Old Schoolbibeln plats 9: Aston Villa: Mittfältare

Det har blivit dags att syna de bästa mittfältarna i Aston Villa under Old Schoolperioden. En dynamiskt samspelad fyra, en dynamisk internationell stjärna och en ytter med hög potential är några av de spelarna vi får träffa här.

Att hitta de åtta bästa mittfältarna i Aston Villa under de år vi pratar om är lätt till sex åttondelar. Det magiska fyrmannamittfältet från den ligavinnande säsongen och Europacupfinalen 82 är givna. På samma sätt ser jag inga konstigheter med att bereda plats för David Platt och Tony Daley.
Som jag kan tänka mig att det är för en mästerskapsförbundskapten så är det däremot lite svårare när man ska välja ut sjunde och åttondemittfältare. Valet föll på yttrarna Carrodus och Walters. Man hade säkert kunnat dra en lans för spelare som Alan Deakin och Paul Birch. Jag kände dock att jag hade betydligt bättre koll på Walters och Carrodus och därför valdes dem. Ingen av de bägge kan dock aspirera på en plats i en potentiell startelva.
Mitt eget ramverk satte stopp för den kraftfulle skotten Bruce Rioch. Han har redan tagit en plats i Derbys trupp.

Mittfältare:

4. Des Bremner (226 matcher/10 mål)

För att låta de allra mest kreativa och spännande spelarna excellera med sina ögonfägnande egenskaper så behövs det allt som oftast en vattenbärare, en slitvarg som täcker upp där det behövs. Des Bremner var just den pusselbiten i Aston Villas lagbygge under storhetsperioden.

Under hela sin karriär var det ett genomgående drag att Bremner var extremt underskattad utåt men å andra sidan väldigt uppskattad inom de egna leden. I Aston Villa gav han spelare som Tony Morley och Gordon Cowans full frihet att bygga och kreera framåt. Han täckte även upp för den offensive ytterbacken Kenny Swain när dennne gav sig ut på offensiva räder.

Bremners karriär hade startat i Hibernian i början på 70-talet. Hans ursprungsposition var ytterbackens. Med snabbhet och spelförståelse så var han en säker försvarare i den skotska ligan. Med tiden så utvecklades och omskolades han till energisk och viljestark bollvinnare på mittfältet. Han kunde i en enda aktion både stoppa anfall och starta anfall.

1979 hade den då 27-årige Bremner visat så gott gry att det var dags att ta nästa steg i karriären. Både Celtic och Rangers var jätteintresserade men budskapet från Hibernians ledning var tydligt: “Du får gärna gå” men inte till Celtic eller Rangers. Det blev att ta sig söder om gränsen till England och det slutade hos Aston Villa.

Han blev snabbt en viktig kugge i den slipade managern Ron Saunders lagbygge. Under den ligavinnande säsongen 1980-81 spelade han samtliga matcher och erbjöd precis det där uppoffrande spelsättet som Saunders identifierat som en nyckel för att nå framgång.

Arbetshästen Bremner gjorde även under finalen i Europacupen 1982 en remarkabel insats. Aston Villa var tillbakapressade under stora delar av matchen och hans förmåga att understödja och skydda backlinjen var lika mycket en titelvinnande insats som Peter Withes avgörande snedträff framåt.

Även under Supercupfinalen mot Barcelona året därpå var Bremner vital men sedan hände något. Saunders hade försvunnit redan året innan och nu skulle även Tony Barton, som tagit över efter Saunders, försvinna. Den nya managern Graham Turner förklarade att även om man haft samma lag under en längre period skulle alla börja om från scratch för att försvara sina platser. Efter bara fyra matcher stod det klart för Bremner att Turner inte tänkte satsa på honom och att han var tvungen att söka sig vidare. Lokalkonkurrenten Birmingham snappade upp den fortfarande högklassiga mittfältaren och det var ingen mindre än Ron Saunders som var manager och såg Bremner som en given byggsten i det lag som skulle ta steget upp i första divisionen.

