Old Schooltruppen: Skottland

Vi botaniserar vidare bland de retrospektiva VM-trupperna. Vi ska titta på en del av de lag som inte kvalificerat sig för VM i Ryssland men som ur ett historiskt perspektiv haft starka trupper. Idag är det Skottlands tur.

Att ta ut 23 namn till en skotsk Old School-trupp är en uppgift som gör att svetten rinner mer än det som blir av den värmebölja som råder. Det är något alldeles uppseendeväckande hur många stora stjärnor som Skottland hade under “Old School-eran”. När man botaniserar bland idel ädel skotsk fotbollsadel så blir man helt förundrad över vad det är som har hänt med skotsk landslagsfotboll.
Här kommer i alla fall de 23 namn som jag skulle plockat med till ett fiktivt “Old School-VM”

Målvakter:

1. Jim Leighton 91 landskamper/0 mål, Aberdeen,Manchester United,Reading,Dundee och Hibernian

Skottlands näst meste landslagsman var en stabil sista utpost i hela sjutton år. Hans otroliga vinnarskalle och hans förmåga att visa en jämnhet och stabilitet var lite ovant i ett Skottland som hade haft svårt att hitta den där lysande keepern man behövde för att ta nästa steg internationellt.

Efter att ha kommit fram i Aberdeen på 80-talet så blev han Alex Fergusons självklara val under några framgångsrika år där Aberdeen förutom liga och cuptitel i Skottland även vann Cupvinnarcupen 1983 och påföljande Supercupfinal.Han blev även ordinarie i landslaget och tog över efter Alan Rough. Ett stadigt kliv i utvecklingen fick Leighton när Ferguson plockade honom till Manchester United 1988.
Leightons svåraste konkurrent under 90-talets landslagsfotboll var Andy Goram. Med undantag av EM 1996 var det allt som oftast Leighton som drog det längsta strået i den kampen.
Leighton har i två omgångar efter karriären varit målvaktstränare i Aberdeen men arbetar nu som säljchef inom oljebranschen

12. Andy Goram 43/0, Oldham,Hibernian,Rangers,Notts County,Sheffield United,Motherwell,Manchester United,Hamilton Academical och Coventry

En riktig journeyman som har många klubbar på meritlistan. Om Jim Leighton var en stillsam och stabil familjeman så var Goram i princip det totalt motsatta. Han hade ett leverne kantat av otaliga kvinnoaffärer, ett spelberoende och ett alkoholberoende som han inte tillstod fullt ut förrän efter karriären. Lägger man till detta att Goram ska ha diagnostiserats med en mildare form av schizofreni så kanske det är ganska logiskt att Leighton drog ihop mer än dubbelt så många landskamper. I samband med schizofrenin så fick Goram en fanchant som lät “There´s only two Andy Gorams, two Andy Gorams”

Nu ska man dock ha klart för sig att Goram var en mycket kompetent målvakt. Framförallt hans linjespel och förmåga att överlista anfallare i frilägen höll hög klass. På grund av att Goram av olika anledningar inte var någon atletisk keeper så hade han svårare med luftspelet på fasta situationer och inlägg.

Kampen mot Leighton om förstaplatsen fick sin höjdpunkt,åtminstone för Goram, när han inför EM 1996 i England petade Leighton. Nu blev det ingen rolig historia vare sig för Goram eller Skottland och som vanligt i mästerskapssammanhang för Skottland så var det dags att åka hem efter gruppspelet.

23. David Harvey 16/0, Leeds,Vancouver Whitecaps,Bradford City,Morton och Partick Thistle

Redan som 15-åring kom David Harvey till Leeds United och två år senare skrev han proffskontrakt för Don Revie. Detta var redan 1965 och Harvey skulle få bida sin tid i många år bakom Gary Sprake innan han blev obestritt förstaval. Det var egentligen först efter FA-cupfinalen 1972 som han blev förstemålvakt. Han bestod ett par år senare det hot mot hans plats som värvningen av Brian Clough som tränare innebar. Clough ville värva Peter Shilton för att ersätta Harvey men fick sparken innan han hann genomföra värvningen.

Som målvakt var Harvey ganska atletisk med skottstoppande som specialitet. Då Harvey var förhållandevis kort kunde hans tillkortakommanden ibland synas i inläggsspel.
Landslagskarriären blev förhållandevis kort men han var förstekeeper i TysklandsVM 1974. Det blev dock respass direkt efter det att Skottland åkt ut på målskillnad som det enda obesegrade laget i VM-historien.

