Old Schoolprofilen: Kenny Burns
Många är de som vittnat om att Brian Cloughs största vinst som manager inte låg de taktiska bitarna av spelet. Hans grej var s.k man-management. Han, tillsammans med Peter Taylor, valde ut och värvade de bästa spelarna för att utföra det jobb som Clough ville. Kenny Burns passade perfekt i den mallen.
“KENNETH!!!!”
Det hade så långt i livet varit endast Kenny Burns mor som hade kallat honom för just detta. Nu var det hans nya manager som vrålade hans namn så det hördes långt in på arenan. Burns hade precis satt in en stenhård på gränsen till brutal tackling som fick motståndarnas forward att snurra ett rejält varv i luften. Burns tanke när han vände sig mot sin manager var att han skulle få världens skrapa. Istället möttes han av en iskall manager som formade en cirkel med tummen och pekfingret. Helt enkelt ett tecken på gillande.
6. Kenny Burns (196 matcher/15 mål)
Urtypen för en Old-School-karaktär
Om man ska leta Old-Schoolkaraktärer i den engelska fotbollen i allmänhet och i Nottingham Forest i synnerhet så finns det få som är mer klara än Kenny Burns.
Burns startade sin karriär i Glasgow Rangers ungdomsverksamhet men fick där, vid sjutton års ålder, beskedet att han inte längre var önskvärd. Färden gick då till Birmingham City och där blev han snart en frisk fläkt i klubbens A-lag.
När Bob Latchford lämnade Birmingham 1974 så omskolades Burns till anfallare. Burns själv tyckte först inte att det var någon bra idé eftersom han trivdes bra med att vara back. När managern Freddie Goodwin då förklarade att det väntade en löneförhöjning om han gick med på omskolningen så såg Burns inga problem med det. Redan första säsongen i den nya positionen utsågs han till Player of the Year i Birmingham. Han fick också göra sin första landskamp för Skottland i rollen som anfallare.
På kant med managern
Burns rykte som trubbelmakare blev allt intensivare och det slutade med att han hamnade på kant med Goodwins efterträdare Willie Bell. Bell tyckte att Burns klagade för mycket och att han inte tyckte om att träna. Sanningen var den att Bell hade rätt. Det var mycket klagomål från Burns och han var inte alls speciellt glad för att träna. Det Bell däremot kunde vara säker på att han fick en hundraprocentig insats av Burns varje lördagseftermiddag.
Till slut hade dock vägs ände kommit. När Burns var på semester med sin dåvarande flickvän fick han ett samtal från Willie Bell som berättade att han hade sålt Burns för 150000 pund och att Clough skulle höra av sig.
Cloughs undercoverspaningar
Det hade emellertid långt ifrån varit en självklarhet att Clough skulle köpa skotten. Clough tyckte inte om bråkstakar och när till och med Birminghams egen ordförande varnade Clough med orden “He is trouble” så förstod Clough att här fick man tänka sig för. Burns hade exempelvis en gång satt in en tackling i ett Birmingham-derby mot Aston Villa som ansågs så brutal att hamnade på en lista när The Times rankade de 50 brutalaste tacklingarna i världshistorien. Clough skrädde inte orden till Taylor när han förklarade att “I don´t want any shithouses or ugly bastards like Burns littering my club”.
Även vid sidan av planen pratades det om Burns oansvariga livsstil. Clough hade fått höra att Burns hade problem med spelande. Han skickade därför Peter Taylor, förklädd och inkognito, till the Perry Barr dog track för att ta reda på hur det egentligen låg till. Burns kände inte igen Taylor som hade solglasögon och en keps neddragen i pannan. Han kände ännu mindre igen den man som tog emot hans vad under eftermiddagen på hundkapplöpningsbanan. Det var Nottinghams chefsscout Maurice Richards! Rapporten från Taylor var positiv. Det var småpengar som Burns spelade för och inget som skulle innebära något problem.
