Old Schoolbibeln plats 11: Ipswich
Ipswich Town är för egen personlig del ett av de där lagen som mitt hjärta klappar allra hårdast för när jag tänker tillbaka på mina första minnen från Tipsextra-tiden. Ett lag som roade, underhöll och berörde folk. “The Tractor Boys” för idag en dyster tillvaro i Division 1. I alla fall jag hoppas att de snart är tillbaka där de hör hemma, i toppdivisionen.
När man gräver i minnesbanken efter intryck kring Ipswich så är ju det första man stannar till vid Bobby Robson. En levnadsglad, engagerad ledare som brann för att skapa en miljö för utveckling. Tittar man på den förnämliga dokumentären Bobby Robson “More than a manager” så förstärks ju bara den bilden.
En klubb som utöver Robson hade Sir Alf Ramsey som pionjären som tog klubben från andradivisionens trista anonymitet raka vägen till ligaguld.
Många fantastiska spelare har naturligtvis passerat revy genom åren och som vanligt är det som att stå och välja i en välsorterad lösgodisbutik när man ska ta ut spelarna.
Här kommer en högst subjektiv trupp över de bästa spelarna i Ipswich mellan 1960-1992:
Målvakter:
1. Paul Cooper(575 matcher/0 mål)
När det gäller straffsparkar så är det en gamma vedertagen devis att “allt tryck ligger på straffskytten” och att “målvakten har allt att vinna”. Under några säsonger i slutet på 70-talet och början på 80-talet finns det mer än visst fog för att säga att förhållandet var det omvända när det gäller straffar som skulle slås på Paul Cooper. Hans “record” när det gällde straffsparkar var minst sagt imponerande. Han tog definitivt fler än han släppte in och det är inte många som kan skryta med det.
Under de stora åren i slutet på 70 och början av 80-talet var Cooper den enda i Ipswichs startelva som aldrig fick spela en enda landskamp för sitt land. Det säger dock betydligt mer om den oerhörda kvalitén det fanns på engelska burväktare under den här tiden än Coopers eventuella oförmåga.
Efter en lång karriär på Portman Road så blev det korta sejourer i Leicester och Manchester City. Idag bor Cooper på Teneriffa där han i många år har drivit en golfklubb.
Betyg: 8
13.Laurie Sivell(175 matcher/0 mål)
Sivell var sällan ordinarie på Portman Road utan oftast reserv till först David Best och senare Paul Cooper. Trots detta så är han något av en kultfigur i historiens Ipswich. Han var en av de många Ipswichspelare som var inblandade i den klassiska filmen “Escape to Victory” 1981. Hans rollfigur Schmidt var målvakt i “the Germans”
Sivell var en med klassiska målvaktsmått mätt liten målvakt. Han kompenserade sin brist på centimeter med en nära nog självmordsbenägen målvaktsstil. Fullständigt orädd kastade han sig in i alla situationer. En speciellt omtalad situation var när Ipswich mötte Aston Villa. I slutminuterna skulle Andy Gray trycka in ledningsmålet. Då kastade sig Sivell handlöst framför Grays fötter. Resultatet? 11 stygn, flera utslagna tänder och en stor fet blåklocka, men han förhindrade förlust och det var det viktigaste för Sivell.
2018 togs Sivell upp i Ipswich Towns Hall of Fame för sina många och goda insatser.
Betyg: 6
23. Roy Bailey (346 matcher/0 mål)
Signad av Sir Alf Ramsey så blev Bailey en klubblegendar genom att vara ordinarie målvakt i klubbens första och enda ligavinnande lag 1962. Han är också en av ganska få spelare som lyckats med bedriften att vinna divison 3, division 2 och till sist högsta divisionen. Några andra med samma ära på CV:t är Baileys lagkamrater John Elsworthy och Jimmy Leadbetter.
Bailey gjorde sammanlagt 346 matcher för Ipswich innan han lade av 1964. Han flyttade då till Sydafrika där han bland annat arbetade som expertkommentator på TV. Målvaktsyrket gick i rakt nedstigande led då Roy Baileys son Gary stod i mål för Manchester United och bland annat vann två FA-cuper.
Betyg: 7
Försvarare:
2. George Burley (500 matcher/10 mål)
Sprungen från Cumnock i East Ayrshire anlände ynglingen George Burley till Ipswich och Portman Road 1972. Föga kunde han då ana att han skulle vara involverad i över 900 A-lagsmatcher för klubben. Först som firad stjärna på högerbacken i 500 matcher för att senare göra över 400 matcher som manager.
Som 17-åring fick Burley göra debut och vad kan väl vara en bättre sådan än att som ung högerback radera ut en viss George Best ur matchen! Efter detta såg Burley aldrig tillbaka utan kunde med hjälp av en hel del talang men kanske framförallt en enorm träningsvilja hålla en ordinarie plats som högerback i tolv säsonger. Största meriten var den överraskande FA-cupsegern 1978. Burley missade Uefa-cupfinalen 1981 pga en knäskada.
Efter att ha fortsatt sin karriär i nästan ett decennium efter att han lämnade Ipswich 1985 så återvände han 1994 som manager. Han lyckades efter ett flertal misslyckade Playofförsök ta Ipswich till Premier League där man säsongen placerade sig som femma. Detta medförde att han fick utmärkelsen “Premier League manager of the season” säsongen 2000-2001.
Betyg: 8
3. Mick Mills (741 matcher/30 mål)
Institutionernas institution på Portman Road. Med 741 framträdanden så är Mills Ipswichs meste spelare genom tiderna. Redan vid 21 års ålder gjorde den legendariska managern Bobby Robson den tvåfotade ytterbacken till lagkapten.
Med förmågan att spela både som högerback och vänsterback blev han ett fantastiskt alternativ både för Ipswich och England. Hans debut i landslaget blev ingen höjdare och han blev totalt uppsnurrad av den fantastiske jugoslaviska yttern Dragan Dzajic. Det skulle dröja fyra år innan han fick chansen igen. Efter det misslyckade VM-kvalet till VM 1978 blev han ordinarie i den engelska startelvan. Först som vänsterback där han tog över efter Leedsbacken Trevor Cherry. När Arsenals vänsterback Kenny Sansom etablerade sig fick han flytta över till högerbacken där han konkurrerade ut Liverpools Phil Neal. I VM 1982 fick han till och med äran att vara lagkapten.