Bremner hängde upp skorna 1991 efter att ha spelat i både Fulham och Walsall. Det blev endast en landskamp för Bremner. Den kom redan 1976.
Efter karriären jobbade den gamle mittfältskrigaren för PFA för att hjälpa spelare med finansiella ärenden.

Betyg: 8

7. Dennis Mortimer (405 matcher/36 mål)

En scouser som räknas som en av de absolut största legenderna på Villa Park. Mortimer kom till klubben 1975. Han var vid det laget redan en rutinerad mittfältare med runt 200 matcher för Coventry på CV:t. Kontraktet signerades på julafton 1975 och redan två dagar senare, på Boxing Day, gjorde mittfältaren sin första match för klubben. Det var i en 4-1 vinst mot West Ham.

Mortimer var en extremt dynamisk mittfältare som var lika bra på att bygga spel och fördela bollar som att komma med kraftfulla djupledslöpningar in bakom backlinjen. Ett minnesvärt mål var när scousern, under den ligavinnande säsongen, mot Everton löpte igenom backlinjen, rundade målvakten och säkert satte bollen i nät.

Stabiliteten och pålitligheten var andra kännetecken hos den blivande lagkaptenen. Han var alltid på plats. Under de två säsongerna 76-77 och 77-78 spelade Mortimer över 100 matcher för klubben.

När Ron Saunders bygge skulle sättas samman så var det ingen tvekan vem som skulle leda laget på planen. Bindeln var Mortimers och det var under hans “leading by example” som den riktiga storhetstiden skulle infinna sig mellan åren 1980-83. Mortimer var den typen av lagkapten som inte bara ställde krav på andra utan i minst lika stor utsträckning på sig själv.

Efter 10 säsonger på Villa Park så lämnade Mortimer 1985. Efter att ha gjort över 400 matcher för “Claret and Blue” så flyttade han ner till sydkusten för att spela en säsong i Brighton. Han återvände året därefter till Midlands för att avsluta sin professionella karriär i Birmingham.

I en tid när man delar ut landskamper lite som i en typ av “godisregn” så kan det vara svårt att riktigt förstå att Mortimer inte fick någon chans i A-landslaget. Förbundskaptenerna Don Revie och Bobby Robson, men kanske framförallt Ron Greenwood såg ingen nytta med att ta med mittfältaren i truppen. Han fick nöja sig med U23 samt B-landskamper.

Efter avslutad karriär har Mortimers gärning inom fotbollen fortsatt. Han har arbetat såväl med coaching som mer administrativt och då framförallt i Midlandsområdet. 2011 blev han hedersdoktor vid University of Worcester för sina enastående insatser inom fotbollen.

Betyg: 9

8. Gordon Cowans (528 matcher/59mål)

“The Prodigal son” kan ganska rakt översättas till “Den förlorade sonen” och få spelare matchar den beskrivningen bättre än Gordon Cowans och hans förhållande till Aston Villa. Inte mindre än tre sejourer gjorde den spelskickliga mittfältaren i klubben och trots att han spelade professionell fotboll i inte mindre än åtta andra klubbar så gjorde han hela 14 år som seniorspelare på Villa Park. Om man till detta lägger det faktum att han återvände en fjärde gång för att spendera 18 år som coach och ledare i klubben så förstår man snart att vi har med en riktig klubblegend att göra.

Spelstilen var elegant,teknisk och kreativ. Han var ett passningsgeni som behärskade såväl det långa som det korta spelet till perfektion. Under smeknamnet Sid så styrde han spelat på Aston Villas mittfält och han inte bara briljerade själv utan han gjorde även andra bättre. Bland annat så har den firade landslagshjälten David Platt slagit fast att han aldrig skulle ha blivit den spelare han blev om det inte var för Gordon Cowans.

