Old Schoolbibeln plats 8: Manchester City-Försvarare
Vi fortsätter vårt studiebesök på Maine Road från 1960-1992. Vi har kommit till försvararna. Ett till stora delar tufft och kompromisslöst gäng som inte tog några fångar.
Dagens Manchester City förknippar vi med snabb, flödande Pep Guardiola-fotboll. Försvararna av idag håller naturligtvis god klass men är inte alls stöpta i den "do or die"-form som följande åtta backar var. Här finns det late bloomers, young bloomers och en jäkla massa attityd. Håll till godo.
Det här Old Schools list över de åtta bästa backarna i Manchester City mellan 1960-1992.
Försvarare:
2. Tony Book (315 matcher/5 mål)
Ytterligare en sån där historia som är så remarkabel och på många sätt märklig. Att Tony Book skulle bli lagkapten för ett lag som under ett par säsonger tillhörde Europas bästa lag är en saga i sig.
Vid 28 års ålder arbetade Book som murare på dagarna och spelade fotboll för amatörlaget Bath. Att tänka att han fem år senare skulle lyfta ligabucklan i den engelska förstadivisionen känns ju ganska omtumlande. 1969 fick Book dela på titeln “Footballer of the year”, tillsammans med Dave Mackay. Den typen av fotbollssagor skrivs inte längre.
Tony Books stora lycka i livet i allmänhet och i fotbollskarriären i synnerhet var att han träffade Malcolm Allison. Som manager för Bath City lockade Allison med Book till Toronto City 1964. När han ett år senare skulle dra tillbaka till England och Plymouth Argyle så ville han ha med Book. Allison hade emellertid svårt att övertyga styrelsen i Plymouth att betala de 1500 pund som övergången skulle kosta. Anledningen var att Book ansågs gammal och dessutom hade han ju aldrig spelat proffsfotboll. Malcolm Allison var ju inte känd som någon oföretagsam herre utan han sade helt enkelt till styrelsen att Book bara var 28 och inte 30. För att göra storyn vattentät så gav han Book i uppdrag att förfalska sin födelseattest. Det behövdes dock aldrig eftersom bläcket redan var utsmetat på dokumentet.
Två år senare var det dags igen. Allison hade nu dragit vidare till Manchester City. Han ville ha Book med sig och Citys styrelse var övertygade att det var en 30-åring och inte en 32-åring man hade värvat.
Books absolut största och viktigaste egenskap var den av ledarens. Hans disciplin, vilja och ständiga strävan att driva sig själv och sin lagkamrater framåt var ingen liten del i de titelsprängda säsonger som Book och hans kamrater åtnjöt i slutet av 60 och början av 70-talet. Förutom detta var Book ingen oäven bollspelare och framförallt hans försvarsspel var av yttersta märke. Bland annat var hans duster mot Uniteds vänsterytter George Best legendariska. I de matcherna var det allt som oftast Book som med sin smartness kontrollerade Best och inte tvärtom.
Meriterna var kraftfulla och centrerade kring tre säsonger mellan 1968 och 1970. Först vann man ligan 1968, året efter FA-cupen och 1970 blev man det första engelska lag att vinna både en inhemsk och en internationell titel samma säsong. Man vann då både ligacupen och cupvinnarcupen.
Book spelade fram till 1974 då han gick i pension. Han var då nästan 40 år gammal. Hans ledaregenskaper skulle emellertid fortsätta att vara till nytta för City. Han hade redan under sin sista säsong som spelare fungerat som s.k caretaker manager eftersom Jonny Hart hade slutat av hälsoskäl. När säsongen 1974-75 började utsågs Book till assisterande manager till Ron Saunders. Den senare fick dock sparken efter sex månader och då utsågs Book först till caretaker och sedan till ordinarie manager. Books första riktigt stora vinst var när man besegrade Manchester United med 1-0. Målet gjordes på en klack av Denis Law och det målet skickade ner United till andradivisionen.
Book stannade på managerposten till 1979 då han blev ersatt av sin gamle mentor Malcolm Allison. Han stannade dock kvar i klubben och innehade olika poster ända fram till 2008. Han har fortfarande kvar två hedersuppdrag. Det är hederspresident i Manchester City och uppdraget som officiell beskyddare av Manchester Citys supporterklubb.
Tony Book är idag 86 år gammal och bor i Sale, en förort till Manchester.
