Old Schoolbibeln plats 14: West Bromwich Albion
Vissa datum är av den sorten att de sitter fastetsade i minnet för evigt. Ett sådant för mig är den 30 december 1978. En sjuårig pojke sitter och tittar storögt på när den bästa matchen i Tipsextra genom tiderna går av stapeln och det är “lilla” West Bromwich som leder showen.
Säsongen 1978/79 är den som gör att alla West Bromwichanhängare i medelåldern och däröver får något glansigt i blicken. Mycket troligt blev många West Bromwichsupporters där och då. Utan att ha några belägg för det skulle jag nog kunna misstänka att den 30 december 1978 är det datum i historien som genererat flest fans.
Nu blev det aldrig den där utväxlingen för West Midlandsklubben som man kunde ana just den säsongen. Flera av de bärande spelarna försvann och ersättarna nådde aldrig fram till det som förväntades av dem. Men att West Bromwich för evigt är ett av de klassiska lagen i England, det råder det inget tvivel om.
En högst subjektiv trupp bestående av spelare från West Bromwich mellan åren 1960-1992 ser ut så här:
Målvakter:
1. Tony Godden(267 matcher/0 mål)
En atletisk och akrobatisk målvakt med skottstoppandet som främsta egenskap. Godden kom som amatörspelare till klubben 1978 och var då 23 år. Det stod inte länge på innan han skulle göra förstahandskarna till sina och han skulle hålla sin plats i Albions mål fram till 1982 innan konkurrenssituationen gjorde att han fick spendera tid på lån både hos Luton och Walsall.
För den äldre skaran av Baggies-fans så går åsikterna isär om Goddens storhet. Många anser att han var den svaga länken i charmlaget från 1978/79 medan andra påstår att hans fantastiska linjeräddningar var en viktig del i att WBA den säsongen var med och hotade ända in på mållinjen.
Bland hans belackare myntades smeknamnet Dracula pga hans “fear of crosses”. Med andra ord så ansågs han inte vara en målvakt som dominerade sitt straffområde, åtminstone inte i luften.
Privat var han god vän med de bägge färgade stjärnorna Laurie Cunningham och Cyrille Regis. Han var ofta med dem ute stan och deras( i synnerhet Cunninghams) danseskapader.
Betyg: 8
13. John Osborne (312 matcher/0 mål)
En udda fågel inom fotbollsskrået. Inte bara det faktum att Osborne ansågs som en intellektuell tänkare utan att han också faktiskt inte var speciellt intresserad av fotboll. Flera är vittnesmålen om en spelare som tyckte om träningar men som inte fann matcherna speciellt tilltalande. Att han rökte en och annan cigarett var inget som i sig var anmärkningsvärt. Men att han vid ett antal tillfällen gjorde det på plan, mitt under pågående match, var ju minst sagt exotiskt.
Största meriten är ju tveklöst den hållna nollan i FA-cupfinalen 1968. Han var en oerhört mångsidig målvakt som behärskade såväl skottstoppandet som spelet i luften. Hans utåtriktade personlighet gjorde honom till en populär figur både bland fans och medspelare. Hans enda, stora, nackdel var som sagt att han aldrig riktigt brann för fotbollen.
Betyg: 8
23. Ray Potter (217 matcher/0 mål)
Anspråkslös och ödmjuk samt med en professionell inställning så lät Ray Potter de andra spelarna vara stjärnor. Han var nöjd med att göra sitt jobb. 1958 flyttade Potter norrut från Crystal Palace och gjorde efter några års tuff konkurrens, med målvakter som Colin Jackman och Jock Wallace, målvaktsplatsen till sin.
Potter var i första hand en duktig linjemålvakt. Han litade fullt och fast på sina mittbackar trots att han var en ganska reslig målvakt. Hans överlägset största merit i “The Baggies” var när han stod i ligacupfinalen 1966. Med några fantastiska räddningar kunde han se till att West Bromwich i returmatchen vände ett underläge mot West Ham och cupvinsten var ett faktum. I påföljande års ligacupfinal var Potter utkonkurrerad av Dick Sheppard och han flyttade vidare till Portsmouth.
År 2005 gick Ray Potter bort, 69 år gammal.