På klubbscenen så blev han som lagkapten den självklare ledaren under de gyllene åren i slutet på 70-talet och början på 80-talet. Han har själv i intervjuer uppgett FA-cupsegern 1978 som det stoltaste ögonblicket i karriären. Även UEFA-cupvinsten mot Alkmaar och två raka andraplatser i ligan tillhör de finaste meriterna.
Något ironiskt blev det hans älskade klubbmanager Bobby Robson som en gång gjort honom till kapten som också kom att bli den som nybliven förbundskapten såg till att Mills landslagskarriär tog slut 1983.
Efter karriären har Mills haft olika arbete inom fotbollen, såväl som manager, coach, scout och inom media. Han är även lokal ambassadör för The Bobby Robson Foundation.
Betyg: 9
5. Kevin Beattie (307 matcher/32 mål)
I så gott som alla “polls” och genomgångar över Ipswichs bästa spelare genom tiderna så kommer den kraftfulle Kevin Beattie överst.
Att Beattie skulle bli en spelare av yppersta världsklass var långt ifrån givet. Uppväxten i en famlj med nio barn och en far som hade alkoholproblem gjorde att det inte sällan saknades mat på bordet. Ibland skolkade Beattie från skolan eftersom han inte hade några skor.
Som 15-åring blev han upptäckt av Liverpool och Bill Shankly men när ynglingen kom med tåget till Liverpool var det ingen som mötte honom och därför blev det ingen flytt. Ipswichs manager Bobby Robson såg då sin chans. Han gav sin chefsscout ett ultimatum: Se till att Beattie kommer hit och kan skriva på eller förlora ditt jobb! Chefsscouten fick behålla sitt jobb och Beattie skrev på 1970. Det första Robson gjorde var att se till att Beattie fick gå och köpa ett par nya skor. Han hade nämligen dykt upp på intervjun i sin fars skor.
Beatties enorma talang stod snart för alla att se. Stark,snabb och extremt snabb över korta sträckor så var han den idealiske mittbacken. Med en imponerande spänst och en fantastisk vänsterfot så blev han snart en av engelska ligans absolut bästa spelare. Vid 20 års ålder blev han utsedd till ligans bästa unga spelare och ett år senare gjorde han debut i landslaget. Hans lagkamrat Roger Osborne uttryckte sig tydligt kring Beatties förmågor: “Han var helt enkelt starkare, mer vältränad och bättre än oss andra. Det såg inte ens ut som att han behövde ta i”
Nu blev det aldrig den världsstjärna som talangen lovade. Bobby Robson, som tränat många världsstjärnor, uttryckte sig att Beattie var den bästa engelsman han någonsin tränat. Hans karriär kantades av skador samt en hel del kontroverser. Efter år med efterhängsna knäskador kom slutligen det som gjorde att Beatties tid i Ipswich var över. I FA-cupsemifinalen 1981 mot Manchester City bröt Beattie armen och efter det spelade han aldrig mer för Ipswich. Hans landslagskarriär blev bara nio landskamper lång.
Beattie försökte sig på spel i lägre divisioner och bland annat gjorde han en halv säsong i Sandvikens IF i mitten på 80-talet. Han blev dock aldrig den han hade varit och hade under perioder problem med alkohol och depressioner.
2018 avled Beattie efter en förmodad hjärtattack, 64 år gammal.
Betyg: 9
6. Terry Butcher (350 matcher/21 mål)
För oss svenskar så är Butcher nog mest känd som “Kapten Blod”. Det var under en kvalmatch mot Sverige hösten 1989 som Butcher skallade ihop med Johnny Ekström och det bristfälliga bandage han försågs med kunde inte förhindra att han fullföljde matchen med en tröja som var mer vit än röd.
Butcher kom till Ipswich 1976 men det var först 1978 som han blev en del av A-truppen. Han stod även då långt ner i kön som mittback då klubben dels hade det ordinarie mittbacksparet Allan Hunter/Kevin Beattie men även den talangfulle Russel Osman. Den blivande landslagskaptenen med 77 landskamper på meritlistan var bara fyra i hackordningen. Det skulle emellertid snart bli ändring på det. Beattie plågades av skadebekymmer och Hunter blev äldre så från och med säsongen 1979/80 så får Butcher anses ha varit helt ordinarie.
Karriären såg spikrak ut. Med ett tufft närkampsspel och huvudspel gjorde han sig som hand i handske i den engelska 70 och 80-talsligan. 1980 fick han göra debut i landslaget och vägen mot en plats i VM-truppen 1982 var vidöppen. Det var då olyckan skedde, i en match mot Luton i januari 1982 fick Butcher en olycklig spark mot huvudet av anfallaren Brian Stein och fick förutom en bruten näsa problem med kraftiga blödningar som det krävdes flera operationer att få bukt med. Det var först i sista stund som Butcher fick grönt ljus att delta i VM 1982 i Spanien.
Butcher deltog i ytterligare två VM-slutspel som båda blev ytterst dramatiska. 1986 blev England utslaget efter att ha förlorat mot Argentina i kvartsfinalen med 2-1. Efter det omdiskuterade “Guds hand”-målet så blev Butcher den siste som desperat försökte glidtackla Maradona när han gjorde sitt fantastiska 2-1 mål. 1990 gick man ända till semifinal men blev där utslagna på straffar av Västtyskland.
Efter att flertalet av de ledande spelarna i Ipswich hade lämnat så gick det snabbt utför för klubben och även om Butcher var en av de som var lojalast och höll i längst så valde även han att lämna 1986 när Ipswich ramlade ur högsta ligan. Han gick då till skotska Rangers där han spelade i fyra säsonger. Tiden där var inte utan kontroverser och bland annat så hamnade han i bråk under ett Old Firm-derby och en annan gång sparkade han in dörren till domarrummet efter en bortamatch mot Aberdeen.
Karriären avslutades i praktiken 1993 efter kortare sejourer i Coventry,Sunderland och Clydebank. Butcher har senare med varierande lycka provat managerjobbet i England,Skottland,Australien och nu senast i Kina där han fungerar som defensiv coach i Guangzhou.
