyra månader efter FA-cupguldet med West Ham 1964 så fick han även en County Championship medalj i cricket med Worcester. Man kan definitivt diskutera andra alternativ bland West Hams tre bästa målvakter med Standen kan än till denna dag konstatera att han är den enda målvakten i West Hams historia som vunnit en stor Europeisk titel.
Betyg: 7
Kommentar: Parkes är ju på alla sätt given som förstemålvakt i en Old Schooltrupp från West Ham. Hans kvalitéer är obestridliga. När det gäller platserna två och tre kan man säkert argumentera för spelare som Bobby Ferguson och Ludek Miklosko. Ferguson var under sin tid på Boleyn ganska ojämn och Miklosko faller utanför det som vi har definierat som "Old School-tid".