Betyg: 7
Försvarare:
2. Brendan Batson (172 matcher/1 mål)
En stöttespelare under flera säsonger och en viktig del i det framgångsrika och charmiga lag som tog Europa med storm under säsongen 1978/79. Fotbollsfostrad i Arsenal och via Cambridge blev den dynamiske högerbacken värvad av Ron Atkinson. En följsam och stark försvarare som inte hade de offensiva egenskaperna för att vara en försvarare av yttersta världsklass. Hans goda defensiv gör honom emellertid till en av West Bromwichs bästa högerbackar någonsin.
Minst lika framträdande är Batsons karriär i fotbollens tjänst efter karriären. Han blev deputy officer i Professional players association där han stannade i 18 år. Han var också en av de viktigaste ambassadörerna i sjösättandet av Kick it out, vilket är ett projekt som ska bekämpa rasismen inom fotbollen.
Betyg: 8
3. Derek Statham (373 matcher/11 mål)
För många engelska storspelare så provar man olika roller inom fotbollen efter karriären. Det kan handla manager,coach,scout,agent,tv-expert osv.. West Bromwichs förnämlige vänsterback Derek Statham valde en annan väg. Han flyttade till Spanien för att sälja spa och bubbelpoolar.
Som spelare så var Statham en väldigt atletisk och stark ytterback. Med goda tekniska förmågor och en ypperlig passningsfot så lyckades han till och med att få dra på sig den engelska landslagströjan vid tre tillfällen. Att det inte blev fler landskamper beror till största delen på att Arsenals Kenny Sansom prenumererade på den platsen genom hela 80-talet. Det fanns även andra starka kandidater som bland annat Alan Kennedy och Mick Mills.
Stathams förmåga att leverera i passningsspelet passade som hand i handske i det internationellt gångbara spel som Ron Atkinson implementerade i det berömda 78/79-laget. Med ett solitt backspel och säkra uppspel så är Statham med stor sannolikhet West Bromwich bästa vänsterback genom tiderna.
Betyg: 9
5. John Wile (619 matcher/29 mål)
Många spelare i världshistorien kan passa in på epitetet naturlig kapten och ledare men få West Bromwichkaptener slår John Wile på fingrarna när det gäller ledaregenskaper.
Wile kom till klubben 1970 och startade en 13 år lång karriär och framgångssaga. Han blev en instrumental del i det lag som tog sig tillbaka till första divisionen i mitten på 70-talet. Han fungerade också som ett slags informell mentor till de båda färgade spelarna Cyrille Regis och Laurie Cunningham när de slog sig fram i klubben några år senare.
Under semifinalen i FA-cupen mot Ipswich 1978 blev han för evigt en legend i West Bromwich. Efter en kollision med Ipswichs Brian Talbot fick Wile ett ymnigt blödande sår i huvudet och fick slutföra matchen med ett rejält bandage om huvudet. Trots att matchen slutade med förlust så blev Wile- där och då- “Captain Corageous” för Baggiesfansen.
Betyg: 9
6. Alistair Robertson (506 matcher/9 mål)
En av West Bromwichs stora klubbikoner genom historien är Alistair Robertson. Med över 500 matcher under 17 säsonger på the Hawthorns så tillhör han de verkligt stora. Som så många andra skotska spelare under den här tiden så var konkurrensen så mördande så att han blev helt utan landskamper. Förutom den tuffa rivalerna om platser så var det ett svårt benbrott som lämnade Robertson utanför spelet i närmare ett och ett halvt år som var en av de stora anledningarna till att det inte blev något landslagsspel.
Debuten i West Bromwichs A-lag kom som 17-åring 1969 då han fick hoppa in mot Manchester United. Hans första aktion som ung A-lagsspelare var att tackla ingen mindre än George Best. Robertsons plan var att stanna i West Bromwich hela karriären men backresen blev tokpetad och tog det inte helt okontroversiella steget över till Midlands och Black Country-grannen Wolverhampton där han spelade i ytterligare fyra säsonger.
Betyg: 8
12. Paddy Mulligan(109 matcher/1 mål)
Irländsk hårding som trots sin emellanåt råbarkade framtoning även var bekväm med bollen och dessutom utrustad med ett mycket gott spelsinne. Spelsinnet kompenserade för en tydlig brist på snabbhet. Att som vänsterytter försöka komma in bakom Mulligan medförde vissa risker. Antingen så förpassade Mulligan bollen eller yttern ut på läktaren, båda kom sällan förbi.
