Old Schoolbibeln plats 16: Stoke City
Det finns “Sliding-Door” moments för många klubbar i England. För Stoke är inget av dem så tydligt som när delar av taket på Victoria Ground blåste ner i en storm 1976. Kostnaderna för skadorna blev så stora att de tre av de absolut mest bärande spelarna såldes. Det managern Tony Waddington hade ägnat närmare två decennier att bygga upp försvann och har egentligen aldrig återvänt.
En högst subjektiv trupp bestående av spelare från Stoke mellan åren 1960-1992 ser ut så här:
Målvakter:
1. Peter Fox(477 matcher/0 mål)
En stabil och kompetent målvakt som var en av de som fick ärva målvaktssysslan efter legender som Gordon Banks och Peter Shilton. Den han till sist konkurrerade ut var Roger Jones. Var en mycket kompetent burväktare på nivån strax under den allra högsta. Kom fram när Stoke var på nedgång och mycket av hans karriär så handlade det antingen om kamp för att undvika nedflyttning eller kamp för att gå upp i högsta ligan. Hamnade i blåsväder efter karriären då en tidigare ungdomsspelare i Stoke anklagade Fox för att ha antastat och förödmjukat denne i omklädningsrummet på 80-talet. Fox friades dock från anklagelserna 2015.
Betyg: 7
13. Roger Jones (112 matcher/0 mål)
Var klubbens sista utpost när man under säsongen 1978/79 tog sig tillbaka till högsta ligan genom att bli trea i division 2. Roger Jones var på alla sätt en stabil och duktig målvakt men ändå flera klasser under de två av de målvakter som han efterträdde, nämligen Gordon Banks och Peter Shilton. Jones började som förstemålvakt säsongen 1979/80 men blev efter ett tag utkonkurrerad av Peter Fox och flyttade senare vidare till Derby.
Betyg: 6
23. John Farmer(192 matcher/0 mål)
Klämd mellan England mest troligt två bästa målvakter genom tiderna är det ganska imponerande att Farmer spelade nästan 200 matcher för klubben. Som ung 20-åring slog sig Farmer in som målvakt 1966 men när Tony Waddington året efter köpte Gordon Banks blev det till att stå på vänt igen. När Banks råkade ut för en allvarlig bilolycka 1972 blev Farmer återigen etta. Glädjen blev nästan tre säsonger lång men tog slut då Waddington köpte in Peter Shilton. Farmer avslutade då sin karriär på den högsta nivån.
Betyg: 6
Försvarare:
2. Jackie Marsh(444 matcher/3 mål)
En institution på högerbacken under många år och då framförallt under Stokes framgångsrika period på 60 och 70-talet. Som “local lad” så var valet givet och Marsh var en förhållandevis snabb spelare som använde det attributet företrädesvis i defensiva aktioner. Det hände dock att Marsh flyttade med fram längs kanten och utöver en knallhård inläggsfot så lyckades högerbacken göra 3 mål under sin långa karriär på Victoria Ground. Efter att Marsh 1979 inte fick något kontrakt så spelade han ett kort tag både i USA och Hong Kong.
Betyg: 8
3. Mike Pejic(344 matcher/9 mål)
Till skillnad från sina tre försvarskamrater var Pejic under tiden i klubben ganska tillbakadragen och tystlåten. Han höll sig ofta för sig själv även om han inte på något sätt var anonym när han for fram längs vänsterkanten på Victoria Ground. Precis som framförallt kollegan Denis Smith så var han en tuff och kompromisslös spelare som vid flera tillfällen fick syna det röda kortet. Pejic var en av de spelare Stoke fick sälja för att täcka kostnaderna för det bortblåsta läktartaket 1976. Har efter karriären brottats med depressioner men även nyligen blivit Europamästare i Taekwondo för män över 65 år.
