Old Schooltruppen-Frankrike
Från att under 60 och 70-talen fört en ganska tynande tillvaro som en nation strax under de stora så tog Frankrike 1982 verkligen klivet fram bland de stora. När man nu genom bl.a Mbappes och Tchouamenis försorg sett till att kvalificera sig för sin andra VM-final på raken,känns det mer än motiverat att titta tillbaka på det som Old School anser vara den bästa truppen mellan åren 1958-1994.
"Les Bleus" är ett landslag som lämnar få oberörda. Historiskt sett har de inte sällan använts som politiska slagträ i ett tufft franskt politiskt landskap. Här kommer en "old School-trupp" som säkerligen hade lämnat få oberörda om de fått chansen att spela tillsammans.
Det är lite lurigt med Frankrike då de grovhugget haft tre “eror” varav två precis i gränslandet för början respektive slutet av mina “tidskriterier”. Detta gör att det kanske borde finnas någon mer från det lag som vann VM 1998 med, men de ska alltså ha spelat landskamp 1994 för att vara aktuella. Jag har medvetet valt bort några som gjorde sina debutmatcher just det året för att få fokus på “Old School-perspektivet”
Frankrike
Målvakter
1.Joel Bats 50 landskamper/0 mål, Sochaux,Auxerre,Paris SG
En målvakt som gick sin egen väg och som såg ett flertal värden i livet vid sidan av livet som fotbollsproffs. Efter att ha kommit fram i Sochaux så gick Bats till Auxerre och det var där han som 24-åring drabbades av testikelcancer. Efter operation nådde Bats ett fullt tillfrisknande men under sin sjukdomsperiod funderade Bats mycket över livet. Funderingar som allt som oftast kom ut i poesiform.
1983 gjorde Bats debut i “Les Bleus” och ett år senare blev han målvakt i det EM-vinnande laget. På kvällen innan finalen mot Spanien saknades dock Bats i det franska lägret. Det visade sig att målvakten, tillsammans med lagkamraterna Philippe Bergeroo och Bruno Bellone, hade begett sig ut på en oannonserad fisketur.
Den akrobatiske och modige målvakten kom att bli lösningen på det dittills stora franska målvaktsproblemet. Han blev den förste målvakten som kom upp i 50 landskamper för Frankrike.
Kvartsfinalen i VM 1986 blev en av Bats största matcher då han blev en av de stora hjältarna när Frankrike slog ut Brasilien. Bats tog en straff av Zico under ordinarie tid och en av Socrates i straffläggningen.
Samma år gjorde Bats sin poesi till musik när han gav ut ett album med titeln “Gardien de tes nuits”.
1989 gjorde Bats sin sista landskamp medan klubbkarriären avslutades 1992.
Bats har under många år varit målvaktstränare i Lyon men blev 2017 löst från sitt kontrakt för att kunna arbeta som målvaktstränare i MLS-klubben Montreal Impact.
12. Dominique Baratelli 21/0, Ajaccio,Nice och Paris SG
Definitivt ingen av de mer kända målvakterna i den franska historien men han var likafullt en burväktare av högsta klass. Hans blixtsnabba reflexer och medföljande spektakulära räddningar gjorde honom snabbt till en favorit var han än spelade.
Baratelli kom fram sent. Han började på allvar träna som målvakt vid 17 års ålder. Hans tystlåtenhet gjorde att det inte var många som trodde på honom. Men han skulle visa tvivlarna och fick vid 24 års ålder göra debut i landslaget och ta över efter Georges Carnus. Baratelli var en målvakt som var oerhört disciplinerad och som inte lämnade något åt slumpen i sin träning.
Att det bara blev 21 landskamper kan tillskrivas en rad faktorer. Ett par skador vid fel tillfällen i kombination med att han hade svårt att hävda sig i luftrummet. Baratelli var “bara” 178 cm lång.
Han är en de spelare som gjort allra flest matcher i Ligue 1, 593 stycken. Efter avslutad karriär blev Baratelli ungdomstränare.
23.Fabien Barthez 87/0, Toulouse,Marseille,Monaco,Manchester United och Nantes
Meritlistan som Fabien Barthez har indikerar att han har varit en målvakt i absoluta världsklass under närmare ett decennium. Men sanningen var kanske snarare att han var en extremt begåvad målvakt men som, på grund av sitt kynne,sin envishet och förkärlek för att ta risker, var det franska landslagets svagaste punkt under dessa åren.
Det finns många åsikter om Barthez men något som de allra flesta kan vara överens om var att det var ingen anonym målvakt som lämnade folk oberörda. Under ett flertal år så blev hans och mittbacken Laurent Blancs prematchritual, där Blanc kysste Barthez på hjässan, världsberömd.