Betyg: 8
12. Billy Baxter (459 matcher/22 mål)
Som en klar och tydlig brygga till äldre tider i allmänhet och ligavinsten 1962 i synnerhet så tar centerhalven Billy Baxter plats i truppen.
Skotten Baxter fick sin fotbollsuppfostran i Broxburn Athletic och hamnade i Suffolk och Ipswich när han gjorde sin militärtjänstgöring i Aldershot.
Vid juletid 1960 gjorde han sin debut i A-laget och han imponerade så mycket på managern Alf Ramsey att han snabbt blev ordinarie. Han blev en av de verkliga stöttepelarna i laget som lyckades med att 1961 gå upp i högsta divisionen och redan säsongen efter vinna ligan. När mycket av strålkastarljuset hamnade på den målfarliga duon Crawford/Phillips var Baxter den som var dominerande på mitten. Med ett starkt närkampsspel och gediget bollvinnande kunde han låta de offensiva stjärnorna briljera. Baxter var själv en vass huvudspelare och trots att han inte tillhörde de längsta spelarna så var han ändå extremt farlig i luften.
Ramsey gjorde Baxter till kapten för han såg att han hade förmågor som han tyckte om. Ramsey ville ha en förlängd arm på planen och det blev Baxter. Det var också Ramsey som såg fördelen med att sätta den tuffe Baxter i försvaret där han blev den centerhalv som styrde de bakre regionerna.
Ramsey försvann dock till landslaget och snart vände både Ipswich och Baxters respektive tillvaro nedåt. Ipswich åkte ur igen och Baxter ville lämna. Då steg ordförande John Cobbold in och höjde Baxters lön med motiveringen: “We are almost pointless, managerless but we can´t afford to be Baxterless”. Baxter stannade och var under den nye managern Bill McGarry försvarschefen när man 1968 återigen tog steget upp. McGarry slutade emellertid och in kom Bobby Robson. Detta skulle komma att betyda början till slutet i Ipswich för Baxter. Skotten hade blivit en så mäktig figur i omklädningsrummet att Robson, efter ett antal rejäla bråk med Baxter, till sist inte såg någon annan utväg än att göra sig av med honom.
1971 såldes Baxter till Hull där han inte gjorde någon succé.
Betyg: 8
14. Allan Hunter (355 matcher/10 mål)
Säsongen 1971/72 hade inte börjat bra för Ipswich och Bobby Robson. Med bara en vinst på de sex första matcherna befarade Robson att han skulle få sparken. Istället fick han loss 60000 pund att lägga på Blackburns mittback Allan Hunter. Sett till hur läget var så var det en av Robsons absolut bästa och viktigaste värvningar. Ett snabbt stabiliserande av laget och snabb färd mot de övre regionerna var till stor del pga Hunters intåg.
När han hade skrivit på så kom han på att han faktiskt inte hade en aning om var Ipswich låg och det hade inte heller hans fru. Idag, närmare 50 år senare, bor nordirländaren kvar i Suffolk. Men det var nära att det inte hade blivit nåt. Robson hade, tillsammans med klubbens chefsscout åkt upp till Blackburn för att se Hunter i en match mot Lincoln och mittbacken var värdelös…. Trots den dåliga insatsen var Robson övertygad och åkte påföljande dag tillbaka och gjorde upp affären.
Stor, stark och utrustad med ett bra spelsinne så var Hunter en mittback av toppklass. Hans “heart on the sleeve-mentalitet föll minst sagt i god jord hos fansen. Han blev så populär att han fick en sång sig tillförärad: “Six foot two, his eyes are blue. Big Al Hunter´s after you”.
Hunter har på äldre dagar talat sig varm om Ipswich som klubb,managern Bobby Robson och ordföranden John Cobbold. Han berättar att Cobbold ibland smög sig in vaktmästarens lilla kabin och tog en cigarett och snackade lite skit. Hunter tyckte att det verkade så trevligt att han själv smög in där också.
En stor spelare med ett lika stort hjärta som gjorde många säsonger, främst tillsammans med Kevin Beattie i mittförsvaret. Att han var en tuff och principfast herre fick en ung Terry Butcher erfara när han innan en reservlagsmatch gjorde korstecknet innan en match. Hunter som fanns på läktaren plockade den unge Butcher efter matchen och frågade om han var katolik. Butcher svarade då att han var protestant och bara gjorde det som en lyckogrej. Svaret från Hunter: “Dont ever do that again or I will come down and f-ing sort you out...
Betyg: 8
15. Russell Osman (385 matcher/ 21 mål)
Den följsamma och positionssäkra mittbacken Russell Osman hade redan representerat sitt land och till och med varit lagkapten redan innan han 1976 skrev på för Ipswich. Osman var stjärna i det engelska U16-landslaget i rugby och var då helt okänd i nationella fotbollskretsar. Detta kom att ändras när den unge spelaren med sitt lokala bylag spelade final i Derby & District cup final. I publiken fanns Tom Robson, som bodde i närheten och som dessutom råkade vara bror med Bobby Robson. Ynglingen erbjöds snart ett provspel och därefter kontrakt.
Osman fick bida sin tid då klubben hade ett mycket välfungerande och stabilt mittbackspar i Kevin Beattie och Allan Hunter. Han stod dock före en annan yngling, nämligen Terry Butcher, i kön. Han fick chansen snabbare och oftare än den som skulle komma att bli Englands landslagskapten.
Efter FA-cupfinalen 1978 kunde Osman mer och mer arbeta sig in i laget. Beattie hade allt oftare skador med långa rehabperioder och Allan Hunter som är 13 år äldre än Osman hade bekymmer med att spela kontinuerligt.
Som en given del i det fantastiska lag som kom ligatvåa två raka säsonger i början på 80-talet samt vann UEFA-cupen 1981 så är Osman en av de stora i klubbens historia. 11 landskamper fick Osman spela och var snäppet under de allra största. Han var också en av flertalet Ipswichspelare som deltog i den legendariska filmen “Escape to Victory” tillsammans med spelare som bl.a Bobby Moore och Pelé.
Efter karriären har Osman kvarstått inom fotbollen. Han har fungerat både som manager, coach och nu senast inom media och då som expert för den Indiska ligan.
