Premier League-playoff "The Old School-way": Aston Villa-West Bromwich
Pustande och frustande Old-Schoolvibbar. Ja, det var vad förra veckans Premier Leaguekval i alla fall framkallade hos mig. Rivalmötet på Midlands blev precis så intensivt och spännande som man som neutral åskådare kan önska. Mitt under straffläggningen började jag dock tänka på två helt andra elvor…
Jag gör oftast ingen större hemlighet av att jag tycker att (nästan) allt var bättre förr. Nåväl, till och med jag inser ju att kvaliteten på fotbollen utvecklas. Intensiteten,farten och tekniken utvecklas och det är väl någonstans precis så det ska vara. Men i takt med att pengarna fullständigt utarmar det mesta som är någon form av glädje med sporten så är den där längtan tillbaka större än någonsin. När jag ser ytterligare en trött,söndertatuerad,medelmåttig multimiljonär rulla runt i gräset eller påverka domarna genom ett evigt gnällande, då drömmer jag mig tillbaka till Ron Saunders och Ron Atkinsons tid. Då det var karaktärer,flamboyans och riktiga känslor på planen. Det var också ett tidevarv då rotation var något man sysslade med i diskusringen och inte få fotbollsplanen.
West Bromwich och Aston Villa, Leeds och Derby är fyra lag som gör att det värmer till i hjärtat. Det är lag som i min ibland inskränkta Old School-värld alltid borde befinna sig i högsta ligan. Samtidigt som man kände en glädje över att fyra så fina föreningar kvalificerade sig för Play-Off så känner man en viss sorg över att det bara är ett av lagen som kan kvalificera sig till nästa års finrum.
Ungefär när den kraftfulle brunkaren Chris Brunt drog på sig sitt andra gula och fick marschorder så föddes tanken på att låta dessa klubbar spela ännu en match och då en match där jag jämför Aston Villas uppställning från 1980-81 med West Bromwichs från 1978-79. Dessa två uppställningar får anses vara klubbarnas framgångsrikaste och bästa i modern tid. Hur skulle det sluta om man ställde spelare mot spelare och jämförde? Här kommer min högst oempiriska och känslomässiga dom. Aston Villas spelare står först.
Här kommer första halvlek i detta klassiska mästarmöte:
Målvakter:
Jimmy Rimmer-Tony Godden
Två i en räcka av mycket habila målvakter under 70-talet. Idag hade målvakter av den kvaliteten åtminstone varit med i snacket om landslagsplatser. På den tiden var konkurrensen minst sagt mördande. Godden var aldrig aktuell medan Rimmer fick ihop till en landskamp. Han släppte in två mål i första halvlek mot Italien och blev utbytt. England vände sedan och vann med 3-2. Rimmer har även lyckats med konststycket att vinna två stycken Europacupfinalmedaljer med endast nio minuters speltid. Han var avbytare i Manchester United 1968 och fick utgå skadad för Aston Villa 1982.
Godden var en oerhört atletisk och akrobatisk målvakt och hade en oerhört hög högstanivå. Sammantaget så känns Rimmer dock som en mer solid och jämn målvakt och hans meriter slår lite högre.
Aston Villa 1- West Bromwich 0
Högerback:
Kenny Swain-Brendan Batson
Aston Villas högerback under de gyllene åren var Kenny Swain. Han var en oerhört mångsidig spelare då han hade börjat sin karriär som anfallare och bland annat hade spelat som sådan i Chelsea. Han gick till Londonklubben från lilla Wycombe i mitten på 70-talet. Han stod inte under kontrakt och det enda Chelsea behövde hosta upp var en sign-on fee till Swain på 500 pund.
I Aston Villa dit han kom 1978 blev han snart omskolad till högerback. Detta efter att John Gidman lämnat klubben. Av naturliga orsaker så var Swain en offensivt lagd ytterback och hans lagkamrater skojade ofta om att han försvarade som allra bäst strax utanför straffområdet-motståndarnas straffområde!!