Betyg: 8
3. Willie Donachie (436 matcher/2 mål)
Att göra mål i den egna landslagströjan tillhör det finaste en spelare kan uppleva. Försvararen Willie Donachie står bokförd för 0 mål på 35 landskamper men har ändå gjort ett av de mer spektakulära målen i den skotska landslagshistorien. Det var i en match mot Wales i The Home Nations Championship 1978 som Donachie tog i alldeles för mycket när han skulle passa hem bollen till målvakten Jim Blyth och det blev ett av de snyggare självmålen som skådats. Donachie fick trots detta följa med till Argentina-VM några veckor senare. Jim Blyth fick förvisso också följa med, men spelade aldrig mer en minut för Skottland.
Willie Donachie föddes i Glasgow 1951 och flyttade som 17-åring till Maine Road. Där blev det två år i ungdomsleden innan det två år senare blev debut i A-laget. Det tog lite drygt ett år innan den unge skotten hade konkurrerat ut företrädaren på positionen, Glyn Pardoe. Donachies första år i klubben 1968-1970 var klubbens fram tills dess största period med ligaseger 68, FA-cupseger 69 samt Cupvinnarcup och ligacupvinst 1970. I den sistnämnda turneringen fick ynglingen göra två inhopp och han skrapade ihop ovärderlig “se och lära-rutin” under de här åren.
Med en elegant spelstil i form av snabbhet,spelförståelse och en fin passningsfot så kom Donachie att göra vänsterbackspositionen till sin under åtta raka säsonger. Under två av dessa säsonger spelade han varje match. Han kom att bli omåttligt populär bland fansen och var en av hörnstenarna i det lag som vann ligacupen 1976.
1979 drog Donachie vidare till Portland Timbers i USA. Han kom att spela närmare hundra matcher för klubben under två sejourer. Hans karriär skulle komma att, på ett naturligt sätt, flyta över i en coachingroll när han 1984 blev assisterande spelande manager till Joe Royle i Oldham. Han skulle, tillsammans med Royle, återvända till Manchester City. Där var han del av coachingteamet när klubben, i den mytologiserade Playoff-matchen mot Gillingham 1999 ,tog steget upp till andra divisionen.
Internationellt blev det 35 landskamper och två VM-slutspel, 1974 och 1978 för vänsterbacken.
Coachkarriären har fortsatt och det blev en del kontroverser i samband med en U21-match i Newcastle då Donachie anklagades för att ha slagit Remie Streete då denne hade gett bort en onödig straff.
Sedan 2018 är Donachie förbundskapten för den lilla karibiska ön Montserrat.
Betyg: 8
5. Dave Watson (188 matcher/6 mål)
Den 65-faldige landslagsmannen Dave Watson började sin karriär som striker. Det var först när den legendariske managern Bob Stokoe tog över Sunderland 1972 som han fick upp ögonen för Watsons bästa position, nämligen centerbackens. Det var i den positionen som han skulle bli en av Englands absolut bästa spelare under den senare delen av 70-talet. Han blev också bli en stor favorit på Maine Road.
Uppväxt i Nottingham så blev Notts County första anhalt i karriären.Via Rotherham tog han steget till Sunderland där hans stora stund blev FA-cupfinalen 1973 där han var en av de absolut största anledningarna till Sunderlands skrällseger mot Leeds. Watsons mittbacksspel gjorde att den merittyngda anfallsduon Alan Clarke och Mick Jones fick lämna Wembley tomhänta.
Watson hade en på många sätt unik och annorlunda karriär. Debut i Notts County som 20-åring. Det skulle sen ta nästan ett helt decennium innan det blev debut i högsta ligan 1975. Att från en sådan “late-bloomer” bakgrund göra 65 landskamper är minst sagt imponerande.
Sommaren 1975 sålde Sunderland mittbacken för 175000 pund. Han var då 28 år och hade redan gjort sin debut i landslaget. Det var i april 1974 som Watson hade kommit in och bildat mittlås med Derbys Colin Todd. City visste med andra ord att man inte gjorde någon chansning med Watson. Han var kvalitet. Hans fysiska attribut var de som var hans främsta kännetecken. Med en imponerande styrka i närkampsspelet och ett kraftfullt huvudspel så höll han oftast motståndarnas forwards i strama tyglar.