Efter att ha startat på School Boy forms som 12-åring så arbetade sig Cowans upp genom systemet och gjorde debut som inhoppare mot Manchester City 1976. Under den riktiga storhetstiden som klubben hade mellan 1979-1983 så missade Gordon Cowans inte en enda match. På ett perfekt balanserat mittfält med slitvargen Bremner,dynamon Mortimer och trollgubben Morley så var Cowans showstoppern. Han som gav den där extra dimensionen i anfallsspelet och som skulle leda vägen mot ligaguld,Europa och Supercupsegrar.

Efter att ha varit såpass dominerande i den engelska fotbollen under flera säsonger så var det väldigt naturligt att Cowans fick chansen i landslaget på riktigt 1983. När han precis hade spelat in sig på det engelska mittfältet kom ett hårt slag. Under försäsongen inför 1983/84 så bröt han benet och skulle komma att missa hela säsongen. Detta innebär också att hans landslagskarriär i princip tog slut.

Han kämpade sig tillbaka och tog 1985 klivet till den italienska klubben och Bari där han skulle stanna i tre säsonger och spela runt 100 matcher. När Cowans skulle lämna Bari hade Aston Villa förhandlat in en buy-back clause som man utnyttjade. Under den blivande förbundskaptenen Graham Taylor hjälpte Cowans klubben till en andraplats säsongen 1989/90.

Cowans återvände ytterligare en gång efter att ha varit en vända i Blackburn. Han spelade bara 11 matcher denna sista gång och lämnade för Derby. Då hade eleganten spelat 453 matcher för Villa och gjort 49 mål.

Efter avslutad karriär tillbringade “Sid” som sagt 18 år som coach på Villa Park. Han lämnade det uppdraget 2016 men har sedan dess fortsatt som matchvärd i “Hospitalityprogrammet” på Villa Park.

I mars 2020 gick den gamle hjälten ut med ett pressmeddelande där han berättade att han diagnostiserats med Alzheimers sjukdom men att det är tidigt in i sjukdomen och att prognosen framöver är god.

Betyg: 9

11. Tony Morley( 179 matcher/ 34 mål)

Det fanns vissa spelare som jag under min ungdom trollbands och fascinerades av fast att de inte spelade i mitt eget favoritlag. En av dessa var den underbart tekniske yttern Tony Morley. Många var de gångerna man själv ville efterlikna den blonda teknikern när man tränade eller spelade match.

Det var dock inte alls någon självklarhet att Morley skulle bli någon firad stjärna. Han var mycket liten och ganska klen som barn och när han i slutet på 60-talet blev apprentice hos Preston sattes han på en diet bestående av “Malt and Steak” för att lägga på sig kilon. De första 12 månaderna i klubben så fick Morley bara träna och inte spela några matcher. Han ansågs vara för klen fysiskt för att klara det.

Även om Morleys glansdagar i Aston Villa spenderades på vänsterkanten så var han högerfotad. Arsenal var intresserade av att skriva kontrakt med den snabbt utvecklade yttern för att ersätta George Armstrong. Morley själv var däremot inte intresserad av att flytta till London. Det blev istället Bob Lord, den legendariske ordföranden i Burnley, som såg till att försäkra sig om ytterns tjänster. Det blev däremot inte riktigt på det sätt som Morley hade tänkt sig. Han ansåg sig vara bäst på högerkanten och när han tvingades spela på vänsterkanten ansåg han att han bara hade utnyttjats för att Lord ville ta in en billigare vänsterkantsspelare än den tidigare yttern Leighton James.

Med tiden gjorde Morley emellertid vänsterkanten till sin favoritplats även om han intervjuer har uppgett att om han bara hade spelats in som högerytter tidigare i sin karriär så hade han spelat i landslaget långt tidigare.