Hans klubbkarriärs mest kända år är såklart de i Manchester United. Det blev väldigt varierande framträdande från Barthez. Hans lysande linjespel skulle blandas med hans risktagande och relativt svaga spel i luften. Han fick också en del kritik för att syssla med tokigheter i samband med motståndarnas straffar. Ibland kunde han stå lutad mot ena stolpen och ibland gick han bara fram och tillbaka mellan stolparna för att knacka av osynligt gräs från dubbarna.
I landslaget så är det naturligtvis de raka gulden i VM 1998 och EM 2000 som sticker ut. Hans landslagskarriär avslutades efter att man förlorat mot Italien i VM-finalen 2006.
Försvarare
2. Manuel Amoros 82/1, Monaco,Marseille och Lyon
Det finns så kallade “sliding door” moments inom fotbollen. Det är ett sånt där tillfälle där det som hände, eller för den delen inte hände, ger en diametralt omvänd slutprodukt. Något som förändrar hela den världsbild uppå var matchen vilar. Ett sånt “moment” råkade den då 20-årige högerbacken Manuel Amoros ut för i VM-semifinalen mot Västtyskland 1982.
Det var i den 89:e minuten som högerbacken klippte till med ett sånt där skott som gör att det sjunger nästan både i foten och bollen. En sån träff som får de på den andra sidan av “the sliding door” att säga; “jag kände direkt att det skulle bli mål”. Nu förnekade ribban den unge 20-åringen att bli stor nationalhjälte och skjuta Frankrike till final och ett eventuellt VM-guld.
Med en bakgrund som anfallare så blev den tvåfotade Amoros en stor tillgång såväl offensivt som defensivt. Han var, i alla fall på klubbnivå, ingen oäven målskytt och han hade också en frejdig och aggressiv spelstil. Denna frejdighet gav honom ett rött kort och tre matchers avstängning i hemma-EM 1984. Detta på grund av att han skallade den danske vänsteryttern Jesper Olsen. 1986 gjorde Amoros sitt tredje stora mästerskap och han kom då, endast 24 år gammal, med i All Star Team.
Mycket av karriären tillbringades i Monaco. Men även om det blev ett ligaguld där så kom de stora framgångarna efter transfern till Marseille 1989. Det blev tre raka ligasegrar och dessutom Champions League seger 1993.
Efter karriären har Amoros haft förbundskaptensjobb i Benin och på Komorerna.
3.Bixente Lizarazu 97/2, Bordeaux,Athletic Bilbao,Bayern München och Marseille
Multikompetent både på och utanför planen så har Bixente Lizarazu utöver sina egenskaper som framstående fotbollsspelare även en del rekord och milstolpar som är beundransvärda.
Lizarazu föddes i den baskiska delen av Frankrike och eftersom administrationen vid tidpunkten för hans födelse inte tillät baskiska namn så blev det officiella namnet(vilket ingen använde) Vincent.
Med framstående fysiska karakteristika så var Lizarazu en träningsprodukt ur taktisk synvinkel. Han var oerhört ivrig att lära sig och har i intervjuer vid otaliga tillfällen hyllat främst AIme Jacquet och Otmar Hitzfeld för deras del i hans utveckling. Med en enorm löpförmåga, ett aggressivt försvarsspel och en het vinnarskalle så skulle basken göra sig känd över hela världen som en av de absolut förnämsta vänsterbackarna i världen i från mitten av 90-talet och framåt.
Ett rekord som Lizarazu aldrig kan bli av med var att han blev den förste spelaren i världshistorien som hade blivit Europamästare och Världsmästare både på landslagsnivå och klubbnivå. Frankrike vann VM 98 och EM 00 medan Bayern München vann Champions League och Interkontinentalcupen 2001. Han blev också den förste franske spelaren någonsin att representera Athletic Bilbao. Klubben hade som policy att bara använda baskiska spelare och Lizarazu blev den första med franskt pass.
Efter 97 landskamper och en fantastisk klubbkarriär så avslutade han karriären 2006. Hans sista klubbadress var Bayern München och han hade valt att spela med 69 på ryggen. Han fick förklara att det berodde på att han var 1,69 lång, vägde 69 kilo och var född 1969. Det fanns de som gjorde andra tolkningar.
Efter karriären provade Lizarazu med framgång på en karriär inom Jiu-Jiutsu där han blev europamästare i sin åldersklass.
4.Patrick Battiston 56/3, Metz, St Etienne,Bordeaux och Monaco
När man hör namnet Patrick Battiston så går ju inte första tanken till vilken skicklig han fotbollsspelare han var under sin karriär utan till den besinningslösa attack som han utsattes för av den västtyska målvakten Harald Schumacher under VM-semifinalen 1982.
Battiston hade bytts in en stund tidigare och när han kom löpande på en långboll från Platini så kom den västtyska målvakten flygande med full kraft och träffade med sitt höftben rakt över käken på Battiston. Det blev otroligt nog inte ens frispark. Battiston blev av med tre tänder, fick en allvarlig kotförskjutning och hamnade i en kortare stunds koma.
Battiston var snart tillbaka i landslaget igen och var en del av den EM-vinnande truppen 1984 och semifinallaget i VM 1986. Bland annat så var han med i startelvan i finalen mot Spanien 1984.
