Old Schooltruppen: England
För oss i Tipsextragenerationen så är det något visst med Englands landslag. Under 70 och 80-talen hade i alla fall jag bättre koll på de spelare som fanns i Englands landslag än i det svenska. Här kommer de 23 namn som jag skulle plockat med till ett fiktivt “Old School-VM”
Målvakter:
1. Gordon Banks 73 landskamper/0 mål, Leicester och Stoke
Under en period med många fina målvakter så var Gordon Banks den allra bästa. Spelade aldrig i nån av de yppersta toppklubbarna men hans karriär i Leicester och Stoke gav honom trots det en bofast plats i England. Han jagades både på klubb och landslagsnivå av den yngre Peter Shilton.
Banks största merit i landslaget är självfallet VM-guldet 1966. Hans enskilt mest lysande insats är den ikoniska räddningen han gjorde på Pelés nick i gruppspelsmatchen mot Brasilien i VM 1970. På grund av magsjuka så missade Banks kvartsfinalen där man förlorade mot Västtyskland.
Banks karriär fick i praktiken ett hastigt slut då han i samband med en bilolycka 1972 förlorade synen på sitt eget öga. Han spelade förvisso ett tag i USA några år därefter men landslagskarriären var över.
12. Peter Shilton, 125/0, Leicester,Stoke,Nottingham,Southampton,Derby och Plymouth
Något av det britterna kallar en “Journeyman” då Shilton kom att representera många klubbar under sin karriär. Kom fram som tonårigt underbarn i Leicester och blev den avgörande faktorn i att klubben sålde Gordon Banks till Stoke. Stoke blev för övrigt Shiltons nästa klubbadress, och även där tog han över efter Banks. Den klubbmässiga höjdpunkten blev när Brian Clough värvade honom till Nottingham Forest där han vann både ligan och Europacupen vid två tillfällen.
När Banks landslagskarriär tog slut så konkurrerade Shilton i första hand med Ray Clemence om platsen som förstemålvakt. Länge var den kampen ganska jämn men till sist så konkurrerade Shilton ut Clemence och tog över förstavantarna. Shilton spelade hela 125 landskamper och gjorde tre VM och ett EM, alla som förstemålvakt. Den bästa landslagsmeriten kom i Shiltons sista mästerskap då England kom fyra efter att ha tagit Västtyskland till straffar i semifinalen.
23. Ray Clemence 61/0, Scunthorpe,Liverpool och Tottenham
Hämtad från Scunthorpe till Liverpool så fick den då 19-årige Clemence mogna ett par år i reservlaget innan han tog över platsen mellan stolparna från Tommy Lawrence. Bill Shankly hade lockat över ynglingen från Skegness genom att säga att Clemence skulle vara bofast i laget efter sex månader eftersom Lawrence var över 30 och på väg utför. När kontraktet var påskrivet och Clemence dök upp i Liverpool så visade det sig att Lawrence bara var 27..
I landslaget så gjorde Clemence debut 1972 och var en av de främsta aspiranterna på att ta över efter Gordon Banks. Den två år yngre Peter Shilton gjorde honom äran stridig och under långa perioder av 70-talet så fick de bägge helt enkelt dela på ansvaret. Clemence var en mycket atletisk målvakt med fin spänst och det var en av de förtjänster som gjorde att han rönte såna framgångar. Det blev däremot inte mycket mästerskapsframgångar för Clemence då 70-talet var en mörk tid för engelsk landslagsfotboll.
Försvarare:
2. George Cohen 37/0 , Fulham
A “one club man” som vigde hela sin karriär åt London-klubben Fulham. Cohen var före sin tid i så motto att han var en offensiv ytterback som gärna gav understöd i anfallsspelet och kom på överlapp längs kanterna. Bl.a så var ett av Bobby Charltons mål i semifinalen 1966 en direkt följd av Cohens löpning längs kanten.
