Old Schoolprofilen: Paul Lake
Premiären står för dörren och visst är den kittlande även om det i alla fall i min Old School-mage känns lite surt när Jack Grealish säljs för 100 miljoner pund och Harry Keane vägrar att träna för att flytta fram en flytt. De regerande mästarna Manchester City har ju mer än en liten del i den utveckling som pågår. Trots detta ska vi fortsätta vårt fokus kring Etihad-gänget. Återigen ska vi bege oss till Maine Road och vi ska dela upp den gamla Old Schoolbibeln i fristående berättelser.
Kevin de Bruyne,David Silva,Bernard Silva,Yaya Toure m.fl är den moderna tidens mittfältsgiganter på Eastlands. Vi ska i klassisk nostalgianda vända blicken mot svunna tider och lära oss mer om åtta stycken mittfältare som firade stora triumfer under en annan era. Först ut är en mittfältare som många är övertygade om skulle blivit en av de största i klubbens historia.
4. Paul Lake (130 matcher/11 mål)
Spelares självbiografier kan vara av väldigt blandad kvalité. Inte sällan är det ganska grabbiga berättelser med anekdoter staplade på varandra utan någon riktig linje. Paul Lakes självbiografi “I´m not really here” tillhör de där undantagen som verkligen bryter det mönstret. En på många sätt omskakande och tråkigt fotbollsöde berättas på ett varsamt sätt med mycket kärlek både till idrotten men även till de människor som stöttade och trodde på Lake under de mörka åren.
Lake var en oerhört mångsidig spelare och hade en arsenal av styrkor som gjorde honom till ett av de största löftena i engelsk fotboll i slutet av 80-talet. Han gavs smeknamnet “Den nye Colin Bell” och det var inga små skor att fylla.
Lika elegant och kraftfull som han var i sitt försvarsspel var han även när han understödde anfallet. God tacklare, bra skott och fantastisk på huvudet. 19 år gammal gjorde han sin debut när den dåvarande managern Jimmy Frizzell släppte in honom mot tuffast tänkbara motstånd, nämligen Wimbledons “Crazy Gang” på Plough Lane. Lake var emellertid uppgiften mogen. När Mel Machin tog över så kom verkligen Lakes oerhörda mångsidighet till sin rätt. Ynglingen spelade med inte mindre än NIO olika tröjnummer under säsongen 1987-88. Detta var på den tid när ett tröjnummer fortfarande, i många lag, var kopplat till en speciell position.
Första gången som man kunde ana att Paul Lakes karriär inte skulle komma att gå spikrakt uppåt var mot Leicester i mars 1989. Efter att ha gått upp i en nickduell mot en Leicesterförsvarare så landade Lake så illa att han svalde tungan. Efter några fasansfulla ögonblick så lyckades lagläkaren lossa tungan och göra andningsvägarna fria. Lake missade en match som säkerhetsåtgärd men var snart tillbaka i hetluften igen.
Framme vid säsongen 1989/90 hade Lakes framfart gett eko även på nationell nivå. Han blev uttagen i B-landslaget och kom även på tal inför VM i Italien 1990. När det väl var dags att formalisera den slutliga 22-mannatruppen fanns det emellertid ingen plats för Lake.
Det var mot Aston Villa i den tredje omgången av säsongen 1990/91 som Lakes riktiga olycka var framme. Efter att ha duellerat med Aston Villas tuffe anfallare Tony Cascarino så föll Lake såpass illa att han slet av korsbandet i knäet. Sedan började en makalös ökenvandring när det gällde Lakes rehabilitering. Säsongen 1990/91 och 1991/92 passerade förbi och den unge mittfältaren spenderade mer tid i operationssalar och i rehabrummet än på en fotbollsplan. Viljan fick honom att slita sig tillbaka till något som kunde kallas form och i säsongspremiären 1992/93 var Lake en av de elva uttagna. Lake gjorde en slät figur och byttes ut en bit in i andra halvlek. Detta skulle bli Lakes sista hemmamatch för Manchester City. Han blev även uttagen till säsongens andra match, på bortaplan, mot Middlesbrough. Detta skulle visa sig vara ett riktigt ödesdigert beslut av managern Peter Reid. Efter bara ett par minuters spel för Lake ihop på planen och den här gången var det i praktiken oåterkalleligen slut.
Manchester City och Lake vägrade ge upp helt och hållet och man försökte med en form av transplantation av konstgjorda korsband men utan lycka. Han tillhörde klubben fram till 1996 då han fick en Testimonial mot Manchester United. Lake kunde inte själv delta men kunde till sin glädje se att 25000 personer dök upp på Maine Road för att hylla den stora publikfavoriten.
Den enda man kan vara säker på när det gäller Lake är att han var en spelare som borde gått oerhört långt. Hur stor han kunde ha blivit var bokstavligen upp till honom själv. Sorgligt nog ville inte ödet detsamma.
Old Schoolbetyget: 9