Johnny Giles hade plockat in Mulligan från Crystal Palace 1975 och han kom att bli en mycket omtyckt spelare både bland fansen och i omklädningsrummet. När Ron Atkinson tog över 1978 så identifierade han snabbt en position han ville förstärka och det var högerbacken. Mulligans bristande snabbhet blev hans fall och Atkinson plockade in sin gamle adept från Cambridge, Brendan Batson. Detta var inte helt utan kontroverser då ju Batson förutom att ta en omtyckt lagkamrats plats dessutom var färgad, något som gjorde att det tog ett tag för Batson att bli accepterad.
Mulligan drog hem till Irland och Shamrock Rovers 1979. Samma år avslutade irländaren sin landslagskarriär. Han gjorde sammanlagt 50 landskamper för Irland.
Betyg: 7
14. Chris Whyte (84 matcher/7 mål)
Att säga att mittbacken Chris Whyte hade en brokig karriär är inget understatement. Han kom fram i Arsenal i slutet på 70-talet och bildade i början av 80-talet mittbackspar med David O´Leary. Efterhand som 80-talet fortskred och när exempelvis spelare som Tony Adams dök upp så hamnade Whyte i skuggan. Han lånades ut till Crystal Palace, men efter en intetsägande sejour där hamnade Whyte i situationen att ingen klubb ville erbjuda honom kontrakt. Han åkte då över till USA och spenderade två säsonger i den amerikanska inomhusligan innan West Bromwich erbjöd ett kontrakt 1988.
Väl på The Hawthorns blev han snabbt en viktig kugge i laget och säsongen 1988/89 blev han utsedd till årets spelare. Whyte hade en avslappnad och ledigt cool spelstil. Han stressade sällan upp sig och gav alltid intrycket att ha väldigt gott om tid. Ett bra positionsspel och en god spelförståelse gav honom den tiden.
Hans självsäkra spel och framtoning gav honom åter en plats i högsta ligan när han 1990 värvades av Leeds. Där blev han, tillsammans med mittbackspartnern Chris Fairclough, en av de största anledningarna att Yorkshireklubben 1992 kunde bärga titeln.
Betyg: 7
15. Graham Williams (314 matcher/10 mål)
Med 17 säsonger och en bit över 300 matcher på The Hawthorns så är walesaren Graham Williams en av de stora försvarsgiganterna i West Bromwichs historia. Det kunde dock ha gått väldigt annorlunda då han var på väg till Everton som pojklagsspelare, men hans egen far satte stopp för affären.
I september 1954 så blev Williams WBA-spelare när han skrev på ett amatörkontrakt. Mindre än ett år senare var Williams proffsspelare och hade också gjort sin debut. Williams abonnerade en bit in på 60-talet på tröja nummer 3 och därmed vänsterbacksplatsen. Hans stora ledaregenskaper på planen kom att medföra att han även fick kaptensbindeln och han var kapten när West Bromwich vann ligacupen 1966 och FA-cupen 1968.
Efter karriären provade han på managerrollen under en period innan han, tillsammans med Brendan Batson, grundade Former Players Association.
Betyg: 8
16. John Kaye(296 matcher/47 mål)
“Yorky” som han kom att kallas skrev 1963 på för West Bromwich när han värvades från Scunthorpe för det som då var rekordsumman 44750 pund. Kaye var från början striker och värvades först och främst som ersättare för klubblegenden Derek Kevan. Det var först under den framgångsrika FA-cupsäsongen 1968 som managern Alan Ashman omskolade Kaye till mittback.
Det var i rollen som central försvarare som Kaye var en viktig del i FA-cupsegern 1968. Två år tidigare hade han i rollen som anfallare varit en av målskyttarna i ligacupfinalen mot West Ham.
När klubblegendaren John Wile och hans parhäst Alistair Robertson dök upp på scenen i slutet av 60-talet och början av 70-talet blev konkurrensen tuff och 1971 såldes Kaye till Hull där han senare skulle komma att fungera som spelande manager.
Betyg: 7
Mittfältare:
4. Len Cantello (301 matcher/ 13 mål)
Len Cantello är ytterligare en av de där spelarna som har fått en plats i den svenska fotbollspublikens medvetande genom att ha gjort mål i West Bromwichs fantastiska segermatch mot Manchester United 1978. Efter att Laurie Cunningham brutit sig in i planen efter att ha snurrat friskt på sin vänsterkant spelade han fram Cyrille Regis i straffområdet som i sin tur klackade fram bollen till Cantello som i sin tur drog upp den i krysset och ledning med 2-1. Ett mål som för övrigt utsågs till ITV:s “goal of the season”.