Hans tid i Manchester City blev emellertid resultatmässigt ganska frustrerande. Storhetstiden från åren strax före och efter 1970 var borta. Den största meriten blev segern i ligacupen 1976. I finalen mot Newcastle ådrog sig Watson ett jack ovanför ena ögat och avslutade matchen blödandes från detta sår. När han i omklädningsrummet intervjuades för TV så blev han samtidigt sydd. Inget konstigt för en hårding som Watson.
Även om Watsons tid i Manchester Citys i historia är relativt kort, han spelade bara fyra säsonger, så är han ihågkommen som en av de riktigt stora. Han spelade i snitt 47 matcher per säsong under sin tid i klubben och gav aldrig mindre än 100 %.
Efter en minst sagt misslyckad sejour i Werder Bremen 1979 återvände Watson till England och Southampton. 1986 lade han skorna på hyllan efter att ha spelat i en rad olika klubbar, varav en av dem var Vancouver Whitecaps i den nordamerikanska ligan.
Internationellt blev det mer än respektabla 65 landskamper. Watson innehar emellertid ett något udda “rekord”. Han är den engelsman med flest landskamper som aldrig spelat i VM.
I februari 2020 kom rapporter om att Watson, likt ett flertal andra från denna tidsepok, drabbats av en neurodegenerativ sjukdom med demenssymtom.
Betyg: 9
6.Mike Doyle (570 matcher/41 mål)
Den stora dynamiska ledaren under storhetsåren i slutet på 60 och början av 70-talet. Doyle hade lika gärna kunnat ta plats på mittfältet, men i den här truppen gör han bäst nytta som hårdför mittförsvarare.
Doyle, som 1962 kom som ungdomsspelare från Stockport, var väldigt obrydd och rättfram även som gröngöling. En gång frågade han den legendariske målvakten Bert Trautmann om han hade ont i ryggen, efter att denne släppt in åtta mål mot Wolves. Trautmann tryckte upp ynglingen mot väggen och förklarade ett och annat. Det slutade med att Doyle fick tvätta tyskens bil varenda vecka i en hel månad.
Debuten kom som 19-åring 1964. Doyle fick duellera med den store legendaren John Charles och trots att det var en rejäl utmaning så gjorde Doyle inte bort sig.
Det var när Joe Mercer kom till klubben 1965 som saker verkligen tog fart. Han spelade 19 matcher för klubben som 20-åring och gjorde imponerande sju mål. Efter några säsonger där Doyle ofta var på planen men inte hade gjort någon position till sin egen så blev säsongen 1967/68 den säsong när han gjorde tröja nummer 4 till sin egen.
Han var på många sätt en fantastisk fotbollsspelare och hans stora kännetecken var den mentala delen av spelet. Han spelade tufft, hänsynlöst och med en passion och hängivenhet som inte många spelare i City-historien kan jämföra sig med. En av hans specialiteter när det gällde det mentala spelet var att trissa igång alla som på något sätt var kopplade till Manchester United. Ett av de mest klassiska uttalandena var att “ Det finns bara två lag i Manchester. Manchester Citys A-lag och Manchester Citys reserver”. När Manchester United 1974 åkte ur högsta serien uppgav Doyle att han var alldeles förstörd. Anledningen var att fyra givna poäng för City därmed försvann. Vid alla Manchesterderbyn som spelades under den här perioden så var Doyle den journalisterna ville tala med innan. Det blev garanterat färgstarka intervjuer.
Under de allra mest framgångsrika Cityåren mellan 1968 och 1970 var Doyle en av de som spelade mest. Han utgick i början av sin karriär ifrån en halvbacksposition men flyttade gradvis över till centerhalvens position. Där bildade han tillsammans med den granithårde Dave Watson ett av de tuffaste mittbackspar som den engelska fotbollen skådat.
1970 blev han uttagen till den engelska bruttotruppen till VM i Mexiko. När hans fru Cheryl blev sjuk så meddelade han emellertid Sir Alf Ramsey att han inte var uttagningsbar.
Doyle spelade kvar i klubben till och med 1978. Från och med 1975 var han kapten och han fick i den rollen lyfta ligacuppokalen 1976. Han gjorde debut i landslaget 1976 och fick sammanlagt göra fem landskamper.
1978 flyttade Doyle till Stoke och han var aktiv fram till 1984 då han lade skorna på hyllan efter en sejour i Rochdale.
Doyles eftermäle i Manchester City är inget annat än storslaget. Han spelade med en lojalitet och passion som har få, om ens något motstycke i klubbens historia.
