Old Schoolprofilen: Francis Lee
En notorisk målskytt och straffspecialist. Det är den första i raden av Old School-profiler från Manchester Citys anfallslinjer. Att han dessutom återkom som ordförande 20 år efter att han lämnade klubben som spelare gör ju hans eftermäle ännu mer grundmurat.
När man ser dagens Manchester City och hur de, som exempelvis mot Arsenal, “score goals for fun” så tänker man att sådana forwards som man haft de senaste åren kan man väl inte ha haft på den gamla goda tiden? Jodå, vi börjar med en man som fick det Asien-klingande smeknamnet “Lee-Won-Pen”.
9. Francis Lee(330 matcher/148 mål)
Meriterad på Burnden Park
Många av de spelare som blev stora i Manchester City under perioden kom till klubben antingen som Schoolboys eller unga färskingar. Francis Lee var ett undantag då han redan hade över 100 proffsmatcher i benen på Burnden Park och för Bolton Wanderers. Hans notoriska målskytte i Bolton hade gjort att Allison hade fått upp ögonen för anfallaren. I och med värvningen 1967 så var Mercer-Allisons pussel i princip färdigbyggt. 60000 pund var summan som City fick betala. Redan i samband med övergången skulle Lee visa prov på den entreprenöriella sida som fick honom att bli en stenhård affärsman längre fram. Bolton vägrade först sälja men när Lee då helt enkelt hotade med att gå ut i strejk så släppte Bolton honom.
Acceleration och Attityd
När man först lade ögonen på Lee så såg han egentligen inte ut som den där explosiva anfallstypen. Han var ganska satt och såg nästan ut att ha några extra kilo att bära på. Trots detta hade han en fantastisk acceleration. Det var t.om så att Sir Alf Ramsey uttryckte sig i termer av att “Lee är den snabbaste spelaren i världen på två-tre meter”. Detta var åren runt decennieskiftet mellan 60 och 70-tal.
Till sin snabba acceleration och dokumenterade målfarlighet kunde man lägga till en frejdig attityd och ett tufft närkampsspel. Den försvarare som ville mäta sig med Lee fick räkna med att det blev ett och annat blåmärke på kuppen. “He gave as good as he got”- helt enkelt.
Målmaskin
Det blev en flygande start för den snabbe och målfarlige strikern. På de första 11 matcherna han spelade för klubben så vann City åtta och spelade tre oavgjorda. Hans målfabrikation på de 11 matcherna blev åtta mål. Han skapade ett sådant där telepatiskt samarbete med yttern Mike Summerbee och mittfältsdynamon Colin Bell att man har kommit att nämnas bland de där stora fotbollstreenigheterna i historien.
Lee kom, förutom att göra många mål även att göra viktiga mål. Han blev Manchester Citys bäste målskytt fyra år i rad och hans mål mot Newcastle på St James Park 1968 skulle komma att definitivt avgöra ligan. Två år senare skulle en väl förvaltad straffspark ge Lee och Manchester City vinsten i cupvinnarcupen. Polska Gornik Zabrze blev laget som fick ge tappt i finalen.
Lee-Won-Pen
Just straffar skulle bli ett återkommande tema under Lees karriär. Han erbjöd sig själv att slå straffar och det var inte alls sällan så att han själv var den som hade tillskansat sig straffen. Många motståndarbackar och för den delen tränare retade upp sig på Lees något teatraliska manér. Detta skedde i så stor utsträckning att media gav Lee smeknamet “Lee-Won-Pen”. Det här var något som Lee, både under och efter karriären, har uttryckt en viss förbittran över. Han hade, kanske förståeligt, en annan bild av de straffar han fick tilldömda. 1971/72 skulle komma att bli något av rekord. Av de 35 mål Lee gjorde i alla tävlingar kom 15 från straffpunkten.
“Jag sätter den i luckan”
Även i den egna klubben var Lees svansföring hög. Hans obändiga självförtroende gränsade ibland till arrogans och ett av de tydligaste exemplen kom under Lees första säsong i klubben. Lee och yttern Mike Summerbee stod lutade över en frispark och diskuterade: “ Vad ska vi göra?” frågade Summerbee. “Jag sätter den i luckan”, svarade Lee. “”Jag ser ingen lucka” kom det från Summerbee. Utan att svara gick Lee fram och satte bollen i krysset. “Förstår du nu vilken lucka jag menade?” anmärkte Lee.