Cohens landslagskarriär blev förhållandevis kort då han inte gjorde debut förrän han var 25, mycket beroende att rutinerade Jimmy Armfield från Blackburn prenumererade på högerbacksplatsen. Till sist konkurrerade Cohen dock ut Armfield men han gjorde bara sju landskamper efter VM-finalen och blev pga detta den första ur VM-elvan som slutade med landslagsfotboll.
3. Ray Wilson 63/0 , Huddersfield,Everton,Oldham och Bradford
Av alla VM-vinnarna från 1966 så fanns det två saker som utmärkte Ray Wilson. Dels var han den som höll den lägsta profilen och dels var han äldst, han hade faktiskt redan varit ordinarie fyra år tidigare i VM 1962. Flera av hans lagkamrater höll honom som en av de absolut bästa på sin position. När det pratades världsklasspelare så nämndes ofta Bobby Moore,Bobby Charlton, Gordon Banks och Ray Wilson.
När det gäller klubbkarriären så började ju allt i Huddersfield men fortsatte i Everton. Efter EM 1968 så var det en knäskada i kombination med att Leeds-tuffingen Terry Cooper gjort sin entré på den internationella scenen som gjorde att Wilson avslutade sin England-karriär.
Häromveckan blev Wilson den tredje ur VM-guldelvan att lämna jordelivet, 83 år gammal.
5. Roy McFarland 28/0 ,Tranmere,Derby och Bradford
En av de klassiska anekdoterna i engelsk fotboll är ju när den unge scousern 1968 värvas till Derby av Brian Clough. McFarland, som var en stammis på Anfield Roads läktare, hoppades på att Bill Shankly skulle höra av sig när Brian Clough sent en kväll dök upp hemma hos McFarlands för att signa ynglingen till Derby County.
Många är de som omvittnat McFarlands extremt höga kapacitet. Det faktum att han kom fram i en tid när Englands landslagsfotboll var som sämst, i samband med att han var ganska skadebenägen, gör ju att hans eftermäle eller historia som spelare är ganska blygsam. Många ansåg att han var en minst lika bra centerhalv som Bobby Moore även om de hade helt olika spelstilar.
6. Bobby Moore, 108/2, West Ham,Fulham,San Antonio Thunder,Seattle Sounders och Herning Fremad
Många långa och stora var kontroverserna kring en av den bästa och mest okomplicerade stjärnorna någonsin i Engelsk fotboll. Kidnappningshot, en sen festkväll i Blackpool samt konflikter med managern Ron Greenwood kring ekonomin var bara några av de saker som blåste kring Moore. Som spelare var han dock unik. Utan några som helst synliga spetsegenskaper blev han, med ett extremt välutvecklat spelsinne, en av Englands största genom tiderna.
I landslaget gjorde han debut redan inför VM i Chile 1962. Han ledde sitt England till guld som kapten 1966. Dock var han nog själv som bäst i VM 1970 då han fick uppladdningen störd genom ett falskt anklagande om juvelstöld i Bogota innan mästerskapet.
England hade otroligt svårt att utnyttja och använda Moores kompetens inom fotbollen och hans koppling till sporten han älskade var att han blev en omtyckt kommentator på Capital Gold radio.
Moore avled i sviterna av magcancer 1993, endast 51 år gammal.
13. Graeme Le Saux 36/1, Chelsea,Blackburn och Southampton
En spelskicklig vänsterback som kom från kanalön Guernsey. Karriären gick via Chelsea och London till Blackburn och ett Premier Leaguemästerskap. Le Saux var till stora delar en annorlunda spelare då han var ganska intellektuell och läste såväl nyhets som ekonomisidorna i “The Guardian” på väg till bortamatcherna.
Han fick under stora delar av sin karriär leva med ryktena att han skulle vara gay, vilket inte stämde då han var gift med en argentinsk fru. Det gick så långt att även motspelare spred och spelade på ryktet att Le Saux skulle vara gay. Liverpools Robbie Fowler, som var lagkamrat i landslaget, var en av de som drev det allra längst.