Battiston var en så kallad hjälpgumma som kunde användas var som helst i backlinjen. Det blev 56 landskamper och 3 mål.
Efter karriären blev Battiston en del av ledarstaben i Bordeaux.
5. Marius Tresor 65/4, Ajaccio, Marseille och Bordeaux
En av de finaste försvararna att någonsin ta på sig den blå landslagströjan för Frankrike.
Född och uppväxt på Guadeloupe i Västindien så kom den talangfulle men oskolade Tresor till Frankrike som anfallare. Det blev den slipade taktikern Albert Muro i Ajaccio som skulle skola om Tresor till en av de bästa liberos som funnits i Frankrike.
Med ett otroligt spelsinne och en fantastisk bollkontroll skulle Tresor bli en av stöttepelarna i landslaget i över ett decennium. Hans kanske finaste ögonblick i Les Bleus tröja kom när han gjorde Frankrikes ledningsmål i semifinalens förlängning i VM 1982. Med en en riktig cykelspark gav han fransmännen ledningen med 2-1. Det skulle trots Tresors vackra mål sluta med förlust.
Tresors fotbollskarriär skulle vara ytterligare två år innan en alltmer krånglande rygg satte stopp för fortsatt spel. När han vid 34 års ålder blev tvungen att göra en andra ryggoperation så var det färdigt.
Bordeaux blev klubben i hans hjärta och även om han spelade dubbelt så många säsonger i Marseille så är det i Bordeaux han har fortsatt sin fotbollsgärning. Han har innehaft så olika positioner som Pr-ansvarig,ungdomsansvarig,scout och presschef, inte sällan flera samtidigt. Utöver detta har han coachat Bordeauxs reservlag tillsammans med sin gamle lagkamrat och vän Patrick Battiston.
6.Maxime Bossis 76/1, Nantes och RC Paris
Allerstädes närvarande och funktionell under slutet av 70-talet och början på 80-talet.
I landslaget gjorde den urstarke försvararen 76 landskamper och spelade uteslutande vänsterback fram tills 1983 då Marius Tresor gick i pension och därmed lämnade liberoplatsen vakant till Bossis.
En elegant och kontrollerad spelstil var Bossis signum. Han var noga i sitt positionsspel vilket gjorde att han oftast stod rätt och därmed inte tvingades till några halsbrytande glidtacklingar eller brytningar. Hans jämnhet och höga lägstanivå var också utmärkande. Han gjorde en bit över 500 matcher i Ligue 1 och var sällan skadad.
I landslaget blev det tre världsmästerskap 1978,1982 och 1986. Mest känd är han tråkigt nog för att han blev den som stod för den avgörande missen i straffsparksläggningen mot Västtyskland i semifinalen 1982. Han fick dock en skön revansch två år senare då han var en viktig del i det lag som vann Europamästerskapet på hemmaplan.
Bossis avslutade sin karriär med att spela i Nantes där han under en säsong bildade mittbackspar med nästa franska bjässe på positionen, Marcel Desailly.
15.Robert Jonquet 58/0. Reims och Strasbourg
Försvarsklippa i det franska lag som charmade sig fram till en bronsmedalj i Sverige-VM 1958.
Jonquet var en extremt brytningsstark spelare med ett närkampsspel av yttersta världsklass. Att han sedan kombinerade detta med en extrem överblick och bollkänsla gjorde honom till en av världens bästa försvarsspelare under 50-talet. Hans devis var att fotboll gick ut på att skapa och inte att förstöra. Med detta som bakgrund så var det inte konstigt att Jonquet hellre valde att ta ner bollar på bröstet och distribuera vidare till lagkamrater än att rensa upp dem på läktaren.
Det finns de som hävdar att om Jonquet hade kunnat fullfölja semifinalen mot Brasilien 1958 så hade Sverige fått möta ett annat lag i finalen. Det var i den 35:e minuten som mittbacken gick in i en närkamp med Brasiliens Vava. Det slutade med att Jonquet bröt benet på två ställen. Eftersom byten inte var tillåtna så fick fransmannen dubbla smärtstillande sprutor i halvlek och hoppade faktiskt omkring under den andra halvleken, dock såklart utan att kunna bidra.
På klubbnivå spelade Paris-sonen för den tidens suveräner, Reims. Med spelare som Jonquet,Raymond Kopa,Just Fontaine och Roger Piantoni vann man en räcka titlar och spelade dessutom två Europacupfinaler som båda slutade med förlust.
Efter karriären så coachade han såväl Strasbourg som Reims och i den senare klubben har han fått en läktare uppkallad efter sig.
Robert Jonquet avled 2008, 83 år gammal.
20.Laurent Blanc 97/16, Montpellier,Napoli,Nimes,St Etienne,Auxerre,Barcelona,Marseille,Inter och Manchester United
Var känd för “Le Baisier”-kyssen. Detta var den ritual som mittbacken hade med målvakten Barthez inför varje match under hemma-VM i Frankrike 1998.
