Old Schoolprofilen: Tony Coleman
Vi ska kika på den åttonde och sista mittfältsprofilen i den Old School-trupp som vi byggt på Maine Road. De sju tidigare har nog varit kända namn i de flesta “Old School-konässörers” öron. Kanske bjuder vi nu på något som inte alla har koll på. En ytter som lämnade få oberörda.
En så kallad “Maverick” är en spelare som det fanns gott om i den engelska fotbollen på 60,70 och 80-talen. Det var en spelare som för det mesta var utrustad med hög teknisk och kreativ förmåga men som i lika stor utsträckning hamnade i kontroversiella situationer och bråk. Typexempel var Stan Bowles och George Best. Manchester City hade sin egen. Hans namn? Tony Coleman.
20. Tony Coleman ( 149 matcher/10 mål)
Bad boy på Maine Road
Att Manchester Citys ,så långt ,exempellösa framgångsår i slutet byggde på ett lag med starka karaktärer är ingen överdrift. Man hade dock inte, som i många andra lag, haft någon “bad boy” i laget under uppbyggnadsfasen. I april 1967 var det dock slut med det. Då värvades Tony Coleman från Doncaster. Det var dock inte på långa vägar en värvning som kändes självklar.
Tuff bakgrund
Tony Coleman var en scouser som föddes i Liverpool under de sista skälvande krigsdagarna i maj 1945. Uppväxt i en fattig familj och i en miljö där man fick ta en dag i taget för att skapa sig ett drägligt liv blev Coleman något av ett “maskrosbarn”. Han fick markera sin plats på gatorna i det ruffiga Liverpool och mycket av den tuffa uppväxten skulle göra att han blev en kille, och i förlängningen fotbollsspelare, som drevs av lust och gjorde som han ville.
Nomadår i början
Fotbollskarriären skulle starta i Stokes ungdomsverksamhet 1961. Efter ett år blev han dock utslängd på grund av disciplinära problem. Den rastlöse ynglingen fortsatte sin inledningsvis lika rastlösa karriär i Ellesmere,Tranmere och Preston. I den sista klubben fick han sparken då han helt enkelt ansågs omöjlig att tygla. Det var först när han 1965 skrev på för Doncaster som han för första gången fick någon form av stabilitet i sin karriär. Det skulle emellertid snart bli ändring även på det….
Pickles får på skallen
Det var i slutet av säsongen 1965/66 som Coleman återföll i ett beteende som gjorde att hans saga i klubben var all. Doncaster jagade uppflyttning och spelade mot Notts County i en match som de mer eller mindre var tvungna att vinna för att ha chansen till uppflyttning. En dålig insats gjorde att Doncaster hade en tuff match och det blev inte bättre av att en domare vid namn Jack Pickles favoriserade Notts County med ett flertal tveksamma domslut. Notts Countys hårdföra mittfältare spelade tufft och cyniskt mot den unge Coleman och han fick inga domslut med sig. Till slut fick den blonde ynglingen nog när Countys ytter Tony Flower sänkte honom med en brutal tackling. Han gav igen med råge och sparkade Flower med en sån kraft att det verkade som att han tänkte skicka honom över läktaren. Nu fick Pickles fram sitt röda kort och skickade Coleman av banan. Halvvägs av planen så brann det till i huvudet på Coleman som vände tillbaka och sänkte Pickles med en högerkrok. På så sätt var det ridå för Colemans tid i Doncaster.
Humöret följde Coleman som en blöt filt man inte kan få av sig. Vid ett läger på rikscampen Lilleshall kastade han en dag helt sonika ut möbler från sitt rum för att han- var uttråkad!
Allison tar en chans
En man som aldrig tvekade när det gällde utmanande spelare var Citys coach Malcolm Allison. Han såg en oslipad diamant som han ville plocka till Manchester City och för honom var det bara den fotbollsmässiga förmågan som han tittade på. Det där andra skulle väl lösa sig tänkte Allison. Sanningen kan nog ha varit att Allison såg en del av sig själv i Coleman. Allison kom under hela sin karriär både som spelare men framförallt som tränare att vara en kontroversiell herre. Trots att han som sagt hade fotbollen som utgångspunkt så uttryckte han sig vid något tillfälle om Coleman: “ He is like the nightmare of a delirious probation officer”.
Kvar återstod att övertyga Joe Mercer. Allison var den som for land och rike runt för att scouta men det var Mercer som tog besluten. Allt som oftast litade Mercer på Allisons omdöme och så även denna gång. 110000 pund lade Manchester City upp för det som Doncaster ansåg var en trubbelmakare. De kunde nog inte riktigt förstå vad en klubb som Manchester City skulle med yttern till.
Colemans "swagger"
Coleman kom in som en frisk fläkt på Maine Road och han behövde inte lång tid för att han skulle vinna över fansen på Kippax-läktaren. Med sin kaxiga stil och vägvinnande spelsätt så blev han snabbt en viktig del av Citys spel. Han var även en av de första som, medvetet eller omedvetet, utnyttjade den framväxande musikindustrins genomslag för att överföra på planen. Han var helt enkelt en av de första, tillsammans med George Best, som klippte och klädde sig som musikbranschens gunstlingar med Beatles i spetsen.
