Old Schoolbibeln plats 10: West Ham-Mittfältare
West Hams signum under Old School-perioden var att man alltid och i alla lägen försökte vara ett spelande lag. Detta fick till följd att de mittfältare som fick en plats i elvan på Boleyn Ground för det mesta var spelande och tänkande mittfältare. Detta skedde då på bekostnad av den pragmatism och cynism som förmodligen hade behövts för att kontinuerligt konkurrera under den här perioden.
Det är en flärdfull och iögonfallande grupp mittfältare som trängs i West Hams Old Schooltrupp. Här finns bl.a den multikompetente landslagsmannen, den elegante stasmannalike spelfördelaren och den omsjungne cuphjälten från FA-cupfinalen 1964.
Här kommer en högst subjektiv uttagning av de åtta bästa mittfältarna i West Ham under perioden 1960-1992:
Mittfältare:
4. Billy Bonds (799 matcher/61 mål)
Om man vill bli en omsjungen klubblegend så är det en god idé att kika på och kopiera Billy Bonds karriär. 799 matcher, fyra “Hammer of the year awards” och två FA-cupvinster. Siffrorna och meriterna talar för sig själva när det gäller Bonds karriär i “The Hammers”.
Att som kapten två gånger lyfta FA-cupbucklan på Wembley är få förunnat. Det var ändå små marginaler som gjorde att Bonds kunde delta såväl i 1975 som 1980 års final. När han som nybakad kapten skulle möta den förre kaptenen Bobby Moore i Fulham så var det endast med hjälp av en kortisonspruta i ljumsken som Bonds kunde genomföra matchen. Fem år senare var det en skärmytsling med Colin Todd några veckor innan finalen som så när hade renderat i avstängning i finalen. Nu hade Bonds turen på sin sida vid båda dessa tillfällen och kunde på så sätt bli en i en liten skara spelare som två gånger lyft bucklan som kapten på Wembley.
Det var 1967 som Bonds gjorde flytten över Themsen. 50 matcher för Charlton blev det innan 50000 pund gjorde att 20-åringen bytte arbetsgivare. Det skulle komma att bli en av de bästa investeringarna i West Hams historia. Under inte mindre än åtta säsonger på raken gjorde Bonds över 40 matcher för klubben, en riktig stöttepelare med andra ord.
Trots att Bonds till stora delar var en defensivt inriktad spelare så toppade han 1973/74 den interna skytteligan med 13 mål. Ett hattrick mot Londonrivalen Chelsea blev kronan på verket. Bonds stora styrka var dock hans ledaregenskaper, hans frejdighet och närkampsspel. Han berättar i en intervju för West Hams hemsida att han ogillade benskydd och endast spelade med benskydd när man mötte Leeds United.
Bonds skulle hänga med länge. När han 1980 fick lyfta FA-cupfinalen för andra gången var han redan 33 år men han fortsatte ända fram till säsongen 1987/88 då han var hela 41 år. För att accentuera hans ställning bland supportrarna kan nämnas att han 1987 blev framröstad till Hammer of the year för fjärde gången, 12 år efter sin senaste utmärkelse.
Det blev föga överraskande först en coachroll för Bonds och senare blev han även manager mellan 1990-94.
Betyg: 9
7. Martin Peters ( 364 matcher/ 100 mål)
Tvåfotad, bra i luften och extremt rörlig. Det var några av de egenskaperna som gjorde att Martin Peters av många ansågs vara den mest kompletta mittfältaren under 60 och 70-talet. Enligt Alf Ramsey var Peters 10 år före sin tid, ett uttalande som Peters först inte visste om han skulle tolka som positivt eller som att han inte riktigt passade in. Självfallet var det positivt och syftade på att Peters kunde dyka upp på vilken position som helst på planen och lösa uppgiften. Lite som en tidig engelsk uttolkare av den totalfotboll som ju senare skulle bli holländarnas kännetecken.
Inte minst Peters fina huvudspel och förmåga att, från sin mittfältsposition, löpa in i straffområdet och avsluta gjorde att han står noterad för exakt 100 mål för West Ham. Under fyra raka år mellan 1965-1969 gjorde han över 15 mål per säsong.
Den framgångsrika säsongen 1964/65, som slutade med Cupvinnarcupseger, hade den då endast 21-årige Peters som en av förgrundsfigurerna. Även om West Ham fortsatte att spela attraktiv fotboll även under de påföljande åren så blev avsaknaden av fler titlar en av de viktigaste orsakerna att Peters 1970 lämnade Boleyn Ground för att flytta till White Hart Lane och Tottenham.150000 pund plus en något åldrad Jimmy Greaves i byte blev det Tottenham fick punga ut med.
