Osannolik övergång tände elden i Newcastle-fansens passion
Newcastles managerskifte från Rafa Benitez till Steve Bruce är som att kommissarie Clouseau skulle ta över ett komplicerat fall efter att Sherlock Holmes kastat in handduken. Bruce ska givetvis få chansen innan han döms ut, men det är ett tungt ansvar som vilar på hans axlar. Newcastle United är en klubb som engagerar, men man har också överträffat låga förväntningar förr. Inte minst då man som ett mittenlag i den andra divisionen värvade självaste Kevin Keegan.
The Swallow Hotel, någonstans i västra London, 1982
Newcastles manager Arthur Cox påminde lite om Liverpools legendariske Bill Shankly. Han hade kanske inte samma överjordiska utstrålning, men engagemanget var detsamma och nu satt han på ett hotell i London för att genomföra en omöjlig affär. Kanske mer av ett reptrick. I ett angränsande rum satt en nervös bryggeriägare vid namn Alistar Wilson. Han hade tydligen i blixtfart tagit ett flyg från Malta bara för att som Newcastle Uniteds störste sponsor träffa Kevin Keegan. Men det var managern Cox som förde samtalet med superstjärnan, fortfarande endast 31 år gammal. Uppdraget var delikat. De visste att Keegan var missnöjd i Southampton, men nu skulle de försöka övertala Europas bäste fotbollsspelare 1977 samt 1978 att för blott 100 000 pund flytta till en klubb som var fast förankrad i den engelska andradivisionen. Själva mötet kändes nästan orimligt.
Ingen skulle väl tro sina öron om de insåg vad som pågick.
Satsningen som dog
Det hade inte alls utvecklats som Keegan önskade när han skrev på för Southampton. Relationen med managern Lawrie McMenemy var varm och uppskattande, men klubben som skulle utmana de stora hade inga muskler. Tanken var att Keegan skulle bli katalysatorn i syfte att locka till sig flertalet storspelare till The Saints. Problemet var bara att det inte fanns tillräckligt med resurser för att till exempel köpa landslagsmålvakten Peter Shilton. Man bad till och med Keegan att bidra med att få in pengar för ändamålet. Det fanns visserligen flertalet kända namn i klubben, såsom Mick Channon, Alan Ball, Chris Nicholl och Dave Watson, men det gemensamt för dessa herrar var att de knappast stod på toppen av karriären.
När de samlades inför en försäsongsturnering 1982 noterade Keegan att – förutom det gamla gardet – så vimlade det av alltför unga spelare. Knappt torra bakom öronen. Satsningen ebbade ut innan den ens tagit fart. Visserligen tog man en andraplats i ligan 1981/82, men det krävdes mycket mer för att ta det där extra steget. Kevin Keegan riktade därmed blicken mot norr. Mot rötterna.
Förhandlingar med Newcastle
Keegan lyfte telefonen och slog numret till agenten Harry Swales för att berätta att han planerade för att lämna The Dell. Swales hade – som av en händelse - strax före haft informella samtal med Newcastles ordförande Stan Seymour samt Arthur Cox och nu skedde allt snabbt. Inom tjugofyra timmar var Keegan och Swales på väg mot London och The Swallow Hotel. Keegan fick sköta förhandlingarna själv, då agenter på den tiden inte fungerade på samma sätt som i dagens fotboll.
Arthur Cox hymlade inte med det faktum att laget var alldeles för dåligt som det såg ut idag. Men ambitionen var hög, faktiskt snarlika argument som lades fram till Keegan när han anlände till Southampton, men med skillnaden att Newcastle inte ens spelade i högsta serien. Som unik införsäljningspunkt lyfte Cox fram klubbens passionerade fans.
Om bara Keegan skrev på skulle det bli gnistan som tände Newcastle. Publiksiffrorna skulle dubbleras direkt och lägga basen för framgång. Englands störste stjärna, kanske något på nedgång, men fortfarande endast 31 år gammal hade en klausul i sitt kontrakt med Southampton att endast 100 000 pund krävdes för att lösa honom. Men vad mer önskade han? Keegan funderade och bestämde sig snart för att han ville ha 15 procent av ökningen i publikintäkter. En schysst affär, då Newcastle inte riskerade något, men båda parter kunde bli oerhört nöjda om publiken strömmade till.
