Old Schoolprofilen: Mark Crossley
Vi reser 67 miles, eller 107 kilometer, från Maine Road i Manchester till City Ground i Nottingham. Det har blivit dags att syna de 23 största Old School-profilerna i Nottingham Forest. Den största profilen var kanske emellertid managern Brian Clough. Han kommer att sätta en prägel på de flesta av dessa profiler. Det var ju bara sådan han var.
Det har funnits mer än en “penalty hero” i fotbollshistorien och målvakter som specialiserat sig på straffar är inte jätteovanligt. Det som var speciellt med Mark Crossley var att han, förutom att ha en ovanligt hög straffprocent, även var de stora tillfällenas man och han besitter även ett “rekord” som aldrig kan slås.
“The shithouse from Barnsley”. Det blev den legendariske managern Brian Cloughs namn på den unge och lovande Mark Crossley när han kom till Nottingham Forest 1987. Namnet shithouse var en omskrivning för att den då 18-årige Crossley var en välväxt och bredaxlad ung man. Med tiden skulle han komma att få axla manteln som förstekeeper i Forest. Något han gjorde med den äran.
13. Mark Crossley(393 matcher/0 mål)
Den Barnsleyfödde walesaren Mark Crossley kom till Nottingham Forest som trainee 1987. Han var då 18 år gammal och hade egentligen inte gjort något större väsen av sig tidigare. Den välväxte walesaren placerades med andra unga förmågor som inackorderad i så kallade “digs”. Där bidade han sin tid och skötte de sysslor som det anstod alla trainees på denna tid. Debuten skulle komma på hösten 1988 och vilken debut det skulle komma att bli.
“Shithouse, you´re playing”
Efter att Crossley startat säsongen som fjärdeval så ändrades snart förutsättningarna när holländske Hans Segers och Paul Chrichton i snabb följd såldes. Den 26 oktober 1988 var det ligamatch och den ordinarie målvakten Steve Sutton blev plötsligt sjuk.
Mark Crossleys eftermiddag började som de flesta andra matchdagar. Han gav sig av med sina lagkompisar för att sköta sysslor innan A-lagsmatchen. Efter att de tagit en “Fish and Chips” på vägen kom de till arenan och fick sina uppgifter. Crossleys uppgifter för dagen var att han skulle sätta igång luftkonditioneringen i motståndarnas omklädningsrum på fullt drag.
I samma ögonblick var Brian Clough i full färd med att ringa till Mark Crossleys föräldrar: “Get yourselves over here, Mark is playing. But whatever you do, dont tell him because he will shit himself.” Efter avslutat samtal så sökte Clough upp Crossley som var i full färd med att mixtra med motståndarnas luft. När han fick syn på ynglingen i korridoren vrålade han: “ Shithouse! Get your gloves and your boots son! You´re playing.
Huruvida Crossley verkligen shit himself är väl tveksamt. Men om man tar in att motståndarna var Liverpool och att deras fronttrio för dagen bestod av Peter Beardsley,Ian Rush och John Barnes så kan man nog tänka sig att en 19-årig debutant åtminstone kunde blivit lite smånervös.
“Now, knock on their door Shithouse”
Matchen vanns med 2-1 och man kan kanske tänka sig att nu skulle Clough ta det lite lugnt med den unge debutanten. Inte Clough inte, för när denne kom in i omklädningsrummet uppmanade han Crossley, eller “Shithouse”. att följa med honom. Promenaden gick till domarrummet där Clough kom med en begäran till domaren: I want to have the matchball for the Shithouse from Barnsley!” Domaren nekade begäran med motiveringen att man bara gjorde så om en spelare hade gjort hattrick. Clough snodde då helt sonika bollen och sade åt Crossley att ta den med sig.
Väl tillbaka i omklädningsrummet så signerade alla lagkompisar bollen till den lyckade debutanten. Clough var emellertid inte färdig med walesaren utan uppmanade honom: “Now go knock on their door Shithouse and see if you can get them to sign your ball”. Crossley var inte speciellt sugen på att gå och knacka på hos Kenny Dalglish som var manager och be om att få bollen signerad. Han tänkte helt sonika bluffa sin manager och säga att han hade varit där men att de inte hade öppnat dörren. När han halvvägs ner i korridoren vände för att gå tillbaka så märkte han att Clough stod i dörren till Forests omklädningsrum och pekade uppfordrande: “Now go knock on their door Shithouse”. Ynglingen knackade och fick sina autografer. Dalglish, som själv var ett proffs på s.k “mickey-taking”, anade hur det hela hade gått till och ordnade det hela.