Betyg: 8
5. Alan Bloor(482 matcher/19 mål)
En resolut spelande centerhalv som förutom att ha ett utmärkt närkampsspel som en av sina främsta företräden även var utrustad med en god spelförståelse och var väldigt följsam. Tillsammans med Denis Smith utgjorde han under många år ett av de bästa mittlåsen i engelsk fotboll. Kom till klubben redan 1960 och förutom en kort lånesejour till Cleveland Stokers var Bloor klubben trogen fram till 1978. Bloor försökte sig på en karriär som manager men hans enda försök i Port Vale gjorde att han kom fram till att det inte var något för honom.
Betyg: 8
6. Denis Smith(493 matcher/42 mål)
En hårding utöver det vanliga. Hans kompromisslösa spelstil och hårda tacklingar gjorde att Tony Waddington i början av Smiths karriär i Stoke förbjöd denne att spela mot A-lagsspelare på träningen då Waddington var livrädd att han skulle skada någon. Hans mod och hänsynslösa spelstil gav honom också den föga avundsvärda platsen i Guiness rekordbok som “Den mest skadade fotbollsspelaren i världen.” Han hade kommit till klubben redan 1964 och var en viktig kugge under den framgångsrika perioden på slutet av 60-talet och början av 70-talet. När han 1975 bröt benet för inte mindre än femte gången började hans karriär dock sakta att dala. Han var dock kvar ända till 1982 och var bara sju matcher ifrån att spela 500 matcher för klubben.
Betyg: 8
12. Alan Dodd(417 matcher/4 mål)
Med 13 år på Victoria Ground anses Dodd ha varit en riktig trotjänare i klubben. Huvudsakligen försvarare men kunde med fördel användas även som mittfältare. En av sina mest omtalade insatser för klubben gjorde han dock när han spelade för Wolves. I säsongens sista match 1983-84 mötte Dodds Wolves Stoke. Wolves var redan klara för nedflyttning och Stoke behövde en vinst för att kunna klara sig kvar. Dodd som aldrig under sin Stoke-karriär orsakat en straff gav nu frikostigt bort inte mindre än två stycken.Stoke klarade sig kvar och även om det aldrig kommit något erkännande från Dodd så är det en allmänt hållen “sanning” att Dodd inte ville att hans gamla klubb skulle åka ur. Dodd gjorde en mindre lyckad comeback i Stoke 1985 och avslutade sedan, i slutet på 80-talet, sin karriär i Sverige där han hann med att spela för såväl Elfsborg som Gais och Landskrona.
Betyg: 7
14. Eric Skeels(597 matcher/7 mål)
Stokes meste spelare i historien var en så kallad “utility” player vilket betyder att man i princip kan användas var som helst. För många spelare av den sorten kan det innebära att man i princip aldrig anses helt ordinarie. I Skeels fall är ju dock siffran 597 matcher ett tydligt tecken på att han drog sitt strå till stacken. Hans spelstil var, som flera andra som spelade i Stokes bakre led på den här tiden, tuff och hänsynslös. Det var managern Tony Waddington som såg att Skeels kvalitéer gjorde sig bäst ganska långt bak i planen. När han hade fått sin fotbollsfostran i Stockport County hade Skeels huvudsakligen spelat inner. Precis som flera av hans lagkamrater så provade även Skeels lyckan i NASL och spelade under en säsong för Seattle Sounders.
Betyg: 7
15. Mike Bernard(181 matcher/11 mål)
Trägen,lojal och hårt jobbande. Det var epitet som alla stämde in på Mike Bernard. Efter att ha kommit fram i Shrewsbury skrev han 1965 på för Stoke. Han kunde användas både som ytterback och på mittfältet. När Stoke vann ligacupfinalen 1972 var det med Bernard i en defensiv mittfältsroll. En rolig anekdot från Bernards karriär är att han i en ligacupsemifinal slog en straff mot självaste Bobby Moore. Landslagslegenden hade fått ställa sig i mål efter att den ordinarie målvakten blivit skadad. I lervällingen på Old Trafford(detta var ett om spel i ligacupens semifinal) så räddade Moore den ganska svaga straffen från Bernard. Stokespelaren kunde emellertid slå in sig egen retur och på så sätt hjälpa sitt lag till final.