1979 lämnade Morley Burnley och skrev på för Aston Villa. Ron Saunders såg något stort i yttern och hade betalat 200000 pund i övergångssumma. Hans spel utvecklades ännu mer under Saunders och han blev en av de mest spektakulära yttrarna som den engelska fotbollen skådat. Under de stora säsongerna 1980-1983 så ansågs Morley allmänt vara kanske den allra bästa yttern i hela Europa. Speciellt Europacupspelet tyckte Morley om. Det var ofta lite mer ytor och han gavs rikligt med tillfällen att komma med fart och utmana sin ytterback. Det var genom en sån raid som han kom till ett läge när han kunde frispela Peter Withe till det avgörande målet i EC-finalen 1982.

1983 lämnade Morley Villa Park och karriären tog aldrig fart igen. Han blev istället en form av “Journeyman” som kuskade runt i olika ligor. Han hann bland annat med spel i såväl Hongkong som USA och Holland. 1990 slutade Morley med fotbollen. Han spelade då för maltesiska Hamrun Spartans.
Det blev aldrig någon internationell karriär för Morley. Han förärades med endast sex landskamper för England. Detta var något som ansågs ganska anmärkningsvärt på den tiden och många ögonbryn höjdes när den briljante yttern lämnades utanför VM-truppen 1982 till förmån för Arsenals Graham Rix.

Betyg: 10

17. David Platt (145 matcher/68 mål)

Ber man den genomsnittligt intresserade fotbollssupportern att gräva i minnesbanken efter en enda bild av David Platt så är det med stor säkerhet så att de flesta plockar fram hans magiska konstvolley mot Belgien i åttondelsfinalen av VM 1990. Målet kom i förlängningens absolut sista sekunder och såg till att England slapp undan straffläggning-den gången. Detta mål till trots så finns det så mycket mer att belysa kring den dynamiske Platts karriär.

Det finns fynd och så finns det fynd. Med tanke på att Aston Villa fick punga upp med endast 200000 pund för David Platt så finns det nog ingen som kan ifrågasätta att det var en av de större fynden i engelsk fotboll. Fyndfaktorn blir inte mindre om man betänker att han 1991 såldes till Bari för hela 5,5 miljoner pund.

Ändå var det på inget sätt ett självklart val för den dåvarande managern Graham Taylor. Han tyckte att det var mycket pengar för en såpass oprövad spelare. Men Crewe Alexandras manager Dario Gradi övertalade Taylor att det var helt rätt spelare för helt rätt pris.

Aston Villa låg i andra divisionen vid tillfället och den unge Platts kraftfulla box till boxspel i kombination med ett starkt målskytte blev tungan på vågen. Mittfältaren gjorde mål i sina tre första matcher och fem mål under säsongens sista 11 matcher bidrog till Villas uppflyttning.

Även om Platt kom att utvecklas till en fotbollsstjärna av yppersta internationella klass så var han under åren i Aston Villa lika mycket lagspelare som en individuellt lysande stjärna. Han blev omedelbart en bofast centralgestalt på Birminghamklubbens mittfält och snart hade hans vägvinnande spel givit honom en plats i landslagstruppen. Säsongen 1989/90 gjorde Platt 19 mål på 37 matcher och det gav honom en plats i VM-truppen.

Väl på plats i Italien så var Platt först om inte en marginalspelare så i alla fall en spelare som inte var aktuell för en plats i startelvan. En stenhård förlängning mot Belgien i åttondelsfinalen fick ett crescendo som skulle förändra mittfältarens liv för evigt. England fick en frispark mitt på den offensiva planhalvan och Paul Gascoignes väl avvägda frispark nådde Platt, som i sin tur förpassade en riktig konstvolley i nät. Efter detta så blev Platt ordinarie i startelvan och mångdubblade storleken på sitt marknadsföringsfönster.

Efter att Taylor lämnat Aston Villa för landslaget så gick Platts karriär på Villa Park mot sitt slut. Efter att tjecken Josef Venglos lämnat klubben 1991 så tog Ron Atkinson över som manager. Big Ron sålde Platt till Bari för den dåvarande brittiska rekordsumman 5,5 miljoner pund. Det blev bara en säsong i Bari innan flyttlasset gick norrut till Turin och Juventus. Det blev inte någon lyckad sejour i Juventus utan han flyttade vidare till Sampdoria.

