Old Schoolbibeln plats 17: Leicester City
En av ligahistoriens största skrällar stod Leicester för 2016 när man vann Premier League. Spelare som Jamie Vardy,Ngolo Kanté och Riyad Mahrez var de stora titelorganisatörerna. De två senare har dragit vidare, och när man tittar på Leicesterspelare från förr så ser man att just det har varit ett av Leicesters grundproblem: att behålla spelare.
En högst subjektiv trupp bestående av spelare från Leicester mellan åren 1960-1992 se ut så här:
Målvakter:
1. Gordon Banks(356 matcher/0 mål)
I mångas bok den bäste burväktare som England någonsin producerat. Med järnvilja, god spelförståelse och en akrobatisk spänst hade han alla karakteristika en riktig världsmålvakt ska ha. Är den enda spelare I Leicesters historia som blivit världsmästare under tiden man representerat klubben. Hans räddning på Pelés nick i gruppspelet i VM 1970 anses av många vara den bästa räddnng som någonsin gjorts på yttersta världsnivå.
Betyg: 10
13. Mark Wallington (460 matcher/0 mål)
Wallington fick en “slow start” under sin tid i Leicester då han till en början var vikarie för ingen mindre än Peter Shilton. Debuten avklarades 1972 mot West Ham då Wallington blev trampad på handen av West Hams färgade anfallare Clyde Best. Från den dagen gick det emellertid bara uppåt och när Shilton drog vidare till Stoke 1974 gjorde Wallington platsen till sin. Han spelade kvar i klubben fram till 1985 och gjorde över 400 matcher.
Betyg: 7
23. Ian Andrews(139 matcher/0 mål)
Blev den som ersatte Mark Wallington på 80-talet. Värvades från Mansfield men hade en tuff start och var på väg att släppas när han plötsligt visade upp sina färdigheter så till den grad att han från att ha varit på väg att få kicken istället blev uttagen i det engelska U21-landslaget. Det blev dock den enda matchen för “Three Lions” för Andrews. I Leicester blev det 139 matcher. Han har senare arbetat både som målvakt och fysioterapeut för klubben.
Betyg: 6
Försvarare:
2. Steve Whitworth(400 matcher/1 mål)
En god spelförståelse, imponerande snabbhet och ett stentufft närkampsspel var de egenskaper som Steve Whitworth hade att erbjuda när han under närmare ett decennium abonnerade på högerbacksplatsen på Filbert Street. I ett lag som var extremt offensivt orienterat så var han inte främmande för att ta sig fram längs högerkanten för att delta i anfallet. I en intervju på Leicesters hemsida berättar Whitworth om sitt enda mål i Leicesterkarriären. Det var en sk “tap-in och det är väl egentligen inget konstigt med det om det inte hade varit för att målet avgjorde Charity Shieldmatchen mot Liverpool 1971. Whitworth spelade sju gånger i det engelska landslaget.
Betyg: 8
3. Dennis Rofe(324 matcher/6 mål)
En offensivt lagd vänsterback som inte backade för att i praktiken fungera som wingback. Kom till klubben på inrådan av Jimmy Bloomfield. Bloomfield hade kommit till klubben som ny manager 1971 och han ville ha sin snabbe ytterback med sig.
Det dröjde dock till 1972 innan Rofe var på plats. Väl där så placerades han på Holiday Inn tillsammans med ett annat nyförvärv, Frank Worthington. Rofes egna ord om att ha kamperat ihop med Worthington i tre månader: “När jag kom till klubben var jag 22. Efter tre månader med Frank och hans nattliv kände jag mig som 38”. Rofe stannade på Filbert Street i sju och en halv säsong och mot slutet fungerade han även som lagkapten.
Betyg: 8
5. Steve Walsh(450 matcher/62 mål)
Tuff, på gränsen till brutal är det enklaste sättet att beskriva mittbacken Steve Walsh. Han var oavsett sin spelstil en högt älskad kapten under många säsonger på Filbert Street och inte sällan skickade man upp honom i anfallslinjerna när situationen så krävde. 1992 spelade han exempelvis striker en hel säsong och gjorde då 15 mål när Leicester tog sig upp från näst högsta serien till finrummet. Walsh har ett mindre smickrande rekord att stoltsera med. Han är den mest utvisade personen i den högsta serien i England med inte mindre än 13 röda kort. 1986 blev han bland annat avstängd i hela 11 matcher efter att ha slagit av käken på en anfallare i Shrewsbury.