Efter karriären har Harvey arbetat som brevbärare och dessutom överlevt en hjärtattack.

Försvarare:

2. Danny McGrain 62/0, Celtic och Hamilton Academical

På 90-talet höjdes röster i Sverige huruvida Pär Zetterberg kunde spela i det svenska landslaget, och vara proffs, som diabetiker. Zetterberg visade med all önskvärd tydlighet att detta inte var några problem. Samma resa hade Danny McGrain gjort fast drygt tjugo år tidigare.

Efter VM 1974 anade Celtics frejdige ytterback att någonting var fel. Han hade en konstant törst och hade gått ner sex kilo. Hade han inte diagnostiserats i det läget hade utgången kunnat bli mycket illa. Detta hindrade dock inte McGrain från att spela för landslaget i ytterligare åtta år. Han missade VM 1978 pga skada men i kvalet till VM 1982 var McGrain lagkapten. Efter en svag insats i öppningsmatchen petades backen och hans inhopp i den sista gruppmatchen skulle visa sig bli den sista landskampen McGrain gjorde.

Som spelare var McGrain en snabb, ihärdig ytterback med ett fint närkampsspel. Många var de matcher där han helt sonika tog bort motståndarnas storstjärna från matchen. I Celtic samlade ytterbacken skotska titlar på hög och var lagkapten under flera säsonger.

Efter karriären har McGrain förutom att ha tillhört Celtics ledarstab även varit med om att ha svimmat bakom ratten pga sin diabetes. Han lyckades dock parkera först och ingen kom till skada och han själv påträffades innan allvarligare skada uppkommit.

3. Tommy Gemmell 18/1, Celtic,Miami Toros och Dundee

Det finns vissa rekord eller milstolpar som man aldrig kan bli ifråntagen. En sådan är det faktum är att Celtics Tommy Gemmell är den förste britt som gjort mål i en Europacup/Champions Leaguefinal. Han är även av ett fåtal spelare i världen som gjort mål i två finaler då han några år senare gjorde mål i Celtics finalförlust mot Feyenoord.

Gemmels landslagskarriär blev inte alls lika imponerande som klubbkarriären. Det blev endast 18 landskamper mellan 1966 och 1971, något som Gemmel senare beskyllde managern Jock Stein. Gemmel ansåg att Stein motsatt sig att Gemmel skulle spela i landslaget mot “sämre” lag. Relationen med Stein blev efterhand allt mer ansträngd och efter att Stein ska ha stoppat en övergång till Barcelona slutade det med att backen till sist lämnade för Nottingham där det inte gick så bra.

Gemmel led under de sista åren av sitt liv av diabetes och cirkulationsproblem och avled 2017 efter en lång tids sjukdom.

5. Billy McNeill 29/3, Celtic

Hail Cesar är smeknamnet på Celticlegenden Billy McNeill och det är ett passande namn på den man som genom sin exemplariska professionalitet och hans sätt att ingjuta mod i de skotska mannarna bar “The Lisbon Lions” i Celtic när de 1967 blev det första brittiska laget att vinna Europacupen.

En förnäm närkamps och huvudspelare men det som stod ut mest var hans ledaregenskaper, hans förmåga att organisera och kommunicera med sina medspelare.

I landslaget blev det precis som för många andra under den här perioden förhållandevis få landskamper. Utspritt över 12 år så fick McNeill ihop till 29 landskamper och under dessa år lyckades inte
Skottland kvalificera sig för några mästerskap.

McNeill stannade kvar inom fotbollen efter avslutad karriär och förutom sitt eget Celtic har han bl.a varit manager i Aston Villa och Manchester City.

2017 gick McNeills familj ut och bekräftade att den gamla försvarsresen lider av demens och bland annat har svårt med talet.

6. Alan Hansen, 26/0, Partick Thistle och Liverpool

Glenn Hyséns vapendragare under den senaste ligavinnande säsongen. Hansen var en lång och smal mittförsvarare som egentligen inte hade något av de där klassiska attributen en mittförsvarare ofta har. Han var inte supersnabb, han var ingen kraftfull tacklare och han var trots sin längd ingen jätte i luften. Vad han däremot var utrustad med var ett förstklassigt spelsinne som gjorde att han kunde placera sig på ett sätt så han slapp plocka fram de där halsbrytande tacklingarna. På många sätt lik den engelske legenden Bobby Moore som ju varit en av världens bästa ett decennium innan Hansen.