Det blev fem år i Tottenham innan Peters körde vidare först i Norwich och sedan dessutom en kort sväng i Sheffield United. I den senare klubben svingade han även tränarpiskan under en mycket kort period innan han sadlade om och blev försäkringsagent. År 2015 blev Peters förärad med West Ham Lifetime Achievement award.
2016 diagnostiserades Peters med Alzheimers sjukdom. Detta blev tydligt för omvärlden när de från världsmästarlaget som fortfarande fanns kvar skulle samlas för att fira 50-års minnet. Peters var redan märkt av sjukdomen till den grad att han hade svårt att minnas mästerskapet och sina lagkamrater.
I december 2019 avled Peters efter tre års kamp mot sjukdomen.
Betyg: 9
8. Trevor Brooking (643 matcher/102 mål)
Klass,elegans och teknik förkroppsligat i form av en äkta klubblegendar, Trevor Brooking. Uppväxt i Barking under 50-talet så blev han en av de allra finaste produkterna av ren gatufotboll. Inte sällan med endast en tennisboll vid fötterna så lade unge Brooking åtskilliga timmar både på egen träning och att spela med kamraterna. Föga kunde hans kamrater då veta att de spelade med en av de bästa mittfältarna som någonsin skulle komma att beträda en gräsmatta.
Brooking är en en av de absolut största ikonerna i West Hams historia. Hans popularitet kan gällande utmärkelsen Hammer of the year inte matchas av någon. Han vann nämligen omröstningen inte mindre än fem gånger.
Som för många andra i West Hams Old School generation så är de bägge FA-cupvinsterna 1975 och 1980 grädden på moset. I den senare finalen avgjorde Brooking med sitt 1-0 mål bakom Arsenals Pat Jennings. För att riktigt sätta i perspektiv vilken fantastisk karriär Brooking hade så kan man sätta ljus på att han spelade med Moore,Hurst och Peters i början, Billy Bonds i mitten samt Alvin Martin och Phil Parkes i slutet av sin 18 år långa West Ham-karriär.
Det var dock inte på något sätt en självklarhet att det skulle bli Claret and Blue för Brooking. Chelsea och Tottenham erbjöd också lärlingsplats. West Ham var emellertid den enda av de tre klubbarna som tillät Brooking att slutföra sin skolgång. Gissa om publiken på Boleyn kom att bli nöjda med det utfallet.
Som den statsmannalika gentlemannen Brooking alltid varit så var det ju ingen överraskning att han på äldre dagar fungerat i administrativa roller i det engelska fotbollsförbundet. 2004 adlades Trevor Brooking för sina insatser inom fotbollen och 2014 fick han en West Ham Lifetime Achievement Award.
Betyg: 10
11. Alan Devonshire ( 447 matcher/ 32 mål)
Det finns bra affärer, och sen finns det bra affärer. West Ham betalade, med tanke på vad man fick ut för pengarna, ofattbart låga 5000 pund för att säkra mittfältarens tjänster när han kom från Non-Leaguelaget Southall.
Devonshires nära nog telepatiska samarbete med Trevor Brooking blev en av de stora framgångsfaktorerna i det West Ham som nådde stora framgångar i början på 80-talet. Med sitt karakteristiska långa hår och sin mustasch så kom Devonshire flygandes längs med vänsterkanten och kunde både utmana och slå inlägg samt bryta in för att hitta kombinationer med nämnde Brooking eller anfallarna.
Devonshires utveckling från det att han kom från Southall var explosionsartad. Två dagar efter att han hade skrivit på fick han chansen i B-laget och en vecka senare började han träna med A-laget. Dryga månaden efter hans ankomst blev han av managern John Lyall kallad till Boleyn för att “insupa atmosfären” när klubben skulle spela ligacupmatch mot Queens Park Rangers. En timme och en kvart innan avspark fick Devonshire beskedet: “You´re playing!” Devonshire tittade aldrig tillbaka!
Den största fartbulan i Devonshires karriär kom i en FA-cupmatch mot Wigan 1984. Devonshire gick in vårdslöst i en duell och kom att skada sitt knä så allvarligt att han aldrig riktigt kom tillbaka till samma form. Själv påstår Devonshire att han aldrig blev mer än 75 % av sitt gamla jag. Han hade då samlat ihop till åtta landskamper och spelat en del i kvalet till EM 1984. 20 månader var han dock borta och han blev aldrig mer uttagen i landslaget.