Betyg: 7
6. Graham Cross(599 matcher/37 mål)
Med bara en match upp till 600-gränsen så är Graham Cross Leicesters meste spelare genom tiderna. En tuff närkampsspelare, en positionsäker mittback och en pådrivare av stora mått var den på Filbert Street så hyllade försvararen. Utöver att vara en fantastisk fotbollsförsvarare så var han även en bra cricketspelare.
Cricketen blev dock början till slutet för Cross i Leicester. När han representerade Leicestershire som blev engelska mästare 1975 missade han att komma tillbaka i tid för “preseasontraining” och blev då avstängd. Han kom aldrig riktigt tillbaka utan hamnade i andra klubbar. Efter karriären skapade Cross rubriker när han fick krypa in i finkan efter att ha använt pengar från posten(där han arbetade) till att betala spelskulder med.
Betyg: 8
12. Peter Rodrigues(168 matcher/6mål)
Det var nära att den walesiske högerbacken Peter Rodrigues aldrig hamnat på Filbert Street. När han spelade för Cardiff visade Chelsea och Tommy Docherty stort intresse. Det skulle dock visa sig att Docherty och Cardiffs manager, Jimmy Scoular, inte drog jämnt och därför rann dealen ut i sanden. 1966 värvades Rodrigues så till Leicester och blev under de kommande fem säsongerna ordinarie högerback. Precis som många andra i Leicester under den här perioden tvekade Rodrigues aldrig när det gällde att delta i anfallen. Överlappningar var tillsammans med vältajmade glidtacklingar något av hans specialitet. När Steve Whitworth i början på 70-talet konkurrerade ut Rodrigues drog han vidare till Sheffield Wednesday. Han avslutade sin karriär i Southampton där han fick äran att vara kapten för det FA-cupvinnande laget 1976.
Betyg: 7
14. John Sjoberg(412 matcher/19 mål)
Redan 1958 gjorde skotten med det svenskklingade namnet debut i Leicester. Som en tuff och kompromisslös högerback gjorde han sig ett namn på Filbert Streets läktare. Av förståeliga skäl kom den oömme försvararen snart att kallas för “The Swede”. När Peter Rodrigues kom till klubben 1966 flyttades Sjoberg permanent in i mitten där han bildade ett fantastskt mittlås med Graham Cross. Sjoberg avled 2008 efter en kort tids sjukdom.
Betyg: 7
15. Alan Woolett(260 matcher/0 mål)
En spelare som spelade med hjärtat och inställningen som främsta vapen. Han kunde markera bort vem som helst från en match men som David Coates från ledarstaben på den tiden berättade i en intervju så kunde Woollett i princip inte sätta bollen i öppet mål på träning. En gång ska han ha blivit placerad som vänsterback men vägrat. Jag kan spela överallt på mittfältet och center och högerback men inte på vänster. Woollett slapp spela vänsterback hädanefter
Betyg: 6
16. Richie Norman(365 matcher/5 mål)
En underskattad spelare men alltid med på laguppställningen under största delen av 60-talet. Hade en oerhört hög lägstanivå utan att för den skull vara någon superstar. Richie Norman var även god vän med superstarmålvakten och de umgicks ända fram till Banks bortgång.
Betyg: 7
Mittfältare:
4. Alan Birchenall(183 matcher/14 mål)
En offensiv mittfältare som också med fördel spelat forward under sin karriär. Något av en “journeyman” då han representerade många klubbar i sin karriär. Lite i skymundan av “mavericks” som Rodney Marsh,Frank Worthington m.fl så var även Birchenall en man som tyckte om att festa. Ett av de mer ikoniska fotona i engelsk fotbollshistoria är det när Birchenall och Sheffield Uniteds Tony Currie förenas i en kyss efter att en närkamp gjort att de hamnade på gräset bredvid varandra. En kul grej tyckte de båda kombattanterna. Det skapade dock en hel del uppståndelse i de konservativa kretsarna av fotbollsetablissemanget. Efter karriären är Alan Birchenall känd för sitt välgörenhetsarbete där han bland annat, i 40 års tid, arrangerat ett välgörenhetslopp i samband med Leicesters sista hemmamatch för säsongen.
