Old Schoolbibeln plats 8: Manchester City-målvakter
Förflyttningen vi gör är dryga 13 mil. Det är den sträcka man behöver tillryggalägga för att komma från Villa Park till Maine Road i Manchester. Detta var ju på den tid då utländska intressen ännu inte slagit sina klor i brittisk fotboll. Det är från den utgångspunkten vi ska plocka fram de 23 bästa spelarna i Manchester City mellan 1960-1992.
När vi tittar på Old School-perioden i Manchester City så är vi så långt ifrån Etihad,Saudiarabien, timide Svennis, oduglige Mark Hughes, filosofen Guardiola och skurken Thakshin Shinawatra som man överhuvudtaget kan komma. Låt oss besöka en tid när det City was a proper club.
Här kommer en högst subjektiv trupp över de bästa spelarna i Manchester Citys mellan 1960-1992:
Målvakter:
1.Joe Corrigan(603 matcher/0 mål)
Hade Joe Corrigan varit aktiv nu hade han mest troligt haft åtskilliga tiotal landskamper och ett flertal internationella mästerskap på CV:t. Hans storhetstid sammanföll dessvärre med giganter som delvis Gordon Banks, men framförallt Peter Shilton och Ray Clemence.
Joseph Thomas Corrigan växte upp under enkla förhållanden i Sales Moor i västra Manchester. Hans far arbetade i militärtjänsten i Korea och under de perioder fadern var borta så arbetade Corrigans mor dubbla skift för att sätta mat på bordet. Unge Joe flydde till en närliggande park för att spela fotboll.
Efter att ha gjort sig ett namn som stor talang så fick Corrigan chansen i Manchester City 1966. Han började på ett ungdomskontrakt men tog redan året efter steget in i seniortruppen och fick debutera i en ligacupmatch mot Blackpool. Förstemålvakten Harry Dowd var skadad och reserven Keith Mulhearn var “cup-tied”. 19-årige Corrigan släppte in en enkel boll mellan benen men City gick ändå vidare efter omspel. Dowd och Mulhearn var två herrar som Corrigan varit noga med att tacka extra mycket efter karriären. De tog hand om mig och lärde mig en massa har Corrigan berättat i intervjuer. Corrigan jobbade extra med Malcolm Allison för att få en bättre fysik då han tidigt i karriären brottades med viktproblem.
Säsongen 1969/70 tog Corrigan över stafettpinnen permanent från Harry Dowd. Just den säsongen vann Manchester City både cupvinnarcupen och ligacupen, mycket tack vare Corrigans målvaktsspel.
Med undantag för ett par säsonger i mitten av 70-talet så var Corrigan förstaval på Maine Road under 14 raka säsonger. En tuff konkurrens av ynglingen Ronnie Healey och nyförvärvet Keith McRae gjorde att Corrigan under ett par säsonger fick nöja sig med ett mindre antal matcher. Han var dock snart tillbaka som obestridlig etta.
Corrigan hade tagit sin plats i slutet mot den storhetstid som City hade i slutet på 60 och början på 70-talet. Nu började man återigen bygga ett stort lag med spelare som Dennis Tueart,Joe Royle,Peter Barnes och Asa Hartford. Corrigans gamle lagkamrat Tony Book hade tagit över som manager och lyckades skapa den stabilitet som försvann när Mercer/Allison-eran hade tagit slut. Vinst i ligacupen 1976 och en andra plats i ligan 1976/77 är de meriter som den här perioden gav. Corrigan själv ansåg att orsaken till att det inte blev bättre var att Colin Bell skadades så allvarligt att han karriär defacto tog slut.
Trots sin storlek så visade Corrigan med åren upp en imponerande smidighet och hans positionsspel i straffområdet höll högsta klass.
Det blev trots den mördande konkurrensen nio landskamper och det är ingen dålig siffra om man betänker att på den tiden så delade man inte ut landskamper hursomhelst.
Karriären i Manchester City varade till 1983. Han hade då funnit i klubben i 18 år och de över 600 matcher han spelade för klubben har endast slagits av Alan Oakes. Han flyttade till USA och Seattle Sounders där han spelade ett år.
Efter karriären har Corrigan arbetat mycket som målvaktstränare och då bland annat i Liverpool.