Nästa problem som Clough fick rapporterat till sig var att Burns körde omkring i en risig Vauxhall som varken var skattad eller försäkrad och till sist började Clough även misstänka att den var stulen. Burns har tillstått att den var sliten men har alltid nekat till att den inte skulle vara skattad eller försäkrad.
Affär till sist
Så trots att varningarna fortsatte att hagla in så köpte Clough skotten. “He has more baggage than an airport carousel” var ett av alla de omdöme som han fick ta del av. Clough litade emellertid på sin, och kanske framförallt Taylors, magkänsla.
Burns var egentligen allt det Clough hade fått höra. Han hade en aggressiv framtoning och en “Wild-man image” men han var också en spelare med en exceptionell fotbollshjärna och det var den Cloughie ville åt.
Cloughies agenda för Burns
Så kom då Burns första träning med den nya klubben och då möttes han av en rejäl överraskning. Han hade under de sista tre säsongerna i Birmingham spelat forward och när nu träningsvästarna delades ut placerades han som mittback ihop med Larry Lloyd.
Burns hade under föregående säsong i Birmingham gjort 19 mål och nu placerades han, utan förvarning, som mittback. Clough och Taylor hade alltid en plan. Det var emellertid inte alltid så att man meddelade den planen förrän i sista stund. Burns skrev på söndagen, dvs dagen innan träningen, och Clough nämnde då inget om sina planer för Burns.
Inför säsongen 1977-78, när Forest för övrigt var nykomlingar i ligan, så värvade Clough även Peter Shilton och Archie Gemmill. Nottingham var inget lag som skrämde slag på de stora elefanterna när säsongen började. Man hade tagit steget upp genom att nå en tredjeplats i division 2 med blygsamma 52 poäng på 42 matcher. Med de tre nykomlingarna i laget var tanken att man skulle ta stora kliv i utvecklingen.
Burns cementerade sin plats i backlinjen under en säsong som inte kan beskrivas med andra ord än att det var en ren askungesaga. Tillsammans med den utåtriktade, tuffe och bullrige Larry Lloyd så höll han rent framför Peter Shilton.
Ligan vanns både överraskande och imponerande. Många var de olyckskorpar som inför varje lördag förkunnade att nu håller det inte längre och nu kommer bubblan att spricka. Den sprack aldrig och i maj 1977 var vinsten ett faktum. Man vann även ligacupen och eftersom den ordinarie lagkaptenen John McGovern inte var tillgänglig så var det Burns som fick lyfta bucklan.
Tillbaka till gamla synder
Säsongen förflöt inte helt utan kontroverser. I en match mot Arsenal så skallade Burns Richie Powling i bakhuvudet. Han trodde att ingen såg men det visade sig att en TV-kamera hade fångat skotten i närbild. Burns som oftast hade svar på allt påstod att “skallningen” berodde på att hans huvud hade fått en framåtrotation efter en nysning. 50 pund blev det i böter för Burns. Clough uppskattade inte såna tilltag.
En annan episod som kunde fått Clough att skicka ut Burns skedde redan under försäsongen. Nottingham skulle spela en träningsmatch i tyska Wolfsburg. Det i sig är ju inget att orda om. Men att matchen spelade mitt under en brinnande ölfestival var nog inte helt genomtänkt.. Då Clough ville ge chansen till lite yngre spelare så deltog vare sig Burns eller Lloyd. De bägge mittbackarna hade inget större intresse av att titta på matchen utan de spenderade den i ett öltält, långt ur sikte för Clough och Taylor. Efter matchen så däckade Burns i ett öltält där lagen skulle bjudas på mat.
Uppsträckningen Burns fick av Clough var av modell större och kan ha varit den som räddade Burns karriär i Forest. Han fick helt enkelt skärpa sig.