Betyg: 8
7. Keith Weller(295 matcher/43 mål)
Den yngre generationen har bara hört talas om myten kring Keith Weller, men den äldre generationen fans talar nästan uteslutande om honom som den mest talangfulla spelare som någonsin burit Leicesters blåa tröja. Men en utsökt teknik och förmågan att kombinera med likasinnade spelare, som Frank Worthington och i viss mån Alan Birchenall, gjorde Weller sig ett namn inte bara på Filbert Street utan även i resten av England. Precis som för många andra med liknande egenskaper blev landslagskarriären kort. Fyra landskamper under Joe Mercers korta tid som caretaker blev facit. När den mer disciplinerade och kollektivinriktade Don Revie tog över fanns det ingen plats för Weller. År 2004 gick Weller bort i cancer.
Betyg: 9
8. Jon Sammels(271 matcher/25 mål)
En elegant spelande innermittfältare med passningsspelet och till viss del skottet som finaste adelsmärken. När Jimmy Bloomfield tog över som manager blev Sammels den första värvningen. Sammels hade tidigare varit ordinarie i Arsenal men blivit utkonkurrerad av George Graham. Efter nästan sju säsonger i Leicester spelade Sammels 64 matcher i NASL för Vancouver Whitecaps.
Betyg: 8
11. Lenny Glover(297 matcher/48mål)
Speed och en remarkabel bollkontroll gjorde att det under 70-talet inte fanns en enda högerback som inte fasade över att ställas mot Glover. Med en förmåga att, med sin vänsterfot slå avvägda och precisa inlägg gjorde ju inte intrycket av den kvicke yttern sämre.I en tid då flera Leicesterspelare fick chansen i landslaget så föranledde Glovers uteblivna chanser att han kom att kallas “den bästa ytter som aldrig spelat för England”
Betyg: 8
17. Davie Gibson(339 matcher/53 mål)
Med en känslig vänsterfot och kreativ elegans var Gibson en av de stora spelarna i Leicester framgångsrika period under 60-talet. En av segerorganisatörerna när Leicester vann ligacupen 1964. Som för en hel del andra skottar som sökt sig söder om gränsen för att spela fotboll så blev det inte så många landskamper(endast 7) för Gibson
Betyg: 8
18. Gary McAllister(222 matcher/51 mål)
Även om den elegante skotten hade fler matcher i Leeds och dessutom spelade i högsta ligan även för Coventry och Liverpool blir det Leicester som McAllister tar plats.
Med bollkontroll och ett imponerande tillslag så var det McAllisters precisa passningsspel och förmåga att göra mål både från svåra lägen och på fasta situationer som gjorde honom till en av de stora under sina år på Filbert Street. Hade ett anbud från Nottingham Forest men den flärdfulle skotten ska inte ha imponerats av Brian Clough på det som många andra gjorde så han tackade nej. Färden gick istället till Elland Road där han blev ligavinnare med Leeds.
Betyg: 8
19. Steve Earle(115 matcher/26 mål)
En dynamisk och löpstark mittfältare som kom till Leicester 1974 efter att redan haft en storhetsperiod i Fulham där han under elva år förgyllt Craven Cottage med sitt spel. Utöver hårt arbete hamnade Earle med ganska stor regelbundenhet i målprotokollet. Han gjorde 26 mål på sina 115 matcher på Filbert Street.
Betyg:7
20. John O´Neill(345 matcher/12mål)
Mångårig lagkapten och också en av de spelare som gjort flest landskamper under sin tid i Leicester. För den lojale och hårt arbetande mittfältaren blev det 39 landskamper för Nordirland och dessutom 2 mål. Hans förmåga att leda genom exempel även på träningarna gör att han än idag är en varmt ihågkommen fd spelare.
Betyg: 7
Forwards:
9. Gary Lineker(209 matcher/103 mål)
Naturligtvis så kunde Lineker ha hamnat i såväl Everton som Tottenham i denna sammanställning. Men det var i Leicester han spelade flest matcher under sin karriär och det var där han lade grunden till att bli den kvalitets “fox in the box” som han utvecklades till. 48 landslagsmål på 80 landskamper talar sitt tydliga språk. Lineker är för mig snudd på yppersta världsklass. Är sedan många år en frispråkig “pundit” i brittisk television och är med sitt idoga twittrande en vattendelare i Storbritannien. Många gillar honom men en hel del tycker att hans ibland rättframma åsikter kan vara kontroversiella.
