Queens Park Rangers 1975/76 - en futtig poäng från ligatiteln
Under en magisk säsong vann Queens Park Rangers mångas hjärtan. Spelet glänste så pass mycket att beundrare tillkom från andra ställen i England - och inte minst i Sverige - än bara vid Uxbridge Road och Shepherd ´s Bush.
Säsongen 1975/76 är Queens Park Rangers mest framgångsrika någonsin. Tvåa i ligan endast en futtig liten poäng bakom segrarna Liverpool FC.
QPR spelade en underhållande fotboll och tog minnesvärda segrar med 5-0 hemma mot Everton, men också 5-1 borta mot regerande ligamästarna Derby County.
Managern Dave Sexton förfogade över inte mindre än sju engelska landslagsmän och när London-laget spelat sin sista match för säsongen låg de också överst i ligan, en poäng före Liverpool som dock besegrade Wolverhampton i sin sista match och tog sig förbi och fick lyfta ligabucklan.
Phil Parkes vaktade målet i QPR och framför honom fanns en robust och pålitlig backlinje med ett mittbackspar i form av veteranen Frank McLintock som också var lagkapten i Arsenals dubbelvinnarlag 1970/71, men också Chelseas trotjänare David Webb. Den senare startade sin QPR-karriär genom att bara några månader efter klubbytet meddela att han slutar med fotboll. Efter lite stöd av gamle vännen Terry Venables att lösa några personliga problem, var Webb dock tillbaka redan efter en vecka och skulle sedan tillsammans med McLintock se till att QPR tog sin bästa placering någonsin i engelska ligan. Med sig hade de två duktiga ytterbackar i Dave Clement och Ian Gillard.
På mitten dominerade en annan Chelsea-ikon – John Hollins - tillsammans med skotten Don Masson och ibland även Mick Leach. Särskilt kreative Masson ansågs som den sista pusselbiten för manager Dave Sexton i vad som var en fantastiskt spelande och offensivt lag. På mitten styrde dock Gerry Francis, den engelska landslagsmannen som nog var lagets störste stjärna. På kanten sprang en kille utan benskydd och nedrullade strumpor vid namn Dave Thomas. Den snabbe yttern låg bakom oerhört många mål. Längst fram fanns skyttekungen Don Givens och problembarnet – men ack så begåvade – Stan Bowles.
En fantastisk mix av smarta värvningar och egna trotjänare, vilka gnistrade under en säsong, och det räckte nästan hela vägen.