Efter karriären hade Doyle svåra alkoholproblem som han vägrade, eller kanske helt enkelt inte kunde, ta tag i. 2011 avled den gamle Citylegendaren, 64 år gammal.
Betyg: 9
12. Paul Power (444 matcher/36 mål)
Mångsidigheten kan för vissa spelare vara ett aber. Man blir en form av hjälpgumma som aldrig riktigt får en egen plats i laget. För den trägne,mustaschprydde Paul Power fungerade mångsidigheten precis tvärtom. Hans förmåga att läsa spelet, spela med inlevelse och hjärta gjorde att han kunde användas på alla platser längs med den vänstra delen av banan. Under en räcka år var han ett av de namn som först landade på laguppställningen innan managern funderade över andra.
Eftersom Power hade varit City-fan sedan barnsben så var det en dröm som gick i uppfyllelse när han 1973 fick skriva kontrakt med klubben. Under de första säsongerna i klubben läste Power juridik parallellt med fotbollsspelandet. Det var först efter examen 1975 som Power kunde skriva proffskontrakt.
I augusti 1975 gjorde Power debut och det blev sammanlagt 18 matcher under debutsäsongen. I ligacupvinsten mot Newcastle fick Power emellertid inte plats. Det var istället följande säsong 1976/77 som han verkligen skulle bli en stöttepelare i laget.
Power slog sig först in i laget som vänstermittfältare. Han kunde emellertid även hamna både som vänsterytter och under den gamle hjälten Tony Books ledning så blev det även en hel del spel som vänsterback. Det var i den senare rollen som han sedan skulle briljera som allra mest. Med sitt outtröttliga, oömma och uppoffrande spel blev han en tidig uttolkare av det vi idag kallar för wingback.
När Book flyttade upp i administrationen blev den gamle legenden Malcolm Allison ny manager. Allison påverkan som manager blev minst sagt blekt och han fick sparken i början av säsongen 1980/81. Han hade dock hunnit med att göra Power till kapten, en roll som Power behöll under i princip hela sin tid i klubben.
1981 gick Manchester City, med Power som kapten, till FA-cupfinal mot Tottenham. Turneringen firade 100-årsjubileum men Power skulle komma att dra det kortaste strået. Tottenham vann efter omspel och ett legendariskt mål av argentinske Ricardo Villa.
Power är i allt väsentligt en av de största som spelat i Manchester City. Hans ojämförligt största merit kom dock när han som 33-åring lämnade klubben för Everton. Säsongen 1986/87 blev Everton mästare och även om Power i första hand var tänkt som en erfaren backup så blev skador på Peter Reid och Paul Bracewell en orsak till att det blev väldigt många matcher för Power under mästarsäsongen.
1988 avslutade Power sin karriär. Han fick en plats i Evertons coachstab och har även varit en viktig del i Manchester Citys akademi. Han har bland varit en av huvudfigurerna när det gäller utbildningen av Citys mest lysande egna stjärna, Phil Foden.
Betyg: 8
14. Glyn Pardoe(380 matcher/22 mål)
Ett mått på hur stor talang man är i unga år kan ju vara när man får göra sin A-lagsdebut. När man får klart för sig att vänsterbacken Glyn Pardoe för första gången tog på sig en “sky-blue” City-tröja vid 15 år och 341 dagars ålder så inser man att hans talang var enorm. När unge Pardoe gjorde debut var han dessutom centerforward. Det var först senare som han omskolades till den vänsterback som skulle komma att bli en del av det ramstarka försvar som bärgade flera titlar.
Det var den legendariska firman Joe Mercer och Malcolm Allison som såg potentialen i Pardoe och formade honom till att bli en ytterback av bästa märke. Hans snabbhet i kombination med en förmåga att läsa spelet och att vara säker med bollen gjorde att han även bemästrade spelet längre bak i planen. Han var även en förstklassig tacklare och gjorde på så sätt livet surt för många högerbreddare.
Meritmässigt blev Pardoe vid ung ålder framgångsrik. Ligamästare 1968, innan sin 23:e födelsedag, och redan då med 200 matcher i den ljusblå citytröjan. Året efter FA-cupvinnare och 1970 vinnare i såväl ligacup som Cupvinnarcup. Pardoe var ingen spelare som inte stod pall för mycket matcher och hårt tryck. Mellan säsongerna 1965/66 och 1969/70 spelade han 48 matcher eller mer per säsong. Det enskilt största ögonblicket var när han avgjorde ligacupfinalen mot West Bromwich 1970. Han petade in en boll på volley efter förarbete av Francis Lee och Colin Bell.