Brendan Batson har för evigt en plats i den engelska fotbollshistorien som en i de legendariska “three degrees”. Tillsammans med de två andra färgade spelarna Laurie Cunningham och Cyrille Regis fick han utstå mycket rasism och tråkigheter under en turbulent tid i England.
Medan hans två kamrater var två personer som gärna var ute på stan och rörde sig i nattklubbsmiljöer så var Batson en stillsam familjefar. Han värvades från Cambridge av sin tidigare manager Ron Atkinson som ersättare till irländaren Paddy Mulligan. Hans tidiga fotbollsutbildning hade han fått i Arsenal och han har 10 A-lagsmatcher för just den klubben på sitt CV.
Medan livet för Cunningham och Regis på olika sätt blev tufft och alldeles för kort så valde den mer stillsamme och stabile Batson att engagera sig i spelarnas fackförening och var ett bollplank för många aspirerande proffsspelare under årtiondena som kom.
Att göra en jämförelse och sätta den ene framför den andre blir naturligtvis till stor del något som man får göra på känsla. Även om jag har minnesbilder av båda som spelare så är det naturligtvis för lite för att göra en helt kvalitativ bedömning på. Swain var som sagt en offensiv och på många sätt “modern” ytterback och var Batson en mer stabilt defensiv spelare. Detta tillsammans med hans odiskutabla plats i den engelska fotbollshistorien som pionjär gör att han får min röst.
Aston Villa 1 - West Bromwich 1
Mittback:
Ken McNaught-Alistair Robertson
I en tid när skotsk fotboll producerade kvalitetsspelare i tid och minut så blev mittbacksresen Ken McNaught i mångt och mycket en “unsung hero” både i skotsk fotboll i allmänhet men också i Aston Villas lagbygge i synnerhet. Han kom fram i mitten på 70-talet i Everton där han fick en tuff och bra utbildning med äldre spelare som Howard Kendall,Colin Harvey och Joe Royle fungerade som en form av mentorer och förebilder för skotten.
Ett tecken på skottens tuffhet var när han bröt näsbenet under en match mot Brighton efter att ha kolliderat med Allan Evans. När han efter en tid skulle ta bort stygnen som läkaren hade satt dit så började blod rinna ut ur McNaughts ögon.
En av West Bromwichs stora klubbikoner genom historien är Alistair Robertson. Med över 500 matcher under 17 säsonger på the Hawthorns så tillhör han de verkligt stora. Som så många andra skotska spelare under den här tiden så var konkurrensen så mördande så att han blev helt utan landskamper. Förutom den tuffa rivalerna om platser så var det ett svårt benbrott som lämnade Robertson utanför spelet i närmare ett och ett halvt år som var en av de stora anledningarna till att det inte blev något landslagsspel.
Debuten i West Bromwichs A-lag kom som 17-åring 1969 då han fick hoppa in som Manchester United. Hans första aktion som ung A-lagsspelare var att tackla ingen mindre än George Best. Robertsons plan var att stanna i West Bromwich hela karriären men det är ju lite av ödets ironi( i alla fall när vi jämför West Bromwich och Aston Villa) att det blev Ron Saunders som blev den som effektivt satte stopp för vidare spel på The Hawthorns. Backresen blev tokpetad och tog det inte helt okontroversiella steget över till Midlands och Black Country-grannen Wolverhampton där han spelade i ytterligare fyra säsonger.
Att jämföra och välja mellan McNaught och Robertson är på inget sätt självklart. Båda var tuffa “No-Nonsense” försvarare som inte tog några fångare. McNaugt var dock en såpass självklar pådrivare i Aston Villas Europacupvinnande lag att den meriten fäller avgörandet till hans fördel.
Aston Villa 2 - West Bromwich 1
Mittback 2:
Allan Evans-John Wile
En annan kompromisslös skotte som hittade ner söder om gränsen för att spela sin fotboll var Allan Evans. Precis som backkollegan Kenny Swain så värvades Evans som anfallare. Hans roll var initialt att vara back-up till Andy Gray. Det blev dock snart andra arbetsuppgifter och efter endast ett par matcher som striker så omskolades han till mittback.