Just skottens kyla och förmåga att prestera under press blev en av de viktigaste orsakerna till att Liverpools framgångsrikaste period någonsin sammanföll med Hansens sejour i klubben. När hans vän Dalglish tog över som manager efter Heyselkatastrofen petade han Phil Neal som lagkapten till förmån för Hansen. Dalglish motivering var att han tyckte det var viktigt att ha en kapten som hade tur!

I landslaget gjorde Hansen sin första match 1979 och han bildade snart ett framgångsrikt mittbackspar tillsammans med Aberdeens Willie Miller. Eftersom Aberdeen var extremt framgångsrika under mitten på 80-talet så valde Alex Ferguson, som tog över efter den hastigt avlidne Jock Stein, inför VM 1986 att satsa på ett helt Aberdeenmittlås med Miller och Alex McLeish. Hansen gjorde året därefter sin tjugosjätte och sista landskamp.

Efter karriären gjorde Hansen sig känd som en frispråkig TV-expert. Mest känd är han kanske för sitt kontroversiella uttalande att “you don´t win anything with kids” när Alex Ferguson spelade in Class of 92-gänget med Beckham och Scholes i spetsen.

13. John Greig 44/5, Glasgow Rangers

En klassisk "Oneclubman" som gjorde fansen på Ibrox saliga av lycka.

En hårt arbetande mittfältare som efter han flyttades ner i banan och till slut hamnade på vänsterbacken. Det var i den positionen som han i många år skulle leda Rangers som kapten. Han var dessutom lagkapten för Skottland vid 15 tillfällen. Hans största merit utöver fyra skotska ligatitlar var en vinst i cupvinnarcupen efter finalvinst mot Dynamo Moskva.

Efter karriären blev han manager i Rangers och år 2015 blev han den man som röstats fram till “The Greatest ever Ranger” och utsedd till “Honorary Life President”

14. Frank McLintock 9/1, Leicester,Arsenal och Queens Park Rangers

Om man är svensk landslagsspelare på 2010-talet så innebär en flytt utanför rikets gränser statistiskt sett en avsevärt ökad chans att få spela landslagsfotboll. Det är bara att fråga till exempel Ken Sema så får ni höra. I Skottland på 60 och 70-talet var förhållandet det precis omvända. Fråga Frank McLintock får ni höra!

Den i fattigdom uppväxte katoliken Frank McLintock flyttade redan som 17-åring 1956 till Leicester för att pröva lyckan i den större engelska ligan. Han spelade med viss framgång som högerhalv och Leicester fick spela final på Wembley vid ett par tillfällen, dock utan lycka.

När han 1964 skrev på för Arsenal så började det inte bra men undan för undan vann han Highbury-publikens hjärta. Efter några säsonger så var han förutom att han hade utsetts till kapten även centerhalv. Med sitt stora hjärta och sitt kraftfulla spel så var han en av de viktigaste anledningarna till att Arsenal relativt otippade vann “the double” säsongen 1970-71.

I landslaget slog det dock aldrig riktigt för den stabile skotten och för det var han ganska bitter. Han var övertygad om att det var det faktum att han hade flytt “the native land” för spel i England som var en av de största orsakerna. McLintock nådde bara upp till nio landskamper över en nioårsperiod.

Han skrev senare på för QPR och fortsatte efter avslutad karriär som manager och senare som expert för BBC.

15. Willie Miller 65/1, Aberdeen

Förmågan att läsa spelet, tajma sin tackling och sätta en säker förstapassning var något av Willie Millers specialitet. Dessa spetsegenskaper var fundamentet i Aberdeens exempellösa framgångar under Alex Ferguson på 80-talet.

Få spelare var skapta till att vara lagkapten på det sätt som Miller var. Han visade vägen och spelade med energi, styrde sina medspelare och gav både motspelare och domare tuffa stunder när han stod upp för sig och sitt lag.

I landslaget så gjorde han landskamper under ett och ett halvt decennium. Han ledde sitt land under VM 1986 och hade säkert spelat VM 1990 också om det inte hade varit för den skada han ådrog sig i den sista kvalmatchen.

Under ett flertal år efter spelarkarriären hade Miller uppdrag såväl som manager,styrelseledamot och sportchef i Aberdeens organisation.

