Old Schoolbibeln plats 9: Aston Villa-forwards
Villa Park,Claret and blue och Nigel Spinks inhopp i Europacupfinalen 1982. Minnen från en fantastisk tid med ett lag som alltid berörde och underhöll. Nu tar vi en titt på de bästa anfallarna.
Vi har gått igenom en rad legendariska Aston Villa-spelare som verkligen gjort sina avtryck på Villa Park. Men utan de fyra spelare som vi nu kommer att titta på så hade den här i stora stycken välfungerande och väloljade enheten inte kittat samman. Man hade ju även missat den ack så viktiga slutprodukten,målgörandet.
Vi kommer att få möta ett självklart gammaldags “Fyrtornet och släpvagnen”-par, en kontroversiell och hänsynslös strikertyp samt en fantastisk forward som fick sin karriär spolierad i förtid pga skada.
Forwards:
9. Andy Gray (209 matcher/78 mål)
Skotten Andy Gray är på många sätt ingen enkel man. Aldrig rädd för att säga vad han tycker gör att han både före och efter karriären hamnat i kontroversiella situationer. Hans obändiga vilja och kompromisslösa inställning gjorde honom emellertid till en av de stora profilerna i engelsk fotboll under Old School-perioden.
Det var efter att Gray som ung supertalang i Dundee ha öst in mål som han i oktober 1975 tog steget söder om gränsen och skrev på för Aston Villa. 110000 pund blev övergångssumman för strikern och den skulle komma att betala sig flera gånger om. Den unge skotten togs till publikens hjärta genom ett självuppoffrande och hänsynslöst spel. Han var i synnerhet hänsynslös mot sig själv och det var mer än en gång som han gav sig in i halsbrytande och farliga situationer för att förpassa in bollen i nät.
1976-77 blev Grays stora säsong i Villadressen. Med sina totalt 29 mål så hjälpte forwarden klubben till en fjärdeplats i ligan och ligacupseger. Som belöning så fick Gray både priset “PFA-Player of the year award” samt “PFA-Young player of the year award”. Detta var självfallet en stor ära men ledde samtidigt fram till en konflikt med den hårde managern Ron Saunders. Ingen hade någonsin lyckats med att vinna både player of the year och young player of the year. Kruxet var att när den stora galaaftonen med prisutdelningar skulle hållas så var Gray skadad. Ron Saunders förbjöd helt sonika 21-åringen att resa till London att delta. Motiveringen var att festligheterna skulle riskera att förvärra skadan. Det är ett understatement att säga att Gray blev besviken.
1979 lämnade Gray för Wolves och rekordsumman 1469000 pund. Han tog vägen vidare till Everton, där han under ett par säsonger i mitten på 80-talet spelade för ett av Europas bästa lag på den tiden. Det blev vinst i FA-cupen 1984 och säsongen därpå så blev det både ligatitel samt vinst i Cupvinnarcupen.
Efter säsongen 1984/85 så hårdnade emellertid konkurrensen från tuff till mördande. De två mycket kompetenta anfallarna Adrian Heath och Graeme Sharp kompletterades med ingen mindre än Gary Lineker. Andy Gray flyttade då åter till Aston Villa. Den tuffe anfallarens stjärna hade nu börjat dala och han gjorde bara 5 mål på två säsonger.
1990 hängde Gray upp skorna och blev coach i Aston Villa under Ron Atkinson. Han blev däremot inte långvarig utan började 1992 arbeta som expertkommentator för Sky Sports. Gray blev en inventarie i kanalen men gjorde bort sig 2011 när han trodde att hans mikrofon var bortkopplad. Han gjorde då kommentarer om den kvinnliga linjedomaren Sian Massey. Gray anmärkte på hur man kunde ha en kvinnlig linjedomare och att “det vet hela världen att kvinnor förstår inte offsideregeln. Detta ledde till att Gray förlorade jobbet.
Han återvände senare inom media då han först fick arbete inom radio innan han återvände till TV 2014. Han arbetade då för beIn sports i Qatar. Där arbetar han med Premier League-sändningarna.
Betyg: 8
10. Gary Shaw ( 165 matcher/78 mål)
Gary Shaws första träningsplan blev en pub. Uppväxt i Kingshurst, som är en stadsdel i Birmingham, så blev den lokala puben Punchbowls vägg första träningsytan för Shaw. Han har i intervju berättat hur han kunde spendera timmar med att skjuta bollen mot väggen. Han fokuserade mycket på sin svagare fot, vänstern, och har i intervjuer uppgett hur mycket nytta han skulle komma att ha av det senare under karriären.
