"Plötsligt var han ensam med målvakten - det osannolika var på väg att hända"
Anfield Road. Klockan visar på övertid. Liverpool går mot ligasegern, trots 0-1 hemma mot ett ungt Arsenal, men The Gunners måste vinna med 2-0 för att lyckas sno hem en av de mer dramatiska ligasegrarna i mannaminne. Kanske det mest dramatiska ögonblicket i den engelska fotbollshistorien. Old School följer upp podden med historien om managern George Graham med att skriva om hans finaste stund.
Klockan står snart på 90 minuter och Kevin Richardson ligger ned. När den 91:a minuten närmar sig konstaterar expertkommentatorn David Pleat att även om Arsenal nu inte lyckas ta hem ligatiteln, så är det ändå någon form av poetisk rättvisa att de spelar så bra i den sista matchen och får med sig en seger från Anfield. Kommentatorn Brian Moore replikerar att det nog är en klen tröst samtidigt som Richardson är uppe på benen igen. I den 92: a minuten får Liverpools elegant John Barnes tag på bollen och The Gunners mittback Tony Adams – som tappade bollen - hinner inte ifatt när Barnes utmanar in mot Arsenals straffområde. Istället dyker Richardson upp och bryter, spelar bollen tillbaka till målvakten John Lukic som rullar ut den till högerbacken Lee Dixon som i sin tur skickar upp den mot matchens hittills ende målgörare Alan Smith som tar emot bollen och lägger sedan en utsökt passning till en framrusande Michael Thomas. Efter en liten studs mot en Liverpool-försvararen Steve Nicol finner han sig plötsligt ensam med målvakten Bruce Grobbelaar. Helt fri. I den 92:a matchminuten. På Anfield Road. Mot mäktiga Liverpool FC. Med chansen att skjuta hem det första ligamästerskapet för Arsenal sedan dubbelsäsongen 1970/71. Det finns inte ett filmmanus i världshistorien som kunde göras mer dramatiskt.
Ja, eller det blev ju både bok och film till slut när författaren och Arsenal-supportern Nick Hornby gav ut Fever Pitch i början på 1990-talet, som blev lite av starten för det som vi ser idag (inte minst i Old School Football och på Svenska Fans), där fotbollen beskrivs som något större än bara det som händer på plan och sett utifrån de hängivna fansens perspektiv. Boken och – framförallt – filmen kulminerar i Hornbys upplevelser av matchen mot Liverpool i maj 1989.
Michael Thomas har dock inte tid att fundera över sådant, utan sätter istället bollen i mål och det som följer är makalösa scener som måste benas ut för att ens kunna ta in.
Låt oss därför börja med förutsättningarna för denna fenomenala upplösning.
Vinstmaskinen Liverpool FC
Liverpool FC är vid den här tiden en makalös vinstmaskin. Klubben som bara tycks bli bättre av att utmanas av övriga klubbar. Exempelvis såg säsongen 1985/86 efter ett tag ut som en hopplöst förlorad sak till och med för Liverpool, men efter en av de vassaste spurter som någonsin skådats, tog man sig förbi ärkerivalen och regerande ligamästarna Everton samt besegrade dem även i FA-cupfinalen och dubbeln tillför de röda på Merseyside. Deras allra första dubbel. Visserligen tog Everton 1986/87 tillbaka ligatiteln till Goodison, något som triggade managern Kenny Dalglish och hans mannar än mer, då de 1987/88 var helt överlägsna ligasegrare, endast stoppade av Wimbledon FC i FA-cupfinalen.
Arsenal drillat av Graham
Arsenal hade ett ungt lag på väg framåt. Drillade av managern George Grahams defensiva taktik. 1986/87 tog man hem ligacupen och säsongen 1988/89 såg de ut att gå mot ligatiteln, ända tills man börja sladda lite med en hemmaförlust mot Derby County och sedan oavgjort mot Wimbledon i en haltade säsong på grund av flera uppskjutna matcher efter tragedin på Hillsborough. Liverpool hade två matcher kvar, dels mot West Ham och sedan hemma på Anfield mot just Arsenal. Varje mål Liverpool gjorde mot West Ham – förutsatt seger – förvärrade situationen för Arsenal. Skulle Liverpool vinna med 2-0 måste Arsenal vinna på Anfield med 1-0. För varje mål Liverpool gjorde skulle Arsenal bli tvungna att åstadkomma hälften i en seger på Anfield. Liverpool – sin vana trogen i ligaspurter – besegrade West Ham med 5-1, vilket innebar att Arsenal skulle bli tvungna att hålla nollan och göra minst två mål.