Med ett disciplinerat försvarsspel som innefattade ett säkert positionsspel och ett starkt huvud och närkampsspel så var Blanc Frankrikes försvarschef i 12 säsonger. Han saknade bara tre landskamper för att nå den magiska 100-gränsen.
Om Blanc hade någon svaghet så var det när han ställdes mot snabba anfallare som utmanade honom en mot en eller i löpdueller. Oftast så var lösningen på detta att låta Blanc kampera ihop med en snabbare mittbackskollega eller att centrera ytterbackarna när motståndarna vände spelet.
På grund av sitt starka huvudspel och att han tog många straffsparkar under sin karriär så var Blanc en väldigt målfarlig försvarare under sin karriär. När han exempelvis gjorde 11 mål under sin första säsong i Marseille, och hjälpte klubben att återställa ett skamfilat rykte, så fick han smeknamnet “Presidenten” av fansen.
Han avslutade sin klubbkarriär med två säsonger i Manchester United innan han 2003 lade skorna på hyllan. Periodvis var han kritiserad för att vara tempofattig men han fick avsluta med en ligatitel 2003.
Blanc är idag en av Frankrikes mest respekterade managers och har lett såväl Bordeaux som PSG och det franska landslaget.
21.Lilian Thuram 142/2, Monaco,Parma,Juventus och Barcelona
Det är ett gränsfall att Thuram räknas till Old School-generationen men han gjorde sin debutlandskamp 1994 och då är han innanför kriteriegränserna. En betydligt viktigare anledning att han finns med är att han är en av mina absoluta favoritspelare alla kategorier och en av de finaste högerbackar världen någonsin har skådat.
En extremt mångsidig back som var allra bäst som högerback men som lika gärna kunde spela som mittback. Med en kombination av fysiska och rent fotbollsmässiga attribut såsom snabbhet,styrka och spänst tillsammans med spelförståelse och stenhårt närkampsspel så var han en institution i fransk fotboll under ett och ett halvt decennium. Än idag håller Thuram rekordet som den meste landslagsspelaren i Frankrike genom tiderna med 142 landskamper.
En imponerande klubbkarriär med adresser som Monaco,Parma,Juventus och Barcelona med en mängd tillhörande titlar. På landslagsnivå var han med och vann efterföljande mästerskap i VM 1998 och EM 2000.
2008 skrev Thuram på ett ettårsavtal med Paris Saint Germain men kontraktet fick brytas mer eller mindre omgående då det uppdagades att Thuram led av ett liknande hjärtfel som hade kostat hans bror livet ett par år tidigare.
Thuram har både under och efter sin karriär gjort sig känd som en spelare som använder sitt kändisskap som plattform att påverka politiskt. Han har varit en uttalad förkämpe i den rasistiska kampen som förs i Frankrike och han har också propagerat för samkönade äktenskap. Han har skrivit böcker och har även gjort föreläsningsturnéer, bland annat i Sverige.
Mittfältare
8.Raymond Kopa 45/18, Angers,Reims och Real Madrid
“Fotbollens Napoleon” blev smeknamnet på den allsidige Raymond Kopa. En fantastisk dribbler och med ett extremt välutvecklat spelsinne blev han ledarfigur i det franska landslag som tog brons i Sverige 1958. Då hade redan sedan två år lämnat Frankrike för att spela sin klubbfotboll i Real Madrid.
Som polsk immigrant hade Raymond Kopaszewski som var hans fullständiga namn inte det helt enkelt när han kom till Frankrike. Kanske var det detta som gav honom den ödmjuka stil som kom att prägla hela hans fotbollskarriär. En superstjärna men också en gentleman var omdömet.
I landslaget så var Kopa regissören som genom sina dribblingar och framspelningar skapade förutsättningar för anfallskamraterna Fontaine och Piantoni att göra mål. Kopa var själv ingen oäven målskytt och står bokförd för 18 mål på 45 landskamper.
På klubbnivå vann han tre raka Europacuptitlar under åren i Real Madrid. Under VM-säsongen 1958 belönades han med Ballon D`Or. 1970 blev Kopa den förste fotbollsspelaren någonsin att belönas med Legion D´Honneur.
2017 avled Raymond Kopa, 85 år gammal.
9. Luis Fernandez 60/6, Paris Saint Germain,RC Paris och Cannes
Vissa målfiranden är mer innerliga och euforiska än genomsnittet. Det som den franske mittfältaren Luis Fernandez bjöd på efter att ha slagit in den avgörande straffen mot Brasilien i VM-kvartsfinalen 1986 är ett av de vackrare.
Född i Tarifa på den spanska sydkusten så flyttade Fernandez till Frankrike med sina föräldrar vid nio års ålder. Det skulle dock dröja till 1981 innan Fernandez till sist blev naturaliserad fransk medborgare.