Betyg: 9
10. Frank Worthington(237 matcher/78 mål)
“Elvis”, som Worthington kallades efter sin fäbless för den amerikanske artisten, var en spelare som inte lämnade någon oberörd. Fotbollen och livet var en fest och det skulle levas till fullo. Alla var inte imponerade och när Alf Ramsey samlade spelare på Heathrow för en U23-landskamp dök Worthington upp i sammetsjacka,silkesskjorta och cowboyboots och allt i olika färger. På Filbert Street glänste han dock och detta väckte Bill Shanklys intresse. Det blev dock ingen övergång till Liverpool då strikern inte klarade läkarundersökningen trots två försök. Den levnadsglade anfallaren är ju också känd för att efter en mindre lyckad sejour i Mjällby AIF på 80-talet ha sagt att den bästa klubben han hade spelat för var Hanöhus Nightclub.
Betyg: 9
19. Mike Stringfellow(370 matcher/97 mål)
Lång, tuff och hårt arbetande ytter som hade en spelstil som var oerhört krävande. Han var hänsynslös mot sig själv och hans förmåga att ofta utsätta sig själv för tuffa situationer gjorde att han var väldigt skadebenägen. Utvecklade ett nära nog telepatiskt samarbete med Davie Gibson som tyvärr fick ett ganska abrupt slut då Stringfellow 1968 ådrog sig en allvarlig knäskada som han aldrig helt återhämtade sig ifrån.
Betyg: 7
22. Julian Joachim(119 matcher/31 mål)
En favorit från tiden det begav sig. Den kraftfulle Julian Joachim gjorde debut för Leicester 1992 och innehar ett “rekord” som ingen kan ta ifrån honom. Han blev den förste Leicesterspelare någonsin att göra mål i Premier League. Spelade fler matcher för Aston Villa men det var definitivt utanför Old-Schoolperioden.
Betyg: 7
Totalpoäng truppen: 176
Managers: Leicester har under åren 1960-1992 blandat och gett på managerposten. Från 1958 och fram till 1977 delades uppdraget mellan Matt Gillies, Frank O´Farrell och Jimmy Bloomfield.Så lång allt gott och väl. Bra meriter med Leicestermått mätt under Gillies och O´Farrell samt attraktivt spel under Bloomfield.
Det är från och med sommaren 1977 som det blir lite rörigt. Den före detta storspelaren Frank McLintock tog över och bevisade att en framgångsrik spelarkarriär inte är någon garanti för att vara en bra manager.
Därefter blir det återigen någorlunda stabilt med de båda motpolerna Jock Wallace och Gordon Milne. Wallace förespråkade en ganska rak och kraftfull fotboll medan den gamle Liverpool-stjärnan Milne ville ha en mer passningsorienterad fotboll.
Delat ledarskap kan innebära problem och när Bryan Hamilton kom in för att komplettera Milne slutade det med att Hamilton tog över själv och misslyckades. David Pleat och Brian Little stabiliserade ånyo upp även om meriter saknades. Ett kort fiasko med Gordon Lee däremellan gör att det inte heller för Leicester blir något högre betyg.
Betyg: 6
Meriter/Titlar:
Precis som för Queens Park Rangers så är det en ligacuptitel som finns i tidsintervallet. Detta efter att man besegrat Stoke med sammanlagt 4-3. Davie Gibson och Mike Stringfellow var segerorganisatörer.
Poäng: 3
Kommentar:
Man slås någonstans över att Leicester för det mesta har varit en klubb som velat spela attraktiv fotboll. Många stora spelare har passerat revy och precis som QPR har klubbens placering i den fotbollsmässiga näringskedjan gjort att man inte kunnat dra nytta av dessa stjärnor.
Spelare som hade kunnat representerat Leicester men som jag har placerat i andra lag är exempelvis målvakten Peter Shilton, försvararen David Nish samt anfallarna Alan Smith och Alan Clarke.
Avsaknaden av meriter gör att det tyvärr blir "nedflyttning" för The Foxes.
Poäng: 185