Betyg: 7
16. Steve Bould (211 matcher/7 mål)
Steve Bould är naturligtvis för de flesta synonym med att vara en del Arsenals berömda back four på 90-talet. Innan dess hade han dock gjort en imponerande resa genom ungdomsleden i Stoke fram till en ordinarie plats i mittförsvaret. Det var först som högerback Bould lät höra om sig. Den gamle landslagslegenden Mick Mills gjorde dock genidraget att flytta in Bould i mitten och efter det tappade han aldrig sin plats. Arsenal köpte loss mittbacken 1998 efter att transfertribunalen fått fastställa summan, som sattes till 390000 pund. Steve Bould spelade två landskamper för England.
Betyg: 7
Mittfältare:
4. George Eastham (240 matcher/5 mål)
Det är ibland lätt att glömma bort att George Eastham var en oerhört begåvad fotbollsspelare. Stoke hamnade han i först på karriärens höst efter att ha haft framgångsrika karriärer i såväl Newcastle som Arsenal. Anledningen till att man ibland glömmer bort hans fotbollsmässiga storhet är att han gått till historien som den förste som utmanade den tidens “retain and transfer”system som gjorde att klubbar kunde tvinga kvar spelare vars kontrakt hade gått ut. Han tog sin dåvarande klubb Newcastle till rätten och vann. Hans fall blev ett prejudikat som avsevärt förbättrade spelarnas villkor på den här tiden.
I början av karriären spelade Eastham huvudsakligen inner men senare i karriären föll han ner som mittfältare. Han var den som gjorde det avgörande målet i den mytomspunna ligacupfinalen 1972. Dessutom var han en del av den engelska världsmästartruppen från 1966. Han fick dock inte en enda minuts speltid under turneringen.
Betyg: 8
7. Stanley Matthews(355 matcher/62 mål)
Det är omöjligt att inte fascineras av Stanley Matthews karriär och om man betänker att han 1956 var den förste spelaren någonsin att föräras “European footballer of the year award” så är det ju en självklarhet att det ska beredas en plats i Old School-bibeln för honom. Som son till en boxare så var såväl styrketräning som konditionsträningen en del av vardagen som ung.
Till Stoke kom han redan 1929 och tjänade då 1 pund i veckan. Han kom att stanna i Stoke i 19 år och den flyfotade yttern lämnade 1948 Stoke för att gå till Blackpool. Transfersumman var 11500 pund och en flaska whisky. 1961 återkom Matthews, då 46 år, till Stoke och spelade ytterligare fyra säsonger. 1965 lade Matthews skorna på hyllan, 50 år gammal.
För att förstå hans storhet kan vi ju namedroppa de spelare som anmälde intresse för att spela i Matthews testimonialmatch. Det var utländska stjärnor som Lev Yashin,Ferenc Puskas, Alfredo di Stefano och Eusebio. Till det kan läggas engelska världsstjärnor som Bobby Moore och Bobby Charlton.
Betyg: 10
8. John Mahoney (337 matcher/28 mål)
Något av en “unsung hero” både i Stoke och det walesiska landslaget. Efter att under början av Stoke-karriären varit lite för kär i bollen så omskolades Mahoney till en effektiv innermittfältare som fick uppgiften att skydda backlinjen och fördela bollar framåt. Det gjorde han med den äran och utöver en framgångsrik karriär i Stoke blev det 51 landskamper.
Betyg: 8
11. Mickey Thomas(120 matcher/22 mål)
En egensinnig dribbler som under hela sin karriär gjorde lite som han ville när han kände för det. Därför blev det sällan, eller aldrig, några längre klubbtillhörigheter för walesaren. I Stoke hade han emellertid två sejourer och gjorde över 100 matcher för klubben, Det lyckades han i princip aldrig med för några andra klubbar. I en tid där mittfältarna skulle “get in” och göra jobbet var Thomas en udda fågel. han vann dock ofta publikens gunst där han drog fram på sin vänsterkant och där var publiken på Victoria Ground inget undantag. Han blev player of the year såväl 1983 som 1991.