16. Sandy Jardine 38/1, Glasgow Rangers och Heart of Midlothian

En elegant spelande Rangerslegend som efter att ha slagit igenom som mittfältare fick sin naturliga plats som högerback. Med en positionssäkerhet, påfallande snabbhet och förkärlek för att följa med i anfallen så blev han en hjälte i det skotska landslaget.

Hans snabba utveckling på högerbacksplatsen under 70-talet gjorde att man omskolade Celtics Danny McGrain till vänsterback för att få plats med dem bägge i landslaget. Jardine ansågs vara en riktig fotbollens gentleman och åtnjöt stor respekt både bland fans, med och motspelare.

Jardine spelade både i VM 1974 som ordinarie och i VM 1978 då han spelade i en av Skottlands tre gruppmatcher.

Vid 33 års ålder fick Jardine en fri transfer av managern och gode vännen John Greig. Han gick då till Hearts.

Efter karriären så provade Jardine på en kort sejour som manager för Hearts. Därefter hade han olika representationsuppdrag för Rangers. 2012 dagnostiserades Jardine med levercancer och han avled 2014, 65 år gammal.

Mittfältare:

4. Billy Bremner 54/3, Leeds,Hull och Doncaster

“An Enigma”(En gåta) kan på vissa sätt vara ett passande epitet då den man som skulle personifiera Don Revies Leeds under 60 och 70-talen. Billy Bremner var en spelare som ofta var ifrågasatt både för sitt sätt att vara på planen såväl som utanför den. Läser man de böcker som skrivits om Billy Bremner så verkar det som att han alltid, hur anmärkningsvärd situationen än verkade vara, var övertygad om att det var någon annan som var skuld till situationen. Det kan gälla allt från konflikten med Brian Clough i Leeds till fylleslag i Skandinavien med det skotska landslaget.

Den andra sidan av Billy Bremner var att han tog sig tid med de som var intresserade av honom. Boken “Keep Fighting” The Billy Bremner story, utgår från författarens träff med Billy Bremner på Elland Road som barn. Bremner tog sig tid att visa runt den blivande journalisten och såg verkligen till att ta hand om honom.

Som spelare var Bremners rykte att han var en opolerad spelare som ofta hamnade i bråk. Det finns några beryktade exempel, som t.ex när Dave Mackay i Tottenham efter att ha fått nog lyfter Bremner rakt upp i skjortan. Ett av de mest ökända bråken är det när Bremner hamnade i knytnävsslagsmål med Kevin Keegan under Charity Shield-matchen 1974 mellan Leeds och Liverpool. Å andra sidan framträder bilden av en Bremner som kunde spela och som var en dynamisk innermittfältare som framför allt hade ett telepatiskt samarbete med irländske Johnny Giles i Leeds.

Landslaget var som sagt inte helt okontroversiellt när det gällde Bremner. Han var kapten i VM 1974 men blev nästan inte uttagen pga att förbundskaptenen Wilie Ormond hittat Bremner full i en bar. 1975 tog Bremners landslagskarriär slut efter en match mot Danmark i Köpenhamn. Han och ett flertal andra spelare blev utkastade från en nattklubb efter ett slagsmål. Bremner frånsade sig mer eller mindre som vanligt allt ansvar för händelsen och hävdade att skotska fotbollsförbundet överreagerade.

Efter karriären så övergick Bremner till managerrollen och han ledde sitt älskade Leeds under några säsonger men lyckades inte ta dem tillbaka till högsta divisionen och fick till slut sparken.
1997 dog Billy Bremner efter att ha drabbats av en hjärtattack, endast 54 år gammal.

8. Dave Mackay 22/4, Heart of Midlothian,Tottenham,Derby och Swindon

En jätte och pådrivare i det Tottenham Hotspur som tog dubbeln i början av 60-talet. Han blev känd som “the heartbeat of the team”. Han hade på 50-talet startat sin karriär i Heart of Midlothian och blev då även uttagen i truppen till Sverige-VM 1958.

Trots att Mackay i vissa kretsar främst anses ha varit en tuff och frän hårdtacklare så var han även en otroligt skicklig passningsspelare. Han var helt enkelt en mångfacetterad allroundspelare som ena stunden kunde göra en avgörande brytning i egna straffområdet för att i nästa stund avlossa en rökare mot mål.

Mackay fick en andra vår i sin karriär när den karismatiske managern Brian Clough 1968 värvade honom till Derby. Han var då 34 år och Clough placerade honom som mittback ihop med den talangfulle ynglingen Roy McFarland. Mackay skulle komma att lämna året innan Derby tog sin överraskande titel 1972. Tre år senare var han dock tillbaka och då som manager efter att Brian Clough kontroversiellt sagt upp sig.