Nu är ju den talangfulle Len Cantello mycket mer än just det målet. En dynamisk mittfältare med god passningsfot och ständigt djupledslöpande. Cantello var först och främst en lagspelare och ingen som solade sig i glansen på någon annans bekostnad.
Den sak som Len Cantello nog är mest omtalad för är trots allt hans testimonialmatch. Just säsongen 78/79 skulle visa sig bli Cantellos sista på The Hawthorns och han hade efter lång och trogen tjänst blivit beviljad en testimonial. Han skulle ta ut ett eget All-Star XI och han bad lagkamraten Cyrille Regis göra detsamma. Det slutade med att Cantellos lag bestod av enbart ljushyade spelare och Regis av enbart mörkhyade. I en tid då rasismen frodades på läktarna och var vardagsmat i samhället gjorde man alltså det kanske något tveksamma valet att mönstra ett All-Star White XI mot ett All-star Black XI. 40 år senare kan vi bara förundras och naturligtvis inse att något sådant aldrig skulle ske idag. Matchen vann Cyrille Regis lag med 3-2.
Efter den långa sejouren på The Hawthorns fortsatte Cantello att spela för Bolton i några säsonger innan han avslutade sin karriär med korta sejourer både i USA och Holland.
Efter karriären behöll Cantello kopplingen till sporten genom att arbeta för kanadensiska Field Turf. Ett företag som tog fram konstgräs för att erbjuda som komplement till vanligt gräs. Cantello var ansvarig för den brittiska marknaden.
Betyg: 8
7. Willie Johnston (261 matcher/28 mål)
Att vara intresserad av trädgårdsarbete var inget vanligt bland engelska fotbollsspelare på 60 och 70-talen. Att köpa ett växthus mitt under brinnande match var också det minst sagt ovanligt. Då inser man att det måste vara en ytterst speciell spelare som sysslar med sånt här, och speciell det var Willie Johnston.
Det var när WBA-yttern skulle slå en hörna hemma på The Hawthorns som han fick erbjudandet om att köpa ett växthus. “Vad kostar det” blev Johnstons fråga, varpå han fick svaret: “50 pund”. För dyrt svarade Johnston och svepte in hörnan. Supportern gav sig dock inte och under de två påföljande hemmamatcherna så fortsatte förhandlingen mellan supportern och Johnston innan han till sist slog till.
Lika kreativ som Johnston var i förhandlingar, lika kreativ var han när han susade ner längs kanten och gjorde bort ytterbackar i parti och minut. Tyvärr var hans lite väl sorglösa inställning till saker i kombination med en kort stubin något som gjorde att han inte fick den karriär han kunde ha fått. Ett axplock av incidenter som inte var fördelaktiga för Johnston var att han totalt samlade på sig hela 20 röda kort i sin karriär, att han åkte fast i ett dopingtest under VM i Argentina 1978. Att han dessutom roade sig med att visa bakdelen för en motståndarbänk samt att ta en klunk av en supporters öl vid en hörna var kanske mer oskyldigt även om det naturligtvis påverkade helhetsbilden av den egensinnige yttern. En fantastisk fotbollsspelare var han hursomhelst.
Betyg: 9
8. Tony Brown (720 matcher/279 mål)
Med sammanlagt över 700 matcher på The Hawthorns så finns det få som argumenterar emot att Tony “Bomber” Brown är den största i klubbens historia. Målgörare,murbräcka,kulturbärare,pådrivare. Ja, man kan göra listan över epiteten hur lång som helst och superlativen kommer att för evigt leva kvar.
Redan som 16-åring kom Brown till klubben och 1963 kunde han skriva på ett proffskontrakt på sin 18-årsdag. Alla (nästan) rekord som finns i klubben innehas av Tony Brown. Med över 700 matcher och 279 mål så känns det inte helt troligt att det är några rekord som kommer att försvinna. Av dessa 279 mål gjordes 51 på straff!
Browns roll i det fantastiska laget som trollband den engelska publiken 1978-79 kan inte nog poängteras. Vid detta laget var “Bomber” 33 år och var en av de stora ledarna som visade vägen för lovande ungdomar som Laurie Cunningham,Cyrille Regis och den blivande landslagskaptenen Bryan Robson. På den här tiden fanns det verkligen en uppsjö av spelare som kunde eller borde varit med i landslagsdiskussionerna. Brown fick smått ofattbart bara göra en enda mot Wales 1971. För att sätta den enda landskampen i ytterligare perspektiv kan nämnas att Brown den säsongen vann skytteligan på 28 mål, före landslagsanfallare som Martin Chivers och Alan Clarke.