Superstjärnan anländer
Och som den strömmade till! Den sista hemmamatchen säsongen 1981/82 mot Wrexham sågs av blott 10 000 åskådare, vilket var ett uselt bottennapp. I hemmapremiären mot Queens Park Rangers var det lapp på luckan då hela 36 000 åskådare letat sig in på anrika St James´Park. Och sannolikt hade hela Newcastle velat vara på plats när Kevin Keegan gjorde debut i The Magpies. Kevin Keegan! Det fanns inte en människa i hela England som hade kunnat förutse detta.
Stämningen var elektrisk. Påminde om FA-cupfinalen 1974, då Keegan spelat i motståndarlaget Liverpool, vilka också vann enkelt, men minnen om Newcastles fantastiska publikstöd hade etsat sig fast. Inte blev det sämre av att Keegan avgjorde matchen med ett mål som han än idag anser vara ett av hans bättre.
Publiken fortsatte att strömma till St James´Park och Keegan gjorde ingen besviken. Men laget i övrigt var alldeles för svagt. Säsongen slutade med ännu en mittenplacering. Keegan ville dock ge det hela ytterligare en säsong.
Stjärnspäckat
Under hand lyckades dock Arthur Cox värva smart och säsongen 1983/84 var man redo för den där framgången som Cox talade om när han värvade Keegan. På mittfältet dominerade två rutinerade herrar i form av Terry McDermott och David McCreery. Båda bollvinnare som kunde spela boll. McDermott var fostrad i Newcastle, men hade främst varit en del av ett nästan oövervinnerligt Liverpool FC. McCreery hade lång erfarenhet från bland annat Manchester United.
Men det var anfallslinjen som imponerade mest. Nästan osannolik för en klubb andradivisionen. På kanten återfanns den egna produkten Chris Waddle som skulle utvecklas till en av Englands allra finaste yttrar. Cox lyckades också lura tillbaka Newcastle-sonen Peter Beardsley som spenderat sommaren i amerikanska Vancouver Whitechaps och tänkte väl egentligen skriva på för Manchester United. Men när Whitecaps tränare – Leeds-legendaren Johnny Giles – berättade för unge Beardsley att The Magpies ville ha honom, fanns där ingen tvekan från 22-åringen. Waddle, Beardsley och Keegan. Smaka på den! Keegan gjorde 27 mål medan Beardsley nätade 20 gånger och Waddle lyckades med 18 baljor.
Sagans vackra slut
Keegan hjälpte The Magpies att ta steget upp i högstadivsionen 1984, men kände också under våren att han inte var den spelare han ville vara, att åldern tog ut sin rätt. Det slog honom i en cupmatch mot Liverpool, då han blev helt frispelad och rusade mot målet med den euforiska tanken på hur hela St James´Park skulle explodera vid en ledning mot mäktiga Liverpool. Normalt sett en baggis. Ingen hann ju ikapp Keegan… Men Liverpools mittback Mark Lawrenson gjorde precis det. Hann ikapp. Bröt dessutom och Kevin Keegan insåg i det ögonblicket att hans unika förmåga var borta. För evigt.
Han fortsatte säsongen ut och fick uppleva avancemanget. Totalt sett blev det hela 48 mål på 78 matcher för Newcastle.
Det mest spekakulära sparade han till sist, då Liverpool kom på besök för en träningsmatch. En av bollkallarna den aftonen var ingen mindre än Alan Shearer som fick uppleva en avslutning han aldrig skulle glömma. Efter avblåsning landade en helikopter på St James´Park samtidigt som Keegan föll på knä för publiken och klev sedan in i helikoptern – fortfarande iförd matchstället och han ikoniska tröja nummer 7 – och lämnade Newcastle för gott… Ja, eller åtminstone tills han blev dess manager, men det är en annan historia.
Debuten
Farväl