Inte heller Mackay gjorde speciellt många landskamper. Det blev 22 stycken utspritt över åtta år. Den rent effektiva landslagstiden var dock betydligt kortare då han vid ett tillfälle fick uppleva en tvåårspaus mellan uttagningar.

Efter managerkarriären i Derby fortsatte han i rollen ända fram till mitten på 90-talet och inte sällan som tränare i arabländer som t.ex Qatar och Kuwait.

2015 gick Mackay bort, 80 år gammal. Han hyllades stort av bland annat sina tidiga klubbar Heart of Midlothian och Tottenham.

10. Jimmy Johnstone 23/4, Celtic, San José Earthquakes,Sheffield United,Dundee,Shelbourne och Elgin City

James Connelly Johnstone, eller “Jinky” som han kallades, har av Celtics fans röstats fram som Celtics bäste spelare någonsin.

En gudabenådad ytter som tyvärr inte besatt den tro på sin egen förmåga som andra samtida spelare med sämre förmåga. Just denna oförmåga att tro på sig själv och blyghet gjorde att han själv inte
tyckte sig höra hemma i samma landslag som spelare som Billy Bremner,Willie Henderson m.fl

Utöver att han var en gudabenådad ytter så hade Johnstone tyvärr ett alldeles för välutvecklat spritsinne. Inför VM 1974 så lyckades han med konststycket att sno en roddbåt utan årtullar. Han blev då räddad av kustbevakningen. Trots denna incident tillhörde han planens bästa mot England ett par dagar senare. I VM blev det dock inga spelminuter för Johnstone och han kom att stanna på 23 matcher i landslaget.

I Celtics tröja kände sig Johnstone emellertid hemma och det var där han presterade som allra bäst. Utöver Europacupsegern 1967 så kan han stoltsera med nio skotska ligatitlar och ytterligare en Europacupfinal 1970. I Ballon d´Or omröstningen 1967 slutade Johnstone på en tredje plats.

Efter karriären fick Jinky svåra problem med alkoholism och han var nere på botten och vände innan han fick kontroll över spriten. Då kom nästa smäll och det var en Jinky inte skulle kunna resa sig ifrån. År 2001 fick Johnstone diagnosen ALS, vilket är en dödlig sjukdom. År 2006, fem år senare, gick Johnstone bort. Han var då 61 år gammal.

11. John Robertson 28/8, Nottingham och Derby

“Om jag känner mig lite ofräsch och för ett ögonblick vill känna på hur det känns att vara snygg, då sätter jag mig bredvid John Robertson” Orden var den kontroversielle tränaren Brian Cloughs. Han hade sin åsikt om den kedjerökande ytterns fysiska företräden klar men hade å andra sidan lika klara åsikter om Robertsons kvalitéer som fotbollsspelare. När han 1979 värvade Trevor Francis för en miljon pund var ordern klar: “ Ge bollen till John Robertson, han är bättre än du”

Hans landslagskarriär blev förhållandevis kort. 28 landskamper över sex år med VM i Spanien som höjdpunkt. Det var snarare i Nottingham Forest han skulle visa de enorma kvalitéer han hade. 1979 slog han det inlägg som Trevor Francis nickade in mot Malmö i Europacupfinalen. 1980 avgjorde han själv finalen mot Hamburg.

Efter karriären har Robertson haft en lång tid som assisterande manager och då oftast till sin gamle lagkamrat från Forest, Martin O¨´Neill.

17. Willie Henderson 29/5 ,Glasgow Rangers,Durban United,Sheffield Wednesday,Miami Toros och Airdrieonians

En oerhört mångsidig och snabb ytter. Kallades för “Wee Willie” eftersom han bara var 1,60 lång.

Under en period så slogs han med Celtics Jimmy Johnstone om högerytterplatsen i landslaget. När det gällde rena fotbollskunskaper kunde det nog vara dött lopp. Däremot hade Henderson en helt annan självkänsla och självförtroende. Detta gjorde att Henderson allt som oftast valdes före Johnstone.

I Rangers firade Henderson sina största framgångar och han var en viktig del av det lag som tog sig till final i cupvinnarcupen 1961 och 1967. Hans syn var så dålig att när han skulle ta sin plats på kanten i ett Old Firm mot Celtic så frågade han ut mot sidan av planen: Hur långt till sidlinjen?” Han fick då ett svar att han var en idiot och skulle gå och fråga den andra bänken för att han var nu vid Celtics bänk. Den som svarat var Celtics tränare Jock Stein.