Betyg: 9
13.Bert Trautmann(545 matcher/0 mål
Av alla de spelare som vi belyser i Old School-bibeln finns det få, om ens någon, som har en så dramatisk och häpnadsväckande levnadsberättelse. Det är så mycket man skulle kunna belysa med den tyske målvakten att man skulle skriva en hel artikelserie. Vi får försöka komprimera det hela lite.
Det var 1923 som den blivande Citymålvakten så dagens ljus i den nordtyska staden Bremen. Som barn utvecklade han en avsmak för faderns svaghet och alkoholism. Han vände sig då till och anammade Hitlers tankar om att främja sport, stärka ekonomin och att lyfta tanken på en överlägsen ras. Tanken på framgång, disciplin och utveckling stod i stark kontrast till faderns misslyckade figur.
Trautmann var så övertygad att hans stjärna inom nazismen steg snabbt. Från Hitlerjugend som 17-åring gick vägen till fronten i Ryssland via Italien. Den långe blonde spirande nazisten gjorde sig rykte som en hänsynslös soldat i Italien där han frekvent spöade upp italienska “kollegor” för att han tyckte det var skoj. När tyskarna retirerade vid den ryska fronten överlevde Trautmann en explosion. Han lyckades även överleva i Frankrike senare under kriget efter att en bomb briserat. Han lyckades fly både från franska och ryska soldater. 1944 gömde han sig i en lada i Frankrike när han upptäcktes av amerikanska soldater. Han flydde och hoppade över ett plank där han landade vid fötterna på en engelsk soldat som hälsade honom med orden: “Hello Fritz, fancy a cup of tea?” Nu hade Trautmann flytt för sista gången under kriget.
Det var i fånglägret som Trautmann för första gången provade på att stå i mål. Han hade spelat centerhalv under en match i lägret och blivit skadad. Trautmann vägrade gå av planen och ställde sig istället i mål.Det skulle visa sig ha varit en fruktsam vägran.
Efter kriget vägrade Trautmann att återvända till Tyskland. Han slog sig istället ner i Lancashire där han spelade för amatörlaget St Helens Town. Remarkabla insatser gjorde att hans rykte spreds och i oktober 1949 skrev han på Manchester City.
Misstänksamheten mot Trautmann var naturlig. En nazist i klubben endast fyra år efter kriget föranledde protester. Om man adderar det faktum att det i Manchester fanns en stor judisk population så var oroligheter i samband med transfern oundvikligt. 20000 fans dök upp utanför arenan och skanderade “Nazi” och “War Criminal”. Man hotade att helt enkelt bojkotta klubben.
Trautmann lät spelet tala och genom sina fantastiska insatser så vann han över fansens kärlek. Av de första 250 matcherna efter att han skrev på för klubben vaktade han målet i 245.
Förutom att Trautmann var en fantastisk skottstoppare så var han före sin tid genom att han ofta satte igång spelet genom ett snabbt flackt utkast ut mot kanten av planen till en ytterback eller en ytter med fart. Straffar var en annan specialitet för tysken och han räddade mer än hälften av de straffar han ställdes inför. En nackdel för Trautmann var att han hade ett hett temperament. Han blev utvisad vid ett flertal tillfällen och hade oerhört svårt att ta kritik. Bara nära vänner kunde komma med förslag eller infall kring hans spelstil.
Utöver hans bakgrund inom nazismen så är det FA-cupfinalen 1956 som Trautmann allra mest kommer att gå till historien för. Manchester City mötte Birmingham och ledde med 3-1 när det skedde. Det var 17 minuter kvar av matchen när Trautmann dök framför fötterna på Birminghams Peter Murphy. Kollisionen var hård och Trautmann blev uppenbart svårt medtagen av smällen mot nacken. Nacken var sned men Trautmann spelade vidare och gjorde flera fantastiska räddningar. Han fick sin medalj och tre dagar senare kom svaret av röntgenundersökningen. Nacken var bruten.
Trautmanns rehab tog merparten av säsongen 1956/57 men han var snart tillbaka. Han spelade för City fram till 1964 och hade då gjort 545 matcher för klubben. Hans bakgrund inom nazismen hade då bleknat bort sen länge.
Trots Trautmanns uppenbara kvalitet som målvakt blev det aldrig några landskamper. Vid ett möte med den legendariske förbundskaptenen Sepp Herberger fick han beskedet att han inte var aktuell för landslaget så länge han spelade i England. Herberger ville ha hem Trautmann till den tyska ligan. Då Trautmann inte var en man som svarade bra på att bli tillsagd vad han skulle göra så blev det inget.