Lika solid och stabil som karriären hade varit, lika fruktansvärd var den skada som på många sätt innebar slutet för Pardoes vidare utveckling mot framtida storback. Det var en match mot Manchester United som han tacklades av George Best. Det var en tackling som bröt benet på ett så komplicerat sätt att läkarna under en period befarade att man skulle komma att behöva amputera benet. Det blev två år vid sidan av för Pardoe och när han i slutet av 1972 kom tillbaka så hade skotten Willie Donachie sedan länge befäst sin plats som vänsterback. Det blev mestadels sporadiskt spel under säsongen 1972/73 medan han säsongen efter gjorde mer än respektabla 38 starter, fast nu som högerback.
1976 hängde Pardoe upp skorna för gott. Han hade då spelat 380 matcher för klubben.
Under den period som han var allra bäst, runt 1970, var han ofta med i landslagsdiskussionen men fick trots detta aldrig dra på sig den engelska landslagströjan.
Pardoe innehade i många år en position i coachstaben och arbetade även under en period inom media med att summera och analysera Citys matcher.
Pardoe avled i maj 2020, 73 år gammal.
Betyg: 8
15. Tommy Booth(491 matcher/36 mål)
Den legendariske managern Joe Mercer skrädde inte orden när han skulle beskriva Tommy Booth. “Han är den bästa centerhalven sedan Stan Cullis” var Mercers omdöme. Cullis, som själv skulle bli en legendarisk manager i Wolves, hade under 30-talet varit lagkamrat med Mercer i landslaget och var känd för att vara en spelande back med en kontrollerad och kultiverad stil,som var ganska ovanligt på den tiden. Mercer såg liknande drag hos Booth.
Precis som Glyn Pardoe så var Booth från början forward men omskolades även han till försvarare. När Malcolm Allison fick se unge Booth spela i Middleton Boys bad han Citys chefsscout Harry Goodwin att höra sig för vad ynglingen hade för framtidsplaner. Då svarade Goodwin att Allison inte behövde oroa sig. Booth fanns redan i Goodwins bok och han hade redan påbörjat bearbetningen av den framtida centerhalven.
Booth hade, efter två år i ungdomslagen, fått skriva proffskontrakt 1967. Det var tufft att slå sig in i laget då man får betänka att laget 1967/68 blev ligamästare. I september 1968 var det emellertid dags. Det var i en ligacupmatch mot division 2-laget Huddersfield som Booth fick ersätta den ordinarie centerhalven George Heslop. Mercer tyckte att ynglingen gjorde en godkänd insats. Kvittot för Booth blev en hjärnskakning och befarat brott på näsan. Det stod inte länge på innan Booth hade konkurrerat ut Heslop och det blev 28 matcher under säsongen 1968/69. En av de stora höjdpunkterna i Booths karriär kom just denna säsong när han avgjorde FA-cupsemifinalen mot Everton och skickade City till Wembley, endast 19 år gammal.
Om man ska se till Booths kvalitéer kontra eftermäle så kan man konstatera att han var en s.k “unsung hero”. När Malcolm Allison själv skulle beskriva vad han hade sett i Booth så beskrev han honom som en underskattad spelare med en förmåga att läsa spelet, fantastiskt huvudspel och två bra fötter. Allison hade ett oerhört stort förtroende för Booth. Centerhalven var jämn och pålitlig och snittade ungefär 45 matcher per säsong i början av 70-talet.
1975/76 fick Booths Citykarriär en annan karaktär när klubben värvade den välmeriterade centerhalven Dave Watson från Sunderland. Booth fick maka på sig, men fick en liten revival efter att megastjärnan Colin Bell skadats allvarligt i november. Allison placerade då den mångsidige Booth på mittfältet där en av hans mest ihågkomna insatser var när han spelade fram till Dennis Tueart spektakulära bicycleta-mål i ligacupfinalen 1976. Booth var tillfälligt tillbaka på centerhalven när Watson ryggskadades men blev sidsteppad när Watson kom tillbaka. Bara för att få hoppa igen när Mike Doyle inte kunde spela.
Det var i rollen som lojal hjälpgumma han avslutade karriären i City. Något han är, för evigt med värme, ihågkommen för.