Hans främsta egenskap på mittfältet var att han var en exceptionell bollvinnare men han var också en spelare med ett mycket vasst passningsspel.
I landslaget så gjorde Fernandez debut på hösten 1982 och skulle under många år bilda “the magic square” tillsammans med Platini,Tigana och Giresse. Fernandez var tillsammans med Tigana de som skulle ha mer defensivt ansvar så att Giresse och Platini kunde fokusera på att vara kreativa. Spelarnas individuella skicklighet och smartness gjorde att man i princip kunde spela helt utan naturliga yttrar.
Fernandez sista framträdande i landslaget skulle komma i EM 1992 i Sverige. De sista säsongerna var han emellertid huvudsakligen inhoppare.
Efter karriären har Fernandez haft en lång och förhållandevis framgångsrik managerkarriär. Bland lagen han lett märks bl.a dubbla sejourer i PSG, Athletic Bilbao,Real Betis och Israels landslag.
10.Michel Platini 72/41, Nancy, Saint Etienne och Juventus
Om man ska identifiera en person som den som stod på de franska barrikaderna för att göra den franska talan hörd i världsfotbollen så är denne person Michel Platini.
Som en naturbegåvning kom han fram i början på 70-talet i klubblaget Nancy där han fick smeknamnet “Monsieur obesvärad” pga sin sorglösa spelstil. Med ett visst mått av förakt för vedertagna normer bidrog Platini kraftigt till att förnya fransk klubb och landslagsfotboll under 70-talet.
En mångsidig offensiv playmaker med ett fantastiskt passningsspel men också med förmågan att göra mål på egen hand. Han var specialist på frisparkar och straffsparkar och gjorde mängder med mål på fasta situationer under sin karriär.
I landslaget kom Platini med redan i mitten på 70-talet men hans stora stund kom i hemma-EM 1984 då han med hela nio mål nästan spelade hem guldet till Frankrike på egen hand. I världsmästerskapen 1982 och 1986 slutade det med snöpliga semifinalförluster och inte i något av mästerskapen spelade Platini i bronsmatcherna.
Platini kom till Juventus 1982 som ersättare för irländske Liam Brady. Fransmannen hade svårt att acklimatisera sig och det var nära att det bara hade blivit en säsong eftersom Platini umgicks med tankar på att åka hem. Som väl är gjorde han inte det och lyckades tillsammans med bland annat polacken Zbigniew Boniek att vinna bland annat två ligatitlar och en Europacuptitlar.
Efter karriären har Platini stannat kvar inom fotbollen och efter att ha varit fransk förbundskapten och varit en av de drivande bakom världsmästerskapet i Frankrike 1998 så har Platini verkat inom UEFA. Under åtta år verkade han som president. 2015 så blev han dock avstängd efter anklagelser om korruption.
12.Alain Giresse 47/6, Bordeaux och Marseille
När man bara mäter 163 cm i strumplästen så behöver man vissa exceptionella förmågor för att kunna bli en världsmittfältare. Alain Giresse var en man som innehade flera sådana. Med en exceptionell överblick över spelfältet och en makalös teknik så gick den lilla mittfältarens karriär spikrakt uppåt.
Hans landslagsdebut kom redan som 22-åring 1974. Det skulle dock dröja till 1977 innan nästa landskamp och året därefter kom en av Giresses värsta stunder i karriären, nämligen när han inte blev uttagen till VM i Argentina.
Den lille spelfördelarens tid skulle dock komma. I VM 1982 hade Giresse en av de mer framskjutande rollerna i det lag som skulle komma så nära som ett straffavgörande i semifinalen mot Västtyskland. Hans insats var så bra att han kom tvåa i det årets Ballon D´Or omröstning efter Italiens Paolo Rossi.
I EM 1984 fick Giresse ett efterlängtat guld i hemma-EM och dessutom ett brons i VM 1986.
Klubbkarriären tillbringades nästan uteslutande i Bordeaux även om han avslutade med två säsonger i Marseille.
Efter karriären har Giresse innehaft förbundskaptenposten i en mängd olika länder och då nästan uteslutande i afrikanska landslag.
14.Jean Tigana 52/1, Toulon,Lyon,Bordeaux och Marseille
Vissa spelare symboliserar vissa positioner på ett sätt som gör att de definierar hela tanken med att spela på just den positionen. Skulle vi ta det som populärt kallas “box till box mittfältare så finns det få spelare i världshistorien som personifierar just den positionen bättre än Jean Tigana.
Tigana upptäcktes när han spelade på deltid medan han fortfarande jobbade på en spaghettifabrik. Han tog vägen via Toulon och Lyon till Bordeaux och det var där han växte ut till en världsklassmittfältare. Till en början hade han lite svårt att acklimatisera sig. Han sprang mycket och vann många bollar men hade svårt med distributionen och blev oftast av med bollen direkt. Han var fullständigt outtröttlig och i takt med att han förbättrade sitt passningsspel så blev han också given i landslaget.