18. Graeme Souness 54/4, Middlesbrough,Liverpool,Sampdoria och Glasgow Rangers

Oerhört mångsidig mittfältare som kombinerade spelsinne,bra skott med ett tufft på gränsen till brutalt närkampsspel. Kom fram i Middlesbrough, men det var i Liverpool som han kom att växa ut till att bli en världsmittfältare. Kom tillbaka till klubben som manager och var diplomatiskt sagt fullständigt oduglig i rollen. Hans burdusa stil passade inte alls i en klubb som under generationer haft tränare som var formade i samma skola. Själv tyckte han att han bara hade varit sig själv men att det inte var så lyckat. I sin självbiografi berättar han att han kunde varit mer politiskt korrekt. Han blev för oss svenska känd som den som visade Glenn Hysén dörren i Liverpool. Han gjorde sig även till ovän med gamla lagkamrater och Liverpoollegendarer som Tommy Smith och Phil Thompson.

I landslagssammanhang så spelade Souness i tre världsmästerskap mellan 1978 och 1986. Hans insatser var bara men han spelade i en tid då summan av de Skotska delarna inte alls blev någon bra slutprodukt. Detta fick till följd att Souness och Skottland aldrig överlevde gruppspelet.

Efter karriären blev Souness som sagt manager men har även arbetat som expert i TV där han under VM 2010 hamnade i lite blåsväder när han uttryckte att “Nemanja Vidic got raped by Fernando Torres….sorry takena apart”. Irländska TV-kanalen RTE fick offentligt gå ut med en ursäkt.

21. Jim Baxter 34/3,Raith Rovers,Glasgow Rangers,Sunderland,Vancouver Royal Canandiens och Nottingham

I en tid där professionaliteten kring kost, träning och att allmänt ta hand om sig inte ännu hade fått fäste kunde en spelare som “Slim Jim” Baxter trollbinda den skotska publiken med fantastiska konster ena dagen, för att dricka sig plakat nästa dag. Efter att han drabbats av en allvarlig skada under sina år i Rangers så började han dricka kraftigt och detta kom att bli den elegante ytterns fall. Under karriären kom han allt som oftast bakfull till matcherna och en gång sades han ha druckit sig själv medvetslös dagen innan match men ändå varit bäst på planen dagen efter.

Trots de påtagliga karaktärsbristerna så anses Baxter ändå vara en av Skottlands genom tiderna bästa och mest inflytelserika spelare. Han var känd för en bländande teknik och ett fantastiskt passningsspel. Under en landskamp mot England 1967 så jonglerade Baxter en god stund med bollen innan han hittade sina medspelare. Hans självsäkra stil hjälpte såväl honom som hans lagkamrater, ingenting var omöjligt.

Som sagt så slutade det inte väl för Baxter. Efter karriären öppnade han en pub. Det var en profession som var milt sagt tveksam för en man med så pass kraftiga alkoholproblem. Vid 55 års ålder tvingades han till två levertransplantationer inom fyra dagar. Han lovade då att lägga ner spriten men hans hårda liv kom till sist ikapp honom och vid 61 års ålder avled Baxter av cancer i bukspottskörteln.

22. Bobby Lennox 10/3, Celtic och Houston Hurricane

“Hade jag haft Lennox i mitt lag hade jag kunnat spela för alltid. Han var en av de bästa strikers jag någonsin sett”. Orden om Bobby Lennox kom från Bobby Charlton och nog var det så att 157 mål på 293 matcher var extremt imponerande.

Tillsammans med Jinky Johnstone så bildade Lennox kanske det bästa ytterparet i världen under säsongen 1967. Hans stora styrka utöver målskyttet var hans extrema snabbhet.
I en tid då fantastiska skotska yttrar mer eller mindre växte på träd så fick Lennox bara ihop till 10 landskamper. En av dem var den berömda match där Skottland blev första lag att besegra England efter VM-guldet 1966. Matchen slutade 3-2 och Lennox blev en av målskyttarna.

Lennox blev senare “Honorary President” i Celtc och hade dessutom en som som spelat professionellt i bl.a Dundee United.