För oss svenskar så är Brown mest känd för att ha gjort två mål i den legendariska 5-3 segern mot Manchester United 1978. En match som för övrigt utnämnts till den bästa tipsextramatchen genom tiderna.
Den största hedersbetygelsen av alla fick Brown hösten 2014 då klubben resten en staty av kämpen utanför East Stand på Hawthorns.
Betyg: 9
11. Laurie Cunningham(86 matcher/21 mål)
Cunningham spelade för Leyton Orient och även om han var en fantastisk talang så var hans aptit efter något annat under denna tid kanske ännu större, nämligen dansen. När hans lagkompisar hade gått och lagt sig för att vara förberedd för match och träning så spenderade Cunningham nätterna på dansgolven. Han ställde ofta upp i danstävlingar där det var pengar som pris. Inte sällan använde han dessa pengar för att betala böter för sen ankomst och liknande i fotbollsklubben. Sanningen är nog den att om inte managern i Leyton Orient, George Petchey, hade tagit sig an den unge Cunningham så hade denne säkerligen fått nöja sig med en karriär inom dansen. En manager med annan syn på disciplin hade sannolikt inte haft samma tålamod.
Flytten till West Bromwich var till en början inte helt enkel. Cunningham hade svårt att acklimatisera sig och drog sig gärna lite undan. Lagkaptenen John Wile var en av de som försökte arbeta för att få in den unge yttern i gruppen. En annan som blev god vän med Cunningham var målvakten Tony Godden. Tillsammans med strikern Cyrille Regis följde Godden gärna med ut på de dansaftnar som Cunningham älskade.
På planen gick Cunningham från klarhet till klarhet och under den karismatiske Ron Atkinsons ledarskap blommade Cunningham ut till sannolikt en av världens tre bästa yttrar under säsongen 1978-79. Med en irrationell spelstil kunde han vända ut och in på vimmelkantiga högerbackar i parti och minut.
Hans framfart hade gett eko i Europa och snart visade stora Real Madrid intresse och övergången blev ett faktum. Många hävdar att det var i samma ögonblick som han lämnade tryggheten på The Hawthorns som hans öde beseglades och att om han stannat i England så hade han fortfarande varit med oss. Huruvida det stämmer är naturligtvis omöjligt att avgöra men att Cunningham är en av de finaste yttrarna är ställt utom allt tvivel.
Betyg: 10
17. Gary Owen(187 matcher/11 mål)
Efter den kultförklarade säsongen 1978/79 lämnade Laurie Cunningham och Len Cantello West Bromwich. När dessa bägge stöttepelare skulle ersättas så hämtade man in Peter Barnes för att ersätta Cunningham. Cantellos ersättare blev Gary Owen.
Owen hade varit en lysande spelare på Maine Road och många höjde förvånat på ögonbrynen när Malcolm Allison sålde mittfältaren. Han ansågs vara den som skulle styra mittfältet i många år framöver. Cantello var borta och många förstod att det bara var en tidsfråga innan Bryan Robson skulle försvinna. Det blev aldrig nån vidare utveckling för Owen. Han tog förvisso en ordinarie plats men kunde aldrig riktigt motsvara de högt ställda förväntningarna som han hade på sig. Under säsongen 1984/85 råkade han dels ut för två allvarliga fotskador och insjuknade även i hjärnhinneinflammation. När han återvände påföljande säsong kunde han inte återta sin plats och försvann ganska snart.
En rolig anekdot kring Owens tid i West Bromwich är han och vänsterbacken Derek Stathams diametralt motsatta åsikter kring lagets utekvällar. Enligt Owen så tog Statham alltid första rundan för att sedan inte bjuda något mer. Stathams bild av det hela var dock att när det började närma sig Owens runda så var hans strategi att gå på toaletten och stanna där tills någon annan tog rundan. Det genomskådade man snabbt har Statham uppgett.
Betyg: 7
18. Bobby Hope (336 matcher/33 mål)
Debuterade i West Bromwich som 16-åring och skulle bli en vital del av det framgångsrika cup-laget i slutet av 60-talet. Med en fantastisk spelförståelse och bra passningsspel så var han, tillsammans med Clive Clark, den som försåg målsprutorna Tony “Bomber” Brown och Jeff Astle med smörpassningar att förvalta.