Evans tillhörde den privilegierade skara som faktiskt fick äran att dra på sig den skotska landslagströjan. Det blev dock bara fyra framträdanden. Han var också en del i Skottlands VM-trupp 1982.
Evans karriär på högsta nivå tog slut lite tidigare än han själv önskade. Under hans sista säsong diagnostiserades han med mag-tarm sjukdomen Crohns sjukdom. Han försökte sig på ytterligare en omstart i Leicester men han kom aldrig tillbaka som den spelare han en gång varit.
Många spelare i världshistorien kan passa in på epitetet naturlig kapten och ledare men få West Bromwichkaptener slår John Wile på fingrarna när det gäller ledaregenskaper.
Wile kom till klubben 1970 och startade en 13 år lång karriär och framgångssaga. Han blev en instrumental del i det lag som tog sig tillbaka till första divisionen i mitten på 70-talet. Han fungerade också som ett slags informell mentor till de båda färgade spelarna Cyrille Regis när de slog sig fram i klubben några år senare.
Under semifinalen i FA-cupen mot Ipswich 1978 blev han för evigt en legend i West Bromwich. Efter en kollision med Ipswichs Brian Talbot fick Wile ett ymnigt blödande sår i huvudet och fick slutföra matchen med ett rejält bandage om huvudet. Trots att matchen slutade med förlust så blev Wile där och då “Captain Corageous” för Baggiesfansen.
Allan Evans var i allt väsentligt en fantastisk mittback men Wiles obändiga vilja i kombination med ledaregenskaper gör att han blir valet i denna duell.
Aston Villa 2 - West Bromwich 2
Vänsterback
Gary Williams-Derek Statham
Om det fanns någon position som hade något som överhuvudtaget hade minsta mått av rotationssystem i Ron Saunders ligavinnande lag så var det just vänsterbacksplatsen. Gary Williams fick dela på sysslan med Colin Gibson och det var mycket dagsform som avgjorde vem av dem som Saunders tog ut.
Williams var en mångsidig spelare som även han hade provat på andra positioner under sin tidiga karriär, men det var som en stabil och dynamisk ytterback som han kom att skriva in sig i Aston Villa-historien.
Efter att Saunders hade lämnat sin post och Tony Barton hade tagit över så blev det Williams som fick förtroendet i finalen mot Bayern München medan Gibson fick sitta kvar på bänken.
Williams blev Aston Villa troget i 12 säsonger och gjorde över 300 matcher. På så sätt kommer han, trots att det finns mång bättre spelare som passerat revy, att för alltid tillhöra en av de stora på Villa Park
För många engelska storspelare så provar man olika roller inom fotbollen efter karriären. Det kan handla manager,coach,scout,agent,tv-expert osv.. West Bromwichs förnämlige vänsterback valde en annan väg. Han flyttade till Spanien för att sälja spa och bubbelpoolar.
Som spelare så var Statham en väldigt atletisk och stark ytterback. Med goda tekniska förmågor och en ypperlig passningsfot så lyckades han till och med att få dra på sig den engelska landslagströjan vid tre tillfällen. Att det inte blev fler landskamper beror till största delen på att Arsenals Kenny Sansom prenumererade på den platsen genom hela 80-talet. Det fanns även andra starka kandidater som bland annat Alan Kennedy och Mick Mills.
Stathams förmåga att leverera i passningsspelet passade som hand i handske i det internationellt gångbara spel som Ron Atkinson implementerade i det berömda 78/79-laget. Med ett solitt backspel och säkra uppspel kryddat med sina tre landskamper så vinner Statham den här duellen.
Aston Villa 2 - West Bromwich 3
Detta var första halvlek i “Old-School-varianten” av West Bromwich mot Aston Villa. Var den här fajten tar vägen i andra återkommer jag med i nästa artikel och då får vi se om vi kan avgöra detta eller vi behöver gå till straffläggning även här.