Hans professionalism drog ofta med sig lagkamraterna och det var Tiganas outtröttliga arbete och precisa passningsspel som gav utrymme för kreatören Platini. I landslaget spelade Tigana fram till 1988 och var helt ordinarie i de tre mästerskapen som ledde till två semifinaler 1982 och 1986 samt EM-guld på hemmaplan 1984.
Tigana har haft en ganska omfattande managerkarriär efter att skorna hamnat på hyllan. Klubbar som Besiktas,Fulham,Lyon och Monaco finns på CV:t.
Mest dramatik blev det efter sejouren i Fulham där klubben först drog Tigana till domstol eftersom de tyckte att Tigana betalt för mycket för spelare. De anklagelserna fick läggas ner. Då drog Tigana klubben inför rätta för att ha begått fel när de sparkade Tigana. Han vann och Fulham dömdes att betala 2 miljoner pund i kompensation.
16.Henri Michel 58/4, Aix och Nantes
Ett taktiskt geni som tyvärr saknade det tempot som hade gjort honom till en absolut världsspelare. Trots avsaknaden av det där avgörande klippet i steget så gjorde Michel alltså 58 landskamper.
I VM 1978 var det Michel som var speluppläggaren på mittfältet. Även om Platini redan fanns i laget så var det Michel som skulle bygga spelet. Eftersom laget inte var färdigt och att Michel aldrig nådde de höjder som Platini gjorde så åkte Frankrike ut direkt i gruppspelet.
Efter att ha kommit fram i Aix blev han klubben Nantes trogen under hela sin karriär. Han gjorde en bit över 500 matcher och anses vara en av klubbens bästa genom tiderna.
Michel blev förbundskapten efter att Frankrike vunnit guld i EM 1984 och han ledde Frankrike till brons i VM 1986. Efter det hade han uppdrag i en lång räcka med lag. Många utav dem afrikanska landslag.
Henri Michel dog i april 2018 efter en längre tids kamp mot cancer.
17.Didier Six 52/13, Valenciennes,Lens,Marseille,Brügge,Strasbourg,Stuttgart,Mullhouse,Aston Villa,Metz,Galatasaray och VFB Leipzig
Teknisk,snabb och flärdfull ytter som hade en hög högstapotential men som aldrig riktigt hade jämnheten som behövdes för att bli den där riktiga megastjärnan. Trots detta så huserade Six i landslaget vid 52 tillfällen och gjorde 13 mål.
13 var för övrigt också det antal klubbar som Six representerade under sin karriär. Det blev sällan några längre sejourer för Six. Den uppenbara rastlösheten kan ha varit en annan faktor som gjorde att han kanske aldrig slog igenom fullt ut.
1987 skaffade Six turkiskt medborgarskap så att han skulle kunna spela i Galatasaray utan att belasta utlänningskvoten.
Han gjorde VM-slutspel både 1978 och 1982 och var dessutom en del i det EM-vinnande laget 1984.
Efter karriären har han bl.a varit förbundskapten för Togo och Mauritius.
18.David Ginola 17/3, Toulon,RC Paris,Brest,Paris SG,Newcastle,Aston Villa,Tottenham och Everton
Det finns de spelare som anser att ändamålet helgar medlen och att vinst till varje pris är det som gäller oavsett hur cyniskt och taktiskt men behöver spela. Yttern David Ginola stod i helt andra änden av den skalan. Med en bohemisk,flärdfull och nästintill arrogant spelstil så var David Ginola under slutet på 90-talet kanske en av världens absolut bästa spelare.
I landslaget blev det aldrig någon större karriär. Mycket av det handlar om den miss Ginola gjorde i VM-kvalet mot Bulgarien 1993. När fransmännen behövde stänga ner matchen så gjorde Ginola ett felpass som gjorde att bulgarerna kunde kontra in 2-1 och därmed gå till VM före Frankrike. Förbundskaptenen Gerard Houllier uppgav i en intervju att han tyckte att Ginola hade skjutit en missil i hjärtat på fransk fotboll. 1995 gjorde Ginola sin sista landskamp.
Det var efter flytten till de brittiska öarna och Newcastle som Ginola skulle explodera. Med sin utsökta bollkontroll, sin höga fart och sin förmåga att göra riktningsförändringar så blev han en stor publikfavorit både på St James Park och på White Hart Lane.
2002 avslutade Ginola sin karriär efter en mycket kort sejour i Everton.
Lika spretig och brokig som hans spelstil var, lika spretig har hans karriär efter fotbollen varit. Ginola har testat på skådespeleri,vintillverkning,fotbollsexpert på TV,
deltagit i franska versionen av Let´s Dance.
2016 drabbades Ginola av en hjärtattack och tvingades till en bypassoperation.
Anfallare
7. Eric Cantona 45/20, Auxerre,Martigues,Marseille,Bordeaux,Montpellier,Nimes,Leeds och Manchester United
Mannen,myten,legenden är väl ett begrepp som aldrig känts mer riktigt än när det behäftas på den franske strikern Eric Cantona.