Tillbaka till bänken och utlånad till Manchester
Crossley stod ytterligare ett par matcher, mot Newcastle och Coventry, innan Sutton var frisk och återtog sin plats i buren. Crossley fick återgå till att vara reserv och blev till och med utlånad till Manchester United under 1990 då de hade skadeproblem. Det blev inga A-lagsmatcher på Old Trafford men dock tre B-lagsmatcher. Innan den utfärden hade Clough emellertid ytterligare ett uppdrag för Crossley.
“How good of you to help out son”
Mark Crossley blev efter en lördagsmatch beordrad att dyka upp hemma hos Brian Clough på söndagen. Han skulle ha med sig sina handskar och skor och infinna sig klockan 9 hemma hos managern. Sagt och gjort, Crossley kom lite tidigt eftersom han var nervös och vid fem i nio ringde han på.
Det var Cloughs fru Barbara som öppnade och sade åt den nervöse ynglingen att Brian var på ovanvåningen och skulle strax komma ner men att hon skulle bjuda på en kopp te under tiden. Medan de bägge satt och pratade över en kopp te kom så managern ner och lade ut texten: “Shithouse, how good of you to help my son Simon out. His Sunday league team is lacking a goalkeeper today and you are volunteering!”
Brian Clough hade två söner. Dels den mer kända Nigel som spelade för både Nottingham och landslaget men också Simon som var äldre och vid detta tillfället var manager för ett Sunday-League team. Crossley spelade alltså för detta lag men det uppdagades ju ganska snart att Simon Cloughs Sunday league-team hade använt Crossley som var oregistrerad. Simons lag fick för detta böta 50 pund. Brian Clough tog på sig att betala bötesbeloppet. Hur han finansierade boten? Han drog av 50 pund på Crossleys lön!
Förstahandskarna till sist.
Steve Sutton, som hade varit den som en gång i tiden tagit över efter legenden Peter Shilton, tappade till sist formen och Crossley kunde vartefter konkurrera ut densamme. Han blev med sin frejdiga målvaktsstil snart en favorit hos fansen.
Han var emellanåt ganska ojämn och kunde blanda spektakulära räddningar med en och annan jätteblunder. Det största exemplet på detta skulle komma 1992. Han gjorde då det första självmålet i Premier Leagues historia när han lyckades fumla in en boll som han redan hade räddat på Colin Hendrys ganska svaga nick i matchen mot Blackburn.
1990-91 hade dock varit den första säsongen som helt ordinarie och den skulle krönas med en upplevelse som är få målvakter förunnat.
Straffkungen
Under sin karriär skulle det visa sig att Crossley skulle växa ut till en av de bästa straffräddarna i den engelska fotbollshistorien. Detta var inte något Forestsupportrarna hade varit vana vid tidigare då framförallt den annars så legendariske Peter Shilton var dokumenterat svag på att stoppa straffar. Crossley föredrog att vara påläst och ha en tydlig idé med vad han skulle göra medan Shilton, efter att ha räddat en sällsynt straff, valde att använda metoden "let´s see what happens"
Under säsongen så tvingades Mark Crossley avstå spel, i finalerna i såväl Ligacupen som i Full Members Cup, på grund av disciplinära skäl. Han återtog emellertid sin plats och skulle få stå i säsongens stora händelse, nämligen FA-cupfinalen mot Tottenham.
Nottingham hade tagit ledningen efter en kvart genom Stuart Pearce. Han dundrade in en frispark i krysset efter att Paul Gascoigne utfört ett smärre överfall på Forestförsvararen Gary Charles. En kvart senare så var Gary Lineker fri men gjorde ner av Mark Crossley, som nog hade tur att en Nottinghamspelare precis hann ner bakom Crossley och på så sätt räddade denne från ett rött kort. Lineker tog straffen själv men inte bättre än att Crossley kunde dyka åt vänster och avvärja straffen. Till sist vann Tottenham efter förlängning men Crossley tvekar inte när han i intervjuer intygar att detta var hans största stund i karriären. Han var då endast den andre målvakten i historien att rädda en straff i en FA-cupfinal. Tre år tidigare hade Wimbledons målvakt Dave Beasant räddat en straff från Liverpools John Aldridge.
