Push and Run och Bill Nick - Spurs DNA
I slutet av 1940- och början av 50-talet fick den engelska fotbollen uppleva en taktisk revolution i form av Push and Run. Och på 1960-talet skapade managern Bill "Bill Nick" Nicholson ett magiskt spelande fotbollslag med hjälp av just Push and Run. På så sätt föddes ett Tottenham Hotspur vars DNA än idag finns hos fansen och där man alltid kommer att värdera sina fotbollsgenerationer efter Bill Nicks fantastiska lag.
Mellan 1949 – 1955 leddes Spurs av managern Arthur Rowe. Rowe tog Tottenham från total frånvaro av framgångar till deras första ligatitel. Och han gjorde med hjälp av en helt ny taktik, som gått till historien under benämningen Push and Run. Rowe själv gillade aldrig uttrycket, men det är idag ett mycket känt historiskt taktiskt fenomen. Om man vill så kan man se det som ett första steg mot det vi idag kallar för totalfotboll, tiki taka eller liknande benämningar. Allt handlade om korta, snabba passningar i olika typer av trianglar, där spelarna uppmuntrades till intelligenta löpningar för att finna nya ytor. Det har också beskrivits som en elektrisk chock, dvs helt plötsligt blixtrar man till med snabba kombinationer och rörelser i högre tempo. Ja, ni känner igen er från Pep Guardiola och Tiki takan. Kravet var bollinnehav och spelare som orkade att hela tiden vara i rörelse.
Gatans taktik
Taktiken togs från gatan. Bill Nicholson – såväl som Englands blivande förbundskapten Alf Ramsey – var spelare i Rowes Spurs och uppväxta med gatufotboll. De hade alla lärt sig genom att spela mot väggar med mindre bollar, där studsen var oberäknelig och du var tvungen att bli mästare på första touch och utveckla spel med båda fötterna. Det gav också en förmåga till att spela fantastisk one touch football. Rowe la aldrig upp någon detaljerad taktik, men det fanns en rad huvudprinciper där en av de viktigaste var att inte slå långbollar, då det skulle fortare resultera i att man fortare tappade bollen till motståndarna. Dessutom fick spelarna själva utveckla spelmönstret på plan, men man jobbade med olika idéer på träning.
Rowe uppmuntrade spelarna att tänka i en viss riktning och när de utvecklat ett mönster berömde han med ord som:
”That´s it that´s the way to play”.
Arthur Rowe gav verktygen, vilket ledde till en ligatitel 1951, från ingenstans. Dessutom skulle Bill Nicholson 1958 ta över som manager för Spurs för att utveckla Rowes idéer ytterligare ett steg. Ja, eller så långt som till ära och historisk odödlighet.
Bill Nick
'
It is better to fail aiming high than to succeed aiming low. And we of Spurs have set our sights very high, so high in fact that even failure will have in it an echo of glory.'
Citatet är från Bill Nicholson. Ingen manager i Spurs historia har tagit fler titlar än Bill Nick. Han ledde ett av de mest välspelande och beundrade lagen i engelsk fotboll. Och han var först med att under 1900-talet kamma hem The Double (ligan och FA-cupen under samma säsong). Bill Nick var en enkel, nästan skygg och chosefri man vid sidan av jobbet. På jobbet var han noggrann intill besatthet. Han scoutade på egen hand. Långa resor där han oftast fick betala entrébiljetten själv. Drevs av ett rättvisepatos som var på gränsen till det övernitiska.
Push and Run
Fostrad i Push and Run-fotbollen tog han den ytterligare ett steg och skapade flera välspelande årgångar. Främst får nog dubbelvinnarna 1960/61 anses vara. Visserligen släppte man in rätt många mål, men gjorde desto fler. Formationen 3-3-4 skvallrade en del om vad som ansågs viktigt. I mål fanns skotske Bill Brown. Backlinjen bestod av Peter Baker och Ron Henry och i mitten den store Maurice Norman. På mittfältet Dave Mackay med sina ledaregenskaper och förmågan att täcka stora ytor. Benhård, men elegant på samma gång. Ett stöd för försvaret. En som knappt tacklade alls, men en mästare på allt annat var Danny Blanchflower. En av de mest eleganta mittfältarna och härförarna i engelsk fotbollshistoria. Tillsammans med John White och Mackay bildades ett magiskt mittfält. Nästan overkligt bra.