Hans första kontakt med Villa blev i rollen som supporter. Från 1971 och framåt så såg han varenda hemmamatch. Sju år senare var drömmen verklighet och Shaw fick ett proffskontrakt.
Om man tittar på vilka som var Gary Shaws främsta styrkor så var det, förutom en medfödd näsa för var målet befinner sig, en magisk förstatouch. Han kunde som få andra “döda” bollens fart för att ge sig själv tid och valmöjligheter. Om man ska jämföra honom med någon annan så faktiskt Henrik Larsson en av de första som jag kommer att tänka på. Henkes förmåga att besluta om han skulle vända upp eller länka vidare bollen till någon annan var väldigt lik Gary Shaws.
Om man ser till Shaws enorma potential under de stora Villa-åren så kändes det ju förutbestämt att detta skulle bli en stor landslagsspelare för England. Det blev tyvärr aldrig så. Shaw blev uttagen till Ron Greenwoods 40 man stora bruttotrupp inför VM 1982 i Spanien men försvann i slutgallringen. Av Villas offensiva treenighet Morley-Shaw-Withe så var det, kanske något överraskande, bara Withe som fick en plats bland de 22. Shaw ansågs ha tiden framför sig men en knäskada mot Nottingham Forest hösten 1983 blev på något sätt den effektiva slutpunkten på Shaws storhet. Han spelade vidare men blev aldrig den han varit.
Om man tittar på Shaw och Withes samarbete så var det på ett sätt annorlunda från många andra partnerskap. I det här fallet så var det påfallande ofta Shaw som var uppspelspunkten som mittfältarna som försökte hitta och Withe som var avslutaren. I många klubbar var det omvänt den “lilla” i anfallsduon som var avslutaren. Bland annat var det Shaws förmåga att skapa sig tid efter ett uppspel av Dennis Mortimer som var grunden till det mål som Peter Withe gjorde på inspel från Tony Morley i Europacupfinalen 1982.
Shaw är än idag involverad i Aston Villa och arbetar ibland för klubben i samarbete med matchdagar.
Betyg: 8
19. Peter Withe(182 matcher/90 mål )
Peter Withe var på många sätt arketypen för en klassisk engelsk centertank. Lång,stor,stark och kraftfull, var i kombination med hans goda förmåga i luften och hans skicklighet i att täcka boll de attribut som gjorde honom till en forward av hög internationell klass.
Trots att han föddes i Liverpool så blev just denna scousern inget som de lokala storklubbarna fick upp ögonen för. Det blev istället en ganska brokig inledning på karriären. Spel i småklubbarna Southport och Barrow följdes av en sejour i Sydafrikanska fotbollsligan. Wolves var den första större proffsklubben som fick upp ögonen för Withe där hans spelade mellan 1973 och 1975. En kortare sejour i USA och Portland Timbers följde innan det var dags att etablera sig på riktigt i toppfotbollen.
Peter Withe hade i någon mån redan klarat av en storhetsperiod när han 1980 värvades av Ron Saunders. Han hade då blivit ligamästare med Nottingham Forest två år tidigare och bildade då ett vasst anfallspar tillsammans med Tony Woodcock. Han lämnade dock Forest efter den säsongen och gick till Newcastle varifrån han hämtades för rekordsumman 500000 pund. Saunders, som metodiskt hade byggt sitt lag, kallade Withe för den sista pusselbiten.
Som tidigare nämnts så hade Withe, i alla fall om man jämför med sina offensiva kamrater, Gary Shaw och Tony Morley, en ganska begränsad teknik. Han hade dock ett osvikligt väderkorn när det gällde att ha koll på när det luktade målchans. Många av Withes mål var så kallade “tap-ins” innan för sexmeterlinjen.
Withes ojämförligt största stund i karriären var när han med en snedträff förvaltade Tony Morleys inspel i Europacupfinalen 1982 mot Bayern München och mästartiteln var ett faktum. Withe fick ihop till 11 landskamper och var en del av Englands trupp i VM 1982.
Betyg: 8
22. Brian Little (301 matcher/82 mål)
Trots att Brian Little tvingades avsluta sin karriär redan som 26-åring så är han inget annat och inget mindre än en legend på Villa Park. Det var när han, efter att ha spelat nio A-lagssäsonger för Aston Villa, skulle läkarundersökas inför en övergång till stadsrivalen Birmingham som skadan upptäcktes. Transfern blev av naturliga skäl inställd. Aston Villa skulle emellertid dra nytta av Littles tjänster i många år framöver.