1993 skulle Crossley komma att rädda en straff slagen av ingen mindre än Matt Le Tissier. Det anmärkningsvärda med detta är att det var den enda straffen Le Tissier missade under hela sin karriär. Han slog 54 straffar och blev bara förnekad en enda gång, av just Crossley,på The Dell 1993 i ligamatchen mot Nottingham. Idag har The Dell rivits och är ett stort lägenhetskomplex. I den södra änden, där målet som Crossley räddade straffen i stod, så har en av gatorna fått namnet “The Crossley Place”.
Fram till 2002 hade Mark Crossley ställts inför 14 straffar i Premier League och räddat 8 av dem. Det ger en procent på 57 räddade straffar. För att sätta det i perspektiv kan nämnas att under säsongen 2002/2003 var den totala räddningsprocenten på alla Premier Leagues straffsparkar 28.
Släppt på fri transfer
Den utåtriktade, atletiske men också ojämne burväktaren var sedan ordinarie under i princip hela 90-talet. Säsongen 1999-2000 var det året då han till sist blev utkonkurrerad av Dave Beasant. Eftersom klubben hade finansiella problem och behövde frigöra löneutrymme så fick Crossley,efter 11 år i klubben, en fri transfer. Han kontaktades av sin gamle lagkamrat Colin Cooper som ringde på uppdrag av Middlesbroughs manager Bryan Robson. En övergång ordnades men innan Crossley försvann till Middlesbrough förärades han en testimonial som bevittnades av 15000 åskådare.
Journeyman
Efter att ha spenderat 11 säsonger på City Ground blev Crossley något av en “journeyman” under resten av sin karriär. Det blev bara 31 matcher under tre säsonger på Riverside Stadium. Han kom sedan att spela för Stoke, Fulham,Sheffield Wednesday,Oldham och till sist Chesterfield innan han efter säsongen 2012-2013 för gott lade handskarna på hyllan. Crossley var då 44 år gammal. Han hade då inte spelat sedan 2011 men fick sitta på bänken i en match mot York i september 2012.
Brokig coachingkarriär
Redan innan att handskarna för gott lagts undan så blev Crossley en del av John Sheridans stab i Chesterfield. Han var målvaktscoach och blev 2012 uppvaktad av Birmingham som ville ha honom i sin coachingstab. Klubbarna kunde emellertid inte komma överens om villkoren och Crossley stannade. Under en period efter att John Sheridan fått sparken så var Crossley caretakermanager i Chesterfield tillsammans med skotten Tommy Wright.
Efter att han i april 2013 lämnade Chesterfield har han varit en del av coachstaben i Sheffield Wednesday,Barnsley och Notts County innan han inför säsongen 2019-20 återvände till Chesterfield som målvaktstränare.
Populär After-Dinner speaker
I England är det tradition att gamla fotbollsspelare engageras i något som kallas “After-Dinner speaking”. Det är många som vill höra gamla anekdoter från förr och Mark Crossley är en av dessa hjältar från förr som tagit upp en sådan karriär. Speciellt uppskattat brukar han Brian Clough-imitationer vara.
“Walking is brilliant”
Utöver After-Dinner verksamheten så har Crossley, som själv beskriver sig som en rastlös själ, engagerat sig i välgörenhetsprojekt. Det mest notabla av dessa var när han tillsammans med andra före detta spelare som Nigel Jemson,Steve Howey,Dean Windass och Chris Kirkland gick från Storbritanniens västra till östra kust för att dra in pengar till förmån för psykisk ohälsa. Projektet gick under namnet “Walking is brilliant”. Crossley har själv i intervjuer berättat om att han haft svårt att tackla livet efter att rampljuset släckts och har fått en del stöd från spelarorganisationen PFA.
Summa summarum så är Mark Crossley hågkommen som en stor och levnadsglad karaktär för sina år på City Ground. Han lämnade Chesterfield och fotbollen för sista(eller senaste?) gången 2020. Att han kommer att fortsätta synas och höras på olika sätt är emellertid ingen vågad gissning.
Old Schoolbetyget: 8