Tiden i Genuaklubben blev Platts bästa i Italien och han fick mycket beröm i italiensk media för att styra klubbens mittfältsspel med god bollkontroll,bra passningsspel och säkra avslut.

1995 drog han hem till London och Arsenal där han spelade tre säsonger. 1998 återvände han till Sampdoria som manager. Det blev dock inte mer än en säsong och dessutom så hade han inte erforderliga licenser och utbildningar för att få leda laget från bänken.
Han har senare varit förbundskapten för Englands U21-lag samt varit coach i Manchester City.

Betyg: 9

18. Tony Daley (290 matcher/38 mål)

Den lokale yttern Tony Daley var en av de mest spännande yttrarna i Brittisk fotboll under 80-talet. Uppväxt i Newtown i Birmingham så blev det Aston Villa som blev hans moderklubb. Talangen syntes tidigt och som 16-åring så skrev den unge mittfältaren på som apprentice för klubben. Två år senare hade han visar framfötterna så till den grad att det blev dags för ett riktigt proffskontrakt.

Som ytter hade Daley en kombination av snabbhet och kreativitet. Detta gjorde att han var svårläst. Han kunde lika gärna blåsa förbi ytterbacken på utsidan för att slå ett inlägg som han kunde bryta av på insidan för att kombinera med forwards eller komma till avslut. Han skapade ofta lägen för andra men var inte alls någon oäven målskytt.

Hans bidrag till klubben var viktiga delar i de båda “runners-up”-säsongerna 89/90 och 92/93. Han spelade även i det ligacupvinnande laget 1994.
Någon som verkligen såg det stora med Daley var Graham Taylor. Den blivande förbundskaptenen var manager för Aston Villa under åren 1987-90 och han hade ett stort förtroende för Daley. Detta kom att betala sig ytterligare för Daley när Taylor tog över landslaget efter Bobby Robson. Daley fick göra sin debut i landslaget 1991 och var ordinarie ytter i England under EM 1992. Efter det misslyckade europamästerskapet så blev det emellertid inga flera landskamper för yttern. Han hade under hela sin karriär visat tecken på att vara skadebenägen och det blev allt värre med tiden.

Efter säsongen 1993/94 så lämnade Daley Aston Villa. Han skrev på för Wolves för 1,25 miljoner. Ett Wolves som hade tagits över av Graham Taylor som ju hade lämnat landslaget efter det misslyckade VM-kvalet 1993. Det blev däremot inte mycket till lycka i Wolves. Efter fyra säsonger fick Daley en fri transfer. Han hade då endast spelat 21 matcher. Grahams Taylors förtroende för Daley stod dock kvar och han signade yttern ytterligare en gång. Denna gång var det Watford som skulle dra nytta av Daleys tjänster. Det blev dock samma visa och han spelade bara 12 matcher under sin enda säsong i klubben.

2002 lade Daley skorna på hyllan. Han spelade då för Conferencelaget Forest Green.

Potentialen hos Daley var skyhög men alla skador gjorde att han aldrig fick infria de förväntningar som han hade på sig. Hans tid i Aston Villa försvarar dock en plats i den här truppen.

Betyg: 8

19.Frank Carrodus (196 matcher/10 mål)

Managern Ron Saunders betydelse för Aston Villas framgångar kan inte nog understrykas. Han hade en vision och visste precis var han ville med klubben och vad han behövde för att ta sig dit. Den allra första värvningen som Saunders gjorde var därför en viktig pusselbit i det bygge som Saunders hade påbörjat.