Betyg: 7
17. Mark Chamberlain(124 matcher/18 mål)
En kraftfull och snabb ytter som gjorde sig till en populär figur på Stokes hemmarena. Snabbt en favorit men också snart ett offer för managern Richie Barkers nya taktik som gick ut på att söka anfallarna så snabbt som möjligt med långa bollar. Chamberlain och övriga mittfältare fick sträckta nackmuskler när de såg bollarna flyga över dem på mittfältet. Stoke åkte ut så det tjongade om det 1984-85 och även om efterträdaren Mick Mills stabiliserade upp laget i division två ville han bygga sitt eget lag och där fanns ingen plats för Chamberlain. Den duktige yttern gjorde sammanlagt sju landskamper för England något som har slagits av sonen Alex Oxlade Chamberlain som idag spelar för Liverpool och har gjort över 30 landskamper.
Betyg: 8
18. Peter Dobing(141 matcher/6 mål)
Inner som under senare delen av karriären omskolades till mittfältare och som tillsammans med George Eastham var två av de stora segerorganisatörerna i Stokes enda stora titel i ligacupen 1972. Dobing var en man som satte en ära i att ha ett rikt liv vid sidan av fotbollen och sysslade med såväl lerduveskytte som fiske. Han rökte även pipa och fick smeknamnet “The pipe-smoking gentleman of English Football”. Dobing var dock inte alltid en gentleman på planen utan kunde snarare ha ett ganska hett temperament. Dobings karriär fick ett abrupt slut efter ett svårt benbrott 1973.
Betyg: 8
19. Sammy McIlroy(144 matcher/14 mål)
En dynamisk och löpstark mittfältare som kom till Stoke 1982 efter att haft en lång och framgångsrik karriär i Manchester United där han spelade över 300 matcher. I Stoke stod han för rutin och arbetsmoral under ett par säsonger när man kämpade hårt för att undvika nedflyttning. Trots att McIlroy blev utsedd till Player of the Year 1984/85 kunde inte ens han rädda klubben från nedflyttning. Kort därefter flyttade han vidare till Manchester City. McIlroy har spelat 88 gånger för Nordirland och har även 7 matcher för Örgryte på sitt CV.
Betyg:7
20. Willie Stevenson(111 matcher/7mål)
Efter att Liverpool värvat den unge blivande landslagskaptenen Emlyn Hughes blev Willie Stevenson “över” på Anfield. Vid 28 års ålder var den hårt arbetande mittfältaren alldeles för bra för att spela reservlagsfotboll och Tony Waddington såg sin chans att säkra vänsterhalvens tjänster. Utöver en stor arbetsradie var Stevenson en skicklig passningsspelare. Som många andra spelare på den här tiden provade Stevenson lyckan i NASL när han representerade Vancouver Whitecaps.
Betyg: 7
Forwards:
9. John Ritchie (351 matcher/176 mål)
Arbetandes på en skofabrik öste Ritchie in mål i parti och minut för Kettering. 1962 fick Stoke och managern Tony Waddington upp ögonen för honom. 2500 pund kostade den unge centern och Waddington köpte honom faktiskt obesett på inrådan av sin gode vän Arthur Turner som var manager för Oxford United. Ritchie visade sig vara en hit och gjorde 30 mål redan första säsongen. Han var under de kommande säsongerna en stor målspruta på Victoria Ground innan Waddington överraskande sålde honom till Sheffield Wednesday 1966. Tre år senare köpte Waddington dock tillbaka honom och 1972 var han en del av Stokes ligacupvinnande lag. Två år senare tog den store centerns karriär slut efter ett komplicerat benbrott. År 2007 gick John Ritchie bort i sviterna av Alzheimers sjukdom.