Anfallare:

7. Kenny Dalglish 102/30, Celtic och Liverpool

Av de allra flesta skottar ansedd som den bästa spelaren någonsin. Han hamnade i Celtic trots att han växte upp som Rangersfan. Han var så nervös när han skulle debutera 1969 att han satte skorna på fel fot. Nervositeten skulle släppa och han kom att bli en fantastisk striker med mål varannan match.

Det blev i Liverpool han slog igenom fullt ut på den internationella scenen. I en period från 1977-1991, en period som för övrigt saknar motstycke i Liverpools historia, så gjorde han inte mindre än 118 mål för klubben. Då ska man veta att han under senare delen av sin karriär snarare var känd som en eminent framspelare framförallt till Ian Rush.

Dagen efter Heyselkatastrofen 1985 så blev Dalglish presenterad som spelande manager för Liverpool. Säsongen 1985/86 förde han dubbeln till Liverpool efter seger mot Everton i FA-cupfinalen. En stor och central händelse i Dalglish liv blev Hillsboroughkatastrofen 1989. I efterspelet så deltog Dalglish i egenskap av manager, men även som medmänniska, på en mängd begravningar. Även om han fortsatte som manager fram till 1991 så omvittnar hans fru Marina i filmen “Kenny” att Hillsborough drog ner Dalglish djupt. Han hade på så sätt två obeskrivliga katastrofer som omramade hans managerkarriär. Lägg därtill att han var närvarande i publiken på Ibrox park 1971 när 66 människor miste livet så förstår man vilka psykiska påfrestningar Dalglish brottats under sin karriär.

Hans landslagskarriär varade i 15 år och kröntes med tre världsmästerskap 1974,1978 och 1982. Dalglish var även uttagen till VM i Mexico 1986 men fick lämna återbud pga skada. Hans 102 landskamper är fortfarande rekord och han delar dessutom målrekordet på 30 mål med Denis Law.

9. Denis Law 55/30, Huddersfield,Manchester City,Torino och Manchester United

The Lawman för supportrarna och “Dennis the menace” för motståndarfansen. Den fantastiske skotske strikern med Manchester United som sin stora scen i karriären sade sig ändå ha Liverpools “gudfader” Bill Shankly att tacka för mycket av sina framgångar. En 15-årig Law lämnade Skottland och Aberdeen för att flytta till Huddersfield där Shankly var assisterande tränare. Law uppger att Shankly blev som en far för honom och att det gav den trygghet han behövde för att kunna utvecklas.

På planen beskriver hans radarpartner Bobby Charlton honom som snabb,teknisk, tuff och bra i luften. Med en naturlig fallenhet för att göra mål på ett flertal olika sätt skapade han sig snabbt en kultstatus på Old Trafford.

I landslagströjan gjorde han 30 mål på 55 matcher. Kenny Dalglish hade samma antal men behövde 102 matcher på sig för att nå det antalet. Hans lagkamrater i Manchester United fick sina fiskar varma när det var landskamp mellan England och Skottland. Vid ett tillfälle kom den tuffe mittfältsterriern Nobby Stiles fram för att önska lycka till. Svaret från Law blev ett rakt och koncist: “Fuck off”.

Efter karriären har Law jobbat en hel del inom media. Bl.a var han expert för ITV under VM i USA 1994. Han har på senare år haft en hel del problem med hälsan då han utöver prostatacancer även tvingats byta ut en höft och sätta in en pacemaker.

19. Peter Lorimer 21/4, Leeds,Cape Town City,Toronto Blizzard,York City och Vancouver Whitecaps

Med smått otroliga 178 mål som 15-åring uppe i Dundee så var det kanske inte konstigt att storheter som Manchester United jagade den unge Lorimer. Det blev dock Leeds som fick skottens namnteckning och hans lön blev 17 pund och 2 stekar i veckan. Stekarna tog han hem till sin “landlady” där han bodde inackorderad. Innan han ens var fyllda 16 år gjorde den målfarlige skotten debut för den klubb som skulle bli hans hemvist i över 500 matcher.

Många är skrönorna om Lorimers fruktade skott. Det som är fakta är att hans skott vid ett tillfälle uppmättes till 107 miles per hour på liggande boll. Historien om att han ska ha skjutit sönder en ribba i Swansea förnekas av Lorimer själv i boken “Home far and away”

Han kommer alltid att bli ihågkommen som en del i Leeds magiska 60 och 70-tal och även om han tar plats i forwardsuppsättningen i den här truppen så var det med en utgångsposition till höger som han härjade i Don Revies vita hjältar.