1985/86 är West Hams bästa säsong någonsin och då var Devonshire tillbaka, dock utan sin vanliga speed. Enligt managern John Lyall hade Devonshire lockat till sig intresse från de flesta av de stora klubbarna i Europa när han var som bäst. Devonshires kommentar till det:
“No way that I’d have ever thought about leaving for a few extra quid. I loved everything about playing for West Ham United”
Betyg: 9
17. Ian Bishop ( 304 matcher/17 mål)
När britter själva ska beskriva vad som utmärker en bra spelare förutom ren fotbollsmässig talang så handlar det inte sällan om att man söker efter “ a great character”. Är det någon som passar in på just detta epitet så är det mittfältaren Ian Bishop.
Bishop hade inte direkt den genomsnittliga bakgrunden för en Hammersspelare. Född i Liverpool och värvad från Manchester City så behövde han “bring something special to the table” för att vinna publikens gunst. Eftersom mittfältaren var en ypperlig passningsspelare och kreatör så blev han snart en äkta Hammers även för folket på Boleyn. Han kom att bli en konstant på Upton Park under sju säsonger och för tre olika managers i form av Lou Macari, Billy Bonds och Harry Redknapp.
En annan faktor som föll Bishop i smaken i Östra London var utelivet. Många är de anekdoter när Bishop varit drivande i veritabla dryckeseskapader. Mittfältskompisen John Moncur var hans närmaste kompis både på och utanför fotbollsplanen. När belackarna sade att de inte skulle kunna spela tillsammans för att de båda var för kreativa och att man behöver en bollvinnare centralt så svarade Bishop: “Varför bry sig om att ödsla plats på en bollvinnare om man aldrig ger bort bollen. Då behöver ju inga bollar vinnas”. Deras dryckesslag blev också omtalade. I en intervju berättade Moncur att om Bishop lyckats locka ut en på en vardag, då låg man illa till. När till sist ingen ville följa med Bishop ut så hittade han en uteliggare som han bjöd på en helkväll. Det var så Bishop var helt enkelt.
Den flärdfulle mittfältaren stannade kvar i West Ham i nio säsonger och skaffade sig riktig kultstatus. Efter att ha spelat för Manchester CIty i tre säsonger flyttade Bishop över till USA och Miami Fusion.
Det är på andra sidan Atlanten som bohemen Bishop hittat en bas för sitt fortsatta liv. Förutom att han spelade fram till 2004 och att han har fungerat som sportchef i klubben Evergreen FC så har han även ägnat sig åt musik samt en karriär inom pokervärlden.
Betyg: 8
18. Geoff Pike (368 matcher/41 mål)
Pike var en av de stora hörnstenarna i West Hams FA-cupvinnande lag 1980. Med frejdighet,frenesi och ett stort hjärta för klubben och sin uppgift så gav mittfältaren aldrig mindre än 100 % när han drog på sig den vinröda tröjan.
Pike kom till West Ham 1974 och spelade i FA-cupfinalen 1975. Det var dock inte i A-lagets vinst mot Fulham utan i FA youth cup där det blev förlust mot Ipswich. I mars 1976 gjorde mittfältaren sin debut för klubben. Det skulle dock dröja innan han blev ordinarie och fick tillbringa delar av både 1976 och 1977 på lån till NASL i USA.
Allt eftersom den hårt arbetande mittfältaren skaffade sig mer och mer erfarenhet så blev han mer och mer bofast i laget. Under West Hams FA-cupsegrande säsong 1980 så spelade Pike i alla matcher. Han var dock en väldigt ödmjuk herre och har i efterhand uppgett att han inte kände sig säker på att få spela i finalen trots att han redan hade spelat 100 matcher för klubben. En annan faktor som gjorde att hans medverkan i finalen var osäker var att hans fru Pauline var höggravid och förväntades föda inom kort. Barnen lät dock vänta på sig och Pike fick fullfölja sin fantastiska FA-cupsäsong med en vinnarmedalj.
Pike var nu en av de största stöttepelarna i det West Ham lag som året därefter gick upp i division ett. Samma säsong pressade West Ham det fantastiska Liverpool till omspel i ligacupfinalen.
Fram till 1987 var Pike kvar i klubben och var fortfarande en viktig pusselbit när klubben 1985/86 nådde sin bästa ligaplacering någonsin.
Efter sejourer i Notts County och Leyton Orient har Pike arbetat som coach och tränarutbildare för det engelska fotbollsförbundet.