Betyg : 8
16. Mick McNeil (173 matcher/5mål)
Att Ipswich under åtta år kunde njuta av Mick McNeils försvarsspel kunde man tacka Middlesbroughscouten Jimmy Gordon för. Det var Gordon som upptäckte den då 17-årige kemistudenten när han spelade för amatörlaget Cargo Fleet och tog honom till Middlesbrough. Efter 7 år i “Borough” så flyttade McNeil till Ipswich 1964.
Det är säkerligen inte många spelare som gör landskamper som 21-åringar som förväntar sig att det är den sista landskampen. Så blev dock fallet för ytterbacken Mick McNeill som 1961 gjorde sin nionde och sista landskamp. Detta var dock tre år innan han skrev på för Ipswich och han representerade Middlesbrough vid tillfället.
McNeil var en kraftfull försvarare som huvudsakligen spelade vänsterback. Han var brytningssäker och även duktig på att snabbt bryta fram i planen med bollen för att sedan distribuera den vidare.
När Ipswich värvade McNeil hade han redan börjat få lite problem med småskador och allt eftersom åren gick på Portman Road blev det mer och mer tydligt att skadorna blev ett stort problem. Detta medförde att McNeil lade av redan som 31-åring. Han hade varit en del av det laget som tog steget upp 1968 men bara tre år senare valde han alltså att sluta och satsa på att starta en sportaffär.
Betyg: 7
Mittfältare:
4. Brian Talbot ( 227 matcher/31 mål)
En hårt jobbande mittfältare med tuffa tacklingar och obändig inställning som gav publiken på Portman Road sitt hjärta under större delen av 70-talet.
Om man någonsin funderat på hur urtypen för en homegrown local lad ser ut så är Brian Talbots ett lysande exempel. Först spelandes för Ipswich Town Schools och sedan Suffolk Schools så hamnade Talbot i Ipswichs ungdomslag som 15-åring. Talbots främsta kännetecken under sin karriär var hans oerhörda arbetskapacitet. Han kunde springa en hel dag och hans egen förklaring var att han föddes med en långsam hjärtrytm så därför orkade han mer.
Till en början hade han dock svårt att slå sig in i A-laget. Det blev flera säsonger i B-laget och dessutom två lånesejourer i Toronto. Ett svårt benbrott tidigt i karriären hjälpte inte heller till. I början av 1974 var skadeläget på de ordinarie mittfältarna emellertid så prekärt att det var dags för Talbot att göra debut. Därefter var Talbot däremot ostoppbar och spelade som ordinarie vecka in och vecka ut.
Talbot blev alltså känd som en löpande spelare men sanningen var att han var en väldigt komplett mittfältare. Han kunde hålla bollen, han var en god passningsspelare och bidrog dessutom med ett och annat mål. Ett av de viktigare målen i karriären kom i FA-cupsemifinalen mot West Bromwich 1978. På ett inlägg från vänster kom Talbot millisekunden före WBA:s mittback John Wile. Talbot nickade bollen i nät, men Wile nickade sedan ihop med Talbot som fick lämna planen med hjärnskakning. Wile kunde fullfölja matchen med ett blödande bandage, men segern gick till Ipswich.
Finalen blev en seger för Ipswich då man vann mot Arsenal med 1-0. Året efter skulle Talbot bli historisk. Han hade då gått över till just Arsenal och blev den förste någonsin att vinna FA-cupen två år i rad och med två olika klubbar då hans Arsenal vann en högdramatisk final mot Manchester United med 3-2 där Talbot för övrigt gjorde 1-0 målet.
Talbot fortsatte sin karriär i Arsenal till 1985 och sedan i en rad andra klubbar men det finns ingenstans där han gjorde ett sådant avtryck som på Portman Road. Det var under dessa år som han gjorde sin landslagsdebut och även om det bara blev sex landskamper så var han under en period för det mesta med i truppen.
Efter karriären har Talbot varit manager för en räcka klubbar och han har exempelvis blivit ligamästare på Malta med Marsaxlokk .
Betyg: 8
7. Arnold Mühren ( 214 matcher/ 29 mål)
Att Arnold Mühren slog passningen till ett av de mest mytomspunna målen i den internationella fotbollshistorien är ett kännetecken för hela hans fotbollsgärning. Trots att han var en oerhört duktig mittfältsspelare så var han allra bäst på att göra andra bättre. Målet är Marco Van Bastens 2-0 mål i EM-finalen 1988. Mührens delikat avvägda inlägg förpassade Van Basten i mål med en volley av spektakulär världsklass.
Jämnhet, professionalism och en fantastisk vilja var utmärkande egenskaper. Utöver detta var han en bollsäker och teknisk mittfältare som, trots att han inte höll samma extremt höga kvalitet som landsmän som Cruyff och Neeskens, var en spelare av god internationell klass.
1978 lade Bobby Robson upp 150000 pund för att säkra mittfältarens tjänster och han följdes snart av landsmannen Frans Thijssen. De bägge kom, tillsammans med John Wark, att utgöra mittfältskärnan i det framgångsrika Ipswichlaget i slutet av 70 och början av 80-talet.
Med ett förnämligt passningsspel så ledde han Ipswich på många sätt in i en ny era av engelsk fotboll. När han först kom till England så höjdes farhågor för om han skulle kunna anpassa sig till engelsk fotboll. Det blev snarare så att engelsk fotboll kom att få anpassa sig till Mühren och landsmannen Thijssens sätt att spela. En speciell del av den engelska fotbollen tänkte Mühren definitivt inte anpassa sig till och det var fest drinkkulturen. När de andra drog ut på pub efter träning och match åkte Mühren hem för att vara förberedd för nästa dag. Alltid ett proffs.
När Bobby Robson lämnade klubben så valde snart även Mühren att flytta. Det blev tre säsonger i Manchester United innan han vände hem till Ajax. Det blev även en andra vår i landslaget. Han hade blivit förbisedd på den fronten under delar av sin karriär, men nu fick han kröna karriären med ett EM-guld 1988.
Betyg: 8
8. John Wark (678 matcher/190 mål)
Redan som 15-åring blev Glasgowbördige John Wark uppmärksammad av Ipswich scouter när han spelade i ett lokalt pojklag. Celtic hade redan uppmärksammat ynglingen men eftersom Wark var Rangers-fan så drog han på det så pass att Ipswich lyckades locka honom till England.