Det blev ingen lång och utdragen karriär i landslaget för Le Saux då han i början av sin karriär konkurrerade med institutionen Stuart Pearce. En allvarlig skada stoppade Le Saux från EM 1996. Hans enda mål på sina 36 landskamper, en volley mot Brasilien, har röstats fram som ett av Englands vackraste landslagsmål någonsin.
14. Emlyn Hughes 62/1, Blackpool,Liverpool,Wolves,Rotherham,Hull och Swansea
En väderbiten och utåtriktad yngling från den lilla orten Barrow in Furness kom att ta steget via Blackpool vidare till Liverpool och det engelska landslaget. Myten säger att Bill Shankly körde den unge stjärnan från Blackpool till Liverpool när polisen stoppade honom för att det ska ha gått lite för fort. Shankly ska ha sagt till polisen: “Men ser du inte att det är Liverpools och Engelska landslagets nästa kapten som sitter här?” På så vis slapp Shankly böter.
Emlyn Hughes absolut största tillgångar var hans självförtroende och hans outtröttliga energi. Hans smeknamn var Crazy Horse. Även om han var en del av Englands VM-trupp 1970 så var hans höjdpunkt kvalitetsmässigt runt VM 1974 och dit gick ju inte England.
Hughes avled 2004 i sviterna efter en hjärntumör, han blev 57 år gammal.
21. Jimmy Armfield 43/0, Blackpool
På den tiden som Armfield spelade så var det ju vanligare med spelare som faktiskt spelade hela karriären i en enda klubb och så var fallet med Armfield. Blackpool var hans klubb och det var där han blev en legend.
Var både högerback och kapten när Alf Ramsey tog över som förbundskapten 1963. En ljumskskada mot Ipswich 1964 gjorde dock att George Cohen kom in och tog över den plats som såg vikt ut för Armfield. Högerbacken styrde efter avslutad spelarkarriär in på management är han först hade Bolton innan han blev den som efter Cloughs hastiga sorti från Leeds, tog över Yorkshirelaget.
Senare i livet hade han en del uppdrag för Engelska fotbollsförbundet, bl.a var han en viktig del i utnämnandet av Glenn Hoddle till förbundskapten 1996.
22. Tony Adams 66/5, Arsenal
Som ledare och lagkapten i det Arsenal som under George Graham skapade fundamentet till det Arsenal som Arsene Wenger tog över så skapade Tony Adams sig ett namn och en status som skulle följa med honom genom karriären. Graham drillade Adams;Lee Dixon,Nigel Winterburn och Steve Bould på ett sätt som gjorde att deras berömda offsidefälla blev en scen i den engelska filmen “Full Monty, All or Nothing”
Adams hade under sin karriär stora problem med alkoholism och han fick sitta i fängelse i fyra månader för rattfylleri. Under denna tid hade han dock stort stöd från sin klubb och detta gjorde att han kunde fortsätta sin karriär.
I landslaget blev det en brokig karriär. Adams var med i EM 1988 men petades i VM 1990 och var skadad i EM 1992. 1996 var han tillbaka som kapten i EM på hemmaplan och han var även med i både VM 1998 och EM 2000.
Mittfältare:
4. Alan Ball 72/8, Blackpool,Everton,Arsenal,Southampton,Bristol Rovers,Vancouver Whitecaps,Philadelphia Fury och Eastern AA
En allmän uppfattning om den rödhårige ynglingen från VM-finalen 1966 är att lika bra han var som spelare, lika dålig var han som manager. I VM-finalen 1966 så blev han mer eller mindre officiellt utsedd till man of the match och det var hans passning som ledde fram till Hursts legendariska 3-2 mål.
Ball var en oerhört dynamisk spelare som kunde springa en hel dag, fullständigt outtröttlig. Han var av naturliga orsaker(eftersom han var yngst) den spelare som fortsatte längst i landslaget. Han gjorde sin sista match 1975.