Längst fram fanns den tunge centern Bobby Smith tillsammans med Les Allen (för övrigt pappa till Clive Allen som skulle vinna skytteligan i Spurs-dressen 1987). Allen var en underskattad spelare, medan Smith nästan var oersättlig. Bill Nick skulle senare aldrig riktigt lyckas finna en värdig ersättare till den store Smith. Som yttrar fanns där Terry Dyson och Cliff Jones. Bland reserverna är en rad namn värda att nämnas såsom Terry Medwin, Frank Saul, Toni Marchi och John Smith. Och då skulle Englands kanske främste målskytt genom alla tider – Jimmy Greaves – anlända året efter dubbeln. Namnen kanske inte klingar så vasst längre, då historiens hjältar och prestationer blir allt blekare med tiden. Men då var det en sanslöst bra uppställning. Särskilt mittfältet med Blanchflower, Mackay och White.
Köpelag och glamour
Cynikerna menade dock att det handlade om ett köpelag. Och visst Spurs var den kanske rikaste klubben på den tiden. Men Bill Nick slängde inte ut höga löner i onödan. Det var emot hans principer. Dessutom handlade det om att finna rätt spelare genom många och långa resor på egen hand. Det gällde för alla managers, några välutvecklade scoutingnätverk fanns inte, så pengarna hade begränsad kraft, då det handlade om att finna rätt spelare vid rätt tidpunkt.
Men, visst, Spurs handlade om glamour. Derby County och Englands mittback Roy McFarland som var tonåring i 60-talets Liverpool beskriver i sina memoarer hur han som Liverpool-supporter inte kunde låta bli att beundra detta glamorösa Spurs när de anlände för match på Anfield Road. De var från en helt annan värld. En finare och större värld. Även Derby Countys manager i slutet av 60- och början av 70-talet – den legendariske Brian Clough – berättar om när han anlände White Hart Lane för att försöka signa en då rätt gammal Dave Mackay och Bill Nick lät de tu mötas i The Players Lounge… The Players Lounge! Något sånt hade Clough aldrig befunnit sig i och faciliteterna var som från en annan värld jämfört med hemma på Baseball Ground.
Som manager skulle Bill Nick ta en ligatitel (av två. Spurs första 1951 var han ju med som spelare), tre FA-cuptitlar, två ligacupsegrar, en UEFA-cup, en cupvinnarcup, men i Europacupen räckte det endast till en semifinal. Tottenham var för övrigt en föregångare i Europa jämfört med de andra lagen. Segern i cupvinnarcupen 1963 var den första europabuckla som vanns av en engelsk klubb. Och förutom segrar så finns där en hel del semifinaler och finaler.
Kungar i norra London
Och någon Saint Totteringhams Day var inte aktuell på den tiden, då Bill Nick under sin 17 säsonger som manager hamnade före Arsenal elva gånger. Då ska man vara medveten om att Arsenal på 60-talet inte var något att hänga i julgran, medan Spurs var briljanta. När Bill Nicks era började ebba ut i början på 70-talet kom Arsenal igen och jämnade ut det hela. Bland annat med att bli det andra laget att under 1900-talet ta The Double säsongen 1970/71, efter att man besegrat just Tottenham på White Hart Lane i den allra sista matchen. I ärlighetens namn kan dock inte det Arsenal – vilka överraskade under säsongen – anses hålla samma klass som Tottenham 1960/61. Och med det sagt tar man inget ifrån The Gunners makalösa prestation. Blanchflower och company var helt enkelt i en klass för sig.
Lämnar som manager, men arvet är odödligt
Bill Nicholson lämnade till slut managerskapet, då hade han utvecklat en avsmak mot de allt högre lönerna och spelarnas växande egon, men framförallt förfärades han av huliganismen. Efter förlusten i UEFA-cupfinalen 1974 mot Feyenoord var måttet rågat då han med egna ögon bevittnat huliganernas vedervärdiga beteende. Något som fick fotbollens evigt brinnande låga att slockna i hans ögon.
Han skulle komma tillbaka till Tottenham när Keith Burkinshaw blev manager 1976. Då i egenskap av rådgivare, vän och scout. Han var bland annat delaktig i Burkinshaws fynd av de två argentinarna Ricardo Villa och Osvaldo Ardiles. Men också i att finna diamanter som Graham Roberts, Tony Galvin, Gary Mabbutt och inte minst Glenn Hoddle.
För Old School Football är Bill Nick en av de fotbollens apostlar som la grunden för allt vi senare byggt vidare på genom Tipsextra och lett till att engelsk fotboll har en sagolik klang i våra hjärtan. Det är herrar som Bill Nicholson, Alf Ramsey, Matt Busby, Bill Shankly, Harry Catterick, Stan Cullis, Joe Mercer, Ron Greenwood, Don Revie och kanske ytterligare någon, vilka sedan efterföljdes av 70-talets Brian Clough och Bob Paisley. Idel ädel fotbollsadel.