King of Europe
Säsongen därefter gick Forest med Burns som försvarschef till Europacupfinal där svenska Malmö FF stod för motståndet. I en ganska tråkig och delvis ensidig final höll Burns på att göra en miss som kunde skrivit om svensk fotbollshistoria. När han skulle nicka tillbaka en långboll till Peter Shilton så fick han ingen riktig träff och Malmös snabbe anfallare Jan-Olof Kinnvall hann emellan. Kinnvalls avslut var däremot alldeles för svagt och Burns kunde pusta ut. Segern bärgades efter att Trevor Francis avgjort med en nick i första halvlekens sista minut.
Vinsten i Europacupen blev Burns hittills största merit i karriären. Han hade missat Ligacupfinalen några veckor tidigare pga skada men nu stod den vilde skotten på toppen.
Nästa säsong orkade Burns och Nottingham inte med att konkurrera i ligan hela vägen utan man fick ge sig mot Liverpool när ligan skulle avgöras i maj. I Europacupen var Nottingham emellertid i toppslag och kämpade, mycket tack vare Burns fina backspel, sig fram till en ny final.
Innanför skinnet på Keegan
I finalen ställdes man mot Hamburg och de leddes av Europas då bäste fotbollsspelare, Kevin Keegan. I spelargången innan matchen var psykningarna i full gång. Keegans gamle lagkompis Larry Lloyd gjorde allt för att komma innanför skjortan på Keegan. Han hälsade på Keegan med frasen: “How are you wee man?”. Keegan replikerade att det var bra och då kontrade Lloyd med: “Burnesy is going to have you today”. Han nickade bak i spelarledet mot Burns som tuggade på ett stort spanskt tuggummi som var alldeles illrött. Lloyd hittade snabbt slutklämmen: “ Look, he is already chewing on some meat!”
Under matchen så var Hamburg spelmässigt klart bättre men firma Burns/Lloyd gjorde allt för att radera bort Keegan ur spelet. I en närkamp vevade Burns till med armen som träffade rakt över struphuvudet på Keegan. Burns bedyrade att armvevandet var i akt och mening att kommunicera med högerbacken Viv Anderson. Sanningshalten i det känns väl tveksam. Hursomhelst red Forest med Burns/Lloyd och målvakten Peter Shilton ut stormen. Klubben kunde vinna sin andra raka titel efter att John Robertsons myra från första halvlek blev matchens enda mål.
Matchen skulle firas tillsammans på hotellet. Inget springande på stan var ordern. Detta trotsade Burns tillsammans med Martin O´Neill, John Robertson och Larry Lloyd. Clough hotade med att konfiskera medaljerna men det slutade med böter.
Vidare till Leeds
Efter den andra Europacuptiteln föll Nottinghams mästarlag sönder ganska snabbt och Burns spelade bara en säsong till i klubben. 1980/81 blev han utsedd till Player of the Year innan han flyttade till Leeds för 400000 pund. I Yorkshireklubben så spelade Burns fram till 1984. Han hann under den tiden med att bli utsedd till Player of the Year även i Leeds. Detta skedde säsongen 1982/83.
Ambivalenta känslor hos Burns
Kenny Burns är väldigt stolt över sin tid i Nottingham Forest. Han är emellertid också lite bitter över hur han och hjältarna från storhetstiden behandlats under senare år. Hans upplevelse är att klubbledningen, inte supportrarna glömt bort dem. Bilderna på dem i klubbens lokaler är bortplockade, klubbloungen är stängd för de gamla hjältarma och när de vill titta på en match tvingas de parkera där vanliga supportrar parkerar istället för som tidigare inne på arenaområdet.
I filmen I believe in Miracles om Forests fantastiska år framställs Clough, enligt Burns, som den stora hjälten och spelarna glöms i viss mån bort. I samband med filmpremiären så lanserades dock en klädkollektion som gick under namnet “Miracle Men”. Enligt Burns så blev de riktiga “Miracle Men” inte involverade i detta överhuvudtaget.
Vad som är sant när det gäller det ska vi låta vara osagt. En sak som är fullständigt säker är att supportrarna från den tiden vare sig glömt bort Burns eller hans lagkamrater.
Kenneth kommer alltid att vara en legend på City Ground.
Old Schoolbetyget: 8