I april 2007 avled Ball efter en hjärtattack i hemmet. Han var vid tidpunkten för sin död 61 år gammal och var den andra i guldlaget från 1966 att gå bort.
7. Bryan Robson 90/26, West Bromwich, Manchester United och Middlesbrough
En man som kunde leva och spela under press. Redan som 24-åring såldes Robson från West Bromwich till Manchester United för en rekordsumma av 1,5 miljon pund. I Manchester kom han ganska snabbt att bli känd som Captain Marvel, en spelare som hade alla strängar på sin lyra.
Trots att Robson var ganska skadebenägen så gjorde han extremt många klubbmatcher och utöver detta 90 landskamper och 26 mål. På många sätt var han en av Englands största allroundspelare genom tiderna. Hade han varit skadefri hade han kanske varit den allra största.
Efter karriären tog Robson upp en karriär som manager där han bland annat varit “the gaffer” i Middlesbrough och hans gamla klubb West Bromwich.
8. Bobby Charlton 106/49 , Manchester United och Preston
Letar man i källor och tittar på Youtube så inser man att detta kanske är den bästa engelske offensivspelaren genom tiderna. Formad och skapt i Busby Babes i slutet på 50-talet så hade den överlevande ynglingen alla förutsättningar för att bli en av Englands största genom tiderna. Efter att ha skapat ett nära på telepatiskt samarbete med Duncan Edwards på 50-talet var det nu Geoff Hurst,Martin Peters och Roger Hunt som var de som i första hand kunde dra nytta av den tunnhårige Manchesterbons kunskaper.
När det gäller landslagskarriären så blev Charlton uttagen redan i truppen till Sverige-VM 58. Där fick han dock ingen speltid utan fick vänta till 62. I hemma-VM 66 så var ju Charlton en av huvudfigurerna och framförallt han fantastiska skott gav England “upper hand” på flera av lagen. Mittfältarens största ögonblick var hans två mål i semifinalen mot Portugal.
Landslagskarriären fick dock ett dystert slut då han i kvartsfinalen mot Västtyskland blev utbytt efter dryga timman mot Manchester Citys Colin Bell. På bänken kunde han hjälplöst se på när västtyskarna vände matchen. Det blev hans 106:e och sista landskamp. Hans 49 landslagsmål var ett engelskt rekord ända fram till 2015 då Wayne Rooney gick förbi.
11. John Barnes 79/11 , Watford,Liverpool,Newcastle och Charlton
Bollvirtuos från Watford som kom att bli en av förgrundsfigurerna i Liverpool under slutet av 80-talet. Han blev med sin teknik och blick för spelet en viktig ingrediens i Liverpools titeljakt i slutet på 80-talet. Efter hand som rutinen och åldern infann sig så fick Barnes oftare och oftare en central plats i banan.
I landslaget så kom mästerskapsgenombrottet i Mexiko-VM 1986 när han som avbytare var på väg att vända på steken mot Argentina i kvartsfinalen. Han var även med som ordinarie både i EM 1988 och VM 1990.
80 och 90-talen var en tuff tid att slå sig fram som färgad fotbollsspelare i England. Även om han var långt ifrån den förste så var det fortfarande tyvärr vardagsmat med rasistiska tillmälen från läktarna. Barnes har i sin bok beskrivit det som frustrerande emellanåt men att han samtidigt inte skulle låta det knäcka honom.
15. Stanley Matthews 54/11 ,Stoke och Blackpool
The original number seven före namn som Bryan Robson och David Beckham. Stanley Matthews var ett unikum på så många olika sätt. Han var en ytter som hade kreativiteten och oförutsägbarheten som sin största fördel. Hans klubbkarriär var fördelat mellan två klubbar där Blackpool var den klubben han tillhörde under sin “prime”
På den här tiden var det, som välkänt är, relativt få landskamper per år. Detta innebär att under en 23-årsperiod mellan 1934 och 1957 så spelade Matthews 54 landskamper, vilket är ett snitt på under tre per år. Matthews var över 42 år när han gjorde sin sista landskamp 1957.