Betyg : 8
16. Ian Brightwell (382 matcher/19mål)
Det är ingen överdrift att påstå att Ian Brightwell hade gynnsamma gener för att bli elitidrottare. Hans mor Ann Packer blev dubbel medaljör på 400 m och 800 m vid OS 1964. Hans far Robbie Brightwell tog silver på stafetten 4X400 meter vid samma mästerskap. Just löpkapaciteten och uthålligheten skulle, av ganska naturliga anledningar,bli en av Brightwells främsta egenskaper som fotbollsspelare.
Brightwell var en produkt av Citys ungdomsverksamhet och var en mångsidig spelare som hade en lång karriär i City och som användes frekvent av en lång räcka managers. På våren 1986 hade Brightwell varit en del av det lag som vann FA Youth Cup genom att slå Manchester United i finalen. Bara några månader senare, i premiären av säsongen 1986/87 var det dags för Brightwell att göra A-lagsdebut. Det var den gamle skotske försvarslegenden Billy McNeill som gav ynglingen chansen. Efter en serie sämre resultat fick emellertid McNeill för sig att avgå och då försvann även Brightwell ur laget. Han återkom dock senare under säsongen och gjorde sammanlagt 16 matcher denna debutsäsong.
City höll vid denna tid till i andra divisionen och Brightwell var under säsongen 1988/89 en viktig del i det lag som tog klubben tillbaka till finrummet. Mel Machin, som var manager, använde den mångsidige Brightwell huvudsakligen som mittfältare. Det var även under denna tidsperiod som Brightwell fick sina enda internationella matcher när han under 1988 och 1989 gjorde fyra U21-landskamper för England. Det var ett starkt engelskt U21-landslag som även innehöll Brightwells lagkamrater Paul Lake och David White. På dessa fyra matcher gjorde Brightwell två mål.
I ligan gjorde Brightwell inte mål speciellt ofta. Ett av de mer minnesvärda var ett fantastiskt långskott mot Manchester United, en match som slutade 1-1. City hade börjat sejouren i första divisionen lite avvaktande, men när Peter Reid tog över som manager så lyfte laget och det blev två raka femteplatser 1991 och 1992. Det stod dock inte länge på innan det var dags för nytt managerbyte, något som vare sig gagnade City eller Brightwell.
Mycket tyder på att Brightwells lojalitet mot klubben förhindrade honom att ta ytterligare ett steg i utvecklingen mot en spelare som kunde ha utmanat om landslagsplatser. Han var resolut med en högklassig känsla för spelet och en hel del tydde på att han hade mer i sig än de fyra U21-matcher som det blev. Hur kunde det bli så då? Jo, man får betänka att Manchester City under Brightwells tid i klubben hade inte mindre än 12 olika managers, varav alla hade olika planer för Brightwell. Någon tyckte att han skulle spela höger mittfältare och någon satte honom utanför laget. De flesta använde honom som höger back och det var i den positionen han är klarast ihågkommen från tiden på Maine Road. Hans lojalitet för klubben kan med andra ord ha påverkat hans egen karriär negativt, men han är bland Cityfansen ansedd som en stabil och lojal spelare från en svår tid för klubben.
1998 lämnade Brightwell på fri transfer och gick till Coventry. Han hade även sejourer i Walsall,Stoke,Port Vale och Macclesfield innan han lade skorna på hyllan 2006.
Brightwell provade på en kort karriär som manager och har även arbetat som matchkommentator på BBC Radio Manchester.
Betyg: 7
Kommentar: Som vanligt är det mycket tycke och smak inblandat när man ska välja ut åtta namn från en så lång tidsperiod. Mycket botaniserande i City-litteratur och en och annan timme framför Youtube gör att man inser vilken fantastisk och fascinerande klubb Manchester City var på den tiden. Det är så långt ifrån dagens shejkdöme man kan komma.
Det kändes naturligt att först titta till perioden 1968 till 1976 för att bygga denna del av Citytruppen. Klubblegenden Book blir första högerback med "ynglingen Ian Brightwell som backup. På vänsterbacken trängs tre fina namn i form av Glyn Pardoe,Willie Donachie och Paul Power. I mitten huserar Dave Watson och Mike Doyle med Tommy Booth som backup, det blir bra!
Om man ska söka spelare som kunde konkurrerat så fastnar jag vid mästarlaget från 1968:s centerhalv George Heslop. Andra namn som åkte in och ut från excelarket var Nicky Reid och Kenny Clements. Som vanligt är jag dock nöjd med min uttagning.