I City precis som i många andra lag så förekom det ju en del practical jokes. I en BBC-dokumentär berättar Summerbee om en gång när Lee spelade managern Joe Mercer ett spratt. På planet hem efter en match i Europa så satt Mercer längst ute vid gången och inne vid fönstret satt en man som ingen riktigt visste vem det var. Lee skrev då en lapp som han via flygvärdinnan skickade till Mercer. Vad det stod på lappen?: “ Mannen vid fönstret är en flygkapare. Du måste prata med honom för att inte göra honom misstänksam att vi känner till att han tänker kapa planet. Mercer pratade därefter konstant med mannen vid fönstret ända fram till landningen.
Ingen landslagssuccé
Francis Lees landslagskarriär blev ganska kort. Han gjorde debut 1968 och var den som fick ta över platsen bredvid Geoff Hurst efter att Liverpool-forwarden Roger Hunt hade pensionerat sig. Han spelade som ordinarie i Mexiko-VM 1970 och gjorde sin sista landskamp mot Västtyskland 1972. Det blev totalt 27 landskamper och 10 mål. En viss ironi kan tolkas i att Lee vid två tillfällen blev ombedd att slå straffsparkar. Han missade båda.
Knytnävar och återkomster
1974 lämnade Francis Lee klubben. Citys snabba färd mot stjärnorna hade bromsats in. En maktkamp mellan Joe Mercer och Malcolm Allison samt att några spelare började komma lite till åren gjorde att man inte lyste lika klart längre.
När den utåtriktade och principfaste Lee hamnade på kollisionskurs med den nytillträdde och excentriske ordföranden Peter Swales så valde strikern att flytta till Derby. Dave Mackay, som hade efterträtt Brian Clough under uppmärksammade former, betalade 110000 pund för Lees tjänster. Det skulle visa sig bli ett riktigt fynd då Derby vann ligan. Lee gjorde 16 mål och det mest uppmärksammade var det han gjorde mot sina gamla lagkamrater i Manchester City. En veritabel högerslägga i krysset efter att han hade brutit in från vänster. Dagens “kutym” att inte fira när man gjorde mål mot sitt gamla lag var inget för Lee. Ett rejält firande med sträckta armar mot himlen var mer Lees melodi.
Utöver det målet så är kanske den mest kända episoden från Lees period i Derby när han rök ihop i ett knytnävsslagsmål med Leeds Norman Hunter. Hunter hade retat upp sig på att Lee, enligt honom, hade filmat till sig en straff i första halvlek. I andra bröt ett regelrätt slagsmål ut och efter att de bägge kombattanterna fått sina marschorder återupptog de slagsmålet på väg ut mot spelargången.
Businessmannen tillbaka på Maine Road
Lee hade redan under karriären byggt upp ett affärsimperium. Han hade blivit mångmiljonär på toalettpapper. Utöver den branschen så byggde Lee även upp ett stall med tävlingshästar.
När Manchester City i början på 90-talet hamnade i en kris, och där man sparkade managers i parti och minut, ansåg krafter inom föreningen att Lee hade varit idealisk som ny ordförande. Med känsla för klubben,ekonomiska muskler och ett stort nätverk var Lee mannen som skulle få det hela på rätt köl. Eftersom det fortfarande var Lees gamla antagonist Swales som var ordförande så följde en bitter strid. Lee hade dock såväl viktiga krafter samt, vilket var minst lika viktigt, fansens stöd. 1994 tog Lee över efter Swales.
Lee gjorde en hel del förändringar i klubben i akt och mening att modernisera och effektivisera. Han hade emellertid underskattat exakt hur illa ställt det var med klubbens ekonomi. Flertalet av klubbens ledande och mest meriterade spelare fick säljas för att få det hela att gå runt. Att Lee dessutom anställde sin gamle landslagskamrat Alan Ball som manager var en annan sak som inte fick något positivt utfall. Ball hade inte alls samma kvalitéer som manager som han hade haft som spelare och klubben ramlade ur.
På “uppsidan” för Francis Lee kan dock nämnas att han var den som var ansvarig för värvningen av Georgi Kinkladze. Georgiern Kinkladze skulle bli en stor attraktion och en av de mest spännande mittfältarna i klubbens historia. Lee var även med och projekterade det område där Etihad Stadium senare skulle byggas.
Spiralen neråt fortsatte emellertid och 1998 åkte Manchester City ur även den engelska andradivisionen. Francis Lee lämnade då över ordförandeskapet till David Bernstein.
Trots att vare sig spelarkarriären eller ordförandeskapet slutade bra ur Lees synpunkt så kommer han i fansens ögon för alltid vara en legend och hans plats i vår trupp är oomtvistad.
Old School-betyget: 9