Unge Wark hade till en början svår hemlängtan och det var då Bobby Robson klev in och blev som en fadersfigur för skotten. Han såg potentialen i den unge spelaren och såg till att han blev kvar i klubben. Robson såg till kvalitet och inte till ålder och därför fick Wark spela i en FA-cupfinal mot landets ledande lag Leeds redan som 17-åring.
Wark hade tre sejourer i klubben varav den första var klart bäst. Han vann FA-cupen som 21-åring 1978 och tre år senare blev han utsedd till årets spelare när han utöver UEFA-cupvinst blev utsedd till PFA Player of the year och dessutom fick European Young player of the year award. Som mittfältare gjorde Wark smått otroliga 36 mål den säsongen.
Dynamisk och mångsidig var de tydligaste karakteristika som Wark hade. Under storhetstiden i Ipswich användes han huvudsakligen som mittfältare, men hans breda verktygslåda gjorde att han under sin karriär med fördel kunde användas såväl som forward som mittback.
Efter att ha spelat i Ipswich under nästan ett decennium så kände Wark inte samma glädje efter det att Robson lämnat klubben. Han gick då till Liverpool där han spelade i fyra år innan han återvände till Ipswich. Det blev ytterligare en kort avstickare till Middlesbrough innan han kom tillbaka ytterligare en gång till Portman Road. 1997 blev den sista säsongen för Wark. Han hade när han slutade bara några månader kvar till sin 40-årsdag.
Med 678 matcher och 190 mål kommer han för alltid att tillhöra de stora legenderna i Ipswich Town.
Betyg: 9
11. Eric Gates ( 378 matcher/ 96 mål)
När man talar om Ipswich fantastiska 70/80 tals generation så är det ofta holländarna Mühren/Thijssen, strikerna Brazil och Mariner samt mittfältsdynamon John Wark som nämns. Frågar man Ipswichspelarna själva vem som var den som gjorde det där lilla extra och som ofta fick motståndarna att vara lite extra på tårna, så blir svaret Eric Gates.
Med Mühren och Thijssen som lite av speluppbyggare bakifrån och John Wark som outtröttlig box to box spelare så var det Gates som hade uppgiften att smyga upp i hålet mellan nämnda trio och toppduon. Han hade full frihet att vandra runt offensivt och hitta ytor där han kunde hota rättvänd. Anledningen till att Gates hamnade i den rollen var att framförallt Mühren ville att man skulle spela mer genom mittfältet. Gates som fram till dess hade varit en form av hjälgumma/reserv på mittfältet fick då den nya positionen och kunde briljera med sin fina teknik.
Mycket av de stora framgångarna som Ipswich med tiden fick kan tillskrivas just det här spelsystemsskiftet och Gates var dessutom ingen oäven målskytt.
Efter UEFA-cupsegern 1981 började laget långsamt brytas upp och säsongen 1984/85 blev Gates sista. Ipswich lyckades inte att komma överens med Gates om ett nytt kontrakt och i augusti 1985 såldes han till Sunderland för 150000 pund. Han hade då gjort 13 säsonger på Portman Road.
Betyg: 8
17. Frans Thijssen ( 170 matcher/ 16 mål)
För den breda svenska fotbollspubliken så är kanske Frans Thijssen mest känd för att ha varit tränare i Malmö FF under två år på 90-talet. Hans taktiska förmågor var något som var typiskt för holländaren redan under sin tid på Portman Road. Även om han var helt ombord på Bobby Robsons tankesätt kring hur man skulle spela fotboll så var det inte en helt ovanlig syn att Thijssen hade frågor och funderingar under träningspass. Han kom ofta med egna förslag och tankar på hur man kunde utveckla spelet, något som kanske inte var helt vanligt vid denna tid.
Frans Thijssen kom från Twente i februari 1979 och då på rekommendation från Arnold Mühren som han tidigare hade spelat tillsammans med i just Twente. Robson var på många sätt en innovatör inom fotbollen. På samma sätt som han hade utvecklat den trupp han haft till sitt förfogande under nästan ett decennium så ville han utveckla den vidare och tittade på mer ut mot Europa. Han ville fortsätta att förädla och utveckla mittfältsspelet och Arnold Mühren tyckte att för många bollar passerade hans huvud. Han behövde en lekkamrat och valet föll då på Thijssen.
Holländaren hade de karakteristika som var vanliga för holländska mittfältsstjärnor vid denna tid. Han var teknisk,uthållig och utrustad med ett bra skott. Han var också utrustad med något som gjorde att han passade in bra i England, han var en god tacklare och stark i närkamperna. En annan sak som talade för Thijssen när det gällde att acklimatisera sig var att han var en utåtriktad social kille som inte backade när engelsmännen ville dra ut på pub efter träning och match. På så sätt var han sin landsman Mührens raka motsats.
Det blev fyra mycket framgångsrika säsonger på Portman Road. Förutom att han var en ev de tyngsta pjäserna i det UEFA-cupvinnande laget 1981 så fick han flertalet individuella utmärkelser. Han fick “Football Writers Player of the year award” säsongen 1980/81 och blev även uttagen i “Team of the year” samma år.
När han lämnade Ipswich gick färden vidare till City Ground och Brian Cloughs Nottingham. Där blev han emellertid inte alls lika framgångsrik och gjorde bara 17 matcher.
Betyg: 8
18. Colin Viljoen (372 matcher/54 mål)
När Ipswich fick sin peak i slutet på 70 och början av 80-talet hade den tekniske mittfältaren Colin Viljoen flyttat vidare till Manchester City. Under slutet av 60-talet och stora delar av 70-talet var han dock en av de viktigaste grundstenarna i det lag som sakta skulle formas till att bli ett av Englands bästa.
Viljoen var något exotiskt i brittisk fotboll på den tiden. Han var nämligen inte brittisk utan var född och uppväxt i Sydafrika. Trots detta så blev det två landskamper för mittfältaren i mitten på 70-talet. Det var när han spelade för Johannesburg Rangers som den dåvarande managern Bill McGarry fick upp ögonen för honom. 1966 var året som den unge Viljoen flyttade till Portman Road och han skulle komma att stanna i 12 säsonger.