Att åka till Anfield med utgångspunkten seger med 2-0 i en för ligan helt avgörande match måste sättas i sitt historiska sammanhang för att man ska förstå hur omöjlig uppgiften måste ha känts för Arsenals supportrar. Till och med högerbacken Lee Dixon erkände i efterhand att han och några till nog inte trodde det var möjligt, men å andra sidan hade de inget att förlora, vilket skulle bli en oerhört viktig utgångspunkt. För det var helt enkelt lika osannolikt som att vinna gigantiska summor på spel som Lotto. Det har hänt och rent teoretiskt kan det hända igen, men det finns ingen sannolikhet i världen som skulle kunna peka på att det händer just dig.
Stämningen efter Hillsborough
Men den 26 maj 1989 var en märklig dag på många sätt, inte minst för Liverpool FC. En dryg månad före – den 15 april – kläms 96 Liverpool-supportrar ihjäl på Hillsborough i Sheffield. Trycket mot Liverpools sektion blev för stort och arrangemanget från ansvarig polis för uselt så betydligt fler fans än vad det fanns plats för hamnade på en och samma läktarsektion. På den tiden fanns det avspärrningar mot plan för att det inte skulle ske några planrusningar. I detta fall en dödsfälla. Ledare, spelare, andra läktarsektioner och tv-tittare tvingades nu se hur fansen klämdes ihjäl på läktarna i FA-cupsemifinalen mellan Liverpool och Nottingham Forest. Matchen sköts upp, en hel stad var i sorg och engelsk fotboll skulle aldrig bli sig lik igen efter detta trauma.
Från det datumet fram till Michael Thomas avgörande mål rådde en helt annan stämning över fotbollssäsongen, på många sätt kanske början på något bättre, då England under 1970- och 80-talen haft så stora problem med huliganism, vilket kulminerade med att 39 människor dog på Heyselstadion strax före Europacupfinalen 1985 efter att Liverpool-fans stormat en neutral läktasektion där det fanns en hel del Juventus-anhängare och där en mur till slut kollapsade. Lägg därtill en brand på Bradford Citys hemmaarena samma månad 1985 (56 döda) och Margaret Thatchers beslut att förbjuda de engelska klubbarna att delta i europeisk cupfotboll i fem säsonger (sex för Liverpool). Hillsborough och Bradford var så långt ifrån huliganism som man kunde komma, men det markerade på något sätt slutet på en tid då fans behandlades som boskap och ofta hade stora grupper av våldsbenägna som drog genom städer och slog sönder och rånade för att även slåss på läktarna.
Sorgen och FA-cupfinalen
Sorgen präglade allt. Nästan direkt efter spelades ett väldigt känslosamt derby mot Everton, där sorgen var minst lika stor eftersom det på Merseyside ofta kan finnas röda och blåa supportrar i samma familj. Detta handlade även om Evertons familjemedlemmar, släktingar, vänner eller arbetskollegor. Och sex dagar före ligaavgörandet på Anfield vann Liverpool FA-cupfinalen mot just Everton med 3-2 efter förlängning i en av de mest elektriskt känslomässiga finalerna någonsin. Det går inte riktigt att sätta fingret eller finna en definition som på något sätt beskriver finalen. Liverpool FC klarade även detta och sedan fortsatte man med en lysande ligaform i slutspurten. Den oövervinnerliga lagmaskinen hade – rent fotbollsmässigt – nått en nivå som få trodde var möjlig, då de även besegrat sorgen, åtminstone i det korta perspektivet. Med andra ord gick Liverpool FC in i matchen mot Arsenal, fyllda av sorg, men också i storform samt med chans på ännu en dubbel.
Spåmannen George Graham
George Graham kände sig dock fylld av tillförsikt och var väldigt optimistisk i intervjun. De hade ju inget att förlora. Till spelarna hade han matchplanen klar. Idén var att hålla ihop försvarsmässigt, inte göra något dumt eller överilat. Hålla 0–0 i halvtid och sedan försöka få in en boll och väl där – ja, då var allt möjligt. Inte minst överraskade han en del experter med att mönstra en fembackslinje i en match där Arsenal måste vinna med minst 2–0, ja eller ännu mer om Liverpool gjorde mål. Lee Dixon, David O Leary, Tony Adams, Steve Bould och Nigel Winterburn fanns alla på plan under hela matchen.