16. Martin Peters 67/20 , West Ham,Tottenham,Norwich och Sheffield United
Många är de omdöme som givits om Martin Peters. Hans förmåga att använda bägge fötterna, hans defensiva tänk, hans nickförmåga och hans rörlighet har i flera kretsar givit honom namnet den komplette mittfältaren. England manager gav omdömet “Peters är en spelare som är 10 år före sin tid”.
Efter att ha startat sin karriär i West Ham så gick Peters över till Tottenham för möjligheten att vinna titlar.
I landslaget så var Peters utöver världsmästare 1966 även målskytt i kvartsfinalen mot Västtyskland 1970. Landslagskarriären tog slut ungefär i samma ögonblick som Alf Ramseys, alltså i samband med kvalmissen inför VM 1974.
Idag kämpar den forne världsmästaren med Alzheimers sjukdom.
18. Colin Bell 48/9, Bury,Manchester City och San José Earthquakes
En av de här fantastiska spelarna som dök upp under den tiden när det engelska landslaget hade sin mörka period. Hade England gått till VM 1974 så hade det varit med Bell som en av de lysande stjärnorna. Mittfältaren hade under lång tid, tillsammans med Francis Lee och Mike Summerbee varit grundstommen i ett lag som vunnit såväl ligan som FA-cupen,ligacupen och Cupvinnarcupen.
Bell var reserv under VM 1970 och byttes in i samma ögonblick som Beckenbauer startade vändningen i kvartsfinalen. Bells karriär tog i praktiken slut efter en elak tackling av Manchester Uniteds Martin Buchan i en ligacupmatch 1975.
20. Glenn Hoddle 53/8, Tottenham,Monaco,Swindon och C
En av de allra mest kreativa mittfältsspelare som England någonsin skådat. Nu tycker ju inte jag att det är några problem att motivera Hoddles plats som spelare i den här gruppen. Han var en stor personlig favorit och utrustad med ett gudabenådat spelsinne.
Han var storstjärna i Tottenham under en mängd med år och utöver hedersamma ligaplaceringar så har ju Spurs ett FA-cupguld från 1981. Hoddle var spindeln i nätet och han hade fått hjälp av Ardiles. Dessutom hade det avgörande målet i semin gjorts av en annan argentinsk import, Ricardo Villa.
Glenn Hoddle gjorde 53 landskamper men ändå är den allmänna uppfattningen att han inte riktigt passade in, att man aldrig riktigt hittade en roll där man kunde få Hoddle att blomma. Han var inkluderad i England trupp i EM 1980 och 1988 samt i VM 1982 och 1986. Det var i VM 1986 som han var mest delaktig och mycket av orsaken till att England nådde en kvartsfinal berodde på Hoddle.
Efter EM 1996 tog han över som förbundskapten och ledde England till VM 1998 där man åkte ut i åttondel mot Argentina. Hoddle överlevde inte på posten mer än ytterligare ett knappt år. Hans taktiska förmåga ansågs god men hans sätt att hantera spelarna var det inte. Många kontroversiella handlingar och uttalanden blev hans fall.
Anfallare:
9. Geoff Hurst 49/24, West Ham,Stoke,West Bromwich och Seattle Sounders
Få spelare i allmänhet och anfallare i synnerhet är så intimt sammankopplade med sitt lands VM-framgångar som Geoff Hurst. På klubbnivå så kom Hurst fram i West Ham där han blev såväl FA-cup som Cupvinnarcupmästare. Hurst hade startat sin karriär som ytterhalv, men då detta inte alls var något som utvecklades så var det Ron Greenwood som omskolade Hurst till anfallare och resten är som det heter historia.