Det var under denna tid inte helt oproblematiskt för idrottare från Sydafrika att flytta till andra länder. Apartheid gjorde att man helt enkelt var paria i världssamfundet. Detta gjorde att den tonårige Viljoen först fick anställas som trädgårdsmästare hemma hos ordförande John Cobbold. Detta för att ett engelskt pass skulle kunna utverkas och på så sätt göra mittfältaren tillgänglig för spel.
Hans debut i klubben gav eko. Han gjorde nämligen ett hattrick mot Portsmouth och det verkade som att man hade fått tag på en riktig guldklimp. Fram till slutet av säsongen 1966/67 spelade Viljoen 10 matcher och gjorde sex mål. Viljoen hade emellertid hemlängtan och drog tillbaka till Sydafrika. McGarry fick helt sonika flyga ner till Johannesburg och övertala tonåringen att följa med tillbaka. Under åren som följde så var Viljoen en hörnsten i laget som var viktig både spelmässigt och målmässigt. 1969 tog Bobby Robson över klubben och till en början så var Viljoen fortfarande playmakern på mittfältet. Efter hand som att Ipswichs stjärna steg allt högre så sjönk Viljoens. Efter de två landskamperna 1975 så drabbades Viljoen allt oftare av skador och den FA-cupvinnande säsongen 1977/78 skulle bli hans sista i klubben.
Mittfältaren flyttade vidare till Manchester City och hamnade senare i Chelsea. Han gjorde dock ingen lycka i någon av klubbarna och 1982 var hans karriär i princip slut. Han fick inte riktigt den karriär som hans talang förutspådde men han anses av supportrar vara en av de viktigaste anledningarna att Ipswich höll sig kvar i högsta divisionen de första åren på 70-talet. Det kan ju vara en anledning så god som någon att hylla honom. För vem vet var Ipswich och Robson hade nått annars.
Betyg: 7
19.Jason Dozzell ( 414 matcher/72 mål)
Endast 16 år gammal gjorde den snabbe Jason Dozzell debut i Ipswichs tröja. Det gick såpass bra att han blev den yngsta målgöraren någonsin i engelska högstadivisionen. Det rekordet står sig fortfarande.
Även om Dozzells A-lagssejour kom efter Ipswichs storhetstid så kan Bobby Robson ta åt sig äran för att den unge mittfältaren överhuvudtaget kom till klubben. Det var nämligen Robson som skrev “Schoolboy-forms” med Dozzell innan han lämnade klubben 1983.
Mittfältarens debut är ytterligare en sån där som inte gått obemärkt förbi. Efter endast en handfull ungdoms och reservlagsmatcher så bytte den dåvarande managern Bobby Ferguson in honom mot Coventry. Sent i matchen gjorde han mål, endast 16 år och 57 dagar gammal.
Ipswich var på väg ner och två år senare ramlade man ur högsta divisionen. Dozzell fortsatte dock sin färd uppåt på fotbollshimlen och imponerade. Han hade en säregen stil och kunde se både långsam och otajmad ut. Men när det väl brände till så kunde han utföra de mest enastående nummer på planen. Han var den lysande stjärnan under de tuffa åren i slutet på 80-talet och han var även en av de största anledningarna att Ipswich 1992 åter kunde gå upp i högsta serien. Efter ett år i högsta divisionen så såldes Dozzell till Tottenham. Där gjorde han emellertid aldrig någon lycka och elaka tungor pratade om att Dozzell inte hade den mentala styrkan att klara sig utanför tryggheten på Portman Road.
Betyg: 7
20. Roger Osborne ( 149 matcher/10 mål)
Många fotbollsspelare på elitnivå är arbetare, dvs spelare som vecka ut och vecka in gör ett stabilt jobb för sitt lag men som aldrig blir de där omskrivna idolerna som det pratas om i fikarum och på skolgårdar. Detta skulle kunnat vara ett faktum för en spelare som Roger Osborne om det inte hade varit för en magisk lördagseftermiddag i maj 1978.
Det går absolut att ifrågasätta Osbornes kvalitet som fotbollsspelare,åtminstone när det gäller hans plats i en sån här trupp, men det är på samma sätt helt omöjligt att ifrågasätta hans plats i klubbens historia. Det var i den 77:e minuten av FA-cupfinalen som det hände: Ett inspel från högerkanten rikoschetterade rakt ut i straffområdet där Osborne kunde trycka dit matchens enda mål. Det var en oerhört varm dag och värmen i kombination med att Osborne blev extremt tagen av att ha gjort mål i en FA-cupfinal på Wembley gjorde att han minuten senare fick svimningskänslor och byttes ut.
Att Osborne blev så mentalt påverkad av att ha gjort ett mål som mycket troligt skulle komma att bli det avgörande i en FA-cupfinal kan delvis förklaras med hans enkla uppväxt. Osborne var ett av 14 syskon i en familj där pappan var koskötare och var den som skulle försörja familjen. Livet var spartanskt och Osborne fick i tidig ålder lära sig att ta hand om sig själv. Att han en dag skulle stå som matchhjälte i världens mest traditionstyngda fotbollscup var nog inget han tänkte på. Både under och efter karriären har Osborne varit en extremt ödmjuk person och han kan inte nog understryka vilken tur han har haft i livet.
Det blev sammanlagt 11 säsonger i Ipswich,varav åtta i A-lagstruppen. Han gjorde som många andra en kort tripp till NASL där han spelade för Detroit Express. Det blev fem nedvarvningssäsonger i Colchester innan han lade den professionella karriären på hyllan. Han körde sedan lastbil och spelade för diverse amatörlag. Han gick senare över till att driva Rushmere Sports Centre. Han är i intervjuer också tacksam mot Sir Bobby Robson och ordföranden John Cobbold för att de gjorde klubben till en så familjär och trivsam miljö att spela i. Han såg upp till Robson så pass mycket att han till och med döpte en av sina hundar efter honom.