Även om det är just det fantastiska spelsinnet som den äldre delen av Hawthornspubliken mest minns så var Hope inte rädd för att gå in och vinna bollen själv om det behövdes. För de som fortfarande finns med oss bland Baggiessupportrar så gick han inte under namnet Bobby, han var “Sir Robert”
För samma publik är det fullständigt ofattbart varför Hope bara fick göra två landskamper för det skotska landslaget. Många anger den oerhört tuffa konkurrensen på den tiden som huvudanledning. Det är säkert en del av sanningen men minst lika mycket går nog att finna i att det skotska fotbollsförbundet ville premiera de som valde att stanna hemma i Skottland och spela sin fotboll.
1972 lämnade Hope West Bromwich och spelade för Birmingham respektive Sheffield Wednesday. I början av 2000-talet återvände Hope till West Bromwich, då i funktionen av chefsscout.
Betyg: 8
19. Carlton Palmer(121 matcher/4 mål)
Få engelska spelare har blivit så hånade och utskällda för sina prestationer i landslaget som Carlton Palmer. Hans 18 landskamper ifrågasätts ofta när man diskuterar den räcka spelare som fick göra få om ens någon. Nu fanns det ju hursomhelst vissa kvalitéer som den gänglige mittfältaren besatt. Annars hade han ju rimligtvis inte kunnat ha den karriär han faktiskt fick.
Med en stor arbetsradie och en förmåga att vinna närkamper och luftdueller visade den då unge Palmer sitt värde för West Bromwich när han som 19-åring slog sig in i truppen. Det var dessa egenskaper som gjorde att han som ung mittfältare kunde slå sig in i A-laget och hans status steg snabbt. Saker kan dock vända snabbt och under ett träningspass 1989 kallades han och två andra spelare, bl.a David Burrows, till klubbhuset. Där fick de veta att de inte längre fanns med i planerna utan hade sålts. Burrows till Liverpool, medan Palmer hade blivit såld till Sheffield Wednesday för 750000 pund.
Det var i Sheffield Wednesday som Palmer fick sina landskamper när han bland annat spelade för England under EM i Sverige 1992.
Efter karriären har Palmer slagit sig in i affärsvärlden och har bland annat drivit fastighetsbolag. Sedan en del år tillbaka bor Palmer i Kina där han driver en fotbollsskola. För tre år sedan blev han tvingad till en hjärtoperation efter en allvarlig incident under en uppvisningsmatch.
Betyg:7
20. Clive Clark (301 matcher/80 mål)
Att Leeds under Old Schoolperioden var en tuff miljö att slå sig fram i är allmänt känt. I fallet Clive Clark så blev detta faktum West Bromwich lycka. Efter att ha misslyckats att slå sig fram på Elland Road styrde den talangfulle yttern kosan mot West Midlands i slutet på 50-talet.
Snabbhet,mod och bollkontroll var tre egenskaper som gjorde Clive Clark till ett av de stora offensiva hoten i en klubb som redan hade offensiv kraft i form av spelare som Bobby Hope,Jeff Astle och Tony Brown. Hans spelstil var av den sorten att han ofta drog till sig hårdför bevakning och inte sällan blev hans konster “belönade” med att han fick syna gräsmattan. Detta avskräckte dock inte den flärdfulle yttern utan han fortsatte oförtrutet att utmana längs kanten men också dyka upp som gubben i lådan i straffområdet och göra mål.
Många var de, framförallt i West Midlands-området, som ansåg att Clark borde fått en plats i Sir Alf Ramseys VM-trupp 1966. Nu var det dock så att Liverpools Peter Thompson rankades högre och dessutom så var ju renodlade yttrar inte riktigt Ramseys “cup of tea”
En allvarlig knäskada under en turné i Afrika 1968 satte i praktiken stopp för Clarks karriär. Han spelade förvisso några år till men var aldrig i närheten av den standard han hade haft i mitten på 60-talet.
Clive Clark gick bort 2014, 73 år gammal
Betyg: 8
Forwards:
9. Jeff Astle(361 matcher/174 mål)
Den förmodligen störste klubbikonen genom tiderna som tillhör den där skaran av fotbollsspelare som fått minst lika mycket uppmärksamhet efter sin död som under sin karriär och sin levnad. Anledningen till detta är att Astle dog till följd av en degenerativ hjärnsjukdom. Celler och vävnader hade under decennier brutits ner och efter att Astle obducerats så kröp sanningen allt närmare. Anfallaren hade helt enkelt dött av att ha nickat tunga och blöta bollar under en hel karriär. Bollarna på den tiden var betydligt tyngre på den tiden och blev de också blöta så blev effekten av att nicka hårda inlägg förödande för Astle och han blev bara 59 år gammal. Effekterna av Astles sjukdom har blivit föremål för omfattande studier kring effekterna av att nicka fotbollar.
