Old Schoolprofilen: Asa Hartford
Spelskicklighet och aggressivitet kombinerat i ett skotskt kraftpaket. Maine Road hade under två sejourer Asa Hartford i truppen. En spelare med “heart on his sleeve”-mentalitet. Det var dock nära att karriären hade fått ett abrupt slut.
Spelare som tar stor plats och leder lag men som också gör andra bättre är inte alltid helt enkelt att hitta. På 1970 och 80-talen hade Manchester City ett skotskt guldkorn i den klassen.
19. Asa Hartford (321 matcher/36 mål)
En höstdag 1950 såg Asa Hartford dagens i ljus i Clydebank,West Dunbartonshire. Hans karriär startade i det lilla amatörlaget Drumchapel. Där lyckades han visa framfötterna så att midlands-scouter från West Bromwich rekommenderade att klubben skulle värva den energiske mittfältaren. Hans proffskarriär startade i West Bromwich 1967 och han var en del av truppen som vann FA-cupen 1968 och spelade ligacupfinal 1970.
Heart-gate
Hösten 1971 hade ingen mindre än Don Revie fått upp ögonen för skotten och en transfer till Leeds skulle arrangeras. Det var då Hartford fick ett rejält skrämskott och bakslag. Vid den obligatoriska läkarundersökningen så upptäcktes det att Hartford hade ett hål i hjärtat!
Transfern avblåstes och Hartford fick återvända till en oviss framtid på “The Hawthorns”. Han hittade återigen en plats i laget men när klubben och managern 1974 tänkte rensa ut gamla spelare och göra en nystart så återfann sig Hartford snabbt men mindre lustigt på transferlistan. Manchester Citys nytillträdde manager Tony Book hade följt Hartford under flera år och ansåg att han skulle vara en bra värvning. En ny oviss läkarundersökning följde. Citys läkarteam kom fram till att hjärtåkomman fanns men att den inte påverkade hans förmåga att spela elitfotboll. Leeds miss blev en fullträff för Manchester City som köpte loss skotten för 250000 pund.
Visade klassen direkt
Maine Road fick snart en ny publikfavorit. Hartford, som hade tagit över tröja 10 efter Francis Lee, vann fansens kärlek genom att vara en dynamisk,hårdtacklande mittfältare som skulle komma att få en ledarroll i Citys “nya” lagbygge. Till en början så skulle han inlemmas tillsammans med Colin Bell och den irrationelle yttern Dennis Tueart för att vara den trio som skulle sköta det kreativa i Citys spel. Det blev snart problem då Bell blev långtidsskadad och Tueart fick ta en allt mer framskjuten position i forwardslinjen.
Citys stöttepelare
Hartford blev nu konstanten på Citys mittfält. Den kreative men svårstyrde Rodney Marsh hade visats på dörren och nu var det en ny ung generation talangfulla men ojämna mittfältare som t.ex Peter Barnes,Gary Owen och Paul Power som skulle komplettera Hartford på mittfältet. Efter en inkörningsperiod så kunde Manchester City med Hartford som en av härförarna i laget bärga ligacuptiteln 1976 efter finalvinst mot Newcastle.
Säsongen som där följde var det nu en ännu mer samspelt mittfältskvartett som briljerade på Maine Road. Alan Oakes hade slutat och nu gavs det fritt spelrum för den nya, spännande generationen. Hartford gick i bräschen med aggressivitet och klass. Det var egenskaper som han inte alltid fick fullt erkännande för av fotbollsetablissemanget. City hade under många år haft spelare som Bell,Summerbee, och Mike Doyle. Spelare med liknande egenskaper men med ännu starkare lyskraft.
Landslagskarriären
1978 blev Hartford uttagen till VM i Argentina. Tuppkammen var stor på förbundskaptenen Ally Mcleod och enligt sägnen ska han på frågan om vad han skulle göra efter VM 1978 så ska han ha svarat: “Försvara titeln om fyra år”. Sanningshalten i det uttalandet har debatterats. Det som inte kan debatteras är att Skottland gjorde en slät figur och Hartford och hans kompisar var på väg hem efter gruppspelets inledande matcher.
Hartford gjorde sammanlagt 50 matcher i den skotska landslagströjan. 36 av dessa gjorde han under sin tid i Manchester City. Endast Colin Bell hade då fler landskamper som Cityspelare.
Allison rensar
När Manchester City 1979 återanställde den gamle coachlegenden Malcolm Allison så började slutet på Hartfords första sejour på Maine Road. Allison ville bygga ett eget lag av unga spelare som han kunde forma som han ville och Hartford var en av dem som fick gå. Han såldes till Nottingham Forest för 500000 pund, som i sin tur sålde vidare honom till Everton efter endast tre matcher.
Allisons utrensning fick många ögonbryn att höjas och den gamle managern Tony Book, som kallade Hartford för “min lilla diamant, ska ha blivit extra irriterad. Peter Barnes och Gary Owen var två andra spelare som visades dörren och de har båda i efterhand gått ut och sagt att de absolut inte ville lämna. Hartford har aldrig varit lika kategorisk men det är nog ingen vågad gissning att även Hartford inte hade haft något emot att få stanna.
Återkomst till Maine Road
Efter två säsonger i Everton köptes Hartford tillbaka av den nu nytillträdde managern John Bond. Hartford var fortfarande en mittfältare av hög klass och bidrog återigen med både energi och kreativitet. Det blev ytterligare tre säsonger och 75 framträdanden innan Hartford flyttade till Fort Lauderdale i NASL.
Ledarkarriär
Några säsonger som manager i olika klubbar hann Hartford också med innan han 1996 återvände till Maine Road. Nu hade han rollen som assisterande manager till den gamle världsmästaren Alan Ball. Eftersom Ball gjorde en minst sagt svag insats som manager och fick sparken så tog Hartford över som caretaker manager under någon månad innan klubben hittat en ersättare.
Så långt fram som till 2005 fungerade skotten som ansvarig för reservlaget i Manchester City. Han hoppade senare in och ut i lite olika klubbar och roller. Senast var han scout för Birmingham.
“Top Man på Maine Road”
Cityfansen från Maine Road har minnen av honom som en fantastisk spelare och bra coach. Eller som det ibland brukar uttryckas “Top man”. Skottens liv och gärning i den blåa delen av Manchester förtjänar att berättas och att kommas ihåg.
Old Schoolbetyget: 8