I landslaget så var VM-guldsäsongen Hurst inkörsport med finalhattricket som en otrolig språngbräda. Hurst var nu försteforward och han var det även över Mexiko-VM 1970 och fram till 1972.
Efter några år som manager i bland annat Chelsea så lämnade Hurst 1985 fotbollsvärlden och började arbeta med försäkringar.
10. Jimmy Greaves 57/44,Chelsea,Milan,Tottenham,West Ham och Chelmsford City
Greaves startade sin karriär i Chelsea innan han via en kortis i Milan hamnade i Tottenham. På White Hart Lane blev han den målspruta och legend som alla visste fanns inom honom. Problemet gällande klubbkarriären kom väl mot slutet när det var roligare med fest än med fotboll. Så när Tottenham och West Ham 1970 bytte jämnt Jimmy Greaves mot Martin Peters så stod det ganska klart vilka som dragit vinstlotten.
I landslaget har Greaves ännu till dags dato ett av de absolut mest imonerande målsnitten med 0,77 i snitt på 57 matcher. Greaves var startspelare i England under VM 1966 men efter en skada i gruppspelet så tog Geoff Hurst över och efter den succén han hade så var det svårt att ändra något. Därför spelade Hurst samtliga slutspelsmatcher.
Efter karriären så fick Greaves en karriär inom TV med programmet “Saint and Greavsie”. Detta gjorde han tillsammans med den skotske anfallaren Ian Saint John. Greaves brottades i slutet av sin karriär med alkoholism och han har fortfarande stora problem med sin hälsa och efter två strokar är den gamle hjälten rullstolsbunden.
17. Kevin Keegan 63/21, Scunthorpe,Liverpool, Hamburg, Southampton och Newcastle
Eftersom Keegan var aktiv under en extremt lågpresterande period för Englands landslag så kan man ju verkligen ifrågasätta hans plats i truppen. Det man ska ha med sig i tanke är att “stålmusen” faktiskt blev förärad med Ballon D Ór två år i rad i slutet på 70-talet.
Keegan var en extremt talangfull anfallare med en väl utvecklad spelförståelse. När han fungerade som den lilla i ett “Storklas/Lillklas” samarbete med John Toschack i Liverpool så var han nog som allra bäst.
Även Keegan tillhör den skara som provat på förbundskaptensjobbet. I den rollen kan man säga att han var en inverterad Glenn Hoddle. Keegan var fantastisk på det som kallas man-management och han var inspirerande som ledare. Hans svaga sida var dock det taktiska och efter en 1-0 förlust mot Tyskland i kvalet till VM 2002 lämnade han sin post och han efterträddes av ingen mindre än Sven Göran Eriksson.
19. Gary Lineker 80/48, Leicester,Everton,Barcelona,Tottenham och Nagoya
Makalösa siffror både i Leicester och Everton innan den vassa anfallaren fick prova sina vingar i Barcelona. Lineker var en fox in the box som tyvärr inte lyckades fullt ut i Barcelona. Detta berodde på att han allt som oftast placerades som ytter i ett 4-3-3 system. Trots detta så gjorde han 42 mål på 103 matcher för Barcelona innan han återvände till England och Tottenham.
Det som var kanske en av de mest anmärkningsvärda sakerna när Lineker avslutade sin landslagskarriär efter EM i Sverige 1992 var att han spelat 80 landskamper utan att ha fått vare sig ett gult eller rött kort. Det vara bara mål som gällde för Lineker.
Efter karriären har Lineker gjort sig känd som TV-pundit i fotbollssammanhang. Han har även varit kolumnist för The Sunday Telegraph. I hans roll som mediapersonlighet har han blivit något av en vattendelare. En hel del tycker att han är karismatisk och vältalig medan många tycker att han emellanåt gör lite väl kontroversiella uttalanden kring saker.
Kommentar
Om det var svårt att plocka ut Sveriges Old School-trupp så var ju detta en ännu större utmaning och det är många namn som åkt in och ut i excelarket. Det blir ofrånkomligen så att man plockar med vissa spelare som man aldrig såg när det begav sig men då är ju Youtube och de dvd-fynd man har införskaffat via Amazon ypperligt som källa.