Efter karriären blev han bl.a förbundskapten för ett flertal landslag i Afrika och Asien. 1988 drog han sig tillbaka och bosatte sig i Valencia. Trautmann avled 2013. Han var då 89 år gammal. Hans liv har bland annat porträtterats i filmen “The Keeper” från 2013.
Betyg: 9
23. Harry Dowd (219 matcher/1 mål)
Uppväxt i “Manchester United-land” i Salford så ägnade sig Harry Dowd i unga år mest med fotboll som en form av förströelse. Han spelade amatörfotboll samtidigt som han utbildade sig till rörmokare.
Det blev ett genomgående drag i Dowds karriär att han egentligen inte var speciellt intresserad av fotboll. Han ville inte titta på fotboll, inte prata om fotboll utan bara spela. Han var på vissa sätt en ensamvarg men ändå en omtyckt sådan. 1958 hade han skrivit på för Manchester City och medan de andra yngre spelarna fick ägna sig åt att putsa bollskor och skura omklädningsrum så fick Dowd tyngre uppdrag. Han fick sköta mycket av det yttre underhållet med speciellt fokus på rör och avlopp.
Det var ingen liten uppgift som låg framför Dowd. Han sågs som den spelaren som skulle efterträda den store och karismatiske Bert Trautmann: Ur den aspekten så var det förmodligen tur att Dowd hade en sådan distans till målvaktsjobbet. En ung spelare med en annan personlighet hade kanske dukat under av trycket.
1961 blev året då Dowd gjorde debut. Det gick tungt i början och Dowd släppte in hela tio mål på sina två första matcher. Klubben trodde dock fortsatt på den unge målvakten som efterträdare till Trautmann som närmade sig slutet på karriären.
Dowds spetsegenskaper var en imponerande smidighet för sin storlek. Han var helt orädd och var en stabil burväktare både i skottstoppar-rollen men också i luftrummet. Eftersom Dowd såg målvaktandet i första hand som ett jobb så såg han alltid i till att vara extremt väl förberedd och han var också väldigt vältränad.
En av de roligare anekdoterna kring Dowd är en match mot Bury 1964. Dowd bröt fingret i första halvlek och eftersom det inte fanns möjligheten att byta in spelare å¨den här tiden så fick man ställa en utespelare i mål och Dowd fick spela center. Det gjorde han så bra att han gjorde kvitteringsmålet från nära håll efter att Derek Kevan rammat ribban. Hans lagkamrater fick genast höra av Dowd, som gärna spelade ute på träningar, att om de inte passade sig skulle han ta över någon av deras platser.
Den ligavinnande säsongen 1967-68 blev en besvikelse för Dowd. Han hann bara med att spela sju matcher på hösten innan han blev skadad. Ersättaren Ken Mulhearn spelade såpass bra att han höll Dowd utanför elvan när denne blev spelklar. Säsongen efter skulle däremot bli Dowds stora stund i karriären. Manchester City vann FA-cupen och Harry Dowd släppte in endast ett mål under hela turneringen. I finalen mot Leicester, som City vann med 1-0, gjorde han bland annat spektakulär räddning på en nick från Alan Clarke.
Säsongen därpå blev Dowd utkonkurrerad av en ung Joe Corrigan. Han lånades ut som backup till Gordon Banks i Stoke innan han i december 1970 genomförde en permanent övergång till Oldham.
1974 lade Dowd den professionella fotbollen på hyllan och hans vidare gärning inom fotbollen blev kort. Han arbetade under många år som säljare i Salford.
2015 avled Dowd, 76 år gammal.
Betyg: 8
Kommentar:
Att hitta tre målvakter under Old Schoolperioden var relativt enkelt. Joe Corrigan var ett givet förstaval och även om Bert Trautmanns Old School-tid var kort så är hans berättelse och levnadsöde alltför intressant att lämna utanför. Som tredjemålvakt kan man absolut förespråka t.ex Tony Coton eller Andy Dibble. Jag väljer dock att binda samman Citys storhetsperiod genom att plocka ut Harry Dowd. Han bildar en brygga mellan den store Trautmann och den lojale Corrigan. Tillsammans så har de tre en bra bit över tusen matcher för klubben och länkar ihop en tidslinje från 1949-1983.