Ett spirituellt hem
Överhuvudtaget så var det en helt ny människa som folket på Maine Road fick se. Colemans fokus var helt och hållet på fotbollen. Även om han var en teknisk och irrationell herre så fanns det spelare som hade större stjärnglans och karisma. Han var helt enkelt lycklig att få spela tillsammans med storstjärnor som Bell, Lee, Summerbee och även den notoriske målskytten Neil Young som Coleman utvecklade ett nära nog telepatiskt samarbete med.
Manchester Citys spelstil på den här tiden var på många sätt ett tvärsnitt av Coleman som person. Det var oförutsägbart,fascinerande och på samma gång upprörande. Han hade helt enkelt hittat sitt spirituella hem. Under den ligavinnande säsongen 1968 så missade Coleman endast två matcher. I den bägge matcherna lyckades City inte göra mål och någonstans stod det för nånting.
"How´s your mam?"
Säsongen 1968/69 blev även den en säsong med Coleman som ordinarie. Han lyckades inte komma upp till samma spelmässiga höjder som den första säsongen men han var med och bärgade FA-cupguldet på Wembley i finalen mot Leicester. När det var dags för de vanliga finalpreludierna med presentation för kungligheter, denna gång var det Prinsessan Anne, kunde Coleman inte hålla sig utan frågade prinsessan “How´s your mam?” Ränderna satt alltid kvar.
Gåtan Coleman
Med någon form av ödets logik så skulle säsongen 1969/70 bli Colemans sista på Maine Road. Hans form dalade och han tappade sin plats i laget. Hans sista framträdande blev mot hans hemstads klubb Liverpool. Lika snabbt som han kom, lika snabbt försvann han. Åtminstone var känslan sådan på Maine Road.
De andra spelarna från den gyllene generationen har utan undantag på ett eller annat sätt funnits kvar i området samt befunnit sig i och runt föreningen, med ett undantag. Lika svårfångad och enigmatisk som Coleman var under sin karriär, lika svårfångad har han varit efter den. När det var återträffar med 68-gänget så var det samma visa. Ingen Coleman gick att få tag på. Han sades bo i Sydafrika under en period och även på Irland. I själva verket visade det sig att han bodde många år i Australien. 2009 dök han upp och gjorde en intervju i BBC Manchester där han berättade att han skulle sälja sina gamla medaljer för att få in pengar.
Gåtan Tony Coleman är det nog ingen som någonsin riktigt har kunnat vare sig lösa eller förstå sig på. Han är omhöljd av lika mycket mystik idag som han var under sin karriär.
På något sätt känns det väl som att det är precis som det ska vara.
Old Schoolbetyget: 8
Kommentar:
Vi har nu gått i mål med våra åtta mittfältsprofiler från Manchester Citys Old School-period. När vi i dagens skenande fotbollsindustri blir översköljda med rapporter om miljardbelopp och att spelare vägrar träna för att man vill kapa åt sig lite av den aldrig sinande oljekällan på Etihad Stadium så känns det på samma gång trevligt och skönt att kunna utbilda de som anser att Manchester City inte har någon historia.
Old-Schools Manchester Citymittfältare:
4. Paul Lake Betyg:8
7.Mike Summerbee Betyg:9
8.Colin Bell Betyg:10
11.Peter Barnes Betyg:8
17.Alan Oakes Betyg:8
18.Kazimierz Deyna Betyg: 9
19.Asa Hartford Betyg:8
20.Tony Coleman Betyg:8
Tittar man på vårt val av mittfältare så finns det självfallet alltid utrymme för debatt och så ska det ju vara. Colin Bell tror jag ingen protesterar mot och även Mike Summerbee på högerkanten är ju ett självklart val. Peter Barnes fick aldrig den karriär på Maine Road som han borde pga Allison men känns ändå klar här. Paul Lakes plats är ju med mycket på grund av den gripande historien och tanken “Vad kunde blivit?” Facit fick vi ju aldrig. Alan Oakes var ett fundament under de goda åren och Asa Hartford ett liknande fundament när det började vända neråt. Polacken Deyna kan man självfallet sätta ett stort frågetecken för och det är väl mycket av sentimentala skäl då han är en spelare man såg briljera i den polska tröjan som barn.
Vilka alternativ finns då. Många säger nog Georgi Kinkladze. Han är utan tvekan en av de absolut bästa mittfältarna i klubbens historia och det är bara mitt eget ramverk för de här trupputtagningarna som sätter stopp. Han kom till klubben flera år efter vårt “slutdatum” 1992. Tony Towers och Gary Owen är två habila mittfältare som hade goda år på Maine Road men de når inte upp i den klass som dessa åtta gör. Jag är som vanligt nöjd!
Innan vi blickar vidare mot nästa klubb ska vi presentera de fyra bästa anfallarna i Manchester City under denna period. Det blir en blivande manager, en entreprenör, en ytterforward med ett ikoniskt drömmål samt en striker med löd i vänstran. Missa inte det!