Tittar man på målvaktssidan så var det det enklaste. I min värld står de tre uttagna i en särklass under perioden och det var under dessa år synnerligen väl förspänt på målvaktssidan rent generellt.
När det gäller försvaret så är ju stommen från världsmästarlaget 1966 även om Jackie Charlton aldrig riktigt var med i diskussionen. Graeme Le Saux är ju truppens skräll och han kommer med mycket för att han var en stor personlig favorit och att jag tycker att någon i truppen som faktiskt läste nyhetssidorna i dagstidningen kan vara en trevlig motvikt. Just vänsterbackspositionen är i England ganska väl förspänd och här ramlade namn som Stuart Pearce och Kenny Sansom bort.
På mittbackssidan så har namn som Brian Labone och Colin Todd funnits i mina tankar men de föll bort till förmån för Tony Adams och en annan stor personlig favorit, nämligen Emlyn Hughes.
På innermittfältet är Charlton given i en offensiv roll med Glenn Hoddle som backup. Övriga två blir den något bortglömde men multikompetente Colin Bell samt den så allroundbegåvade Bryan Robson. Sist att falla bort ur mina funderingar var Tottenham och Fulhams Alan Mullery.
På ytterpositionerna så är Stanley Matthews till höger och John Barnes självklara val och de kompletteras av de två som fick vara “falska” yttrar i Alf Ramseys wingless wonders, nämligen Martin Peters och Alan Ball.
Att plocka ut bara fyra forwards är naturligtvis en total omöjlighet. För att få lite blandning generationsmässiigt så har jag plockat med från alla decennier. Geoff Hurst går pga sitt VM 1966 inte att plocka bort, Jimmy Greaves har ett ursinnigt målsnitt och anses ganska allmänt vara den mest kliniska strikern i Englands historia. 70-talet var ju en mörk period i Englands historia men jag tycker ändå att Kevin Keegan fyller sin plats i den här truppen. Återstod att hitta en striker från 80/90-talet och där blir det målfotoduell mellan Gary Lineker och Alan Shearer men jag plockade Lineker mest pga att jag gillade honom bättre.
Startelvan
Hur skulle man då formerat laget? Ja, det hade naturligtvis berott på motstånd och andra parametrar samt vilket spelsystem man hade tänkt sig. Jag hade formerat laget så här:
4-4-2
Gordon Banks
George Cohen-Roy McFarland-Bobby Moore-Ray Wilson
Stanley Matthews-Bryan Robson-Bobby Charlton-John Barnes
Jimmy Greaves-Geoff Hurst
Kommentar:
Alla tre målvakterna var fantastiska burväktare av yttersta internationella klass men högstanivån som Banks hade håller jag före Shilton som blir min tvåa.
Försvaret bygger jag kring VM-laget 1966, där den kraftfulle McFarland blir den som kompletterar.
På innermittfältet huserar en dynamisk duo från Manchester United. Den oerhört allroundkunnige Robson får ta ett något större defensivt ansvar och täcka upp för den offensivare Charlton.
På högerkanten så sätter jag den förste att nånsin få Ballon D´Or, Stanley Matthews. Många stora spelare i historien har burit nummer sju och gjort det till ett ikoniskt nummer. Matthews var “the original”. På andra sidan hamnar John Barnes som är en betydligt mer naturlig ytter än Martin Peters och som höll en oerhört hög klass när han var som bäst.
I anfallet kombinerar jag rapp boxstriker(Greaves) med en större och mer kraftfull forward(Hurst). Att ha Lineker och Keegan på bänken ger ju bara angenäma problem.
Detta var den andra av Old Schools VM-trupper. Det är naturligtvis en helt subjektiv uttagning och jag lyssnar gärna på andra förslag i kommentarsfältet!