Efter proffsäventyr i USA så återkom Lorimer till Leeds i mitten på 80-talet. Han ska då ha blivit ovän med sin gamle lagkapten, då manager, Billy Bremner som petade Lorimer under ganska förnedrande former.

I landslaget blev det bara 21 landskamper och bland dem har han en plats i Skottlands VM-trupp 1974 då han för övrigt gjorde mål mot Zaire.

Efter karriären har Lorimer förutom att han drivit en pub haft olika uppdrag inom Leeds samt varit expert för BBC Radio Leeds.

20. Alex Young 8/5, Heart of Midlothian,Everton,Glentoran och Stockport County

Pratar man med den riktigt gamla generationen på Goodison Park,Evertons hemmaraena, så pratar man inte om Alan Ball,Gary Lineker eller Howard Kendall som den bästa man sett på hemmaarenan. Nej, många nämner skotten Alex “The Golden Vision” Young som den absolut bästa spelare de sett beträda gräset i ena änden av Stanley Park.

När folk som har sett Alex Young spela ombeds beskriva dennes spelstil och när man tittar på de otroligt få filmklipp som överhuvudtaget går att uppbringa så framträder en spelare som snarare smeker bollen än sparkar på den. När andra strikers var kända för sin kraftfulla löpstil så gled Young obemärkt och smidigt förbi sina försvarare.

Young kan när det gällde landslagsspelande, precis som en del andra Englandsbaserade spelade, ha lidit av att man tagit det steget. Det blev bara totalt åtta landskamper och fem mål. En siffra som känns alldeles för blygsam för “The Golden Vision”

Kommentar

En alldeles kolossal uppgift blev det att plocka ut denna trupp. När man plöjer igenom vilka otroliga spelare Skottland förfogade över under den här tiden dyker det upp två frågor. Den första är hur Skottland som landslag kunde underprestera så grovt som de faktiskt gjorde. Även om det naturligtvis är orimligt att prata om eventuella titlar så borde de skotska generationerna gått vidare från gruppspelet varje gång. Den andra är hur Skottlands nuvarande landslag kan vara så erbarmligt dåligt.

För att få en ännu tydligare bild av hur svårt detta var kan jag nämna några av de spelare som föll bort i sista stund: Ronnie Simpson och Alan Rough i mål, Willie Donachie och Gordon McQueen i försvaret,Archie Gemmill,Bobby Collins och Bobby Murdoch på mitten samt Joe Jordan,Brian McClair,Mo Johnston och Willie Morgan framåt.

Spelare som aldrig ens var nära är: Alex McLeish,Richard Gough,Colin Hendry,Martin Buchan,Gordon Strachan,Pat Nevin och Ian St John för att nämna några.

En annan speciell sak i den här truppen är att jag har valt att ta ut fem yttrar och bara tre innermittfältare. På grund av den uppsjö av fantastiska yttrar som fanns att välja på så tänker jag att de tre järnmännen Souness,McKay och Bremner ska klara mittfältet själva.

Startelvan

Hur skulle man då formerat laget? Ja, det hade naturligtvis berott på motstånd och andra parametrar samt vilket spelsystem man hade tänkt sig. Jag hade formerat laget så här:

4-4-2

Jim Leighton

Sandy Jardine-Alan Hansen-Billy McNeill-Tommy Gemmell

Jimmy Johnstone-Graeme Souness-Dave Mackay-Jim Baxter

Kenny Dalglish-Denis Law

Kommentar:

Det finns bara angenäma problem när man ska formera detta lag.
I mål kör jag på stabilitet i Leighton men han har hård konkurrens av Goram.

I försvaret är Gemmel given till vänster och till höger väljer jag Jardines eleganta spelstil framför McGrains lite mer råbarkade framtoning. I mitten tycker jag att kombinationen Hansen och McNeill känns oerhört intressant. Willie Miller är den som närmast hotar medan McLintock är fjärdeval på positionen.

På innermittfältet ser jag det som dött lopp mellan de tre och ett tag funderade jag på en 4-3-3 uppställning. Då hade jag fått offra Dalglish eller Law och det var aldrig riktigt aktuellt.

Yttrarna känns för mig givna men det känns gott att ha Lennox,Robertson och Henderson som alternativ. Forests bollvirtuos John Robertson låg närmast.

På topp finns ingen diskussion. Skottlands två största målskyttar genom tiderna är ohotade. Som komplement kommer Young före Lorimer men är ändå en bit ifrån.