Med en talang,förmåga och spelstil som var få om ens någon annan förunnad så var väl vägen till superstar-status spikrak? Nej, inte riktigt. Under sin tidiga karriär i Frankrike var han i ständiga konflikter med tränare,med och motspelare samt domare. Efter att ha kastat en boll på en domare i en ligamatch 1991 blev han kallad till det franska förbundet. När han fick veta att han skulle bli avstängd med en månad gick han fram till var och en av ledamöterna och kallade dem idiot. Efter detta offentliggjorde Cantona att han tänkte dra sig tillbaka från fotbollen. Förbundskaptenen Michel Platini övertalade honom att fortsätta men också att lämna Frankrike och flytta till England.
Det blev Leeds som blev den första klubben som skulle dra nytta av fransmannens tjänster och det blev ligaseger i den sista upplagan den gamla förstadivisionen, innan Premier League tog över. Det blev dock ingen längre vistelse i Leeds utan han blev såld till Manchester United. Leeds hade förhört sig om möjligheten att köpa Dennis Irwin men han var inte tillgänglig och medan United hade Leeds på tråden gick frågan tillbaka om Cantona kanske var tillgänglig.
I Manchester United så är Cantona en gud. Han anses vara den absolut mest profilstarka och avgörande spelaren i den enorma framgångsvåg som inleddes på 90-talet. Framgångarna var många om med uppfälld krage och den legendariska sjuan på ryggen så ledde Cantona laget under flera säsonger på 90-talet.
Naturligtvis skulle det dock komma ytterligare en stor vägbula. Cantona hade ju inte varit Cantona annars. I en match mot Crystal Palace i januari 1995 så attackerade Cantona en provocerande Palace-supporter med en kung-fuspark och flera slag. Cantona blev avstängd och bötfälld och han skulle aldrig mer komma tillbaka till landslaget.
I United kom han tillbaka ytterligare en gång och ledde då laget till liga och cupseger 1996 samt ligaseger 1997, då som lagkapten.
Med sin kraftiga fysik kombinerat med en gudabenådad teknik och kreativitet så är Eric Cantona en av Frankrikes absolut bästa spelare genom tiderna. Frågan är hur bra han hade kunnat bli om han hade kunnat lägga konflikterna och utbrotten åt sidan. Det får vi aldrig veta.
11.Just Fontaine 21/30, Casablanca,Nice och Reims
Född i Marocko av en spansk mor och en fransk far så kom Just Fontaine fram i ett amatörlag i Casablanca. Han skulle värvas till Nice där han utvecklade ett redan extraordinärt målsinne och han skulle bli en av de allra bästa målskyttarna som världen skådat.
Med ett skott lika bra med bägge fötterna och en smidig men på samma gång kraftfull fysik så var Fontaine urtypen för en kvalitativ striker. Han värvades efter några goda säsonger i Nice till dåtidens franska storlag Reims. I Reims så vann han tre franska ligatitlar och smällde in 122 mål på 131 matcher.
I landslaget så gjorde han hattrick i sin debutmatch mot Luxemburg. Han fick dock vänta på sin nästa landskamp och det var inte förrän VM i Sverige som han
blommade ut och blev en världsstjärna. På sex matcher i VM 1958 gjorde han 13 mål. Det är fortfarande rekord i en enstaka turnering och det är den fjärde bästa målskytten totalt i VM-historien. Totalt gjorde Fontaine hisnande 30 mål på 21 landskamper vilket ger ett målsnitt på 1,42.
Redan 1960 så gjorde Fontaine sin sista landskamp efter att ha drabbats av dubbla benbrott. 1962 lade han även klubbkarriären på hyllan, endast 28 år gammal.
Fontaine var förbundskapten för Frankrike 1967 och tränade därefter bland annat Toulouse och Paris SG.
13.Jean Pierre Papin 54/30, Valenciennes,Marseille,Brügge,Milan,Bayern München,Bordeaux,Guingamp och Saint Pierroise
“Home is where your heart is” och för den notoriske målskytten Jean Pierre Papin var det nog så att det var i fäderneslandet Frankrike som hjärtat fanns. Trots att han skapat sig ett stort namn internationellt så lyckades han aldrig på samma sätt i utlandet som han gjorde hemma i Frankrike.
Efter att ha slagit igenom stort i Marseille i slutet på 80-talet då han vann skytteligan 5 säsonger i rad. 1991 fick han också utmärkelsen Ballon d´Or som Europas bästa spelare.
Efter detta så gick flyttlasset till det stjärnfyllda Milan i Serie A. Men skador och tydliga problem att anpassa sig till livet i Italien gjorde att den fantastiska målskytten aldrig slog sig in som given startspelare. Han gjorde ett försök i Bayern München men när inte heller det funkade så bar det iväg hem till Frankrike igen och det var först där, i Bordeaux, som han kom tillbaka till något av sin gamla målform.