Betyg: 7
19.Mark Ward (209 matcher/14 mål)
“From right wing to B-wing” är en titel på en självbiografi av en spelare som inte riktigt lyckades hålla ihop det efter avslutad karriär. Mark Ward är spelaren och han var en av de mest lysande spelarna i det fantastiska “Boys of 86”-gänget. Boktiteln anspelar dock att han hamnade på en annan “wing”, nämligen en sektion på det fängelse där han fick avtjäna straff för det narkotikabrott han utförde år 2005. Vid en raid i Wards hem upptäcktes 4 kg kokain och han dömdes senare samma år till 8 år i fängelse.
Uppväxt i Huyton, samma Liverpool-stadsdel som Steven Gerrard och Peter Reid kommer ifrån. Efter att ha blivit ratad av Everton så tog han omvägen via Joe Royles Oldham innan West Hams manager John Lyall 1985 köpte yttern för 250000 pund. Ward blev omgående en viktig del i “The 86-boys” och spenderade fem säsonger i klubben. Även om Ward fortsatte att spela bra så lyckades inte klubben bygga vidare på det fantastiska spel som ledde till tredjeplatsen 1986. När klubben relegerades 1989 ville Ward lämna och skrev på för Manchester City. Han klickade med den legendariske managern Howard Kendall. När denne Kendall 1991 flyttade till Everton så kunde Ward sluta cirkeln. Den klubb som 10 år tidigare ratat yttern skrev nu kontrakt med honom.
1994 var karriären i den yttersta toppen slut och det blev en räcka klubbar på lägre nivå för Ward. Bland annat har han 5 matcher för isländska Valur på CV:t.
Efter avslutad karriär så blev det en snabbt nedåtgående spiral. Sjukdom, ekonomiska problem och ett fatalt misstag väntade runt hörnet. Ward blev uppvaktad av folk som ville att han skulle hyra en lägenhet och lämna över nycklarna. För detta skulle han få en regelbunden och generös kompensation. Allt var gott och väl tills polisen gjorde ett tillslag och det fanns kokain för motsvarande 10 miljoner kronor i lägenheten. Ward dömdes alltså till åtta år i fängelse. 2009 släpptes Ward ur fängelset. Han hade då avtjänat fyra år.
Betyg: 7
20. Ronnie Boyce ( 341 matcher/29 mål)
Att vara den som säkrar den första stora titeln i en klubbs historia är ju ett bombsäkert sätt att bli en odödlig legend inom just den klubben. Ronnie Boyce fick uppleva just detta när han avgjorde FA-cupfinalen 1964 mot Preston. Preston hade tagit ledningen två gånger och West Ham hade kvitterat vid bägge tillfällena. Matchuret hade tickat fram på 90 minuter och en misslyckad glidtackling gör att bollen hamnar hos högeryttern Peter Brabrook. Denne tittar upp och slår ett inlägg mot bortre stolpen där Boyce kommer farande och med en halv språngnick kan han avgöra matchen.
Även om Boyce producerade detta legendariska mål så var han mest känd för att vara en outtröttlig mittfältare med en stark vilja samt en förmåga att vara den som bromsade upp motståndarnas attacker. Just säsongen 1963/64, som ju slutade med det vinnande FA-cupmålet så gjorde Boyce emellertid mer än respektabla 11 mål.
Boyce föddes 1943 i närliggande East Ham och blev Hammersspelare 1959. Redan samma år, som 16-åring, gjorde Boyce debut. I sin ligadebut året senare gjorde Boyce mål. Vilka de mötte? Preston så klart. Året 1963/64 blev som tidigare nämnts Boyce bästa. Utöver att han avgjorde finalen så gjorde han även två mål i semifinalen mot Manchester United.
Fram till 1972 var Boyce ett givet inslag på West Hams mittfält och han gjorde över 300 matcher. Efter avslutad karriär fick han plats i John Lyalls “coachingstaff” och var som ledare en del av de båda FA-cupsegrarna 1975 och 1980. 1990 fick Boyce även äran att vara manager för West Ham. Det var dock bara som “Caretaker” och det var bara för en enda match.
Betyg: 8
Kommentar: Som tidigare nämnts en fantastisk samling mittfältare. Ron Greenwood ville att bollen skulle spelas och att man skulle ha ett fritt flöde och kreativitet. I det segmentet finns ju då Martin Peters,Alan Devonshire,Ian Bishop, Mark Ward och framförallt Trevor Brooking. Jag känner mig ganska nöjd med att ha kompletterat dessa med arbetshästar som Ronnie Boyce och Geoff Pike samt naturligtvis den store ledaren Billy Bonds. Skulle jag formerat ett fyrmannamittfält hade det blivit Peters och Devonshire på kanterna samt Bonds och Brooking på mitten. Inget dåligt mittfält.