Betyg: 9
10. Jimmy Greenhoff (346 matcher/103 mål)
Stoke hade ett tufft 70-tal rent ekonomiskt efter att läktartaket blåst av i en storm. Detta föranledde, till managern Tony Waddingtons irritation, att man valde att sälja Jimmy Greenhoff till Manchester United för 120000 pund. Detta var efter att den blonde anfallaren förgyllt lördagseftermiddagarna på Victoria Ground i sju säsonger. Med en fabless för att bjuda publiken på det där lilla extra och med ett fantastiskt skott så var Greenhoff med och spelade hem ligacupfinalen 1972. Tillhör den relativt stora skara som kopplas ihop med epitetet “Den bäste som aldrig fick göra en landskamp”
Betyg: 9
19. Terry Conroy (335 matcher/67 mål)
Ikonisk ytter som kom från irländska Glentoran. Det var dock nära att Conroy skrev på för Fulham men den dynamiske managern Tony Wadddington “hi-jackade” dealen och fick yttern att skriva på för Stoke istället. Med sitt flammande röda hår och sina dribblingsraider blev Conroy en stor publikfavorit. Han kom att gå under smeknamnet “White Legs” och blev en av de stora matchhjältarna i ligacupsegern genom sitt tidiga ledningsmål. Flyttade till Hong Kong för att spela fotboll 1979 ínnan han året därefter avslutade karriären i Crewe Alexandra.
Betyg: 8
22. Denis Viollet (207 matcher/66 mål)
Som överlevare från Münchenkatastrofen var Viollet en viktig del i Matt Busbys återuppbyggande av sina “Busby Babes” på 60-talet. Därför var överraskningen desto större när Viollet såldes till Stoke 1962. Med en extrem acceleration och bollkontroll blev Viollet en fantastisk förstärkning för Stoke när de skulle komma att vinna division två. Det blev sammanlagt fem säsonger i Stoke för Viollet innan han flyttade över Atlanten för att spela i NASL för Baltimore Bays. 1999 avled Viollet i sviterna av en hjärntumör.
Betyg: 8
Totalpoäng truppen: 178
Managers: Med en institution som Tony Waddington på plats som manager så kan man ju inte säga annat än att managerbiten under Old School-perioden började bra. I efterdyningarna av “läktartaksincidenten” 1976 så försvann ju dock snart Waddington. Om man under 17 år haft en enda manager kom man under de nästföljande 17 åren att ha tolv olika managers. Fyra av dem förvisso som caretakermanagers men det blev ändå en soppa som inte ger något högre betyg här.
Betyg: 6
Meriter/Titlar: Vi fortätter med klubbar som har en ensam ligacuptitel att ståta med. Man kan dock inte säga annat än att Stoke-fansen är oerhört stolta över denna seger. Så stolta att vissa tycker att den 4 mars, som var datumet då Stoke besegrade Chelsea, borde vara en helgdag.
Poäng: 3
Kommentar:
Stoke hade något stort på gång och kunde under en räcka år där i slutet på 60-talet och början på 70-talet mäta sig med de främsta. Mycket naturligtvis på grund av en räcka oerhört talangfulla spelare men också pga den karismatiske Tony Waddingtons ledarskap.
Det är ju omöjligt att veta var det hade slutat om Stoke inte hade varit tvingade att sälja spelare efter läktarraset men det känns inte troligt att det snabba ras ner i andra divisionen som nu skedde hade kommit. Waddington hade nog mest troligt snart försvunnit i vilket fall som helst. Han hade varit i klubben i ett kvarts sekel, varav 17 år som manager.
När jag gör de här sammanställningarna så är det ju klubbar som “råkar illa ut” pga att det finns ett villkor att samma spelare inte kan figurera i två olika klubbar i Old School-bibeln. Det gör att riktiga storheter inte kommer med i Stoke. Exempel på sådana spelare är Gordon Banks och Peter Shilton i mål. Mittfältaren Alan Hudson samt anfallarna Geoff Hurst,Garth Crooks och Adrian Heath. Alltid retar det någon men så är nu reglerna.
Poäng: 187