Hans karriär på The Hawthorns gör honom däremot som sagt till den störste i klubbens historia. Han signades från Notts County 1964 och kom under sin tid på The Hawthorns att kallas för “The King”. Hans förmåga i straffområdet var exceptionell, såväl att möta inlägg som att vika in s.k “Tap-ins”. Hans största stund var mest troligt när han med matchens enda mål avgjorde FA-cupfinalen 1968. Everton besegrades och Astles mål kom ett par minuter in på förlängningen.
Konkurrensen i landslaget var tuff och spelare som Geoff Hurst,Roger Hunt och Francis Lee såg till att det blev endast 5 landskamper. En av dem kom mot Brasilien i VM 1970. Astle hade vunnit den inhemska skytteligan på 25 mål och hade nu sin stora chans. Han fick en helt öppen målchans mot brassarna men missade. Efter det blev det bara en ytterligare landskamp för Astle.
1974 lämnade Astle West Bromwich. Han hade då börjat få ganska stora skadeproblem och han kom aldrig tillbaka till toppnivån.
År 2015 lanserade Astles familj “The Jeff Astle Foundation”. Det är en stiftelse som arbetar för att höja medvetenheten kring hjärnrelaterade fotbollssjukdomar samt ebjuda stöd för de som drabbas. Jeff Astles arv lever sålunda kvar både på och utanför planen.
Betyg: 9
10. Derek Kevan (262 matcher/157 mål)
Derek “The Tank” Kevan var under den senare delen av 50-talet och de inledande åren av 60-talet en av Englands absolut bästa forwards.
Kevan var utrustad med stor skottförmåga i båda fötterna och var dessutom mycket stark i luften. Med en kraftfull fysik så banade han sig lätt väg genom motståndarförsvaret. På frågan om hur han löste en mot en situationer så ska Kevan ha svarat: “Kommer det en spelare i vägen så flyttar jag på honom”
10 säsonger och 173 mål talar sitt tydliga språk. En av de största i flera bemärkelser. Han hann även med att göra 8 mål på 14 landskamper varav 2 under VM i Sverige 1958.
1963 lämnade Kevan WBA och kom att representera ett knippe andra klubbar. Ingen annanstans gjorde “The Tank” samma avtryck som han på gjorde på The Hawthorns.
Betyg: 9
19. Cyrille Regis (302 matcher/112 mål)
Cyrille Regis tillhör ju en av de där spelarna som vi tyvärr fått uppmärksamma här på Old School i serien “Fallna hjältar”. Alltför tidigt rycktes den kraftfulle centertanken ifrån oss men hans minne kommer alltid att leva kvar, både hos oss på Old School men framförallt på “The Hawthorns”
Som en glad amatörspelare och elektriker lockades han till West Bromwich av den dåvarande managern Ronnie Allen. Denne var så säker på den oprövade centerns förmåga att han erbjöd sig att betala en stor del av övergångssumman ur egen ficka.
Skadeläget gjorde att Regis snabbt fick visa sina färdigheter. Efter endast några veckor i klubben fick han med endast timmars varsel fick han veta att han skulle debutera mot Rotherham i ligacupen. Resultatet? Två mål och en omedelbar plats som kelgris på The Hawthorns läktare.
Framsprungen i samma era som Laurie Cunningham och senare Brendan Batson fick den unge centern utstå fruktansvärda kränkningar från läktarplats. På något sätt skakade han det av sig och presterade på något sätt ändå alltid på topp. Få saker kan vara så fastetsade från mina tidiga tipsextraminnen som när Regis tar ner en boll på bröstet vid mittlinjen och med en back slitandes i vardera arm springer med bollen i 50 meter innan han kraftfullt bombar in den i nät. Ett ödmjukt förhållningssätt till fotbollen och en insikt om att han var tvungen att spela efter sin förmåga gjorde honom stor. Han var ingen bollvirtuos som Cunningham och därför så spelade han på ett enkelt sätt.