Frank Carrodus var i princip en marginalspelare i ett stjärnspäckat Manchester City i slutet på 60 och början på 70-talet. Som offensiv mittfältare så konkurrerade han med stjärnor som Mike Summerbee,Colin Bell samt Rodney Marsh. När han blev petad inför ligacupfinalen 1974 ansåg han att det fick vara nog och när Aston Villa lockade honom till Birmingham så nappade han. Det intressanta är att den manager som hade petat honom i City var just Ron Saunders. I Aston Villa skulle det ju byggas nytt och yttern skulle slippa konkurrera med storstjärnor.

Carrodus symboliserade perfekt det Saunders ville implementera på Villa Park. Vältränad, outtröttlig och bollvinnande. Dessa karaktärstypiska egenskaper kompletterade han med en förmåga att slå fina inlägg och att komma med hotande djupledslöpningar. Saunders svar när han fick frågan varför han hade tagit med sig Carrodus från City blev: “Because he has got five lungs!”

Utöver att ha hjälpt till att föra upp Aston Villa i division 1 1975 så är det två ligacupfinaler som sticker ut när det gäller Carrodus Villa-CV. 1975 spelade han i vinsten mot Norwich. 1977 så spelade han i de första två men var skadad i den avgörande omspelsmatchen mot Everton.

Carrodus fick aldrig uppleva Aston Villas storhetstid. Skadorna började komma och 1979 lämnade han för Wrexham.

Ingen av de största stjärnorna i klubbens historia men han blev själv vittne till sitt eget goda rykte bland fansen när han var skadad och satt på läktaren under en match. Spelet klickade inte alls och han hörde två fans diskutera och den ene sade: “De kan säga vad de vill om Carrodus men idag saknas hans energi”

Betyg: 7

20. Mark Walters ( 224 matcher/48 mål)

När den unge Jamaica-bördige Mark Walters i mitten av 70-talet plankade in på Villa Park, så kunde han nog föga ana att han mindre än ett decennium senare skulle vara en firad stjärna i klubben.

Det räckte med ett år som apprentice innan Walters hade övertygat såpass att han fick ett proffskontrakt 1981. Med snabbhet, genombrottsstyrka och bollkontroll så tog han redan som 17-åring plats i A-truppen. Han tillhörde A-truppen under den Europacupvinnande säsongen 1981-82 och fick göra debut i slutet av säsongen. Detta var på en tid när rotation på sin höjd var något som diskuskastare sysslade med så därför fick man slita för varje framträdande och i Europacupfinalen mot Bayern München fick han ingen plats.

Året efter så blev det 22 framträdanden och 1983/84 var Walters till sist ordinarie och sågs som en av de mest lovande och intressanta yttrarna i hela landet. Han hade getts förtroendet av Ron Saunders och växt under Tony Barton men när båda dessa försvann och Graham Turner tog över så vände medvinden för Walters. Laget gick sämre och Walters drabbades av skador. 1987 ramlade klubben ur första divisionen och efter en halv säsong i andra divisionen så flyttade Walters till Glasgow Rangers.

Idag låter inte en flytt från en andradivisionsklubb i England till Glasgow Rangers som någon stor grej. Men om man tar i beaktning att Walters 1988 var den E N D E färgade spelaren i den skotska ligan så får man perspektiv på övergången. För att riktigt fastställa att övergången blev uppmärksammad kan man nämna att den första matchen två dagar efter att Walters anlände till Glasgow var mot Celtic och att Walters under första halvåret fick bananer,dartpilar och ett grisben kastat efter sig. Som lök på laxen fick ha ett flertal brev från en skotsk falang av Ku Klux Klan som i detalj berättade vad som skulle hända med honom om han inte packade sig iväg ifrån Glasgow.

Den snabbe yttern spelade fotboll fram till 2002 då han som 38-åring lade skorna på hyllan. Han hade då hunnit med en sejour i Liverpool mellan 1991-1996 där han blev både FA-cupsegrare och ligacupsegrare.

Det blev endast en landskamp för Walters. Den kom 1991 i en vänskapsmatch mot Nua Zeeland. Efter karriären har han haft olika former av coachinguppdrag och då bland annat i Aston Villas akademi.

Betyg: 7