Betyg: 8
Forwards:
9. Paul Mariner ( 339 matcher/135 mål)
En av de absolut bästa strikers som någonsin iklätt sig den blåa Ipswichtröjan. Steget in i proffsfotbollen var dock allt annat än spikrak för Mariner. I början av 70-talet spelade Mariner i amatörlaget Chorley när han upptäcktes av Plymouths scout Verdi Goodwin. De transferansvariga i Plymouth var däremot inte alls lika säkra på Mariners förmågor och det slutade med en omröstning i Plymouths styrelserum huruvida man skulle signa Mariner eller inte. Ja-sidan vann med en röst.
Väl på plats i Plymouth var det ingen tvekan. Mariner var en av de absolut största anledningarna att klubben tog steget upp i division två, och snart var Mariner redo för större äventyr. Bobby Robson skrev kontrakt med strikern 1976 och ett år senare gjorde han debut i landslaget, bara fyra år efter att han spelat amatörfotboll.
I landslaget blev det 35 framträdanden och 13 mål. Mariner var en del både av EM-truppen 1980 och VM-truppen 1982. Han var ordinarie i den senare turneringen där han också gjorde ett mål i inledningsmatchen mot Frankrike.
På grund av sin storlek så sågs Mariner i början av sin karriär som en klassisk targetspelare. Centern skulle visa sig ha en betydligt bredare repertoar än så. Det var en rörlig spelare med en bra förstatouch, som dessutom var vass när han fick läget och alltid visade en 110 %-ig attityd inför uppgiften. Tre säsonger i rad i slutet av 70-talet blev Mariner bäste målskytt på Portman Road. Detta var under den tiden då Ipswich utmanade de allra största. Utöver en FA-cupvinst 1978 så var Mariner även med och tog två raka andraplatser i ligan. 1981 år seger i UEFA-cupen blev som för så många andra den sista stora höjdpunkten på Portman Road. För även om han var kvar i klubben fram till 1984 och låg runt 12-13 mål per säsong så var Ipswich stjärna dalande. Bobby Robson lämnade för landslaget och därmed gick den magiska känslan ur.
Karriären fortsatte i Arsenal, men Mariner var då redan 31 år gammal och han återvände aldrig till de höjderna han hade i Ipswich. Han hade en kortare sejour även i Portsmouth innan han försvann över till USA där han under långa perioder verkat inom fotbollen i olika roller.
Betyg: 9
10. Ray Crawford ( 353 matcher/227 mål)
Crawford började sin karriär i Portsmouth som trainee innan han 1958 tog steget till Ipswich, som då låg i division 2. Han blev en av de absolut viktigaste delarna i det lag som tog två raka titlar, först i division 2 1961 och sedan ligatiteln året efter. Det år Ipswich vann ligan under den blivande förbundskaptenen Alf Ramsey gjorde Crawford hela 33 mål. Det var under dessa år som det skulle bli debut i det engelska landslaget för Crawford. Det skulle dock bara bli två framträdanden i den vita landslagströjan för strikern.
Under tiden som Crawford spenderade på Portman Road gjorde han hela 227 mål. En av de allra vassaste i den engelska fotbollshistorien huserade alltså på Portman Road under några säsonger i slutet på 50-talet samt under 60-talet. Den oerhört vasse Crawford blev den förste någonsin att prestera hattrick i ligan, Fa-cupen,Ligacupen samt Europeiskt cupspel. Det är ett rekord som han aldrig kan bli fråntagen. Inte heller det faktum att han blev den förste Ipswichspelaren någonsin att bli uttagen i landslaget är något han kan bli luggad på.
Det var som sagt under den blivande förbundskaptenen Sir Alf Ramsey som Crawford presterade som allra bäst. När det stod klart att Ramsey skulle lämna Ipswich så stod det inte länge på innan Crawford lämnade för Wolves. Han hann också med en kort sejour i West Bromwich innan han 1966 var tillbaka i Ipswich. Den snabbe, rörlige och extremt målfarlige strikern var nu förbi sina bästa dar. Trots det så gjorde han mål i varannan match under de tre säsonger som han nu spelade på Portman Road, ett facit som valfri striker idag hade dödat för.
I karriärens slutsked skrev Crawford på för Colchester och skulle genom sin insats för den klubben i FA-cupen bli precis lika ihågkommen som för alla mål i Ipswich.Colchester hade betalat 3000 pund när man i juni värvade den nu 34-årige Crawford.
Colchester lottades mot den tidens stora giganter Leeds och Crawford skulle bli den enskilt viktigaste orsaken att det skulle bli en av de stora skrällarna i FA-cupens historia. Crawford gjorde två av de tre målen när lilla Colchester betvingade de stora Leeds med 3-2.
I slutet av karriären gjorde Crawford en säsong i Sydafrika där han både blev cupmästare och kom tvåa i ligan. På äldre dar har Crawford efter en kort karriär som coach i huvudsak fungerat inom fotbollen i olika roller. Framförallt är han känd som radioexpert både när Portsmouth och Ipswich spelar.'
Betyg:9
19. Trevor Whymark( 335 matcher/104 mål)
Talangfull, irrationell och med ett utpräglat målsinne så är Trevor Whymark en av de riktigt stora anfallarna i Ipswichhistorien. Han kom till klubben 1969 som en av Bobby Robsons allra första värvningar när han tog över klubben. Utöver sin uppenbara näsa för var målet var beläget så var Whymark begåvad med en fantastisk förstatouch. Från alla omöjliga vinklar och på olika ställen på kroppen så fick Whymark bollen att falla död ner vid fötterna.
Det blev en något trevande start i Ipswich för Whymark. Under de tre första säsongerna blev det sparsamt med speltid. Det var en form av acklimatisering i kombination med småskador som gjorde att strikern inte spelade speciellt mycket. Lite anmärkningsvärt är att en av de få gångerna Whymark spelade A-lagsfotboll under säsongen 1970/71 var när han blev inbytt i mål mot West Bromwich efter det att den ordinarie målvakten David Best skadats.
Från och med säsongen 1972/73 var Whymark helt ordinarie och kamperade först ihop med Rod Belfitt innan han fick en ny lekkamrat i form av Evertons David Johnson. Det blev tvåsiffrigt antal mål i ligan under fem raka säsonger för Whymark och grädden på moset blev en fantastisk föreställning i UEFA-cupen mot Lazio. Ipswich vann med hela 4-0 och samtliga mål gjordes av Whymark. Inför returen i Rom två veckor senare fick Whymark en trofé av upprymda Roma-anhängare. Detta var något som retade upp Laziofansen och det blev ett returmöte med en ganska hätsk och uppskruvad stämning.