Det blev inga mängder med landskamper för Regis heller men om man betänker att han gjorde sin första med ett mordhot hängande över sig så är det en bedrift att han orkade med att göra de han gjorde. I ett brev fick han beskrivet för sig att om han beträdde Wembleys gräsmatta skulle han få en kula genom knäet. Han var den tredje färgade spelaren efter Viv Anderson och Cunningham att bära A-landslagströjan.
Han blev under åren i West Bromwich god vän med Laurie Cunningham och besökte denna när han spelade i Real Madrid. Två år innan Cunninghams död i en bilolycka 1989 hade Regis och Cunningham varit inblandade i en liknande olycka men båda överlevt. År 2018 fick som sagt även Regis tyvärr lämna oss efter att ha fått en hjärtattack.
Betyg: 9
22. Alistair Brown (158 matcher/30 mål)
Alistair Brown var som många andra skottar som kom fram under den här perioden en habil och mångsidig spelare utan de där riktiga toppklassegenskaperna. Han hade för all del ett kraftfullt skott och under West Bromwichs magiska 1978/79-säsong bidrog han med 18 mål på 41 matcher. Annars var väl just det faktum att han var lika trygg i uppspelsfasen som i avslutningsfasen något som gjorde att han exempelvis inte kunde mäta sig i landslagsdiskussionen med den tidens konkurrens. Han var helt enkelt lite för mycket allround.
Brown hade gått vägen via Leicester när han kom till Hawthorns för övergångssumman 60000 pund. Han gjorde närmare 300 matcher för “The Baggies” och fick säsongen 1978/79 dela på utmärkelsen “Midland footballer of the year” med Tony Brown.
“Action” ,som Brown kallades, lämnade West Bromwich 1983 för Crystal Palace. Han hade då gjort 72 mål för klubben.
Till skillnad från många andra så lämnade Brown fotbollen helt när han 1986 lade skorna på hyllan. Han har bland annat drivit en pub och arbetat som säljare.
Betyg: 7
Totalpoäng truppen: 186
Managers: Precis som för många andra Old Schoolklubbar så hade man en solid grund på 60 och 70-talen med managers som över tid satte sin prägel på spelet och på laget. Naturligtvis tänker många i första hand på Ron Atkinson eftersom han ledde “The Baggies” under 78/79 säsongen.
Men även namn som Jimmy Hagan och Alan Ashman bör nämnas med sina cupframgångar under slutet av 60 och början på 70-talet. Den oerhört duktige coachen Don Howe och Johnny Giles bör också ges cred för att vara de som lade grunden för 78/79-laget.
Tyvärr så blir det då så på 80-talet att det börjar hattas med kortsiktiga lösningar och mindre tålamod. Både Johnny Giles och Ron Atkinson återkom till klubben utan att kunna upprepa vad man en gång hade presterat.
Betyg: 7
Meriter/Titlar:
Trots att West Bromwich under stora delar av “Old School-perioden” var ett kompetent lag så var man inte tillräckligt bra för att kunna dansa med de stora elefanterna över 42 omgångar. 1979 var ju som vi varit inne på den chans man verkligen hade, men man fick vika ner sig efter att man under den kalla vintern drabbats av ett flertal uppskjutna matcher när man hade som allra bäst form.
Det var istället i cuperna som framgångarna skulle komma. Segrar i ligacupen 1966 samt FA-cupen 1968 är russinen i kakan. Man hade även finalförluster i ligacupen 1967 och 1970
Poäng: 7
Kommentar:
Även om man hade ett annat favoritlag så var det omöjligt att värja sig mot det charmiga 1979-manskapet med bland annat “The three degrees” i form av Cyrille Regis, Laurie Cunningham och Brendan Batson. En annan sak som man slås av när man researchar West Bromwich var ju att det på den här tiden på ett helt annat sätt fanns en tydlig förstaelva som man hade både i “cupgenerationen” från 1966-197o och “Atkinson/Three Degrees generationen ett decennium senare.
Nackdelen med en så förhållandevis liten klubb är ju svårigheten med att behålla de riktigt stora spelarna. Vem vet var saker hade kunnat sluta om Atkinson fått behålla Cantello och Cunningham samt om man hade kunnat förhindra Bryan Robson att falla för Manchester Uniteds locktoner. United var ju vid denna tid inte framgångsrikare än WBA.
Som alltid så finns det spelare som man kunde haft med i truppen men som pga större insatser på annat håll får plats i andra lags trupper. De tre största exemplen i West Bromwich är Bryan Robson(Manchester United),Johnny Giles(Leeds) samt Peter Barnes(Manchester City)
Poäng: 200