I landslaget så var Papin en stabil målskytt under många år. Han kom dock i “mellangenerationen” som spelade efter “Platinieran” och före “Zidaneperioden”. Duktiga men något egensinniga spelare som Eric Cantona och David Ginola tillsaMmans med Papin slog aldrig i landslaget och perioden som Papin var med i landslaget är faktiskt en av de svagare i den franska historien.
Papins kvalitéer som fotbollsspelare i allmänhet och striker i synnerhet är dock väldokumenterade. En riktig “fox in the box” som med klinisk precision levererade sina avslut. 228 mål på klubbnivå och 30 mål på 54 landskamper är ett bevis för att Papin var en kvalitetsspelare.
Även om han försökt sig på en managerkarriär så är Papins stora arv till världen den organisation som han och hans fru grundade 1996. Efter att deras dotter drabbats av hjärnskada så skapade paret Papin “Neuf de Coeur”, en organisation för att hitta och utveckla tekniker för att barn med liknande skador ska kunna leva ett så gott liv som möjligt.
19.Bernard Lacombe 38/12, Lyon,Saint Etienne och Bordeaux
En av de största måltjuvarna i den franska historien med över 250 mål i den inhemska ligan. Med detta så är han näst bäst någonsin.
Lacombes karriär innehöll spel i klubbar som Lyon, St Etienne och Bordeaux. Det var i den sistnämnda klubben som de största framgångarna kom med bl.a franska ligatitlar 1984,1985 och 1987.
Trots sin korta längd på 171 cm så hade Lacombe en imponerande spänst och en hel del av hans mål i karriären gjordes på nick. Hans främsta egenskaper var i övrigt att han ofta befann sig på rätt plats och var mycket snabb över korta sträckor, vilket gjorde att han snabbt komma till avslut i boxen.
I fyra år innehade Lacombe världsrekordet för det snabbaste målet någonsin i en VM-match. På ett väl avvägt inlägg så nickade Lacombe in ledningsmålet mot Italien redan efter 31 sekunder. Fyra år senare skulle det dock komma att slås genom Bryan Robson som gjorde mål efter endast 27 sekunder mot just Frankrike.
På 38 landskamper blev det 12 mål och den finaste meriten för Lacombe är EM-guldet 1984. Detta var Lacombes sista matcher i landslaget.
Efter karriären har Lacombe varit manager för Lyon och sägs vara hjärnan bakom Lyons stora framgångar i början av 2000-talet. Bland annat så anses han vara den som har fått klubben att signa storspelare som t.ex Juninho och Edmilson.
2012 hamnade Lacombe i blåsväder när han sade åt en kvinnlig journalist att hon borde ägna sig åt att ta hand om grytor och kastruller. Lacombe bad senare om ursäkt för sitt klavertramp.
Kommentar:
Målvaktsposten har historiskt sett inte varit Frankrikes styrka och det är inte helt lätt att hitta tre stycken konkurrenskraftiga under de här åren. Närmast att konkurrera med trion är målvakten från VM 1982, Jean Luc Ettori, och 60-talets Georges Carnus.
På försvarssidan så kommer stommen från den generation som tog EM-guld och två semifinalplatser i VM på 80-talet. Marcel Desailly är naturligtvis ett namn som figurerat, men då han gjorde sin första landskamp 1994 så känns han ju inte helt “Old School”
Mittfältsplatserna handlade ju om att hitta komplement till den “fantastiska fyran” från VM 1986 och EM 1984. Självfallet så kan man ju med mina egna regler för Old School-gränsen hävda att superstjärnan Zinedine Zidane ska vara med. Men när man betänker att han spelade VM-final 2006 så blir han ju inte jätte-Old School.
Anfallsplatserna är enkla att besätta till tre platser. Bernard Lacombe får komplettera som fjärdeanfallare.
Startelvan:
Att hitta en startelva handlar ju mycket om att väga olika spelare mot varandra och anpassa så att man får en bra balans. Så här skulle min elva ha sett ut:
3-5-2
Bats
Thuram-Tresor-Jonquet
Giresse-Fernandez-Tigana-Platini-Ginola
Cantona-Fontaine
Kommentar:
Målvaktsposten är bland det svåraste. Barthez är ju den ojämförligt mest meriterade, men i min värld var han aldrig en bra målvakt utan snarare en säkerhetsrisk. Därför väljer jag Bats.
Jag väljer en trebackslinje mycket för att jag har många favoriter jag vill trycka in på mitten. Thuram är en av mina absoluta favoritspelare all alla kategorier och får en plats trots att även han debuterade 1994. Den elegante Tresor och den mångsidiga kaptenen Jonquet kompletterar.
Jag ville ha med “The Magic square” från 80-talet och löser det genom att flytta ut den offensive Giresse till höger och sätter den oberäknelige men kreative Ginola till vänster.
Framåt blir den kraftfulle Cantona länken mellan mittfält och anfall och Fontaine blir min huvudstriker.