1977 råkade anfallaren ut för en allvarlig knäskada och fick bara ihop till 19 ligamatcher. Detta var början till slutet då han aldrig kom tillbaka till den han en gång varit. Han lånades ut till Sparta Rotterdam 1979 och hade en superkort sväng i Derby innan han fick ihop ett par hyggliga säsonger i NASL och Vancouver Whitecaps. Han kom bland annat att avgöra 1979 års Soccer Bowl final mot Tampa Bay Rowdies.
En enda landskamp har Whymark på CV:t. Den kom i en VM-kvalmatch mot Luxemburg 1977.
Whymark har i intervjuer uppgett att han inte hade den bästa av relationer med Bobby Robson: “Han respekterade mig för vad jag kunde på planen och jag respekterade honom för hans kunskap. Men han pratade aldrig någonsin med mig om något som inte hade med fotboll att göra”
Efter karriären har Whymark i perioder varit ungdomsledare i både Ipswich och Norwich.
Betyg: 8
22. Alan Brazil (210 matcher/ 80mål)
För den yngre brittiska fotbollspubliken så är Alan Brazil huvudsakligen känd som en korpulent och ganska frispråkig “pundit” inom brittisk fotbollsmedia. Bland annat har han under många år haft egna program på talkSport med de klatschiga titlarna “It´s just like watching Brazil och “The Alan Brazil sports breakfast”. Ett av hans mer kontroversiella uttalanden var när han 2014, i samband med skådespelaren Robin WIlliams självmord, kritiserade de som valde att ta livet av sig eftersom de lämnar familjen i en sån fruktansvärd situation.
Det var som 17-åring som den Glasgowbördige Brazil kom till Ipswich. Efter att ha fått sin fotbollsfostran i Celtic Boys Club så kom Brazil till Suffolk och Ipswich 1976. Även om han fick spela i någon av de tidigare omgångarna i FA-cupen 1978 så var han inte en del av det vinnande laget på Wembley. Han blev dessutom samma år utlånad till Detroit Express i NASL.
Väl tillbaka från USA skulle den snabbe och finurlige Brazil ta allt mer plats. Som ett perfekt komplement till den större och tyngre Paul Mariner så gjorde Brazil 70 ligamål under fem säsonger mellan 1978 och 1983. Han var en av nyckelspelarna när klubben tog två raka andraplatser samt vann UEFA-cupen 1981. Säsongen 1981/82 kom han tvåa i skytteligan på 22 mål och gjorde bland annat alla Ipswichs mål i 5-2 segern mot Southampton
1983 lämnade Brazil för Tottenham och han skulle året därpå flytta vidare till Manchester United. Ingenstans gjorde han dock samma avtryck som han gjort på Portman Road.
Den internationella karriären blev ganska kort då Brazil endast står noterad för 13 landskamper. Konkurrensen bland skotska forwards var på den tiden stenhård och alltsomoftast stod spelare som Kenny Dalglish, Steve Archibald och Mo Johnston ivägen.
Betyg: 8
Totalpoäng truppen: 183
Managers:
Om man har familjärt, kontinuitet och långsiktig utveckling som ledord när man ska bedöma managerstatus så ligger Ipswich definitivt i toppen. Old Schoolperioden började med Sir Alf Ramsey som tog klubben till dess enda ligatitel i historien. Ett kortare inhopp av den gamle spelarlegenden Jackie Milburn, innan Bill McGarry tog klubben upp i finrummet igen.
Gudfadern inom Ipswich på managersidan är såklart Sir Bobby Robson som gjorde 13 år och 709 matcher på posten. Hans meriter talar för sig självt även om det naturligtvis satt en tagg i hjärtat att det aldrig blev något ligaguld.
Bobby Ferguson, mångårig coach i klubben, John Duncan och till sist John Lyall gjorde alla långa och respektabla sejourer i förarsätet.
Med två legender som Ramsey och Robson och de “Åshöjdenvibbar” som man får av Ipswich resa så frestas man att dela ut en tia här, men man måste ta i bektande att Ipswich faktiskt under den här tiden även ramlade ur vid några tillfällen. Det stannar vid en nia.
Betyg: 9
Meriter/Titlar:
Ett mixat prisskåp där det ju är den skrällartade ligatiteln från 1962 som utmärker sig mest. FA-cupfinalvinsten från 1978 får ju också räknas som en liten skräll men den kan ändå inte jämföras med ligavinsten.
UEFA-cupvinsten från 1981 är ju definitivt den minst skrällbetonade. Just den säsongen var Ipswich ett av Europas bästa lag och det hade faktiskt kunnat bli en trippel det året då man kom två i ligan och förlorade i semifinalen i FA-cupen. Ett hedersomnämnande för de två andraplatserna 1981 och 1982. De ger ju dock inga poäng här.
Poäng: 12
Kommentar:
Det är som sagt klara Åshöjdenvibbar som utbreder sig när man gör research över hur Ipswich resa tedde sig under dessa år. Med en småklubbs familjära känsla och med en ordförande i John Cobbold som gärna satte sig i vaktmästarens bås och tog en cigarett, samtidigt som hans största farhåga var att det vita vinet i styrelserummet inte skulle vara tillräckligt kylt.
Tittar man på trupputtagningen så snurrar naturligtvis mycket kring den fantastiska elva som Sir Bobby Robson hade till sitt förfogande under senare delen av 70-talet och början av 80-talet. Självklara komplement är det tidigare mittbacksparet Kevin Beattie och Allan Hunter samt målsprutan från den ligavinnande säsongen, Ray Crawford.
Om man tittar på spelare som konkurrerar med de jag tagit ut så hittar jag inte jättemånga. Mittfältaren Mick Stockwell var en institution under den senare delen av Old School-perioden. Jag kan emellertid inte se vem han skulle konkurrera ut. Anfallarna Clive Woods eller David Johnson skulle man möjligtvis kunna argumentera för. Ray Crawfords partner Ted Phillips från Old School-erans inledning är ytterligare en, men jag står fast vid Whymark som fjärdeforward.
Poäng: 204