Onekligen en av de mer träffsäkra förutsägelserna av en matchbild. Graham fick rätt till punkt och pricka, även om det skulle dröja till den 92:a minuten innan allt var klappat och klart. I en match som spelades i samma anda som cupfinalen sex dagar tidigare. Arsenalspelarna hade med sig blommor in på plan som de kastade upp mot läktarna och efteråt stannade en stor del kvar för att applådera Arsenals enastående insats. Vid själva slutsignalen hördes ett rungande ”You´ll Never Walk Alone”, trots att det inte gick att förlora en ligatitel med mindre marginal eller på ett grymmare vis.
Besvikelse och lycka
Efter slutsignalen sjönk stora stjärnor som John Aldridge och John Barnes ihop på plan. Vid 2-0-målet sågs managern Kenny Dalglish tomt stirrandes rakt fram med händer in fickorna på träningsjackan. I chock satte han sig sedan ned med samma tomma blick och ena handen konfunderat vilande mot hakan. Han orkade inte ens mana på sina mannar. Uppgivet inväntande han slutsignalen. Denna tomma blick som sedan skulle bli allt vanligare, då just Dalglish varit med om både Heysel och Hillsborough och i egenskap av manager tog ett nästan omänskligt ansvar för Hillsborough-katastrofens konsekvenser i form av att bland annat besöka begravningar. Det tog på honom. De vann ligan igen 1989/90, men i en FA-cup match mot rivalen Everton 1991, vilken gått till historien som en av de mest dramatiska, så fick Everton till ett omspel efter att ha legat under fyra gånger och kommit tillbaka. Ett omspel som The Toffees vann. Bara någon dag efter matchen meddelade Dalglish sin avgång. Han orkade inte längre. Lusten var borta. Kenny Dalglish är också den senast managern att leda ett Liverpool FC till ligatiteln.
Hos The Gunners var lyckan euforisk, nästan okontrollerbar. Lee Dixon började gråta redan vid 2–0-målet och såg till sin förfäran hur Liverpool gjorde en snabb avspark på väg mot The Gunners mål. Dixon såg ingenting på grund av tårarna och försökte frenetiskt gnida sig i ögonen samtidigt som han hoppades att bollen aldrig skulle nå honom. Till och med för den så strikta managern George Graham släppte lös (nåja, hyfsat i vart fall…) som skulle ta ytterligare en ligatitel med Arsenal 1990/91 och det unga lagbygget är för evigt inskrivna i engelsk fotbollshistoria. Om det inte hade varit för tveksamma spelaraffärer hade Graham suttit kvar ännu längre, men då kanske inte eran med Arsene Wenger blivit av, då de två hade helt olika syn på hur fotboll skulle spelas och hur ledarskap fungerade.
Snabba men stora beslut
Kanske skulle John Barnes sprungit ut mot hörnflaggan istället för att försöka gå mot mål, bara för att Kevin Richardsons skulle få möjlighet att bryta, då kanske historien varit en annan. Eller om Richardson legat kvar längre för att få behandling. Eller om han aldrig tagit löpningen, då Richardson aldrig orkade fram till målfirandet på grund av kramp i båda benen.
Beslut, timing, inställning och tiondels sekunder kan avgöra – inte bara ligatitlar – utan framtiden.
Lyssna på podden om George Grahams karriär och liv som manager:
» Klicka här för att lyssna
Liverpool vs Arsenal 0–2
Mål: Alan Smith, Michael Thomas
Liverpool: Bruce Grobbelaar – Steve Nicol, Alan Hansen, Gary Ablett, Steve Staunton – Ray Houghton, Steve McMahon, Ronnie Whelan, John Barnes – John Aldridge, Ian Rush. Avb: Barry Venison, Peter Beardsley
Arsenal: John Lukic – Lee Dixon, David O Leary, Steve Bould, Tony Adams, Nigel Winterburn – David Rocastle, Michael Thomas, Kevin Richardson – Paul Merson, Alan Smith. Avb: Perry Groves, Martin Hayes.