Att Little hamnade i Aston Villa var långt ifrån givet. Anfallaren föddes ett tiotal utsparkar från St James Park i Newcastle och efter att en ung Little hade imponerat i East Durham Boys så var Newcastle, tillsammans med Leeds,Manchester City,Burnley och Port Vale, en av klubbarna som erbjöd provspel. Little fick ingen känsla för någon av klubbarna och när Aston Villas assisterande manager Malcolm Musgrove, som för övrigt var släkt med unge Brians mor, lockade honom till Villa Park var lyckan gjord.
Karriären i Aston Villa började som ungdomsspelare 1969. Efter ett par säsonger i ungdomsleden så fick Little göra debut 1971. Ett par år med sporadisk speltid utvecklade Little så till den grad att han från och med säsongen 1973/74 var helt ordinarie. Little kom att utvecklas till en dynamisk och mångsidig forward som var bekväm med bollen samtidigt som han kunde dyka upp som en “fox in the box” och göra enklare tap-ins.
I början av Littles Villa-karriär så förde klubben en ganska tynande tillvaro och kom under Littles första säsong i klubben att ramla ner i tredje divisionen. Mycket beroende av Littles framfart i de främre linjerna kunde Aston Villa snabbt ta sig tillbaka till finrummet.
Anfallarens finaste stund i karriären var när han gjorde två mål i den avgörande ligacupfinalen mot Everton 1977. Föga visste han då att han bara hade ett fåtal år kvar som toppspelare. 1979 hade han först haft problem med ryggen och i en ligamatch mot Wolves 1980 var olyckan framme och han ådrog sig en skada som fick hans karriär att få ett abrupt slut.
Efter att ha jobbat några månader utanför fotbollen så längtade Little tillbaka. Han längtade tillbaka så till den grad att han ringde klubbshopen på Villa Park och erbjöd sina tjänster. Han fick jobbet och har i omgångar fått möjligheten att erbjuda sina tjänster till Aston Villa inom en mängd olika områden. Utöver klubbshopen har Little varit ungdomstränare,manager och konsult åt styrelsen. Han har varit manager i en räcka andra klubbar mellan varven men har alltid återvänt till Aston Villa.
Little fick inte uppleva ligavinsten 1981. Den kom bara 14 månader efter den olycksaliga matchen mot Wolves. Hans betydelse och status i klubben kan dock inte ifrågasättas. Det faktum att han 2007 blev en av bara 12 “founder memebers” i Aston Villa Hall of Fame understryker detta.
Betyg: 8
Totalpoäng truppen: 185
Managers:
Det absolut största namnet under perioden och mannen som byggde storhetstidens lag är naturligtvis Ron Saunders. Hans framsynthet, visioner och känsla för vad som behövdes är dokumenterat. Att han å andra sidan inte var den enklaste av människor att samarbeta med är också känt och hans egensinnighet var den som mest troligt ledde fram till hans avgång efter ligasegern. Tony Barton som följde efter Saunders var formad av Saunders idéer men hade en något mjukare framtoning.
Om man ser till post Saunders-Barton eran så är det väl Joe Mercer i början av Old School-perioden som sticker ut. Uppflyttning till förstadivisionen och en ligacupvinst är mer än godkänt. Walesaren Vic Crowe som föregick Saunders förde klubben från tredje till andra divisionen.
Efter Bartons sejour som tränare är det en blandad kompott. Graham Taylor får väl betecknas som den bästa i den perioden. Hans insatser var så pass goda att de gav honom jobbet som förbundskapten. Tjeckens Josef Vengloz delvis okonventionella metoder blev aldrig någon hit.
Betyget gränsar till en nia men stannar vid en åtta.
Betyg: 8
Meriter/Titlar:
De stora årens (80-83) två tunga titlar, ligan 81 och Europacupen 82, lägger grunden. Tre ligacuptitlar kompletterar och ger en stabil poängsumma av 19.
Poäng: 19
'
Kommentar:
Ett lag som alltid fanns närvarande när man växte upp och under de åren då den engelska fotbollen grep tag i en på riktigt så var de också som bäst. Gällande den sammanvägda trupputtagningen så finns det få saker att orda om. Den tunge landslagsstrikern Gerry Hitchens tangerade Old Schoolperiodens första år men tar ingen plats. Den dynamiske mittfältaren Bruce Rioch tog plats i Derbys trupp och kan således inte vara med här.
Poäng: 212
